Breakfast Bookclub reser till Amsterdam!

Vi började med att äta pannkakor på ett av Amsterdams många pannkakshus. Mycket gott och framförallt välbehövligt mättande eftersom vi stod inför en tre timmar lång boklig guidad tur längs Amsterdams gator och kanaler. Vi guidades av Margot som till vardags jobbar på Waterstones bokhandel i Amsterdam. På tal om bokhandlare upptäckte vi att den som letar efter en bokhandel i Amsterdam inte behöver leta länge. Staden har kvar de där små mysiga boklådorna som trist nog nästan helt försvunnit från svenska städer. Margot beskrev boklådornas ägare som hårt arbetande och mycket hängivna bokentusiaster som får kämpa hårt för att få verksamheten att gå runt.

Vår bokklubbsbok denna resa var en rekommendation från Margot, Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. Hjälten Pieter Posthumus jobbar på kommunens begravningsavdelning som ser till att fattiga och ensamma människor även de får en värdig begravning. Margot försäkrade oss om att denna avdelning existerar och vi fick möjlighet att se huset där avdelningen är inhyst. Margot tog även med oss för att äta bitterballen! en slags friterade små bollar som doppas i senap, undertecknad funderar fortfarande på vad jag egentligen åt? Kanske vill jag inte veta…

Om man vill läsa böcker som utspelas i Amsterdam kan jag nämna Donna Tarts Steglitsan, Ian McEwans Amsterdam, John Greens Förr eller senare exploderar jag, Ray Kluuns En sorts kärlek och sist men inte absolut inte minst Jesse Burtons Miniatyrmakaren! Det var Burtons 1600-talsvärld jag såg för min inre syn då jag traskade längs kanalerna. Ännu mer så efter att vi besökt Rijksmuseum och sett Petronella Oortmans dockskåp som inspirerade Burton till att skriva boken. Dockskåpet är utsökt i sin detaljrikedom och om ni frågar mig är dockskåpet ett måste under ett Amsterdambesök! Länk till recension av  Miniatyrmakaren.

Nedan kan ni konstatera att jag INTE är någon stjärna på att lägga in egna bilder i bloggen! Jag ber allra ödmjukast om ursäkt för detta, kanske borde jag ta bort bilderna men efter lite jiddrande fram och tillbaka beslöt jag mig för att, trots den förfärliga layouten, låta stå!

Nästa bokresa går av stapeln i augusti då vi reser till  Crimetime Gotland.
Kommer ni?

GetAttachment[3] (3)

Margot

GetAttachment[2] (5)

Här åt vi bitterballen

GetAttachment[4]

Oude kerk där inledningsscenen i Miniatyrmakaren utspelas

GetAttachment[3] (2)

Det finns ett handväskmuseum!

 

GetAttachment[2] (4)

Vemeers kökspiga häller upp mjölk

GetAttachment[1] (5)

Dockskåpets hall

GetAttachment[2] (3)

Dockskåpets sängkammare

GetAttachment[5]

Dockskåpets kök

GetAttachment[1] (3)

Dockskåp

 

Familjen jag hade av Bill Clegg

Vet du, när Gud sätter ihop familjer tror jag att han blundar och pekar i telefonkatalogen, och sedan säger han åt dem han hittar: ’Gratulerar! Ni ska tillbringa de närmaste sjuttio åren tillsammans, även om ni inte har någonting gemensamt eller ens tycker om varandra. Och – om ni, bara för ett ögonblick, inte bryr er tillräckligt mycket om någon av de här främlingarna, kommer ni att känna er genomruttna.’ Det är vad jag tror. Vad tror du?

Jag tycker om det här citatet från Douglas Couplands Generation X. Även om jag har en betydligt mer positiv syn på familjen så är telefonkatalogs-tanken inte helt orimlig. Man får vad man får. Man har vad man har. Och banden emellan är av en så säregen sort att jag ständigt fascineras.

bildFamiljen jag hade börjar i en katastrof när familjen upplöses i en explosion. Det är Junes hus som sprängs i luften natten innan hennes dotters bröllop. Dottern och hennes blivande make, Judes partner, dotterns pappa, Alla försvinner i explosionen. Men varför var just June utanför huset? Varför var just hon den som inte var inne och sov?

Berättelsen förs framåt när olika röster i familjen och i familjens perifera värld berättar sina historier. Bilden blir allt klarare. När allas röster hörs så blir helheten så mycket tydligare, kanske vackrare men tveklöst så mycket sorgligare än om bara en berättarröst skulle ha fått hålla ordet. Fiktionen blir större än verkligheten och jag älskar verkligen den här boken just därför. Jag läser saktare och saktare för att den aldrig ska ta slut.

Men nu är det slut. Obönhörligen. Så jag läser recensioner i stället. I Svd skriver Eva Johansson att den tyngs ”av för många överflödiga bipersoner och störande utvikningar och av en framvällande flod av detaljer. Clegg tycks tro att praktiskt taget varje gestalt som dyker upp i romanen kräver en egen och fullständig bakgrundshistoria, något som stjäl fokus från romanens egentliga kärna och ärende”. Jag som hatar babbel i romaner tycker tvärtom. Att alla utvikningar, alla personer, alla bakgrundshistorier är just det som gör den här romanen. Precis som en familj.

Familjen jag hade. Bill Clegg. Utgiven 2015. På svenska hos Forum förlag, i översättning av Manni Kössler.

Breakfast Book Club 6 år!

23 april 2010 – på världsbokdagen var den allra första bokfrukosten, om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov Picha som drog i gång det hela sa:

Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. Vi ses på ett centralt café i Stockholm, Vetekatten, som är charmigt med karaktär och ligger lagom nära centralstationen så att alla kan ta sig till sina arbetsplatser när frukosten är slut.

Idén är lika enkel idag. Även om vi gör utflykter till metropoler som Sigtuna och Amsterdam för frukostmöten så är det frukost i centrala staden som är vår kärna. Det är ju hit alla ni frukostbokklubbare kommer för att samtala om om böcker och gör Breakfast Book Club till vad den är.

2arsjub

Ettårsdagen firades med tårta och då diskuterades Spill.

På tvåårsdagen vankades det också tårta till frukost (den absolut bästa tiden att äta tårta) och vi firade Cirkeln som vunnit Bokbloggarnas litteraturpris.

Treårsdagen firades på bokresan med champagne.

BBC140522aFyraårsdagen – och dittills 45 diskuterade böcker, om jag räknat rätt – firade vi  samtidigt som vi delar ut Bokbloggarnas litteraturpris.

På femårsdagen firade vi i Helsingfors och minsann: sexårsdagen inföll på utflykten till Amsterdam.

Jag har tappat räkningen, men jag tror vi är uppe i nästan 70 böcker nu. Hurra för alla er som under åren varit med och diskuterat böcker. Utan er – ingen frukostklubb!

Pingvinlektionerna av Tom Michell

609[2]Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

1 2 3 4 328