Kulturkoftor

”Koftan har egentligen allt”, skriver Celia B Dackenberg , ”Ändå tycks den ofta vara något av ett garderobens lågstatusplagg.” Det är något nedsättande, vardagligt och non-fashion över ordet och plagget.

Ändå är ju koftan ett huvudnummer och i Dackenbergs bok lyfts den fram i sitt rätta sammanhang. Som kulturbäraren. Dackenberg har studerat en rad personligheter – och framförallt deras ylleplagg. Här träffar vi till exempel Sven ”Sleven” Säfwenberg och hans tröja som var så proppfull av tur att den måste bäras i samband med bandymatcherna på det tidiga 1900-talet. Hur skulle han annars vinna? Stilikonen Coco Chanels marinière presenteras, det vill säga den randiga sjömanströjan. Och också Curt Cobains mys-cardigan har en given plats i boken.

Miss Marpels sjal

Varje person och det stickade plagget presenteras begåvat och intressant. Fantastiska berättelser! Dessutom och framförallt har Dackenberg dissekerat det stickade plagget och nykonstruerat ett mönster för oss andra att sticka. Med tydliga och lockande beskrivningar är det här en guldgruva.

Men oavsett om man tycker om att sticka eller inte är det här en bok för den som på minsta sätt är intresserad av kultur och dess främsta bärare: koftan.

Kulturkoftor – Livet, konsten och saker att sticka. Celia B Dackenberg. Foto: Stellan Herner. Utgiven av Norstedts 2017.

Isola av Åsa Avdic

Anna Francis jobbar som statstjänsteman i Protektoratet Sverige år 2037. Efter ett tufft uppdrag i ett fjärran land, (som hon mot alla odds rott i hamn), blir hon erbjuden vara observatör i ett projekt där man, (staten), ska studera deltagarnas stresstålighet. Hon tackar ja och placeras tillsammans med ett antal mer eller mindre prominenta personer på ön Isola i Stockholms skärgård. Hon har tydliga, om än inte speciellt behagliga instruktioner, och hon gör som hon blivit tillsagd. Det är bara det att ingenting tycks stämma och hon börjar ana att någonting är fel, fruktansvärt fel.

Isola är en ny variant av den moderna spänningsromanen. En pusseldeckare och dystopi, med inslag av klassiska framtidsskildringar som 1984 och Kallocain, men jag kommer osökt även att tänka på Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Jag inser att min beskrivning låter märklig och i vanliga fall avskyr jag att jämföra romaner med andra romaner, men jag får inte riktigt till någon annan adekvat beskrivning. Romanen är ett nytänk och ett balsam för den deckartrötta läsarens själ.

Jag tänker inte avslöja mer än så, bered er på smart spänning och en elegant intrig. Jag, för min del, kommer i fortsättningen att betrakta alla gamla frysboxar med helt andra ögon…
Isola har nyligen kommit i pocket och är översatt till flera språk. Den engelska titeln känns läskig, The dying game

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

Våra barnboksfavoriter

I tisdags berättade vår panel om högläsning och barnboksfavoriter och Maggan är är inte sen att fundera vidare:

Min första Lotta-bok, Fara på taket, Lotta! av Merri Vik lästes högt för mig. Jag var 8 år och när ett par månader senare fortsatte med Lotta-serien kunde jag läsa själv. Jag gillar att läsa högt för andra fast jag gör det bara de sällsynta gånger som jag sitter barnvakt. Jag gillar att lyssna till högläsning kan kanske vara därför jag är en sådan ljudboksnörd?

Jag älskade Elsa Beskows sagor om tant Brun, tant Grön och tant Gredelin både berättelserna och bilderna, framförallt Petter och Lottas jul och  Farbror Blås nya båt. Jag var överlycklig första gången jag besökte Sigtuna där tanterna bodde. Jag älskar att numera bo nära Mälaren där farbror Blås hade sin båt och Elsa Beskow avbildade med underbara akvareller.

Ann-Sofie har tänkt förut och kör en repris:

”Jag kan inte minnas några böcker från det att jag är riktigt liten”, säger jag till mamma (när jag bläddrar i Bilderboksretro.) ”Är inte det konstigt?” ”Kanske det”, svarar mamma som varit med förr när jag försökt rekapitulera mina barndomsminnen, ”men den där handlar ju om 50-talet”. Hon nickar mot boken. ”Du är född på 60-talet”, fortsätter hon med en lite irriterad röst ungefär som att jag kan väl inte hjälpa att du är så glömskMen”,  försöker jag, ”om nu jag kommer ihåg så dåligt så borde väl du komma ihåg”. Klassiskt drag. Sparka över bollen (läs skulden) på morsan. Men hon är van och går inte på det. ”Äh, du fick säkert inga böcker”,  säger hon lakoniskt och sätter på kaffe.

”Men Plupp, minns jag faktiskt”, säger jag till mamma. Som jag älskade och ännu älskar Plupp! Den fina långa halsduken och den trevliga hårfärgen. Och Lämmel! Jag har ett mycket romantiserat synsätt på lämlar och försöker samla på fina berättelser om dem.  Det är Plupps förtjänst till hundra procent. Mamma häller upp kaffe åt oss, serverar en bit drömkaka som hon har bakat allrasärskilt till mig. ”Vi gick  till biblioteket i Västerås”, säger hon sen. ”Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden i vid Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade. Jag också.”

Om Maggan nu älskar att lyssna så älskar jag att högläsa för andra. Min röst är som gjord för högläsning och ber någon mig läsa så gör jag det direkt. Prova!

5 tycker om: Barnboksfavoriter

Panelen är tillbaka, den här gången undrar vi: Har du en favoritbok bland de som höglästes för dig som barn? Vad tycker du om högläsning nu när du är vuxen? Finns det någon bilderbok vars bilder ligger dig extra varmt om hjärtat?

Cecilia: Oj, hur väljer man bara en? Jag kommer ihåg att både min mamma och jag grät när vi läste Charlotte’s Web (Min vän Charlotte heter den svenska nyöversättningen). Vuxenhögläsning är inte min grej men jag läser mycket högt för min dotter innan hon ska lägga sig och det är fantastiskt! Jag gillar verkligen Stina Wirséns Vem-böcker. De fanns inte när jag var liten men för något år sedan läste vi många av dem. Underfundiga och underhållande!

Lars: Tuff kamp mellan Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och Ronja Rövardotter, men det blir Nils Holgersson. Högläsning är trevligt och jag hoppas att min barn ska tycker att det är roligt att lyssna på mig när jag läser. Jag är lite för gammal för att ha läst Pettson och Findus som barn men jag tycker de är väldigt fina. Sedan är Johan Egerkrans böcker Nordiska Väsen och Nordiska Gudar väldigt bra och roliga.  

Pär: Jag kan ha varit sju, åtta år och pappa läste Bröderna Lejonhjärta för mig och min syster. Den sorgliga men ändå hoppingivande texten, det fantasieggande Nangijala. Kampen mellan ont och gott och pappas djupa röst var en oöverträffad kombination för att fånga mig. Jag tror det var där och då jag förstod vilken kraft litteratur kan ha. Som vuxen tycker jag väldigt mycket om att läsa högt för andra. Har ju läst massvis böcker högt för mina barn och för mina elever (högstadieelever älskar högläsning!), men är inte jätteförtjust i att lyssna själv. Har höga krav på att uppläsaren ska fånga mig med sin röst.Vad det gäller bilderbok från barndomen har jag endast vaga minnen över typiska bilderböcker. Men en bok, som vänder sig till 3-6-åringar, som jag minns att mina föräldrar läste om och om igen för mig var Historien om någon, den om garnnystanet som man fick följa genom ett hus i jakt på vem som var den skyldiga till att ha kissat på golvet, vält krukan, ätit guldfisken och så vidare. Jag älskade bilderna i boken och mest av allt älskade jag bilden på nyckelhålet med kattögonen som syns i slutet av boken.

Alva: I min familj fanns varken pengar eller tradition för böcker och läsning. Så det här med läsningen, det fick jag ta tag i själv. Ett par mostrar som inte var så mycket äldre än mig, lärde mig nog läsa men första boken jag minns är från skolan, läseboken Nu ska vi läsa. Du vet den där med ”Far ror” och ”O, mor, orm!” Och från det har jag blivit en storläsare. I mitt eget hem har bokhyllan alltid varit en centralpunkt och mina barn har gått på biblioteket sedan de föddes. Det här med högläsning älskar jag. Jag har lyssnat på ljudböcker sedan kassettböckernas tid. Radions uppläsningar och författarträffar är också underbart.

Amanda: Tur att man har en mamma som är bokbloggare för jag kommer bara ihåg vad böckerna handlade om, inte vad de heter. Nu har jag fått veta att mina favoritsagor Prinsessan som inte ville leka och Mirabell fanns i Astrid Lindgrens sagosamling Nils Karlsson Pyssling. Jag har inget barn i min närhet att högläsa för just nu men tänker att det är jättebra och mysigt när man kan det. Högläsa en vuxenbok skulle jag nog inte orka, jag vill komma vidare så snabbt som möjligt i boken och läsa högt går ju så långsamt. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Pettsson-böckerna av Sven Nordqvist eftersom jag gillade alla små detaljer och figurerar som fanns överallt i böckerna. När man läste dem behövde man knappt lyssna på historien, det var roligare att titta på bilderna. Jag tyckte också mycket om Olssons pastejer av Peter Cohen med bilder av Olof Landström.

Läs mer om och av vår panel.

1 2 3 4 367
buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa