Som pesten av Hanne-Vibeke Holst

Vilket imponerande romanbygge! Holst lyckas med konststycket att skriva en 847 sidor lång bladvändare som dessutom innehåller mängder med fakta. Hon har i intervjuer sagt att Som pesten är den mest krävande roman hon någonsin skrivit och att hon vid flera tillfällen var nära att ge upp. Hon har också poängterat att Som pesten absolut inte är en dystopi utan att scenariot är realistiskt. Pandemier kommer i cykler och det är 100 år sedan spanska sjukan härjade och skördade miljontals offer världen över.

Det är ett alternativt 2015 som Holst målar upp, detta ödesmättade år som genomsyrades av IS-krig, flyktingströmmar och terrordåd som i Som pesten fått ännu en variabel, en pandemi.

Den unga danska läkaren Karoline Branner får sitt drömjobb som koordinator på avdelningen för Pandemic and Epidemic Diseases på WHO och flyttar till Geneve tillsammans med sin son och sin slarver till make. Hon är trivs på sitt arbete men stångar snart pannan i organisationens byråkrati och finner dessutom att arbetet på hennes avdelning genomsyras av politik och personlig vinning.

När influensan kommer, slår den till i lilla välmående Danmark, där den skördar liv framförallt hos barn och unga. Världen tittar på, lamslagen med en tro att influensan inte ska drabba dem och att det naturligtvis finns ett vaccin på gång.

Vad kan jag mer säga om denna roman/thriller? Kanske att Holst, precis som hon brukar, presenterar ett intelligent tecknat persongalleri och med lätthet låter intrigen spänna över hela jordklotet. Hon lyckas kort sagt hålla intresset konstant hos läsaren utan att glöden falnar i hela 847 sidor och presenterar dessutom ett mycket snyggt slut!

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översatt av Margareta Järnebrand.

Frukostintervjun – Cecilia Agermark

Med jämna mellanrum vikarierar Cecilia Agermark här på bloggen. Hon är vad man kan kalla storläsare med typ 250 lästa böcker per år. Missa inte hennes instakonto @bokcillen där en mängd böcker och läsning presenteras. När vi pratar frukost låter det så här:

Godmorgon Cecilia! Vad äter du till frukost?
Vanligtvis två fullkornsmackor med grönsakspålägg och en grapefrukt. Nu har jag dessutom upptäckt hur gott hummus är att ha under grönsakerna så det har jag kört de senaste veckorna. Viktigt är också en stor kopp Earl Grey.

Vi ser ingen bok. Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
På helgerna har vi papperstidning så då blir det tidningsläsning men i veckorna hinns det inte med någon läsning. De gånger jag äter frukost själv blir det dock roman.

En bra morgonroman, vad kan det vara?

Romanen jag håller på med för tillfället brukar funka när som helst på dygnet.

Så vad läser du just nu?
Just nu läser jag Monopolet av Måns Wadensjö varvat med The All-Girl Filling Station’s Last Reunion av Fannie Flagg som jag haft i min TBR-hög väldigt länge. Det är två diametralt olika böcker.

Vad använder du som bokmärke?
Oftast ett bokmärke jag fått gratis när jag köpt en bok, eller en papperslapp som just legat lägligt för stunden.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har två olika bokhyllor: en för svenska böcker och en för engelska. Självklart står böckerna i bokstavsordning enligt författarnas efternamn. Klassisk sortering med andra ord.

Ordning och reda! Tusen tack för pratstunden och ha en bra dag!

.

Everything Here Is Beautiful – Mira T. Lee

Dags för vår vikarie Cecilia Brodelius Agemark alias Bokcillen. Som vanligt har hon läst på engelska och som vanligt är hon först med det nya!

I Everything Here Is Beautiful får vi följa storasyster Miranda och Lucia, den sju år yngre mycket begåvade systern. Deras mamma immigrerade från Kina till USA när hon var gravid med Lucia. Detta efter att hennes man dött i en något mytisk bilolycka. Bokens huvudfokus ligger på systrarnas förhållande men i bakgrunden finns även berättelsen om de många immigranter som utgör det mångkulturella New York.

Tidigt får vi veta att de systrarna stått varandra nära under uppväxten. Men när Lucia så småningom blir psykiskt sjuk förändras deras relation. I första kapitlet gifter sig Lucia med en enarmad rysk jude som är betydligt äldre, något som den äldre systern ogillar. Först tror man att det beror på aversion mot mannen men snart visar sig Lucias sjukdom. Miranda har förutsett att Lucia skulle insjukna så småningom eftersom det inte är första gången. Sjukdomen kryper sig på läsaren genom små paranoida och schizofrena tecken och vi förstår att allt inte står rätt till. Jag gillar verkligen att Lee inte skriver oss på näsan utan att vi bara får små diffusa ledtrådar. Väldigt skickligt!

Visst har jag läst andra böcker med samma tema men denna berättas med osedvanlig fingertoppskänsla. Ett kapitel utspelar dessutom sig på en psykiatrisk avdelning och där man får inblick i amerikanska psykvården som i alla fall till vissa delar verkar likna den svenska beträffande när man får och framför allt inte får tvångsinta patienter.

Både intrigen i fonden och sjukdomen som är själva motivet lyckas författaren förmedla väldigt väl. Men jag vill poängtera att detta inte bara är en bok om psykisk ohälsa; under långa perioder mår Lucia utmärkt. Det här är en bok om familj och om livet i stort även om där alltid finns något som ligger och skaver. Lee lyckas på ett habilt sätt berätta historien genom ett antal berättarröster: dels de båda systrarnas och dels Lucias mäns. Vi ser hur sjukdomen påverkar anhöriga och vänner. Istället för att kunna leva sina egna liv till fullo blir de anhöriga fångade i ett vakuum där de hela tiden försöker få den sjuka att må bra och förmå Lucia att följa behandlingen.

Karaktärerna är skrivna på ett väldigt engagerande sätt. Det var flera gånger jag satt med andan i halsen under läsningen och undrade hur det skulle gå. Miljöbeskrivningarna av de olika platserna är lysande och vi får följa med till New York, Schweiz och Ecuador med allt vad det innebär kulturellt. Underfundigt är att karaktärerna stöter på kulturkrockar vart de än beger sig och vissa personligheter förändras beroende på var i världen de befinner sig.

Det är inte så konstigt att det känns realistiskt. När jag läser lite mer om Mira T. Lee visar det sig att hon har familjemedlemmar som också haft schizofreni. De sista sidorna i boken består av en intervju med författaren. Vanligtvis brukar jag dra mig för att läsa sådana men den här var riktigt givande. Bland annat säger hon att merparten av den litteratur som behandlat dessa frågor har haft ett övervägande etniskt vitt perspektiv och hon försöker visa att psykisk sjukdom finns i alla kulturer.

Det är alltså en helt lysande debut som jag hoppas får många läsare och själv ser jag fram emot kommande böcker från henne. Jag har tyvärr inte kunnat hitta något om en svensk översättning så det är ett hett tips till svenska förlag.

Utgiven på Pinguin Random House 2018.

Mammorna av Alexandra Pascalidou

Omslaget är grått likt de slitna förorternas betong, innanför pärmarna döljer sig 20 unika kvinnoröster. Kvinnor som lever under små omständigheter i de bostadsområden som av polisen fått beskrivningen utsatta. I bokens inledning skriver Pascalidou:

Mammorna jag mött är de som befinner sig längst bort från makten och det mediala strålkastarljuset. De som ofta står längst ner i alla tänkbara hierarkier. De vars rop på hjälp inte riktigt når fram. De är mammor vars sorg inte är sorglig nog och vars kraft inte är kraftig nog för att räknas.

Med omsorg och insikt fångar hon tonen i varje kvinnas berättelse. Mammorna berättar om Sverige av idag, en del av Sverige som inte sällan är helt främmande för merparten av befolkningen. Det är vasst, politiskt och mycket skickligt utfört.

Mammorna var mycket välförtjänt nominerad till Augustpriset 2018 i kategorin årets fackbok. Ni förstår väl att ni som medmänniskor och inte minst feminister måste läsa!

Utgiven på Atlas 2018. Läs definitionen av utsatt område här.