Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!