Starlings i Brighton

Varför är inte Starlings översatt och utgiven här i Sverige, undrar jag när jag läser. För romanen var en av de bättre på länge. I korta textavsnitt får vi följa ett antal personer i Brighton. Inte särskilt lyckliga människor. En obehagligt stråk av övergrepp löper genom hela boken men jag, som inte orkar med utskrivet våld i böcker, kan läsa det med en klump i halsen snarare än chock och äckel. Genom att röra sig i tiden fram och tillbaka och låta människor få biroller i varandras liv skapar Erinna Mettler ett slags förståelse för hur människor är och hur saker kan bli som de blir. Otroligt skickligt gestaltat och trots att det är många människor som figurerar i romanen är det aldrig svårt att förstå var i tiden man är eller vem personen är i relation till andra.

Vi står på stranden i Brighton och pekar på husen. Är det där han bor, Andy? Vi ryser och ser åt ett annat håll. När vi lite senare sitter i baren på det anrika hotellet Old Ship säger vi:

Älskar feelbad-böcker
Den blev bara bättre och bättre ju längre man läste
Episoden på museet var jättebra
Tandläkarscenen, hjälp!
Väldigt mänskliga öden
Jag som bott här i Brighton känner väl igen mig i stan
Gillade att staden var en karaktär
Mästerlig på att gestalta
Perfekt balans mellan tragik och komik
Skickligt hopknutet utan att det blir krystat
Snygga övergångar mellan de olika berättelserna och personerna
För mycket feelbad
Det var svårt att hålla reda på folk
Skicklig berättare
Slutet var värdigt resten av texterna
Miljöbeskrivningarna var toppen
Jag tyckte mycket om May
Tom the cat påminde mig om livet som kattägare
Komiskt med kvinnan vars husdjur alltid ”förolyckades”

Så svenska förlagen, hallå! Plocka åt er den här romanen nu. Den är så värd det!

PS, läs mer om Starlings hos Enligt O till exempel. Om bokresor och Brigton ska vi prata om i veckan som kommer.

 

Konturer av Rachel Cusk

Faye är på väg till Aten för att vara lärare på en skrivarkurs. Bredvid henne sitter en man som börjar berätta om sitt liv. Om sina tre hustrur och om skilsmässorna, lika många. Och när hon lyssnar till hans berättelse låter hon oss lyssna precis på samma sätt.  Det pågående samtalet är centralt i romanen. Eller samtalet egentligen… Faye förefaller inte riktigt samtala, snarare fälla någon kommentar som får den som berättar ta en ny väg eller fördjupa sig ännu lite mer.

Under de varma Aten-dagarna möter Faye en rad människor som detaljerat berättar sina historier. Det är förstås alla de som tagit skrivarkursen, men det är också andra som obekymrat sliter upp sina hjärtan och låter Faye bli den gode lyssnaren, hon hör om deras liv och tillkortakommanden. Men hur har hon det själv? Kanske är det just hennes eget trauma som gör att hon inte annat orkar än att registrera och lyssna till de andra. Det blir en kör av röster och berättelser som skapar ramarna, eller kanske konturerna för Faye.

Språket är dels precist, inget svamlande alltså, dels perfekt i så motto att det omöjligt går att läsa snabbt. Fayes iakttagelser och kommentarer är alltid skarpa och tänkvärda, berättelserna så välformulerade att det blir omöjligt att inte stryka under meningar, stanna vid orden, tänka ett tag.

Jag läser någonstans att Cush gett ut ett antal självbiografiska böcker som har blivit mycket uppmärksamma eftersom hon är så öppen och rak i berättelsen. Visst blir jag nyfiken. Men jag tänker också att kanske det är därför hon i den här romanen så tydligt lägger fokus på de andra, inte på berättarjaget.

Kontraster. Rachel Cusk. Utgiven 2015. På svenska 2018 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Rebecca Alsberg.

Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, översättning av Eva Johansson. Vår frukostintervju med Sarah Perry kan du läsa här.

Mördarens mamma av Ida Linde

Pojken som kommer att mörda har ärvt sin mammas mardrömmar. Hon ser med vanmakt hur maran rider honom om nätterna och noterar att livslinjen i hans handflata är bruten. Hon älskar honom över allt på jorden och kallar honom sitt lilla gryn. Hon sover i vardagsrumssoffan i den påvra lägenheten för att pojken ska ha eget rum. Han är hennes hela värld och förblir så även efter han mördat.

Mamman besöker troget sin pojke i fängelset varje vecka. Hon har alltid varit tillbakadragen men nu förvandlas hon till en skuggfigur, en ickeexistens. Men någon väntar på henne, en annan kvinna som hon kommer att kalla ”mitt livs sista förvåning”.

Mördarens mamma rymmer mycket outsagt, texten är gåtfull och innerlig. Själv knyter jag an till mamman och gråter över hennes smeknamn på pojken, mitt lilla gryn. Romanen är en utmärkt bokcirkelbok då mycket av tolkningen ligger i betraktarens öga. Dessutom är den kort, perfekt till detta ändamål helt enkelt.

Utgiven på Norstedts 2018.