Färskt vatten till blommorna är en av mina favoriter. Det var här jag föll för Valérie Perrins sätt att fläta samman olika berättelser, i olika tidplan och med en (ofta) tragisk gåta som klangbotten och framåtrörelse. Men ändå med någon form av lyckligt, men aldrig sentimentalt, slut. Hon är väldigt bra på att låta sina karaktärer växa fram längs (de många) boksidorna och när boken är slut känner jag starkt för personerna och tänker ofta ett förvånat nejmen för upplösningen. Språket är vindlande, ibland associativt, stundtals poetiskt.
I Kära faster möter vi Agnès, en berömd filmregissör som ännu inte hämtat sig från en uppslitande skillsmässa. När hon får beskedet att hennes faster Colette har avlidit blir det en chock. För saken är den att Colette redan är död och begraven sedan tidigare. Agnès återvänder till staden hon tillbringat så många somrar i och återser barndomsvänner. När hon med mångas hjälp börjar nysta i vad som har hänt kommer häpnadsväckande historier. Till hjälp finns Colettes efterlämnade kasettband där hon berättar om sitt liv.
Kära faster har allt jag tycker om hos Perrin. Olika berättelser, olika tidsplan, en tragisk gåta som tidigt presenteras, oväntade vändningar. Vackert språk. Det är mycket jag gillar. Men här blir det för många trådar som slängs ut och dessa twist and turns leder till att historien blir för invecklad. När romanen närmar sig slutet är det mycket som ska redas ut och klaras upp. Jag tappar lite sugen mellan varven, och trots att jag gillar att vara i en Perrin-värld önskar jag att hon rensat undan lite.
Med det sagt väntar jag nu ivrigt på hennes nästa roman.
Kära faster. Valérie Perrin. Utgiven hos Edition J 2025 i översättning av Sara Gordan.
