Bokfrukost om Döden och Kerstin

Vårens sista bokfrukost. Döden och Kerstin av Sebastian Johans. Temat har varit ”lite mindre förlag” (typ) och den här boken är utgiven på Nirstedts, ett förlag med så intressant utgivning.

, Döden och Kerstin handlar om sjökapten Rönner som ligger på sitt yttersta. Rent konkret ligger han i matsalen på fruns pensionat och både lyssnar till gästerna och tänker på sitt liv på sjön och annorstädes. I Uppsala går Kerstin och förbereder sig inför sommarens semester som hon som vanligt ska tillbringa på nämnda pensionat. Vi är i början av 60-talet.

Vi var tämligen överens om att det här är en riktigt bra bok och ungefär så här pratades det:

– Jag tycker så mycket om berättelser där man blir nersläppt i någons liv, mitt i och sen kliver ur. Så här har de här människorna det.
– Så intressant upplägg! Kerstin, sjökaptenen och babblet i matsalen. Jag älskar det!
– Jag hade gärna lärt känna Kerstin mer, det känns som om vi mest får veta om henne i relation till andra.
– Sjölivet, det var verkligen välberättat. Alla dessa exakta sjöbegrepp skapar trovärdighet. Mycket research!
– Jag var tvungen att googla. Krocken mellan fartyg, hur parfymförsäljningen startade på Ålandsbåtarna.
– Inlevelsefullt, ta till exempel Kerstins genomgång av sin sminkväska.
– Roliga ord att lägga på minnet .

Frukostbokklubben ses igen efter sommaren!

Ett samtal om Flödarp för alltid av Jesper Ahlin Marceta.

Nu har vi läst en roman, (skröna), om  Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv. 

Maggan:  Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?

Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.

Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella  och svåra att begripa sig på.  Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre. 

Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?

Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn,  de utvecklas inte till vuxna människor. 

Ann-Sofie:  Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.

Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia.  Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.

Utgiven på Bazar 2024.

Övre port, nedre port

Vi står utanför bruket , Lotten och jag, och klockan är 16.04. Året är 1968 och jag är 7 år. Om en minut tjuter det någonstans, järngrinden glider åt sidan och ut strömmar en lång rad arbetare, i huvudsak män. Utanför grinden finns en stor asfaltsplan där cykel efter cykel är parkerad och nu hoppar karlarna på cykeln, hem till kvällsmat och vila. Jag hälsar på Ingvar som gjort sitt skift, ”står ni här och väntar”. Ja vi gör ju det, men den vi väntar på, Lottens pappa, kommer aldrig och jag förstår inte varför. ”Jag har ju aldrig väntat på honom här”, sa Lotten när jag insisterade att vi skulle gå till grinden. ”Här kommer ju alla”, svarade jag med självklarhet. ”Nej, han brukar komma ut en helt annan väg, därborta vid bilarna. Hon pekar på en tjock träport med vackra dörrhandtag. ” Och där och då fick jag lära mig att det är skillnad på folk och folk.

Det tänker jag på när jag läser Övre port, nedre port av Geir Gulliksen. Vi rör oss genom årtiondena. Från då när arbetarna på vapenfabriken gick in och ut genom en port, och tjänstemännen genom en annan. Till nu när samhället omdanats, klasskillnader fått andra gränser och relationer mellan barn och föräldrar har förändrats.

I inledningen till boken får vi veta att det är sonen som tillkallats till sin mammas dödsbädd och jag hinner gäspa lite inom mig för scenen känns bekant. Men det går snart över. För det här är en säreget berättad historia om de tre sönerna till Gladys.

Det är den äldste brodern som blev kvar. Som sitter vid dödsbädden och gråter och inte kan förstå att det är dags för den gamla mamman att dö. Bror Runar är borta ur bilden. Han som det alltid virvlade kring och som aldrig ville eller kunde inordna sig i det som gällde. Och den tredje brodern, han som stack från staden så fort det gick, är den som berättar och minns. Han minns åt dem alla, föreställer sig hur det var och kunde vara. Glider in och ut ur personerna och skapar djup och meningsfullhet hos dem alla. Men vem är han själv? Det får vi inte veta särskilt mycket om. Ibland blir jag brydd, vill stryka bort meningar och skynda på. Men vem är jag att gnälla om småsaker. Romanen är så välskriven och sammanhållen att den är svår att lägga ifrån sig och sluta tänka på.

Övre port, nedre port. Geir Gulliksen. Utgiven på svenska hos Wahlström och Widstrand, i översättning av Cilla Naumann

Barnvakten av Joyce Carol Oates

Varje år när det är dags för Nobelpriset håller jag tummarna för Joyce Carol Oates.  Älskar hennes författarskap och hennes otroliga förmåga att gestalta människans psykologi.  Jag blev därför jätteglad när jag såg att hon belönats med det nyinstiftade litteraturpriset Sjöjungfrun som framöver kommer att delas ut på bokmässan i Göteborg. Jag blev naturligtvis också glad när jag blev varse att hennes senaste roman Barnvakten var nominerad till årets bok. Fast ärligt talat blev jag nog mest förvånad, trodde kanske att denna skoningslösa och mörka skildring av en ung hemmafru i 70-talets Detroit skulle vara för litterär för en Årets bok-nominering? Det är en bra roman, Oates är alltid bra, men som inkörsport till hennes författarskap skulle jag nog rekommendera något annat. Som till exempel ”Det var vi som Mulvaneys” eller ”Mitt i livet” som heter ”Middle age: A romance på originalspråk. Fantastiska romaner båda två! 

Oates var på Kulturhuset i Stockholm när Barnvakten släpptes i höstas. Jag var där och ställde mig förstås i signeringskön efteråt, ville väldigt gärna ha mitt exemplar av Barnvakten signerad och se min idol på nära håll. Det tog lååång tid att komma fram.  Oats tyckte om att prata med sina läsare och flera läsare vill ha mer än en bok signerad.  En äldre dam med rullator fylld med Oates-böcker rullade förbi hela kön och ställde sig först. Hon lär ha fått alla sina böcker signerade och en rejäl pratstund. När det blev min tur sa jag något i stil med fram ”I really love your books” Oates log, såg mig i ögonen och sa : ”thank you, Maggan.” Gott så.

Barnvakten utgiven på Harper Collins Nordic 2023. Översatt av Fredrika Spindler.