Skalornas förråd av Ulf Eriksson

När jag var ung läste jag så otroligt mycket poesi. Oftast av glädje och ibland för att verka märkvärdig. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan och läser Skalornas förråd. Kvinnan bredvid mig, likaledes läsande, tittar ner i min bok och sen på mig. Jag ler lite och hon frågar: Är den bra?

Händerna är kompisar och sköter spakarna
framåt och bakåt,
stänga och höja, och
svänga iväg skopan med hela
Lilla kroppens kraft, och öppna
och lossa och svänga och gröpa ur
Nytt och göra berget av sand större: där
löper vägar i ”meandrar” och finns en
gruva med ”orter” och en strand med
”dyner” invid havets ”dyningar” utan slut,
fast de orden tillförs minnet långt senare …

Och där jag just då läser är den bra. Tydliga bilder. Så jag nickar och säger att ja, det är den. Jag läser aldrig dikter, fortsätter hon. Jag fattar aldrig vad de handlar om. Det finns ingen berättelse och varje ord verkar betyda något annat än vad som står där.

Det kan jag hålla med om, men jag sträcker fram den texten jag just läst och säger att här är det väl inte så. Här är minnet av ett barn som upplever något. Det vardagliga får plats. Fint skrivet, gör att man ser bilder framför sig, minns kanske något eget.

Boken innehåller omkring sextio dikter, boken är kort. Det vardagliga är inte svårt att läsa eller att ta till sig, de är berättelser om man nu vill ha det så. Men det finns det andra också, tänker jag, när kvinnan med en nick kliver av vid Slussen. Det obegripliga. När språket verkar vara till för att bara göra det dunkelt.  När det inte berör.

Fast det säger jag inte.

Utgiven 2018 av Albert Bonniers förlag.  Nominerad till Augustpriset 2018.

 

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Berättarjaget heter San Francisco, en ung man från södra halvklotet som för en skuggtillvaro i norra Europa. Han kallar sig och sina gelikar för osynliga och irreguljära, i motsats till de inhemska och infödda. Hans ord flödar på knivskarp drömsk prosa medan hans tankar vandrar på slingrande stigar där han funderar över världen och människorna. Det är en mörk tid och en grå tillvaro, ändå uppfattar jag San Francisco som en människa som inte låter sig nedslås utan vandrar vidare med ungdomens spirande hopp om att en dag hitta det han söker. Jag blir väldigt fäst vid San Francisco, det är något varmt och okuvligt över honom.

Människan är den vackraste staden är en förbluffande roman med ett fantastiskt språk, en unik skildring av landsflyktiga. Ofta knivskarpt och psykologiskt vasst, som när Said låter de irreguljära spela brädspel som går ut på att vinnaren blir kung av Europa under medeltiden. Eller när San Francisco ska ta sig vidare och fångats av en reklambild på flyktingsmugglarens kort:

Hon försökte lugna oss och sig själv genom att beskriva rutten. Så lång tid skulle det ta och antagligen skulle de inte stoppa henne och antagligen skulle de inte söka igenom bilen. No problem. En betryggande min.
Men luftballongen på visitkortet då? Jag trodde vi skulle flyga över sundet.
”Luftballongen är en symbol för frihet”, sa hon, ”för öppna gränser. Den betyder allt möjligt”.
Jag dolde inte att jag blev besviken.
Sedan klättrade jag och irakiern ner i bagageluckan och hon körde oss över bron. Varje gupp, varje gruskorn, genljöd i revbenen.
Det var ändå vackert, så enkelt det är att lägga sitt liv i någon annans händer.
Min irakier med knäna tryckta mot min mage, sa att han skulle till Tyskland och söka där istället. Han sa att hans största rädsla var trånga utrymmen. Jag sa att min var att aldrig komma fram.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Natur & Kultur 2018.

Frukostintervjun: Marina Benjamin

Foto: Soren Levy-Sands

Marina Benjamin skriver i sin bok Mellantid om att fylla femtio, om åldrande, om kroppen. Det är skarpt, lärorikt och roligt. En bloggy om boken kommer. Tills dess får ni höra Marina själv.

Godmorgon Marina! Vad äter du till frukost?
Mostly toasted bread with peanut butter, or marmalade. But I’m fussy about it. The peanut butter has to be made with with salt, not sugar, and the bread has to be really good – like your Swedish bread – sourdough if possible. Also there has to be strong black coffee, enough for two cups.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Usually I read whatever novel I’ve got on the go for up to half an hour, then when I get up, I read my emails and my Twitter feed before turning to the news. With the world so off-kilter, and the news so unutterably depressing, these days I try to put off learning what new terrible things have happened for as long as possible.

Klokt. Så, en bra morgonroman, vad kan det vara?
The same books I always prefer. My tastes are unapologetically literary. I’ve just ordered a whole batch of books, so I’ve got a very tempting pile beside my bed: Han Kang’s The White Book, Will Eaves’ Murmurs, about the mathematician Alan Turing; a Swedish novel by Ebba Witt-Brattstrom, about her divorce, that is translated into English as Love/War and Ceridwen Dovey’s In The Garden of Fugitives.

Bra blandning! Vad läser du just nu?
More than one book, as usual… I’m halfway through Will Eaves’ Murmurs – a beautifully written novel that gets at the interior life of a rather solitary man – one who achieved fame for his ‘calculating machine’, effectively the first computer, but also notoriety for being homosexual at the wrong point in history: Turing was chemically castrated. I’m also reading Claudia Rankine’s Citizen – an astonishing book that exposes the underlying racism of those who believe themselves not to be racists. I’m also reading various factual books as I start to think about what I will write next. My new book Insomnia very much belongs alongside Mellantid – they are a pair, both born of mid-life unravelling and reconstitution, and I am now planning a third book driven on the back of that same mid-life energy to make a trilogy.

Vad använder du som bokmärke?
Anything I can find. The bookseller’s receipt, often. Sometimes a leather bookmark that I was given as a gift. But I like those sharp and functional plastic ones best of all; very no-nonsense.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Ah, now that depends on my mood. During a recent re-organisation (during which many boxes of books went off the the second-hand shop) I decided to bunch together books that I read as fuel for particular books that I’ve written. So as well as documenting my reading life, my book shelves now reveal my writing biography. There’s a long shelf of books about the end of the world; another for books about the space age; another full of books about Iraq; another groaning with books about middle age, and a small shelf holding books about sleep. Now I am growing a new shelf. It will hold books about relationships and their problems. Can you guess what my next book will be?

Vi anar! Tusen tack för intervjun och ha en bra fortsättning på dagen.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018.