Den allra vackraste sommardikten är ”Kyssande Vind” av Hjalmar Gullberg från diktsamlingen Kärlek i tjugonde seklet utgiven 1933. Gullbergs kärleksdikter är ofta bitterljuva och handlar om kärestan han aldrig får eller har förlorat.
När försommaren blommar och gullregnen och syrenerna är som vackrast hör jag alltid Hjalmar Gullbergs strofer i mitt huvud.

 

 Kyssande vind

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans,
blott lånad en kväll i syrenernas tid
och i gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster sig en vind
sig om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

{ 0 comments }

Det är inte ett dugg inspirerande att skriva om böcker jag inte gillat, men eftersom jag ofta är ganska entusiastisk i mina inlägg så måste jag nog också för min trovärdighets skull tala om vad jag inte gillat.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Jag veeet, hon skriver fantastiskt bra, hon är en fantastisk berättare, men hennes böcker är kyliga och hennes personer väcker inga känslor hos mig varken positiva eller negativa.

Lilla smycket av Patrick Modiano, fångade mig inte alls och eftersom det sägs att han skriver samma roman om och om igen kommer jag nog inte att läsa något mer. Fast något gnager i mig här, kan det kanske blixtra till? Karln fick ju faktiskt världens mest prestigefyllda litteraturpris.

Swing av Bengt Olsson, vilken utomordentligt tråkig roman, tycker annars jättemycket om Bengt Olssons texter, men det här var absolut ingenting för mig.

Erövraren av Dan Buthler & Dag Öhrlund, den femte delen om psykopaten Silfverbielke. Jag har förfärats och fascinerats av de fyra första böckerna fantastiskt inlästa av Stefan Sauk. Författarparet skrämde nästan skiten ur mig med den tredje och fjärde boken i serien. Men nu platt fall! Författarduon valde modigt väg i upplösningen av bok nummer fyra och det borde stannat därvid.

Utsuddade spår av Dror Mishani, en hyllad deckare som utspelas i Tel Aviv. Tyckte den saknade personlig ton och var inte ett enda dugg spännande. Fast jag gillade den unge polisen, bokens huvudperson.

Om ni vet med er att ni brukar avsky de böcker jag utgjuter mig positivt om ska ni definitivt läsa alla ovanstående böcker. Tror alla finns i både pocket och E-bok och på ett bibliotek nära er.

{ 1 comment }

9789100102722[1]Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

 

{ 0 comments }

Jag menar i Maria Langs böcker finns det ju alltid en förteckning över personerna, som den här i  hennes andra roman Farligt att förtära från 1950. Förutom att läsningen underlättas är förteckningen en tydlig tids- och klassmarkör, det fanns lärare och lärarinnor och vaktmästaren titulerades endast med sitt efternamn.

Torkel Alm, civilingenjör, kemilärare (44 år)  Ny-Farligt-att-förtära[1]
Sören Hansson, fil. dr, biologilärare (38 år)
Katrin Jeppson, språklärarinna (30 år)
Bo Törnfeldt, gymnastikdirektör (25 år)
Lena Skager, journalist i veckopressen (22 år)
Marja Kroog, regissör (22 år)
Clas-Åke Leonard, ”konstnär” (23 år)
Pierre Duval, abiturient (19 år)
Gunnel Rosengren, abiturient (20 år)
Karlsson, skolvaktmästare
Einar Bure, debuterande dramatiker
Puck Ekstedt, bokens jag
Christer Wijk

I Bo Balderssons Statsrådet och döden från 1968 är tonen lågmält humoristisk, så även när den presenterar personerna:

Stadsrådet, politisk oskuld med fjorton barn                           statsrc3a5det-och-dc3b6den[2]
Margareta, 
statsrådinna, min syster
Beata Gyllenstedt, åldrig nobelpristagaränka i litteratur
Barbro Bylund, gråbeige lärarinna, systerdotter till Beata
Magnus, långskranglig landshövding
Signe, rundhyllt landshövdingska
Krister Hammarström, professor, läkare
Stellan Lindén, konstnär
Hugo Mattsson, justitieråd med märkligt dass
Eva Ydberg, frappant frånskild sjukgymnast
Benny Pettersson, poliskommissarie
Vilhelm Persson, läroverksadjunkt

Vidare, i Gabriel García Márquez underbara roman Hundra år av ensamhet har översättaren lagt till en förteckning över medlemmarna av släkten Buendía. Jag antar att det hjälper aningens aning. Jag har hört sägas att persongalleriet i denna roman är så myllrande att författaren själv mot slutet hade stora svårigheter att hålla reda på dem. Men det gick jättebra för Márquez ändå, 1982 tilldelades han nobelpriset i litteratur. Enligt mig fantastiskt välförtjänt eftersom Hundra år av ensamhet tveklöst är en av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv.

Samtliga ovan nämnda böcker finns på ett bibliotek nära dig.

{ 1 comment }

IMG_4245Den var i sitt engelska original med mig i Paris men jag hann aldrig så långt. Nu finns Anna and the French Kiss i svensk översättning och jag läser den och låtsas att det är On location. För gillar man Paris så får man gott om platser och miljöer att känna igen eller längta till.

Men nu får man väl ändå säga att Paris är en kuliss, om än en mycket vacker sådan. För i fokus står ju en L-O-V-E S-T-O-R-Y där den amerikanska flickan Anna ska gå ett år på den likaledes amerikanska skolan i Paris. Omedelbart får hon några nya bekanta, inte minst Étienne St. Clair som är så trevlig och fin. Omöjligt att inte bli kär i honom förstås. Men i 3oo sidor roman måste en kärlekshistoria få både förvecklingar och konflikter och länge är det tveksamt om de båda kommer till skott.

Det jag gillar är att just kärlekshistorien får ta så mycket plats. Allt pirr, all längtan, alla blickar och undringar berättas ordentligt. Alla som varit kära känner igen sig i det.  Däremot blir upplösningen med bästa kompisen hemma i Atlanta lite för slappt överstökat. Här hade författaren kunnat jobba mer, tycker jag. Och presensberättandet i jag-form. Ogillar skarpt.

Nå nå, en fin kärlekshistoria, ett skimrande slut och parisiska miljöer. Tycker man om det så tycker man om den här boken. Vill du pröva? Hör av dig till redaktionen@breakfastbookclub.se så skickar vi vidare.

Anna och den franska kyssen. Stephanie Perkins. Utgiven 2010. På svenska, i översättning av Helena Stedman, hos Modernista 2015.

—–

Fiktiviteter älskar boken ända ner till tårna och Enligt O tycker den är ljuvlig

{ 0 comments }

Jag stod på gården. Min syster stod lite längre bort och log vänligt mot mig. Hon hade varit borta under sommaren, en resa till Nice, jag minns inte. Men jag minns att jag kände ett sådant avstånd. Visst var det min syster, men hon såg så vuxen ut, annorlunda, nästan främmande. Jag såg ner i marken. Petade bland stenarna med spetsen av skon. Jag som aldrig var blyg var det nu och väntade på att hon skulle göra något. Säga något. Komma fram.

Det där minnet kommer tillbaka när jag läser Sara Paborns En eller annan väg. För en dag – en het sommardag – dyker en annan storasyster upp på gårdsplanen. Fridas storasyster har varit utomlands i åratal och kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

När Marissa föreslår att de ska åka ner till Paris blir Frida både lockad och rädd. Visst kan man väl bara lita på sin syster? Men ändå … vad ska mamma säga? Men de drar iväg och språket flyter lätt och enkelt över boksidorna hela vägen ner till Paris. Och därnere försvinner avståndet mellan dem. De givna rollerna luckras upp lite och relationen tar andra vägar.

575_PressImage1Jag sticker inte under stol med att jag tyckte bättre om Sara Paborns förra bok, Tuppen och havet, men jag tycker om den här romanen också.  Författaren har ett sätt att skriva om relation och allvar men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker. Marissas italienske pojkvän blir närmast en parodi på just italiensk pojkvän och jag skrattar ofta när jag läser hans repliker.

Bokens omslag har en snygg illustration gjord av Marcus Jansson. Frida – antar jag– som lutar sig ut genom det öppna bilfönstret och låter vinden blåsa genom håret. Där nere, i Paris, andas hon en annan sorts luft, längtar något nytt och när hon får nyckeln till sin systers lägenhet i Rom blir allt med ens klart. Livet – en eller annan väg tar det ju alltid.

En eller annan väg. Sara Paborn. Utgiven av Brombergs 2015.

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

{ 0 comments }

9789127137493[1]När livet dalar för Arnfinnur Knudsen har han nytta av ryktet om att han är den enda människan på Island som begriper relativitetsteorin. I denna humoristiskt burleska skröna gäller det att lägga alla kontrollfreaksfasoner på hyllan för det är stört omöjligt att ha full koll på de olika medlemmarna i den stora familjen Knudsen från Tangavik  på Island. Inte för att det gör någonting, man hänger med bra ändå, men tillhör man den skara av läsare som är noga med att ha koll på persongalleriet bör man vid läsningens inledning utrusta sig med lämpligt material för upprättandet av ett släktträd.

Orden och beskrivningarna bubblar över i en humor präglad av stilla vanvett. Ibland blir jag galen på den våldsamt slingrande texten som tycks hoppa både hit och dit, men oftare blir jag lockad till gapskratt.  Författaren bygger mustigt innehållsrika meningar för att avsluta med ett tankeskutt i sista satsen. Jag tror aldrig jag någonsin tidigare behövt läsa om så många stycken i någon humoristisk skönlitterär bok för att förstå syftningarna fullt ut. Gudmundsson är ”one of a kind” möjligen skulle man kunna jämföra honom med Mikael Niemi eller Arto Paasilinna, dock tycker jag att  Gudmundsons språk kräver mer av sin läsare. Så här långt kommen i att försöka förmedla min läsupplevelse avseende Kungar av Island märker jag att  jag inte är kapabel. Hur jag än funderar och formulerar om  låter hans prosa sig ej beskrivas. Jag bjuder i stället på ett litet utdrag. Gillar ni tankevurporna ska ni definitivt kasta er över boken.

Men Gréta Knudsen var en riktig skönhet när hon blomstrade som en ros hemma i Tangavik. Hon var dotter till Ásthildur Knudsen, en syster till Arnfinn Knudsen, och således barnbarn till Ástvaldur Knudsen. Det är också lite egendomligt att tänka sig att dottern till Gréta, tredje generationen efter Ástvaldur Knudsen, är en amerikansk överviktspatient som skjuter med gevär på en parkeringsvakt i Detroit. Det är grymt sjukt, som ungdomarna säger, men så snabbt går tiden.
”Tiden är ett jetplan som flyger för snabbt” sjunger Bob Dylan på plattan ”Blood on the tracks”. ” Time is a jet plane, it moves too fast”. Det har många utryckt på olika sätt, både nationaldiktare och mindre profeter.

Einar Már Gudmundsson räknas som en av Islands främsta författare och har bla. erhållit Svenska Akademins nordiska pris. Kungar av Island är utgiven av Natur&Kultur 2015. Översatt från Isländskan av Inge Knutsson.

Ps: När ni läst klart boken kommer ni att förstå varför det är aningen skojigt att översättaren heter Knutsson i efternamn. Man undrar om han som en sann kung av Island myllrat sig över till Sverige och låtit försvenska sitt namn?

{ 0 comments }

 

enligtoHelsingfors är en härlig stad. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Författare. Samt Jessica Bokbabbel. Allt är värt ett besök, även om den sistnämnda inte kan garanteras för envar. I helgen var vi där tillsammans en lång rad bokfolk för att diskutera Kjell Westös Där vi en gång gått.  Den eminenta Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet guidade oss runt i staden där Westös olika romaner utspelade sig. Hon kunde sannerligen sin sak och var så skärpt och rolig. Här står vi samlade utanför ett riktigt finfik, Ekberg, för att Annika ska kunna twitter-föreviga oss.

Promenaden avslutade vi hos förlaget Schildts & Söderströms som presenterade hösten utgivning. Vad sägs om t ex Svallgränden 5 av Mathias Rosenlund som skrev romanen Kopparbergsvägen 20? Eller Projekt Ines av Anna Lindholm som handlar om fem kvinnor i det finska inbördeskriget 1918?

kjellOm man åker till Helsingfors för att diskutera Kjell Westös romaner och gå i hans litterära fotspår blir förstås en träff med honom en höjdpunkt. Han kom upp till förlaget för att svara på våra frågor och berätta om sitt skrivande.  Samt ställa upp på en snyggbild.

Så värst mycket samtalande om boken blev det just inte på söndagsbrunchen faktiskt. Vi var Westö-badade och passade mest på att njuta av Fazers smaskiga mat. Där vi en gång gått förtjänar dock en egen bloggy som kommer här framöver. Jag tror att Westö är den bästa författaren som skriver på svenska. I alla fall en av dem.

11196603_10152716834721993_1782827215_o(1)

Hur nöjd jag är med konceptet att boka resa någonstans för att prata böcker och sen hoppas att någon vill följa med? Sååå nöjd. Tre å:n. Minst. Ja, ni ser ju själva. Här står jag på Fazer och är glad över hela resan  – och allra mest för att ni vill åka med. Det är ju det som gör hela saken.  Tusen tack för det!

 

 

 

 

 

*När vi i vintras åkte och bokfrukosterade i Berlin kom hashtaggen #bbcberlin upp för att enkelt kunna hitta alla bilder och inlägg som vi och våra reskamrater samlade på instagram och facebook. Vi var inte de enda som sorterade in oss under den # men idén var grundlagd.

{ 1 comment }

forfattaren_i_familjen-188x300[1]Texten är tät, vacker och fyllig, ändå sparsmakad. Inte ett onödigt ord och vad som gör mig extra glad är den välproducerade ljudboken. Den upplästa texten tillåts ha ett flöde, när tomma sidor i den fysiska boken skiljer avsnitten åt kan du även som lyssnare urskilja dessa genom snyggt inlagda mikroskopiska pauser. Inläsaren är alltid otroligt viktig i en bok berättad i första person, Viktor Åkerblom ger liv åt berättaren Édouard med trovärdighet och melankolisk röstklang.

Författaren i familjen handlar om en familj under tre decennium. Familjemedlemmarnas sammanflätade förväntningar, krossade drömmar och kärlek. Om det ok som lagts på Eduard att vara utsedd till att bli  författaren, att vara den som är utvald att uppfylla de andras  drömmar. Det är en bok om outtalade krav och om barns förmåga att läsa sina föräldrar men också en bok om varm tillgivenhet. Jag älskar de kärleksfulla smeknamnen som Édouard gett sina föräldrar och jag älskar skildringen av fadern, krigsveteranen från Algeriet vars lakoniska råd till sin son är: Se till att välja, annars väljer livet åt dig.

Författaren i familjen är utgiven av Sekwa 2014, ljudboken är producerad av A Nice Noise. Översatt från franskan av Sofia Strängberg.

{ 2 comments }

Larsson_1-page-001-197x300[1]En djupsvart uppväxtskildring med självbiografiska inslag. Victoria Larsson var en av de flickor som förälskade sig i Åmsele-mördaren Juha Valjakkala, hängde utanför Umeås tingshus, kom i tv men som också fick sina brev till denne besvarade. Delar av brevväxlingen är återgiven i boken. Hur mycket utöver breven som är självbiografiskt vet jag inte, men i vilket fall det är ingen vacker medkännande bild av huvudpersonen, Veronica, som författarinnan förmedlar.

Den ensamma Veronica är besatt av sin svåra acne, sina mindervärdighetskomplex och sitt självhat. En flicka med destruktiv personlighet som ibland kan uttrycka sig genom våld mot yngre syster. Första kapitlet är i sin råa skildring med våld mellan syskon så obehaglig att jag har svårt att sympatisera med Veronica senare i boken. Hur hänsynslöst den unge manlige kvällstidningsjournalisten än behandlar flickan som älskar Juha som andra älskar rockstjärnor, så berör det mig inte så starkt som det egentligen borde göra. Detta trots att jag är övertygad om att skildringen av journalisten som i rent spekulativt syfte gör ett ”hemma hos” reportage hos Veronica är sann.

Det mustiga språket förstärker ångesten och smärtan i att vara ung och jag som har en uttalad kärlek till Norrland känner plötsligt lättnad över att jag inte växte upp i någon av dess småstäder. Ett genomgående tema i boken är att Veronica avskyr att bo i det klaustrofobiska Västerbotten, att hon längtar bort. Men hade Veronicas ensamhet, självdestruktivitet och personlighet varit den annorlunda om hon fått växa upp i en större stad? Dessvärre tror jag inte det, men kanske att valmöjligheterna och anonymiteten skyddat något. Varför blev då Veronica och andra kvinnor förälskade i Juha? Varför förälskar sig kvinnor i våldsamma frihetsberövade män? Jag tror jag förstår varför Veronica gör det men jag är tveksam till om hon egentligen är representativ för det stora flertalet.

Victoria Larsson arbetar idag som yogalärare i Berlin. Jag finner tröst i detta, för om boken är självbiografisk på fler plan än bara förälskelsen i Juha vill jag att Veronica/Victoria ska leva och finnas i ett helt annat sammanhang. Kanske kom min medkänsla och omsorg om huvudpersonen fram till slut.

Utgiven av Thorén & Lindskog 2014

{ 0 comments }