Otäckt? Nej tack, inte så farligt

Åtta små bokläsare ville äta brunch, en sa ”Jag reser nu!”,  sen var vi bara sju
Sju små bokläsare ville äta brunch, en sa; ”För komplex!”, sen var vi bara sex
Sex små bokläsare ville äta brunch, en får hosta med slem, sen var vi bara fem
Fem små bokläsare ville äta brunch, en fick bli arbetsmyra, sen var vi bara fyra
Fyra små bokläsare ville äta brunch, en fick en tand på sne, sen var vi bara tre
Tre små bokläsare ville äta brunch,  en sa ”min rygg, alltså” sen var vi bara två

spöklik cava

Så kan det gå! Men vi dricker cava och äter mat så det räcker för åtta.

Marie har läst halva Santa Psyko och tycker att romanen skiljer sig markant från Theorins tidigare böcker. Men jag kom bara till sidan tre. Då hade jag jagat upp mig själv så förtvivlat att jag inte tordes läsa vidare. Vad jag förväntat mig är ologiskt och oklart.

Det här med att välja otäcka böcker kommer från ett samtal vid den förra brunchen. Då föreslogs temat ”äckliga böcker” med inslag av varbölder, snorkråkor, avslitna tarmar och ögonblödningar. Men eftersom bruncher innehåller mat fanns risk för att kräsmagade skulle spy så det fick bli ”otäcka böcker” istället. Otäckt som i gastkramande, spännande, blodigt och äckligt för att citera Mattias Lindeblad och hans skräck-bok.

Helena Dahlgren har sagt att “en bra skräckroman är ju per automatik en som skrämmer skiten ur en.” Vi diskuterar om skräckböcker också måste innehålla övernaturliga inslag för att bli något annat än en thriller och vi blir efter visst dividerande överens om att jo, det måste nog till.  Har vi rätt?

Sammantaget är brunchen trevlig, god, full av solsken och inte särskilt otäck alls. Marie uppmanar mig nu att läsa tre (mer eller mindre) otäcka böcker:

Barnflickan av Hanna von Corswant

Styggelsen av Amanda Hellberg

Evig natt av Michelle Paver

Men vad ska hon läsa för otäckt? Hjälp mig!

Skräck

installation om halloween

Ett uppslagsverk om skräck i filmer och böcker, nej så ska man inte se den här boken skriver, Mattias Lindeblad i inledningen till Skräck – boken som Gud glömde. I stället ska den läsas som en skräckälskares hyllning till genren.  Det är filmanalyser, intervjuer, klipp och bilder i en blandning som jag inte blir helt klok på. Men jag blir imponerad av den entusiasm som forsar fram i texter och bilder.

Mattias Fyr, docent i litteraturvetenskap och expert på gotisk litteratur,  resonerar kring vad i skräckgenren som tilltalar honom.”Det finns en sorts trygghet och meningsfullhet i skräcken som man kanske inte alltid tänker på”. Han ger exempel från olika filmer där karaktärer återuppstår från de döda. ”Det innebär att döden är upphävd. Då spelar det egentligen ingen roll hur många som dör för då har ’döden’ försvunnit ur själva berättelsen. ”

En annan intressant intervju görs med Erik Stenberg-Roos,  präst i svenska kyrkan. Med honom diskuteras om att gud och djävulen gärna finns med som beståndsdelar i viss skräckfilm. Han tycker inte att gud behandlas respektlös i genren, men däremot att det blir schabloniserat och förenklat. ”När Nya Testamentet kom till använde man sig av ett liknelsespråk som inte riktigt håller idag. Skräckgenren förhåller sig ju gärna ordagrant till bibliska motiv och bibliska tankar. Jag som teolog upplever att om man tolkar ett bildspråk bokstavligt, kan det faktiskt bli ganska otäckt med mycket djävul och Satan. ”

Själv tycker jag om Edgar Alan Poe och John Ajvide Lindqvist. I övrigt vill jag inte bli så rädd. När jag frågade Helena Dahlgren om läsråd svarade hon att det är svårt ge  mig ett boktips ”En bra skräckroman är ju per automatik en som skrämmer skiten ur en.” Här ger hon sådana goda halloween-läsningstips  till oss alla och Butter tar ordet listar tio bra skräckromaner.

Ett gott försök ska jag göra i alla fall göra nu och utmana min ”comfort zone” och läsa Sankta Psyko av Johan Theorin.  Den 20 november vill jag gärna diskutera otäcka böcker med er på en brunch. Otäckt som i gastkramande, spännande, blodigt och äckligt för att citera Mattias Lindeblad och hans skräck-bok. Solen kommer att skina under hela brunchen har jag bestämt och jag jag tar med Lindeblads bok till hugade spekulanter. Läs mer om brunchen på facebook och anmäl dig till mig på nya adressen asl (@) breakfastbookclub.se

 Skräck – boken som Gud glömde. Mattias Lindeblad. Utgiven av Semic 2011.

 

 

Skräckgenren i dubbel bemärkelse

Jag har aldrig läst skräcklitteratur, bortsett från Eldfödd av Stephen King när jag var kanske 14 år. Egentligen inte av någonanledning än att genren aldrig passerade mig när jag var ung, på samma sätt som skräckfilmerna gjorde. Och att jag som vuxen inte känt någon dragning till de romaner jag tänkte låg inom kategorin. Till och med har jag tidvis känt skräck inför skräcken, om ni förstår. Men så fick jag frågan om jag ville läsa Offerrit av Johannes Källström och kände plötsligt en liten lust att för en gångs skull läsa något annat än det jag brukar. Och ja, det har inte varit lätt (jag är inte klar ännu), de övernaturliga inslagen har jag svårt att inte haka upp mig på, sucka lite åt och tvinga mig själv acceptera. I början skrattade jag till och med högt och skämdes lite för det som beskrevs, men så funderade jag vad reaktionerna kunde bero på och kom fram till att det så klart handlar om ovana och min fyrkantiga hjärna. Alltså var det bara att fortsätta. Nu har jag en femtedel kvar och störs knappt längre, nu är det storyn i sig jag inte riktigt gillar och språket jag har invändningar mot, men first things first. Det här är ett stort steg, och snart ska jag läsa  min nästa i samma i samma genre; Döden på en blek häst av Amanda Hellberg.

Skräcken

Såg att den japanska originalversionen av the Ring gick på någon av de svenska tv-kanalerna i natt. Jag beundrar er som tittade. Minns när jag såg en av de amerikanska versionerna och höll på att dö av hjärtstillestånd och förhårdnade muskler av för lång tids spänd kropp. Halloween är nu över, i Buenos Aires är det inte en stor högtid, så jag slapp de flesta av  skräckfilmerna på tv och utklädda människor på stan. Det är konstigt det där, vad som skrämmer oss. Mig och inte dig. Dig, och förmodligen oavsett, också mig. Hur kommer det sig? Är det på grund av hur våra hjärnor fungerar, våra erfarenheter, eller vårt sätt att se på framtiden? Förmodligen en kombination så klart.

Jeremy Estes har skrivit en intressant recension av seriernovellklassikern The Horror! The Horror! på Popmatters. Och jag blir ännu mer nyfiken på vad det är som triggar oss, om vi är lättköpta som hyllar det som skrämmer, eller om det till och med är ett behov i vårt innersta som måste bli framlyft för att göra oss riktigt hela. Själv kunde jag knappt se mig i spegeln på flera år efter att ha sett Candyman i 5:an. Rädslan för att han skulle stå där var isande och i allra högsta grad riktig. Det värsta i den filmen var inte när han kom upp bakom sina offer när de kallade på honom, utan då doktoranden som specialiserat sig på fenomenet han blivit, väl hemma gick igenom diabilderna från den ruffiga lägenheten där  han bott.  På en av de uppförstorade bilderna ser hon genom spegelbilden hon fotat att han stått där, bakom henne. Förstår ni? Hon var på en plats där han just då också befann sig, och sättet han visade sin närvaro på var att ställa sig bakom henne i spegelbilden just när hon tog kort. Han visste att hans makt blev större så. RYS! Inget kan vara värre än det. Inget. I ren skrämsel alltså. Rent intellektuellt förstår jag att jag är kvar i skräcken jag drabbades av när jag var 14, men det spelar ingen roll. Tanken på det gör mig nästan förlamad.

Min mest minnesvärda litterära skräckupplevelse är ifrån samma tid som då jag såg Candyman. Boken var Dolken från Tunis av Agatha Christie, och jag var inte rädd en enda gång förrän sista sidan. Men fanken var rädd jag blev då.

En bokcirkel för alla kör skräckcirkel med start den nionde december. Den träffen är redan full, men håll utkik efter nästa om du är sugen. Kanske kommer det även en cirkel på ämnet digitalt också. Håll koll.

Nu ska jag sova, och säkert drömma mardrömmar, gör alltid det när jag ägnat mig till och med bara lite åt skräcklitteratur/film/historier. Typiskt.

Vad ger dig mardrömmar egentligen?