Bokfrukost om Där rinner en älv genom Saivomuokta by av Pia Mariana Raattamaa Visén

Berättelsen börjar 1895 och huvudkaraktären är en plats Saivomuokta by. Hit kommer till kommer Israel och Maija för att leva och bilda familj genom nedslag i tiden får vi följa familjen fram till våra dagar. Vi var överens om att det märktes att författaren hade släktforskat och vi var också överens om att vi gillade boken. Vi tyckte om det stillsamma men drivna berättande och de olika berättargreppen. ”Förbaskat skickligt att skildra så många generationer med så få ord på så få sidor”, sa någon, och vi andra höll med.

Några röster från morgonens samtal:

  • Mitt norrbottniska hjärta rördes
  • Vemodig
  • Som jag grät när Maija förlorade sin mamma
  • Blev uttråkad i början med sedan blev den jättebra
  • Nedslag i både stora och små händelser
  • Gillade att finskan i boken finns med
  • Känns ibland lite dokumentärt
  • Gillade bastuscenen
  • Det skulle faktiskt varit bra med ett familjeträd där man kunde kolla upp släkten om man blev förvirrad
  • Fullkomligt älskade boken
  • Vet äntligen vad ett pörte är!
  • Gillar att som läsare ha ett helikopterperspektiv
  • Alltid detta med att människor inte får tala sitt modersmål. Hemskt.
  • Maija satt inte still en sekund, alltid fanns det något att göra
  • Hon tänkte hela livet på tiggaren som hon avvisade
  • Förfärligt när de måste be skollärarinnan om pengar till mat och de får ett lån! Den som är satt i skuld är inte fri!

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Järtecken av Christoffer Carlsson

År 1994 skakas den lilla orten Marbäck i Halland av ett grovt brott. Ett hus brinner ner och en ung kvinna omkommer. Polisen kan snabbt konstatera att hon var död redan före branden startade. En kvarglömd handske pekar ut hennes pojkvän som förövare och han döms för mord. Ett ok läggs på 7-årige Isaks axlar, den dömde pojkvännen är hans älskade morbror och livet förändras för alltid för Isak och hans familj, skammen och melankolin tar fäste. Det sociala arvet är tungt och när Isak blir äldre väljer han att bära ett järtecken runt halsen.

Järtecken har underrubriken En roman om ett brott, (som Carlssons författarförebilder Maj Sjövall & Per Wahlöö), en faktiskt helt perfekt beskrivning. Romanen är ingen renodlad kriminalhistoria, men hamnar ändå i denna kategori eftersom huvudspåret är ett mord och en av huvudkaraktärerna polis. Om man nu måste genrebestämma förstås, men om ni frågar mig så menar jag att Carlsson i Järtecken utvecklar den svenska kriminalromanen till något mer komplext och mycket intressantare för många fler läsare än deckarfantasterna. Läsaren får följa Isak och Vidar, en ung polis som också bor i Marbäck, under drygt 20 år med snygga tidmarkörer som Thailand-tsunamin och stormen Gudrun. Kanske tycker jag mig märka att Carlsson är doktor i kriminologi.

Ni, som liksom jag, letar Sjövall & Wahlöö referenser i Carlssons böcker kommer att bli belönade. Jag säger bara; minns när Einar Rönn fick svaret ”samalson” vid ett förhör och det var länge sedan man såg en Morris Minor på vägarna. Den som fattar, fattar. Om man vill veta mer om dessa referenser så skrev jag en bloggy 2014, som du kan läsa här.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Jag lyssnade till ljudboken som är mycket förtjänstfullt inläst av Martin Wallström.

Har den äran

Idag är det min mammas födelsedag. Numera fyller hon inga år, men en födelsedag är en födelsedag och en mamma är en mamma. Hon har varit med i mitt bloggande så många gånger och här bjuder jag på en repris om en fin bok.

”Jag kan inte minnas några böcker från det att jag är riktigt liten”, säger jag till mamma och bläddrar i Bilderboksretro. ”Är inte det konstigt?”
”Kanske det”, svarar mamma som varit med förr när jag försökt rekapitulera mina barndomsminnen, ”men den där handlar ju om 50-talet”. Hon nickar mot boken. ”Du är född på 60-talet”, fortsätter hon med en lite irriterad röst ungefär som att jag kan väl inte hjälpa att du är så glömsk.
Men”,  försöker jag, ”om nu jag kommer ihåg så dåligt så borde väl du komma ihåg”. Klassiskt drag. Sparka över bollen (läs skulden) på morsan. Men hon är van och går inte på det.
”Äh, du fick säkert inga böcker”,  säger hon lakoniskt och sätter på kaffe.

Det är Rabén & Sjögren som givit ut den delikata utgåvan om bilderböcker från 50-talet . Boken presenterar minst en bok från varje år med omslag och några färgglada utdrag ur den. Under rubriken Detaljer vi minns sätter redaktörerna Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing luppen på typiska drag i böckerna. Likaså berättar de ingående om karaktärerna i böckerna.

De två syskonen Sten och Flisa Hedenhös levde på stenåldern. De gick klädda i päls och hade en docka i form av vedträ. När det vankades mellanmål satt de på en sten och gnagde på varsitt köttben. Men annars var de som barn är mest!

Jag känner igen nästan alla böcker om än inte från min egen barndom. De har blivit klassiker och jag läste dem när Alla Mina Barn var små. Historien om någon tyckte min k. dotter var riktigt otäck när hon var tre år. Kanske för att jag läste den med min bästa Mördaren-Väntar-Runt-Hörnet-röst. Men det är en väldigt bra liten deckare för små barn och jag har spridit den vidare till vännernas barn och läst den med lite snällare röst.

”Men Plupp, minns jag faktiskt”, säger jag till mamma. Som jag älskade och ännu älskar Plupp! Den fina långa halsduken och den trevliga hårfärgen. Och Lämmel! Jag har ett mycket romantiserat synsätt på lämlar och försöker samla på fina berättelser om dem.* Det är Plupps förtjänst till hundra procent.

Mamma häller upp kaffe åt oss, serverar en bit drömkaka som hon har bakat allrasärskilt till mig. ”Vi gick  till biblioteket i Västerås”, säger hon sen. ”Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden i vid Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade.”

 1958 kom Lotta på Bråkmakargatan ut som bok, meddelar Bilderboksretro och några år senare fick jag boken och har den fortfarande kvar. Klottrad med små streck i alla färger, men ännu läsbar. Och sen, när vi pratar vidare mamma och jag påminner hon mig att jag har bloggat om mina barnböcker förut och att jag ju alltid kan gå in och läsa mig själv. Om jag nu glömmer bort igen. Touché.

Bilderboksretro. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011

_____

Plupp-böckerna ges ut på Opal förlag. Om du har en fin lämmelberättelse får du gärna mejla den till mig. Helst en som inte handlar om hur bra mat de är för fjällrävarna.

The Library Book av Susan Orlean

Idag vikarierar @bokcillen som precis som vi älskar bibliotek. Varsågod Cecilia Agemark!

Som inbiten biblioteksbesökare kunde jag inte motstå den här boken när den dök upp på diverse listor. En hel bok om bibliotek, kan det bli bättre?! Det är med stor igenkänning jag tar in de första sidorna där författaren berättar om sin barndoms besök på det lokala biblioteket med sin mamma. Denna förtrollande värld som hon sedan återupptäcker tillsammans med sin son. Utan denna erfarenhet hade aldrig The Library Book blivit skriven. Boken är en blandning av kärleksförklaring till bibliotek, samhällsskildring, historie- och geografilektion, true crime och spänning.

Huvudfokus ligger på den stora brand som härjade i Los Angeles stadsbibliotek den 29 april 1986 och som förstörde 400 000 böcker och skadade ytterligare 700 000. Vem är ansvarig för branden och hur ska man lyckas rädda alla de skadade böckerna? Journalisten Orlean har verkligen gjort ett gediget researcharbete med många intervjuer både av de som var med när det hände och de som arbetar där idag. Det blir aldrig tråkigt. Emellanåt är det faktiskt till och med småroligt och jag märker hur jag drar på smilbanden åt författarens formuleringar. Ni kanske undrar varför detta inte är en särskilt känd händelse? Det beror med största sannolikhet på att Tjernobylolyckan hände tre dagar tidigare och uppdagades den 28 april. Det blev inga stora rubriker i västmedierna om branden i Los Angeles; i Pravda däremot fick den stort utrymme…

Och det var inte bara böcker som brann upp: folkbokföring sedan 1700-talet, foton, filmer, mikrofilm och mycket annat försvann i lågorna. Det är en hel del jag inte tänkt på tidigare när det gäller bibliotekets viktiga roll i samhället. En annan sak jag lärde mig är att vatten är ännu sämre för böcker än eld. Hur får man då slut på bränder i bibliotek? Böcker som är vattenskadade måste frysas mer eller minde omedelbart för att inte bli mögelangripna och hur och var fryser man 700 000 böcker? Spännande och lärorikt på en gång.

Det är också intressant att läsa om hur bibliotek i att annat land fungerar. Mycket påminner naturligtvis om vartannat men sedan finns det saker i samhället som skiljer sig åt. Särskilt den ambulerande biblioburron i Colombia gjorde intryck på mig. Helt underbar! Att bibliotek välkomnar alla är ju något som gäller globalt. Just i Los Angeles är det många hemlösa som uppehåller sig på biblioteken för att använda datorer och internet. Och bibliotekarierna blir vuxna förebilder för ungdomar som har svåra hemförhållanden. Jag tänker att boken faktiskt skulle vara intressant läsning för både kulturpolitiker och bibliotekarier i Sverige. Det finns faktiskt en del aktiviteter som vi i Sverige skulle kunna få inspiration av.

30 år efter branden har man fortfarande inget svar på hur den började, och så kommer det antagligen förbli. Jag känner en oerhörd vördnad inför bibliotek och bibliotekarier (vilka kämpar!) när jag lägger ifrån mig denna hyllning till inrättningen. Det var oerhört lärorik och ögonöppnande läsning, för att inte tala om spännande och läsvärd. På många sätt också aktuell i det samhällsklimat som idag råder i omvärlden. Jag tänkte därför avsluta med ett citat av Heinrich Heine som går att finna i boken: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.” Heinrich Heine

Mer om The Library Book finns på förlagets hemsida följ länk.