Vägen av Cormac McCarthy

Jorden har gått under, bara ödslighet och enslighet återstår. En man och en pojke vandrar genom ett kargt ofruktbart landskap, alltid letande efter något att äta och något att värma sig med. Mannen, som kallas Pappa av pojken, saknar namn och pojken är pojken, mannen nämner honom aldrig vid namn.

Mannen gör det som måste göras för att överleva och för att skydda pojken. Kärleken till pojken håller honom vid liv, men han börjar bli trött, mycket trött. Pojken har, trots att han levt hela sitt liv på en tröstlös vandring, aldrig förlorat eller ska man kanske säga; trots detta utvecklat empati och medkänsla. Kan det vara mannens förtjänst?

Har fått Vägen rekommenderad av många olika bokkompisar under åren, men inte kommit till skott att läsa denna Pulitzerpris-belönade roman förrän denna sommar. Trots att boken genomsyras av en förnimbar känsla av domedag blev jag helt uppslukad och djupt gripen. Läslyssnade klar i en enda semesterdagslyssning. Mörka romaner har blivit en passion för mig under denna tid med Covid-19.

Vägen finns både som pocket, ljudbok och E-bok. Jag läslyssnade via Storytel.

Från A till Ö: som i Colombines kyss

Jag undrar hur många böcker som jag har haft en stor läsupplevelse med och som jag ändå har glömt bort? För tio år sedan firade jag födelsedag i nordligaste Norge och medan jag gled fram i det blå arktiska ljuset läste jag Colombines kyss. Jag skriver:

”Den allra sista delsträckan av resan startar en timme sent då ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet hem och därmed måste stanna kvar i Norge ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Colombines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

’De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.’

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!”

Nog låter det här som en fantastisk läsning av en bok jag har glömt bort. Jag väljer att låta min uppmaning från 2010 vara riktad till mig själv 2020. Bra återbruk.

Colombines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av BocaPocky 2005.


Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Eftersom jag hyser en djupt rotad misstro mot skenbart fridfulla villakvarter blir jag fast redan när jag hör titeln. Småbarnsmamman och tillika mäklaren Bianca blir påkörd och svårt skadad på familjens uppfart i just ett idylliskt villaområde. Bilen framfördes av en kvinnlig granne och allt tyder på att det var en olycka. Eller bör hennes man Micke, som hör ambulansens olycksbådande sirener ljuda på väg hem från jobbet, ana oråd?

Ironiskt nog har Bianca, förmodligen lite yrkesskadad, dammsugit nätet efter information om grannskapet innan hon och Micke köpte huset. Hon är också, även det ironiskt nog, ganska skrockfull och oroar sig ofta för att det värsta ska hända. Nu ligger hon i koma på en intensivvårdsavdelning medan hennes man och de två barnen står hjälplösa bredvid.

En roman om ett brott står det på omslaget, (måhända inspirerat av Sjövall & Wahlöös ”roman om ett brott”), men precis som Edvardssons tidigare romaner är Goda grannar mer än en spänningsroman. Edvardsson har fingertoppskänsla i att med små medel skapa såväl karaktärer och relationer. Hans texter ligger nära verkligheten. I Goda grannar kommer vi nära skolans värld, (Edvardsson är lärare själv), insiktsfullt skildras diagnosernas och föräldradominansens tid och landar i det faktum att trots all vilja till utveckling är människans beteende sig likt.

En detalj i Edvardssons texter som jag verkligen uppskattar är de små subtila kornen av humor som finns gömda i texten. Som när grannen på fullt allvar menar att man bör borra en egen brunn för att kunna ha en perfekt gräsmatta även vid vattningsförbud eller det lilla barnet som menar att mamman bör vara utsövd eftersom hon sovit jättelänge, när hon egentligen varit medvetslös.

Vore kul om Goda grannar precis om Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, blev en världssuccé! Romanbyggena påminner om varandra men historierna är olika. Goda grannar känns väldigt svensk i jämförelse, inte minst i skolskildringarna. Men vad fasen, varför funderar jag över detta? Bra Nordic Noir är boken i vilket fall som helst!

Utgiven på Forum 2020.

Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren