Nattrodd av John Ajvide Lindqvist

Språket och formuleringarna i denna utsökta novell är ljuvliga, så på pricken exakta. Två väninnor, Alice och Monica, har i åratal puttrat ut med sin lilla båt till en ö i Stockholms norra skärgård. Så även detta år och som alltid den sista helgen i juli. Något har förändrats dock, även om ingen av dem säger det rätt ut ligger insikten under ytan, denna tur kan vara deras sista. Åren har börjat ta ut sin rätt.

John Ajvide Lindqvist är lika enastående som vanligt. Jag älskar hans varma humoristiska beskrivning av hur de båda äldre kvinnornas tar sig ur båten. Hur sparsmakat men ändå fylligt deras långa liv skildras. Hur faran kommer i en handvändning och förvandlar deras skärgårdstur till ren skräck.

Utgiven på Novellix, men finns också på Storytel i en lysande inläsning av författaren själv.

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.

Amerikansk jord av Jeanine Cummins

Historien tar sin början i våra dagars Mexiko, närmare bestämt i Acapulco, (det forna semesterparadiset), en stad som numera helt och hållet regeras av knarkkarteller. Lydia och hennes åttaårige son undkommer med knapp nöd att blir mördade. I trädgården utanför ligger Lydias man och 15 ytterligare familjemedlemmar ihjälskjutna. Morden är en hämnd för en artikel Lydias man skrivit om den regerande knarkkartellen Los Jardineros. Lydia och sonen Luca tvingas fly hals över huvud. Snart inser hon att hon, som så många andra, måste lämna landet genom att följa den farligaste migrantvägen av dem alla, taket på godståget ”La Bestia” för att sedan till fots ta sig till USA.

Amerikansk jord är en bladvändare, men definitivt ingen thriller. Rakt av skildras livsvillkoren för befolkningen i ett Mexiko som styrs av kriminalitet och som under de sista årtiondena utvecklats till världens tredje farligaste land. Lydias och Lucas flykt mot norr kantas av hunger, utmattning och fasa men trots deras och andra migranters förtvivlade situation, finns empati och godhet som motvikt till våldet. Romanen blir aldrig tröstlös, trots mörkret och realismen.

I samband med att boken blev uppmärksammad av Oprah Winfrey m.fl.. hörde kritiska röster mot att en amerikansk författare utan mexikansk bakgrund, skildrade den mexikanska tragedin. Att Jeanine Cummins inte hade rätt till historien och att liknande böcker skrivits av latinamerikanska författare som aldrig fått någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Det sistnämnda stämmer säkert, men att Jeanine Cummins inte skulle ha rätt till berättelsen känns för mig absurt. Hon har skrivit en enastående roman och om författare skulle begränsas av att de måste ha ”rätt” till den historia de berättar, vad skulle vi leva i för värld då?

Utgiven på Bazar 2020, översatt av Molle Kanmert Sjölander. 

Årets bästa och god jul!

Här kommer Maggans årsbästa!

Årets historiska roman: Hamnet av Maggie O´Farrell

Årets mörkaste roman: Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Årets mest gripande memoar: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Årets roligaste debutroman: Sanningens kalas av Marie Lundström

Årets romance: Strandläsning av Emily Henry

Årets relationsdrama: Svärmodern av Moa Herngren

Årets musikroman: Tritonus av Kjell Westö

Årets andra världskrigsroman: Tyska huset av Annette Hess

Årets feelgood: Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

Årets överraskning: Spela roll av Lisa Christensson

Årets pandemiroman: Nemesis av Philip Roth

Årets ”borde nominerats till Augustpriset”: Snöstorm av Augustin Erba

Ärets novellsamling: Årsboken av Sven Olov Karlsson

Årets nyöversättning: Hundra år av ensamhet av Garbiel García Márquez i översättning av Lina Wolff

Årets bok om döden: Smoke gets in your eyes & other lessons from the crematory av Caitlin Doughty

Årets sämsta: var så dålig att jag inte ens vill skriva om den,

Och med det önskar vi God jul här på bloggen och ses igen i januari!

önskejul