Brev från Europa – Paris n:o 2

neslePå 50-talet åkte man till Paris. Författarna. Konstnärerna. De som ville ut. Stig Claesson, Slas, till exempel.  Jag går och nosar i fotspåren runt Saint Germain. Hänger i baren på Bar Nesle. 40 steg därifrån ligger hotel Nesle.

Kanske mätte jag mina steg från Bar Nesle till min hotelldörr eftersom jag vet att det var exakt fyrtio steg

Jag vill räkna stegen.  40, det stämmer. Jag vill fotografera hotellets skylt och hamnar i något som jag aldrig brukar hamna i längre. Någon är full och gapar från hotellfönstret, en annan står på gatan och  är lika full , skriker tillbaka. Däremellan står jag och zoomar, zoomar igen. Jag tänker att blanda inte in mig i er värld, tänker jag. Så blandar jag inte in er  i min.

Men åter till boken  Efter oss syndafloden. Jag gillar Slas betraktelser. Läser det jag vill. Mer om platser än om människorna, mer om händelser än om kvinnorna. Tittar på teckningarna och vill teckna Paris med samma svarta streck.

Om jag försöker? Ja. Om jag kan? Nej.

Författaren skriver sig tillbaka till sin ungdomstid. Kanske minns han inte riktigt rätt. Men det spelar ingen roll.

Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.

Paris. Kärlek. Kanske är det samma sak. Après nous le déluge

PS! Inget handgemäng uppstod. Alla gick åt sina olika håll.

Stig Claesson

Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas –  konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.

Jag blir också varm när jag gör min konstrunda. Varm av fascination över det jag ser. Vilken bredd, tänker jag. Vilka bilder. Vilken konstnär! Resor, reportage, filmer, konstverk i teckningar, collageteknik och olja. Och böckerna. Nästan nittio romaner. Enastående. Jag har förstås bara läst en bråkdel.

Men åter till det porträtt av Stig Claesson som Rådström tecknar i sin bok. En vän som skriver till en vän. Boken är välskriven med respekt och glöd. En kärlekshandling, men med det salt som alltid ska finnas med i en minnesbok.

Ingen ska göra honom till vare sig en karikatyr eller en ikon. Han var en av dem som det var något med. Ibland var det alldeles för mycket av honom och ibland kunde det som var av honom bara vara larvigt och självupptaget. Men han var en av dem som det var något med. Det är inte många som det går att säga det om.

Boken handlar förstås också om skapande, såväl i text som bild. Ledorden för den den disciplinerade och hårt arbetande Claesson kan vara tystnad, flit, och frihet. På vägen ut från utställningen köper jag Blåbärsmaskinen, den bok som Claessons son Nils skrev strax efter pappans död. Här blir tystnad, flit och frihet något annat. För att all den produktion som ska komma ut ur konstnären, kräver stora insatser och offer vilket inkluderar familjen.

Två helt olika böcker, såväl till stil och innehåll. Man kan läsa dem båda om man vill få olika bilder av Stig Claesson. Eller också kan man strunta i konstnären och bara bry sig om konsten. Men oavsett: Missa inte utställningen om du är i Stockholm. Den lever sitt eget liv.

Titel: Stig.
Författare: Niklas Rådström
Förlag. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Titel: Blåbärsmaskinen.
Författare. Nils Claesson.
Förlag: Ruin 2009. Min pocketupplaga kom 2010 och har ett nytt efterord.

Petra har skrivit om Prosa&Marmelad där Niklas Rådström presenterade sin bok.