Blå av Maja Lunde

Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.

Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe  sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.

Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!

Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.

1793 av Niklas Natt och Dag – årets bok?

Jag läslyssnade via Storytel. Drygt fyra timmar in i boken la jag av, 1793 blev helt enkelt för magstark för mig. Förstå mig rätt nu, jag tyckte det var en bra roman, imponerades av språket och mustigheten i skildringen av det sena 1700-talets Stockholm. Jag ser staden med dess invånare tydligt för min inre syn, armodet, fattigdomen, utsattheten och grymheten. Skildringen kring det bestialiska mordet är knivskarp och väldig obehaglig enligt min åsikt, även om jag tror att många andra kanske skulle bytt ut ordet ”obehaglig” mot det mer positiva ”läskig”. Värt att notera är att om romanen skrivits av en sämre författare hade kanske jag klarat att läsa ut.

1793 belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa debut och i dagarna nominerades den till Crimetime Specsavers Award, sist men inte minst är den nominerad till Årets bok 2018.

Utgiven på Forum 2017. Rösta på Årets bok här.

5 tycker om boken de läser

Nu behöver vi boktips. Hallå, panelen! Vilken bok läser ni just nu och vad ska ni läsa efter den?

Jenny: Jag läser alltid flera böcker samtidigt så just nu håller jag på med Stanna hos mig av Ayobami Adebayo och Mördarens mamma av Ida Linde. Vilka jag ska läsa efter det har jag inte bestämt på förhand.

Ros-Marie: Just nu läser jag Dubbla slag av Malin Persson Giolito. Jag kommer nog att lägga Giolito åt sidan de närmaste dagarna. Cirkelböckerna kallar. Den jag längtar mest efter har anlänt och det heter Nej och åter nej, skriven av norskan Nina Lykke.

David: Larmrapporten. Att skilja vetenskap från trams av Emma Frans . Underhållande, viktigt och relevant.  Därefter kanske Husmoderns död av Sara Danius som jag köpte när det stormades som mest. Annars brukar den årliga sommarpresenten från mitt jobb vara en trevlig start på sommaren.

Bodil: Simma med de drunknade av Lars Mytting. Sen blir det Ett fall i alla fall av Ulf Nilsson och snart Ett fall till innan det blir nåt längre igen.

 

 

 

Mafioso av Ray Celestin

Ett stekande hett Chicago sommaren 1928, spritförbudet har banat väg för gangsterepoken och Al Capone med hantlangare styr med korruption och våld. I de svartas kvarter ljuder jazzen och människor av alla hudfärger dansar, dricker och älskar som om det inte finns någon morgondag. Chicago, som är en av karaktärerna i boken, är en hård stad och många invånare dör unga av usla förhållanden på både arbeten och i bostäder.

Mafioso är den andra boken i en planerad kvartett av spänningsromaner om jazzens och maffians framväxt i 1900-talets USA. Jag golvades totalt av Yxmannen den första boken i serien och jag kan bara konstatera att Celestin gör om bedriften med Mafioso. Romanen är så elegant och insiktsfullt skriven att jag blir alldeles svag i knäna.

Ida Davis och Michael Talbot från Yxmannen återkommer 10 år äldre. Den fortfarande unga Ida har lyckats etablera sig som detektiv trots sitt kön och sin hudfärg, Michael, vit och gift med en svart kvinna oroar sig ständigt för sin familj. Hans äktenskap är inte längre olagligt men fördomarna mot blandäktenskap är grundmurade. Idas barndomsvän Louis Armstrong har återvänt till Chicago efter en sejour i New York,  hans musik är vackrare och mer levande än någonsin. Jag älskar att Celestin i fictionens form så skenbart enkelt och lätt lyckas berätta Armstrongs historia. Japp, jag väntar otåligt på del tre i kvartetten inte minst därför att  Celestin i sitt efterord avslöjar vilken stad och vilket år den kommer att utspelas.

Utgiven på Southside Stories 2017, översättning av Hanna Williamsson. Recension av Yxmannen hittar du här.