Frukostintervju med Pontus Ljunghill

Hans historiska deckare En osynlig och Lykttändaren har golvat oss. Den sistnämnda är väldigt välförtjänt nominerad till Årets bok 2017. Naturligtvis måste vi följa upp med en frukostintervju.

God morgon Pontus! Vad äter du till frukost?
Min standardfrukost brukar numera bestå av ett par hårdkokta ägg, en avokado och en kopp kaffe med mjölk. Tidigare blev det oftast ett par limpmackor med ost, men jag har fått för mig att jag borde dra ner på brödätandet.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag lider av kronisk morgontrötthet och jag befinner mig oftast i ett zombieliknande tillstånd ett bra tag efter att jag stigit upp. Därför läser jag sällan på mornarna utan slötittar mest på morgon-tv. Men jag föredrar en bra roman före morgontidningen vid alla tidpunkter på dygnet.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Bra fråga. Kanske kan det vara en bra start på dagen att läsa ett avsnitt i en feel-good roman för att komma in i en positiv stämning. Annars är en bra bok alltid berikande oberoende av när på dygnet man läser den. Bland de absolut bästa böcker jag läst på senare år är Kjell Westös ”Hägring 38” och Helena Henschens ”I skuggan av ett brott” – inte direkt några lyckopiller, men det är böcker som berör och stannar kvar.

Har ett signerat ex av ”Hägring 38” i min bokhylla, älskar Kjell Westö. Vad läser du just nu?
Ingenting för tillfället, men jag brukar läsa mycket på somrarna när jag har semester. Jag är en sådan som gillar att sluka böcker, läsa ut dem på ett par dagar och det kan man egentligen bara göra när man är ledig. Att läsa fem sidor på kvällen innan man går och lägger sig efter en lång arbetsdag har aldrig varit något för mig.  Till den här sommaren har jag bland annat plockat ut Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” och Kjell Westös ”Där vi en gång gått” för läsning. Funderar också på att plöja igenom hela Wilhelm Mobergs utvandrar-serie – det har jag velat ända sedan gymnasiet, men det har aldrig blivit av.

Är avundsjuk på dig som har både ”Störst av allt” och ”Där vi en gång gått” kvar att läsa. Fantastiska böcker båda. Vad använder du som bokmärke?
Ganska ofta använder jag mig av det bokmärke som följer med på köpet när man köper en pocket. Annars kan det vara lite allt möjligt, från en vanlig enkel papperslapp till ett spelkvitto för Stryktipset.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
När det gäller skönlitteratur så är böckerna sorterade i bokstavsordning efter författare. Har jag flera böcker av samma skönlitterära författare brukar jag oftast sortera dem efter utgivningsår. När det gäller facklitteratur är böckerna oftast sorterade efter ämne. Sedan finns det delar av mina bokhyllor som är mer kaosartade. I ett par hyllrader har jag också placerat verk som jag använt till research för mina egna böcker.

Tack för intervjun och lycka till med Årets bok 2017! Du är en av mina två favoriter till priset!

Lykttändaren av Pontus Ljunghill

Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. I denna Ljunghills andra roman återser vi kriminalaren John Stierna från den fina debuten En osynlig. En yngre och mindre luttrad Stierna kanske, Lykttändaren utspelas fem år före En osynlig.

En smula vemodigt berättad griper romanen tag. För mig är den främst historisk, jag fäste mig vid Julia och jag älskade skildringen av Stockholm runt förra sekelskiftet. Det är uppenbart att romanbygget har föregåtts av ett omfattande researcharbete, berättelsen är fylld av insiktsfulla detaljer från den världsbild som rådde då. Jag får mig en bit historia levandegjord genom att ta del av Julia liv som barnhemsbarn och fosterbarn. Hon växer upp i en av de första villaförorterna där hon tillhörde den tjänande klassen som fosterbarn till en fattig änka. Men deckardelen och skildringen av poliserna Stierna och Lydman är fantastiskt bra den också och mycket välförtjänt är Lykttändaren nominerad till Årets bok 2017. Jag som haft en solklar favorit till priset har börjat vackla.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2016.

En osynlig

Snyggt omslag, eller hur!

I somras började jag en Stieg Trenter-omläsning. Tidstypiska brott och stockholmskildringar lockar. Samma skäl fick mig att vilja läsa den alldeles nyutgivna En osynlig. Romanen utspelar sig till att börja med i Stockholm 1928, dvs betydligt tidigare än Trenters böcker. Ett brutalt mord på en flickunge är upptakten och kommissarie Stierna blir utredare tillsammans med en lång rad kvalificerade poliser. Genom traditionellt polisarbete kommer de gärningsmannen på spåren, men han gäckar dem. Försvinner, glider dem ideligen ur händerna. Läget blir alltmer desperat.

Omväxlande låter författaren oss också kliva tjugofem år fram i tiden, strax innan preskriptionstiden för mordet går ut. Vi möter  Stierna igen, nu på ett pensionat i Visby. En journalist har sökt upp honom för ett tidningsreportage kring olästa brott. Genom det växelvisa berättandet förstår läsaren att mördaren aldrig hittades. Man var nästan säker på vem det var, men lyckades inte fånga personen. Den unge Stierna levde sitt liv med Karolina men i Visby-berättelserna framgår att de skiljdes åt. Hon lämnade honom helt enkelt och han är en ganska bruten, desillusionerad man, närmast fixerad vid det ouppklarade mordet.

När jag börjar läsa romanen får jag stundtals Trenter-känsla men jag tror jag bara luras av alla manliga poliser, av trenchcoates och hattar, av svartblanka bilar och gammaldags teknik. Berättandet är långsamt och detaljerat (och ibland lite segt). Minst lika mycket som mordet på Ingrid och jakten på mördaren får ta plats, utvecklas den psykologiska berättelsen om kommissarien och hans liv. Researchen är noggrann  och det enda i miljön (tror jag) som låter läsaren förstå att det är en bok skriven så långt senare är att författaren stannar upp vid vissa detaljer som till exempel genomgång av vilka cigarettmärken som finns hos tobakshandlaren.

Jag får kort och gott bli imponerad av en debuterande författare som levererar en välskriven bok om en tidsperiod som inte är så vanlig (ens finns?) i kriminalrepertoaren. Dessutom ro i land,  inte bara hela den historiska aspekten,  utan också att först i den allra sista meningen avslöja gåtan. Bravo.

En osynlig. Pontus Ljunghill. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.