Vi är i Ovansjö kyrka, Gästrikland. Traktens ligister är också där för att stjäla kyrksilver och den medeltida trämadonnan. Men här finns också en mystisk sten som Viktor lockas att ta med sig. Och med den vrids verkligheten om och lockar folktrons varelser till liv.

Men egentligen sitter vi på Karlavägen och äter frukost tillsammans med Madeleine Bäck. Vi diskuterar hennes bok Vattnet drar som utspelar sig i en liten stad i Gästrikland med bruksdöd och avfolkning. Hur  påverkar det människor som bor kvar? Det leder oss in i samtal kring utanförskap och känslor av meningslöshet, men också framtidstro och jävlaranamma. Allt det finns i Vattnet drar. Vi tycker om Krister, tjänstemannen från Länsstyrelsen som ansvarar för djurvård i länet. Vi menar att journalisten från lokalbladet är en karaktär som växer i berättelsen. Men framförallt finns det otäcka om vad som händer med världen när en annan verklighet vaknar till liv. Jag tittar på min macka och konstaterar att de välgestaltade skräckfenomenen i boken är lätt att visualisera och finns det inte en svag doft att mull och torv här egentligen?

vattnetdrarVattnet drar är den första delen i en trilogi. Både trots och på grund av skräcken ser vi fram mot att läsa vidare. Det fanns rykten i frukostboklubben om att trycka upp författaren mot väggen och tvinga ur henne hur det kommer att gå, men jag vet inte om det realiserades. Tittar jag på bilden här intill är det tveksamt, har faktiskt aldrig sett något så gulligt.

Eligible av Curtis Sittenfeld, a modern retelling of Pride and Prejudice/Stolthet och Fördom

25852870[1]Den fjärde romanen i The Austen Project har kommit och för mig som är en djupt troende Stolthet och Fördom-nörd är lyckan fullkomlig!
Jag är överväldigad!
Sittenfeld har översatt Jane Austens karaktärer till 2000-talet och skapat en oemotståndlig romantisk komedi på det eviga temat sex och pengar. (För det är just det den ursprungliga romanen egentligen handlar om).

Jag som sedan tonåren älskat Darcys och Elizabeths kärlekssaga kan konstatera att den är lika romantiskt intagande i Cincinnati 2013 som i England 1813. Förvisso kan säkert en och annan Jane Austen-puritan dåna och ropa efter luktsalt, men faktum kvarstår, en god intrig och en god gestaltning håller genom århundrandena, vilket inte de sociala strukturerna gör. Sittenfeld har förstått detta och därför blir Eligible en roman för alla, inte bara för Jane Austen-fans.

Dock, blinkningarna till de läsare som kan sin Stolthet och fördom genomsyrar romanen. Mr Bennets kommentarer är lika torra som på 1800-talet, Mrs Bennet är lika självupptaget fånig och tvångsshoppar inte oväntat på internet. Lydia och Kitty skämmer ut sig genom att skrika otidigheter när man leker levande charader under en middagsbjudning, lite som under balen på Netherfield då familjen Bennets uppträdande bidrog till Janes stora kärleksbesvikelse.  Darcys första ”frieri” är barnsligt och oförskämt, Elizabeths vandring över de leriga fälten då Jane har insjuknat på Netherfield är genialt skildrat och så förstås den moderna tolkningen av scenen på Hunsfords prästgård där Darcy försöker lista ut om Elizabeth kan tänka sig att flytta till Derbyshire.  Den sistnämnda, Hunsfordscenen, är faktiskt helt lysande i Sittenfelds version, jag är förstås inte övertygad om att alla håller med mig här, framförallt inte Jane Austen puritaner. Men faktum kvarstår, trots alla yttre och miljömässiga förändringar är karaktärerna sig lika, alla utom en, fast jag avslöjar inte vilken.

Vet ni förresten vad Liz Bennet säger första gången hon hör Darcys dopnamn?

”Did you say Chip´s friend´s name is Fitzwilliam, and if so, did he just sail over on the Mayflower?”

Vill du veta mer om det vedertagna begreppet Jane Austen puritaner kan du läsa mer här och om övriga böcker i The Austen project här.

Eligible finns ännu inte på svenska, men det är utan tvekan bara en tidsfråga. Utgiven på Random House 2016.

Blå flicka av Ana Porss

Ana_Porss-page-001-193x300[1]Berättelsen med sina många infallsvinklar är bra och en känsla säger mig att romanen innehåller självbiografiska inslag. Huvudkaraktären Margot växer upp som ett av tre adoptivbarn hos en känslomässigt omogen kvinna och hennes man. Margots behov av att bli sedd och älskad för sin egen skull följer henne in i vuxenlivet. Hon gifter sig ung med den självupptagne författaren Ernst och får sonen Jacob. Under sin föräldraledighet, (i 70-talets Göteborg), blir Margot vän med den äldre kvinnan Ella, en vänskap som  kommer att förändra hennes liv.

Jag är tveksam till de litterära kvaliteterna i Blå flicka, jag tycker att boken språkligt sett är ett omoget verk. Förvisso lyckas författaren förmedla miljöerna väl, t.o.m. mycket väl, men det räcker inte. Texten får mig att tänka på 70-talets självbekännelse-litteratur och jag kan irritera mig på de enkla psykologiska klargörandena som hela tiden återkommer. Allt är tillrättalagt och ingenting lämnas till läsaren att avgöra. Även om inte ett citat ur Alice Millers Det självutplånande barnet inlett romanen hade det varit tydligt att författaren är influerad av Miller. Nej tyvärr, Blå flicka är inte min kopp te, det är bara att konstatera.

Men jag gillar Margot, det gör jag. Hon är en sympatisk bekantskap och miljöskildringarna av Göteborg, skärgården och Berlin är fina och själva historien är bra. Om ni gillar psykologi och Alice Miller ska ni definitivt läsa romanen om Margot.

Utgiven på Thorén & Lindskog 2015.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

9789187219511_200_kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte_e-bok[1]En miljon sovjetiska flickor deltog i kriget på östfronten under andra världskriget. De flesta, ännu tonåringar, hade frivilligt anslutit sig till den sovjetiska armen. De hade en naiv syn på krigets umbäranden och levde i tron att kriget snart skulle vara över.  De flesta flickorna stupade. Många år senare söker journalisten, (och sedermera nobelpristagaren), Svetlana Aleksijevitj upp de överlevande och ber dem berätta.

Om man kan kalla en krigsskildring för jordnära skulle jag vilja använda mig av just det ordet. Maskineriet ”krig” beskrivs inifrån, utifrån den lilla människans praktiska uppgift i det stora sammanhanget. Vi möter partisaner, signalister, läkare, prickskyttar, sjuksköterskor, tvätterskor, kockar m.fl.  (Att armen förutom sjukvårdare och mat även har med sig tvätteri är aldrig något jag reflekterat över). Kriget är hårt fysiskt arbete för alla inblandade som under utförandet av sina sysslor lever under absolut visshet att när som helst kunna möta sin egen död.

forf_aleksijevitj[1]Det är en makalös text, skenbart enkelt skriven. Kvinnornas minnen av kriget är djupt allmängiltiga och ger, förutom en aldrig hörd röst åt östfrontens kvinnor, även röst åt den lilla människan i kriget. Jag skulle vilja kalla boken pacifistisk i sin praktiska, men ändå avgrundsdjupa skildring av kriget. Kvinnorna delger författaren sina livsöden retrospektivt, många år senare. De har levt ett långt liv efter kriget och till fullo förstått innebörden av sina upplevelser, att de för evigt lever med kriget i varje cell av sin kropp.

Sedan blir jag irriterad på mig själv! Jag som läst så väldigt många böcker med andra världskriget som fond kan inte minnas att jag någonsin läst en text vars händelser i huvudsak utspelas i i skuggan av andra världskrigets östfront eller i det forna Sovjetunionen under denna tid. De flesta tyska soldater som dog i andra världskriget stupade vid östfronten och totalt antal stupade på östfronten uppgår till ca 30 miljoner människor, vilket var fler än övriga delar av världen. Som så ofta slås jag av tanken på hur lite jag egentligen vet.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är utgiven på Ersatz Förlag 2012. Översättningen från ryska är gjord av Kajsa Öberg Lindsten. Jag lyssnade till ljudboken som är förtjänstfullt inläst av Gunilla Leining.

1 2 3 4 329