Vänstra sidan. Jo, det är den bästa när jag ligger i solstolen. Det finns två stolar. En till framsidan av huset, en till altanen. Perfekt formade efter min kropp. Inte någonstans ligger jag så bra som där. Jag tittar på träden. Genom fönstret, för regnet vräker ner för fjärde dagen i rad. Ganska tråkigt faktiskt. Jag gillar idén med solstol i sol där jag kan varva läsa med slumra en hel dag. Bredvid mig är den senaste bibblohögen – ett hopplock av frontade böcker från lokalbiblioteket.
Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda. Den här romanen hade gått mig förbi så jag lånade förvånat hem den. Jag kämpade mig igenom de 190 sidorna men gav nästan upp då berättelsen och berättandet var så rörigt och fragmentariskt, vilket i och för sig är Gavalda-style, men här blev jag-personens tankar och uttalanden inte ens intressanta. Ett stort blabbande bara. Jag läser en recension av Ellen Mattsson (och håller med) : ”Billie, som är den som berättar i romanen, har visserligen genomgående haft ett lite påfrestande slangigt tonfall, men nu övergår det i ren goja, läten och utrop och punkt punkt punkt när orden inte orkar fram. Och så klistras happy end på som en plåsterlapp på sista sidan.”
Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides är en annan sorts bok. Jag har läst en del av författaren och gillar somt mer än annat. Den här boken är roman av självbiografisk art och startar i byn där han föddes. Det är intressant – inte minst den här sommaren – att läsa om Greklands historia från II vk och framåt. Min lånebok är dessutom kryddad med marginalanteckningar i blyerts från en tidigare låntagare. Eftersom språket är så att säga mustigt på sina ställen är det i huvudsak där som personen gjort understrykningar och skrivit utropstecken. Av glädje? Av ilska? Vem vet. En och annan korrekturanteckning har också slunkit med.
Ett år med Freja av Saira Shah. Varför lånade jag den? Den stod frontad med vacker framsida och lockande ”vi köper hus i södra Frankrike”-teaser. Mamma pappa får svårt handikappat barn. Drömmar krossas. Men återuppstår när pappa säger att om vi köper det där rucklet i Frankrike så kan du få ta hem ungen. Mamman har fäst sig vid sitt barn och säger ja. I en cabriolet åker de till Frankrike där pappa ägnar alla sina dagar åt att komponera filmmusik medan mamma tar hand om rucklet och barnet ända tills en dag då hon får nog och drar. Hon får dock ångest och åker tillbaka och försonas med pappa som har kommit på att han älskar sitt barn. Inget för mig alls, en miss i bibblohögen kan man säga. Alldeles för lite fransk byråkrati och alldeles för mycket ”men hör du inte vad jag säger”.
Oj nu skiner solen!