Bokens berömda första kapitel är verkligen fantastiskt. År 1951 spelas en basebollmatch i New York inför ett fullsatt stadion och i publiken finns, förutom alla vanliga åskådare även lite mer prominenta sådana, Sammy Davis junior, Frank Sinatra och inte minst FBI-chefen Edgar J Hoover. Under matchen får Hoover det ödesdigra beskedet att ryssarna provsprängt sin första atombomb, ett faktum som blev början på det kalla kriget ett av romanens teman. När matchens sista slag slås blir det historiskt, det är rekordlångt, hamnar på läktaren och en ung grabb som plankat in på matchen får tag på bollen och lyckas ta sig ut på gatan med bollen i sin ägo. Slaget blir legendariskt och bollen ett åtrått samlarobjekt och läsaren får följa bollen boken igenom.
Jag har länge velat läsa DeLillo och att det blev den 900 sidor långa Under jord beror på att den betraktas som det bästa han skrivit. Inledningen är som sagt lysande och om man vill läsa ett smakprov på DeLillo kan man faktiskt läsa endast den. Därefter får romanen genom sin mångfald och komplexitet formen av en mängd olika berättelser, nästan som noveller även om personer och platser återkommer. Den röda tråden ligger djupt i texten och utforskandet av det amerikanska samhället, miljöförstöringen och människans vansinne känns ibland alldeles för omfattande.
Nåväl, nu har jag läst Don DeLillo med den äran och kan konstatera att han skulle vara väl värd det Nobelpris det ibland ryktas om. Kanske jag inom sinom tid tar mig an något mindre omfångsrikt verk. Just nu är jag mätt men imponerad.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, publicerades första gången 1997.