Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.
Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.
Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!
Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.
Jag läslyssnade via Storytel. Drygt fyra timmar in i boken la jag av, 1793 blev helt enkelt för magstark för mig. Förstå mig rätt nu, jag tyckte det var en bra roman, imponerades av språket och mustigheten i skildringen av det sena 1700-talets Stockholm. Jag ser staden med dess invånare tydligt för min inre syn, armodet, fattigdomen, utsattheten och grymheten. Skildringen kring det bestialiska mordet är knivskarp och väldig obehaglig enligt min åsikt, även om jag tror att många andra kanske skulle bytt ut ordet ”obehaglig” mot det mer positiva ”läskig”. Värt att notera är att om romanen skrivits av en sämre författare hade kanske jag klarat att läsa ut.
enny: Jag läser alltid flera böcker samtidigt så just nu håller jag på med Stanna hos mig av Ayobami Adebayo och Mördarens mamma av Ida Linde. Vilka jag ska läsa efter det har jag inte bestämt på förhand.
Ett stekande hett Chicago sommaren 1928, spritförbudet har banat väg för gangsterepoken och Al Capone med hantlangare styr med korruption och våld. I de svartas kvarter ljuder jazzen och människor av alla hudfärger dansar, dricker och älskar som om det inte finns någon morgondag. Chicago, som är en av karaktärerna i boken, är en hård stad och många invånare dör unga av usla förhållanden på både arbeten och i bostäder.