Sidan 90 i Vårens böcker ser jag den. Elevjuvelen. Tänker att det är inte ofta jag läser böcker om skolan. I romanen möter jag Cecilia, prakteleven som alltid haft MVG i alla ämnen. Till allas förskräckelse petar hon i sig mängder av tabletter, överlever och ändrar fokus i livet. Betygen är inte längre det viktiga utan i stället det (elev)politiska engagemanget. Hennes lärare Ninni är upprörd över att denna juvel slarvar bort talang och möjligheter och hör av sig:
- Hon skickar en massa konstig e-post till mig där hon skriver långa utläggningar om min skyldighet som klassens duktigaste elev att vara ett föredöme för de andra…
Cecilia tappar intresset också för vännen Alex, den svartklädda pojken som var mobbad under hela högstadiet. Han i sin tur hittar tillbaka till sin räddare från då, Robin och tillsammans smider de planer för Hämnden. I skolan börjar hot ringas in, slagord klottras på väggarna. Men vem står egentligen bakom? Minst lika viktiga i romanen är Ylva, Cecilias mamma som efter skilsmässan kartongvins-dricker, inte så sällan tillsammans med sin mamma Agneta, Cecilias mormor. Också deras politiska engagemang får plats i boken.
Det här är en ambitiöst konstruerad roman, såväl till innehåll som form. Varje kapitel inleds med ett citat från litteraturen för att skapa ett anslag.
När skulle det väsentliga komma, det för vilken han levde? (Hjalmar Söderberg Ur novellen Med strömmen)
Ordvalet är lika ambitiöst och slarvas aldrig undan. Snarare tvärtom. Det är en roman som ofta känns överlastad med ord.
Telefonsignalens surr, ett kurrande, spinnande ljud skär gällt genom sovrummet, får Agneta att vakna till med ett ryck. Hon sätter sig rakt upp i sängen, styrd av starka, kända krafter. Måste vara minnets, hågkomsternas obevekliga erfarenheter. Nattens surrealistiska bilder.
Satsradningar skapar också hög fart i ordflödet. Det är som om texten vill berätta om så många saker och är orolig för att läsaren ska missa något viktigt och avgörande. Det blir för mycket för mig. Någon annan som läst?
Elevjuvelen. Kristina Wärring. Utgiven av Recito Förlag
Foto: Sara Mac Key
Susanna Alakoski slog igenom stort med romanen Svinalängorna. Den vann Augustpriset 2006 och blivit både filmatiserad och omsatt till teater. Hon har också gett ut flera antologier och boken Håpas du trifs bra i fengelset hade vi som allra första frukostbok här frukostklubben Breakfast Book Club. Idag är hon vår frukostgäst.
Godmorgon Susanna!
Vad äter du till frukost?
Finsk rågmacka med ost, kaffe med mjölk.
Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidning, alltid bråk om kulturdelen.
Vad läser du för bok just nu?
Flera: Ja till Liv! av Liv Strömquist, Perspektiv på socialt arbete, Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och Båten av Mam Le.
Är det typiskt för dig för dig?
Ja, det är typiskt mig, att läsa flera böcker på en gång.
En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Det som ligger närmast till hands. Kan vara en servett, ett kvitto, en säkerhetsnål eller en penna. Ofta är det en penna faktiskt.
En lika viktig avslutande frågan förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Rörigt, men försöker ställa böcker i sektionerna: poesi, feminism, klass, ordböcker, fakta, romaner. Men högarna på golvet växer hela tiden och överallt ligger det instoppade böcker. Mina fönsterbräden börjar också fungera som bokhyllor, det är inte bra för blommorna.
Tack Susanna och ha en skön dag!
Hitta Violet park av Jenny Valentine. Lucas 16 år sörjer och saknar sin pappa som är borta. Han klandrar sin mamma, han klär sig i pappas kläder, han sticker ut och sticker upp. En natt råkar han gå in på en taxistation där en askurna är centralt placerad. Askan efter en Violet Park. Vem är hon? Och varför står hennes aska på hyllan på taxistationen? Och framförallt, vad har hon med Lucas pappa att göra?
En underhållande roman, välskriven och rolig i sin svärta. Jag störs ibland över Lucas sätt att prata – hör inga ungdomar tala som han gör – men vänjer mig efter ett tag och sugs in i berättelsen. Allra mest tycker jag om att författaren inte geggar ner sig i rosafluffiga lösningar utan bottnar i Lucas egna insikter. Jag läser gärna fler romaner av Jenny Valentine. (Utgiven på svenska av Atrium förlag 2011(
The Bad Beginning av Lemony Snicket. Den allra första boken i serien om syskonen Baudelaire. Jag köper den klockan 13 på English bookshop och blir omedelbart varnad av författaren
If you are interested in stories with happy endings you would be better off reading some other book. In this book, not only is there no happy ending, there is no happy beginning and very few happy things in the middle.
Ett par timmar senare är boken utläst. Mycket roligt historia om syskonen Baudelaires olyckliga öden. Föräldrarna omkommer i en brand på sidan två och snart kommer de att omhändertas av Count Olaf, en avlägsen, skum släkting som inte skyr några medel för att komma över den förmögenhet som Baudelaire-föräldrarna lämnat efter sig. Det låter förfärligt. Det är förfärligt. Men historien är så roligt berättad att jag skrattskrockar bakom boksidorna. Hur ska det gå för de stackars barnen?
I Ett år av magiskt tänkande berättade Joan Didion om året efter att hennes man avlidit. Redan då var deras dotter sjuk och dog en tid senare. Med den utgångspunkten skriver Didion Blå skymning som jag nu börjar läsa. Jag har två exemplar så vill du göra mig sällskap? Berätta då vem som spelade berättarjaget i teateruppsättningen av Ett år av magiskt tänkande i Stockholm förra året.
Gör det i ett mejl till mig så lottar jag ut den bland er som svarat rätt senast i morgon söndag klockan 12.00.
Tävlingen är nu avslutad. Tack för alla svar! Harriet Norberg valdes av slumpgeneratorn. Hoppas vi hörs när vi båda har läst klart. Ingela Olsson är det rätta svaret. Hon gör en fantastisk föreställning på teater Galeasen. Sista gången ikväll och tyvärr utsålt.
Scen: Ett vackert hotellrum i Visby där en minst lika vacker kvinna ligger i den obäddade sängen. Hon läser intensivt på ett A4-stort papper som hon strax slänger iväg för att ta ett nytt ur pappersbunten hon har invid sig. Bredvid henne står en man och är ilsken. Han har nyss sagt några starka ord och knackat på klockan samt påpekat att det var kvinnan själv som sa att de skulle göra en stärkande promenad och att han därför stått med jackan på i en kvart. Kvinnan hummar nu och reser sig graciöst ur sängen men släpper inte taget om pappret hon håller i handen. Hon mumlar fram något som låter som “jag ska bara läsa nästa sida” men mannen föser något bryskt ut henne i korridoren. Ett ensamt papper dinglar i luftdraget.
Finn tre fel, som Lotten skulle säga. Fler är det inte för jag sträckläser Ninni Schulmans nya roman och vill gärna veta hur det ska gå för alla människor i persongalleriet. Plus förstås veta vem mördaren är. För en sådan har finns i Hagfors och sätter skräck i invånarna. I Hagfors jobbar journalisten Madeleine som återvänt med sonen Nils efter sin skilsmässa. Här arbetar också poliserna Petra Wilander, tonårsmamma, och Christer Berglund, singel sedan ungdomen men som nu träffat en trevlig kvinna.
Det här är en välskriven roman med både driv och eftertanke. Ibland måste jag stanna till och tänka: “vem var det nu igen” för det är mycket folk som tar plats. Det jag tycker bäst om är att författaren så fullt ut gestaltar föräldraskap och framförallt ångesten när ens barn är olyckligt av vilket skäl som helst. Jag har inte läst Schulmans första roman, men läser Johanna Lindbäcks kommentar där hon säger “brottsdelen” var mindre bra: “varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna” skriver Johanna. Men så är det inte en den bär boken, tycker jag. Allt hänger samman till en helhet, och jag skulle inte ha hets-läst den som jag gjorde om inte mord eller risk för mord fanns hängande över det vardagliga. Jag ser kort och gott fram mot flera Schulman-romaner.
Pojken som slutade gråta. Ninni Schulman. Utgiven av Forum bokförlag 2012
Bloggen Should Be Reading har flera återkommande blogg-påhitt. Som till exempel Teaser Tuesday där man kort och gott presenterar ett utdrag ur boken man läser just då, allt för att strössla lite goda boktips omkring sig.
Så här är min Teaser Tuesday:
sekreterare har ofta en hobby. dit hör att resa, dansa, vandra, gå på bio eller att handarbeta. angående säljchefen, prokuristen, reklamchefen och den tekn. direktören vet man inte vad de intresserar sig för.
Älskarinnorna. Elfride Jelinek
I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.
Barnaboken tog verkligen en stor plats i tillvaron för många. Alla med barn läste den, alla diskuterade den, alla hade åsikter om den och om Anna Wahlgren. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg tv-reportage där barnen prydligt medverkade. Hennes barn. Hon som visste hur man skulle göra det bra.
Så småningom tröttnade vi på handboken. Den kändes för handfast, närmast dikterande, tyckte. Men jag minns att vi sa att det skulle bli intressant att se om något av hennes barn skulle skriva en bok om sin uppväxt. Och nu är den här. Felicia försvann.
Jag har inte tänkt särskilt mycket på Anna W sedan mina barn var små. Ändå ser jag hur mycket intryck hon gjorde och hur mycket jag minns från Barnaboken när nu Felicia försvann berättar om samma saker men ur ett helt annat perspektiv. Det skuldbelagda barnets. Den skuldbelagda vuxna kvinnans, som vid fyrtiofyra års ålder (!) skriver den här boken om upplevelser som fortfarande sliter i henne. Därför berör den så mycket.
Skaffade jag boken för att det var Anna Wahlgrens dotter som skrivit den? Ja. Hade jag behållning av den trots det? Mycket. Det fragmentariska okronologiska sättet att berätta gör den till en lättläst bok trots sitt tunga ämne. Den är välformulerad och intressant. Felicia försvann anklagar men som Dan Josefsson skriver i den läsvärda recensionen i Aftonbladet ska man passa sig för att vara domare. Här är en berättelse, ett perspektiv. Det finns andra. Men icke desto mindre sätter boken fokus på hur utsatta barn är. Och vilka konsekvenser det kan ge.
Felicia försvann. Felicia Feldt. Utgiven på Weyler förlag 2011
Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst, dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?
Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. “Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. “Novell”, utbrister då någon. “Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”
Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.
Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket. Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.
Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.
Vad tycker du?
Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line. Nästa bokfrukost sker under vår bokresa i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.
- – - – -
Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!
Dagens frukostgäst är Pär Trehörning, flitig besökare på Breakfast Book Clubs bokfrukostar. Jag tror han missat max två stycken. Han är läser nästan allt och jobbar till vardags som ombudsman på fackförbund med fokus på yttrandefrihetsfrågor och facklig utbildning.
Godmorgon Pär.
Vad äter du till frukost?
Fil eller yoghurt med müsli och frukt, två mackor med ost och marmelad respektive sallad, tomat och ett köttpålägg. Dricker te och apelsinjuice
Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningarna. Både svenskan och DN.
Vad läser du för bok just nu?
Just nu läser jag Magnus Dahlströms Spådom.
Är det en typisk bok för dig?
Njae, inte riktigt, lite för omständlig i språket
En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Ibland ett visitkort, ibland ett från libris.
Tack Pär! Hoppas du får en fin dag!
Foto: Ola Kjelbye
Under frukostträffen när vi pratade om Åsa Anderberg Strollos bok Hoppas väcktes många tankar och funderingar kring tillkomsten av boken och framför allt researchen kring den. Vi bestämde oss för att ställa frågorna direkt till Åsa. Hoppas är också en av de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris.
Hej Åsa! Hur kom du på idén att skriva om Jonna som rymmer hemifrån?
Idén kom, som det ofta är, från flera håll. Från privata minnen och känslor och som en slags fortsättning på min första bok, Bryta om, som också handlar om att växa upp i en familj som inte fungerar. I Bryta om stannar huvudpersonen och vägrar ge upp (med det pris som det innebär) och i Hoppas gör huvudpersonen tvärtom och sticker hemifrån (vilket också kostar på rejält.) Båda är utöver att vara skönlitterära romaner också en kritik mot det skyddsnät runt utsatta människor som jag inte tycker fungerar optimalt i Sverige.
Bokens skeenden i centrala Stockholm känns mycket trovärdiga och realistiska, hur mycket research gjorde du innan boken och på vilket sätt? Har du besökt alla platser? Träffat ungdomar som rymt hemifrån?
Jag har gjort oändligt mycket research inför skrivprocessen, det tog mycket tid. Jag läste all forskning som finns på området, t ex Rädda Barnens båda rapporter om hemlösa tonåringar och intervjuade unga som rymt hemifrån och socionomer på Stadsmissionens Enter som dagligen arbetar med dem. Och ja, platserna – förutom Kolsva och Ullvigymnasiet – har jag absolut besökt, bostadshotellet som finns med i boken bodde jag själv på under några år, det här är mina vardagskvarter.
Hur vanligt är det med uteliggande ugndomar?
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.
Hur vanligt är det att ungdomar stjäl och säljer saker till personer som sen säljer på Tradera?
Det har jag ingen aning om. Men det finns väldigt många oöppnade leksaksförpackningar till salu på Tradera, det skulle ju kunna vara en ung person (som Elina i boken) som på något sätt är inblandad.
Vad skriver du på just nu?
Jag ska gå en kurs på DI nu, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Men jag har en idé till en bok som egentligen dök upp innan jag skrev Hoppas, en historia som börjar och slutar i Himalaya i Indien.
Tack Åsa för att du svarade på våra frågor!
Tack för att jag fick vara med! Ha det så bra!
