Bokfrukost om Marzahn mon amour

Jag får väl starta i att det är sällan vi är så rätt igenom överens om att vi verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N tycker om månadens frukostbok. Det franskklingande titeln till trots är Marzahn, mon amour en tysk roman skriven av Katja Oskamp. Här i den berlinska förorten Marzahn jobbar fotvårdsspecialisten Katja. Där hon sitter på sin stol framför sina kunder blir hon inte bara deras fotvårdare, lika mycket är hon kurator, rådgivare, trösterska och ibland trätosyster. Kunderna öppnar sig för henne och hon och får deras berättelser. Här möts dåtidens DDR och nutidens vardag. Träffsäkert, sorgligt och humoristiskt om vartannat, men aldrig sentimentalt. Så här sa vi till exempel:

* Det är sådan människokärlek!
* Ja, men lite äcklad av fötterna blir jag faktiskt. Herr Hübners fötter ska vi inte prata om när vi äter frukost, just sayin’.
* Samtalen kan bli djupa när man sitter så, mittemot varandra.
* Rolig, mustig humor!
* Tysklands historia speglas i kundernas berättelser. Så intressant!
* Varje kund är unik, varje fot är unik!
* Ibland ytlig eftersom man inte riktigt hinner in under skinnet på kunderna på deras fotvårdstimme
* Det är verkligen det stora som skildras i det lilla.

Marzahn, mon amour. Katja Oskamp. Utgiven 2021, på svenska 2023 hos Rámus förlag i översättning av Sara Eriksson

All my puny sorrows av Miriam Toewes

Kanadensiska Miriam Toews romaner Ensamma strider och kvinnor som pratar har nyligen översatts och getts ut på svenska, kommer absolut att läsa eftersom jag älskade hennes All my puny sorrows som jag läste för ett par år sedan. Hoppas att även den översätts för det är en annorlunda och väldigt gripande roman.

Yolandi orkar inte längre. Hon lyfter telefonluren med avsikt att boka tid åt sin syster på en självmordsklinik i Schweiz.  All my puny sorrows är en roman om självmord men också om okuvlig livsvilja. Motsägelsefullt men genialt. Elfrieda, en firad världsberömd pianist, vill bara dö. Hon har det mesta här i livet utom livsvilja. Hennes psykiska smärta är så bottenlös att hon inte står ut med att leva. Hon tigger och ber Yolandi om att hjälpa henne dö. Systrarnas mor Lottie däremot, vars liv har varit kantat av svårigheter och sorg, har alltid tuffat på utan att låta sig falla.

Miriam Toewes har skrivit en inkännande, intelligent och mångbottnad roman om kanadensiska Yolandi och hennes stora familj. En familj med rötter i sträng religiositet men också med svart drastisk humor och överlevnadsstrategier eftersom det finns en ”självmordsgen” i släkten. Medlemmarna har alla praktisk erfarenhet av död genom självmord. Omtänksamhet och kärlek visas genom enkla gester. När fadern i en av familjerna tog livet av sig, (genom att lägga på tågrälsen och låta sig bli överkörd), kom en av mostrarna över med ett dussin bomullstrosor till kvinnorna. ”Ni ska inte behöva tänka på vardagliga saker som tvätt” sa mostern. Jag älskade denna enkla, men hjärtevärmande omtanke. Tänker att det finns mycket livsvisdom om vårt förhållande till döden i boken.

Jag blir kompis med Yolandi, jag tycker om hennes drastiska humor, hennes förmåga leva med svårigheter och ändå se humorn i vardagen. Hennes liv som singelmamma i Toronto, där hon bor tillsammans med tonåringar och mor är jättefint skildrat. My puny sorrows är trots allt inte enbart en bok om självmord.

All my puny sorrows finns på Storytel och de nyligen översatta romanerna på Ramus förlag.