Bokfrukost om Blybröllop av Sara Paborn

Vårens sista bokfrukost ägnades åt Sara Paborns roman Blybröllop. En bok som innehåller en hel del kemi vilket torde vara ganska ovanligt i en skönlitterär roman. Ovanligt och, bland oss i frukostklubben, uppskattat inslag. Sara Paborn har gjort en omfattande research om hon nu inte är keminörd redan från början vill säga.

Bibliotekarien Irene avskyr sin man Horst. De har varit gifta i  40 år och hon har fått nog av hans dominans och elakt korkade kommentarer.(För läsaren är dock kommentarerna mycket underhållande). Irene är fly förbannad och hämndens timme är slagen. Hon sätter igång med att sakta men säkert förgifta honom genom att tillsätta bly i hans kaffe. Det är dråpligt, det är förfärande, det är drastiskt och till början väldigt roligt. För från mitten av romanen var vi flera som slutade skratta och tvärtom kände ett visst obehag. Vi blev varse att vi faktiskt satt och skrattade åt ett överlagt mord.

Irene har det för övrigt även tufft på jobbet också, hon har synpunkter på viss typ att litteratur, mm. Här irriterar hon i alla fall mig, men jag känner faktiskt en viss sympati då hennes chef inför en karaoke-hörna?! Slutet på Blybröllop förbryllade oss aningen. Hur slutade det egentligen? Visade sig att vi tolkat på flera olika sätt. För mig resulterade det i att jag helt tänkte om. Tyvärr kan jag ju inte avslöja mer än så.

Några röster från morgonens diskussion:

Vi har samma yrke, kul att läsa om hur hon har det på jobbet

Tyckte jättemycket om den och skrattade hela tiden

Boken beskriver hur ett dåligt äktenskap mellan personer i den äldre generationen kan vara

Jag har fått ett nytt argument när jag grälar med min man, ”Akta dig så du inte blir blyförgiftad!”

Tar med mig kunskap om hur man fixar blyförgiftning

Blybröllop påminner till viss del om En hondjävuls liv och lustar avFay Weldon

Jag tyckte att det var ännu en kvinna som skrev stereotypt om män. Gillar inte heller att sitta och skratta åt en kvinna som planerar och genomför ett överlagt mord

Gillar miljöbeskrivningen av en småstad

Arsenik är ju annars en klassisk mordmetod i komedier

Tillräckligt absurd för att inte vara otäck

Smårolig, men lite osmaklig

Irene är ingen trevlig person

Skrattade mycket i början, men boken blev obehaglig mot slutet

Skarpsynt, fyndig och bra skriven, borde kunna bli en bra film

Gillade beskrivningen av bibliotekets inredning

Beskrivningen om hur Horst och Irene träffades är bra och ger svaret varför de överhuvudtaget gifte sig

 

Utgiven på Brombergs 2017.

Frukostintervjun: Sara Paborn

För några år sedan intervjuade vi Sara Paborn om frukost och annat. Nu när Sara är aktuell med en ny roman, Blybröllop, hör vi oss för igen.

Godmorgon Sara! Vad äter du till frukost idag?
Havregrynsgröt med rismjölk och lingonsylt från min vän Nina. Starkt kaffe till.

Läser du fortfarande helst poesi till frukosten?
Det var ett tag sen. Nu läser jag DN. Bläddrar i gamla veckotidningar. Facebook. Tyvärr. Måste avgiftas snart.

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Rebecca
av Daphne du Maurier som jag läser just nu. Hitchcock baserade båda sina filmer Rebecca och Fåglarna på böcker av henne, men det hade jag inte hört förut. Typiskt nog. Han fick all cred. Eftersom jag läser Rebecka sitter jag också vid ett frukostbord på ett hotell i Monte Carlo 1930 och äter rostat bröd med marmelad och sneglar mot den mystiska och melankoliska Max de Winther som äger godset Manderley…

Vad läser du just nu?
Rebecca
av Daphne du Maurier och Montecore: en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Så diaboliskt bra och rörande.

Finns ditt fina vykort från 1800-talet kvar som bokmärke?
Nix. Allt försvinner….

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Ingen ordning alls. Total anarki. Bara att stoppa ner trynet och börja böka.

Låter härligt! Tack för det och ha en fin dag.

En eller annan väg

Jag stod på gården. Min syster stod lite längre bort och log vänligt mot mig. Hon hade varit borta under sommaren, en resa till Nice, jag minns inte. Men jag minns att jag kände ett sådant avstånd. Visst var det min syster, men hon såg så vuxen ut, annorlunda, nästan främmande. Jag såg ner i marken. Petade bland stenarna med spetsen av skon. Jag som aldrig var blyg var det nu och väntade på att hon skulle göra något. Säga något. Komma fram.

Det där minnet kommer tillbaka när jag läser Sara Paborns En eller annan väg. För en dag – en het sommardag – dyker en annan storasyster upp på gårdsplanen. Fridas storasyster har varit utomlands i åratal och kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

När Marissa föreslår att de ska åka ner till Paris blir Frida både lockad och rädd. Visst kan man väl bara lita på sin syster? Men ändå … vad ska mamma säga? Men de drar iväg och språket flyter lätt och enkelt över boksidorna hela vägen ner till Paris. Och därnere försvinner avståndet mellan dem. De givna rollerna luckras upp lite och relationen tar andra vägar.

575_PressImage1Jag sticker inte under stol med att jag tyckte bättre om Sara Paborns förra bok, Tuppen och havet, men jag tycker om den här romanen också.  Författaren har ett sätt att skriva om relation och allvar men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker. Marissas italienske pojkvän blir närmast en parodi på just italiensk pojkvän och jag skrattar ofta när jag läser hans repliker.

Bokens omslag har en snygg illustration gjord av Marcus Jansson. Frida – antar jag– som lutar sig ut genom det öppna bilfönstret och låter vinden blåsa genom håret. Där nere, i Paris, andas hon en annan sorts luft, längtar något nytt och när hon får nyckeln till sin systers lägenhet i Rom blir allt med ens klart. Livet – en eller annan väg tar det ju alltid.

En eller annan väg. Sara Paborn. Utgiven av Brombergs 2015.

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

Frukostintervjun: Sara Paborn

Foto: Lars Liljendahl

Sara Paborn är författare till böckerna Tuppen och havet och Släktfeber, som är så himla bra böcker! Dessutom är Sara väldigt trevlig och medan vi längtar och väntar på fler romaner frågar vi om hennes frukostvanor.

Godmorgon Sara ! Vad äter du till frukost?
Just nu sitter jag i Portofino på den liguriska kusten och äter min favoritfrukost: en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser gärna poesi till frukost. Huvudet är fortfarande lite nollställt och rent efter natten och jag kan verkligen njuta av poetiska bilder.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag den irländska poeten Seamus Heaneys Vattenpasset. Har också börjat med Tomas Tranströmer. Jag håller själv på med en diktsamling som heter När jag var en drömmare och du var min dröm samt en roman som delvis utspelar sig i Italien.

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Till bokmärke använder jag ett litet brunt vykort i miniatyr från 1800-talet som jag fått av min pojkvän.

Tack! Ha en fin dag där nere i Italien. Vi ser fram att få läsa både poesi och prosa.

______

Sara Paborns böcker utgivna på Brombergs förlag. Om Tuppen och havet.