sue_svartvit[1]Sommarens impulslån på biblioteket visade sig vara makalöst rolig, välskriven och skruvad. Lägg till att boken klassas som en feelgood och att den utan tvekan är den är den roligaste bok jag läst på flera år.

Eva visste redan innan hon gifte sig med Brian att det var alldeles fel, ändå gjorde hon det. Hon blev mor till tvillingar och livet fortsatte rulla på. När tvillingarna flyttar hemifrån behöver hon inte härda ut och låtsas längre, hon går till sängs och stannar där ett år. Ett mycket händelserikt år för hennes närstående, vilket Townsend skildrar på knivskarp prosa.

Jag måste ju fråga mig hur jag kunnat missa hela Sue Townsends författarskap?  Townsend som dog 68 år gammal tidigare i år var älskad för sina böcker om Adrian Mole, men har även skrivit annat. Visst har jag hört talas om henne, men har som sagt inte läst en enda rad.

En makalöst rolig bok således, men någonting bubblar under ytan. Den lätt flytande texten är skriven av någon som levt i denna världen ett tag, någon som känner sorg och pessimism över människans totala självupptagenhet. Någon som precis som huvudkaraktären Eva söker efter äkta godhet. Under läsningen kommer det plötsligt över mig att trots att jag skrattar mig hes, också läser en mörk satir över vår samtid. Fast vet ni, jag är ju en sån´ som ibland har svårt att skratta åt Patsy och Edina i ” Helt Hysteriskt” bara för att jag sympatiserar så med Edinas dotter Saffrons öde att ha en kvinna som Edina till mor. Så  strunta i mig och läs!

För jag lovar att ni kommer att skratta och bland annat  läsa den roligaste begravningsakts-skildring som någonsin nedtecknats i ett ordbehandlingsprogram.

Kvinnan som gick till sängs ett år är mycket förtjänstfull översatt från engelskan av Pia Printz, utgiven av Printz Publishing 2013.

{ 0 comments }

Nu är det höst. Förhöst om du frågar mig. Jag sitter ute och skriver. Kombinationen med sol och singlande löv är fin. Sommaren är över och nu summeras sommarläsningsbingon.

sommarlasningslutJag fick aldrig ropa B-I-N-G-O! Tjugofem sommarläsningsböcker men inte passade de rutorna just. Kanske ansträngde jag mig för dåligt. Cecilia, min bingo-kollega fick full pott.

Särskilt minnesvärda var The collected works of AJ Fikry, Patient, Längtan bor i mina steg, och 40 – constant reader, och Jag heter inte Miriam och Dorothy Parker. Om jag nu måste välja bland de bloggade. För bland de obloggade finns Amsterdam av Ian McEwan. Så stark, så bra! Och en som jag kommer blogga om senare Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart. SOM jag gillade den.

Men nå nå. En bra förhöst ser jag fram mot med bokmässa som höjdpunkt. Efter det stundar möjligheter att skriva Letters from Europe.

{ 1 comment }

Målgång för sommarens maraton-läsning av Blonde. Hur känns det?

 Ann-Sofie: Det känns otroligt otroligt skönt. Hade jag vetat hur jobbig den här läsningen var skulle jag aldrig föreslagit den! Jag skämtar inte. Boken är bra på så många sätt. Men är den 800-sidor-tjockis-bra? Tveksamt. Samtidigt – hur ska man kunna beskriva ett helt liv på kortare sätt.

 Marie: Det känns fint att äntligen ha gått i mål. När jag tittar tillbaka på läsningen tycker jag inte alls att den var jobbig. Håller den nu för en av mina bättre böcker. Hon har lyckats bevara myten Marilyn Monroe, även om jag ibland tycker att hon varit ganska elak mot Norma.  Men vad tycker du om sista delen och äktenskapet med dramatikern?

Ann-Sofie: Det här äktenskapet skiljer sig från de andra därför att Dramatikern verkar älska henne så genuint för att hon är den hon är. Men det är som om hon inte står ut med det, att hon inte klarar att vara älskad. Dramatikern, som alla andra, blir ändå “pappa”. Jag tycker att äktenskapet faller efter missfallet, det finns inget värde i det för Marilyns del.

 Marie: Jag håller med dig helt och lider faktiskt med dramatikern, han ville henne verkligen väl. Men hon söker nog aldrig en man, utan en pappa. Jag undrar om hon verkligen ville ha det där barnet.

 Ann-Sofie: Intressant! Jag uppfattar här i romanen som att hon verkligen ville. Kanske för att “en riktig kvinna” ska ha barn?

Marie: Så är det nog. Men jag fick nog intryck att hon hellre hade velat ha barnet med Charlie Chaplins son och dennes pojkvän, men minnet kanske sviker. Men hade hon orkat ta hand om ett barn, så pillerberoende som hon var?

Ann-Sofie: Nej, absolut inte. Det är tre saker jag tar med mig från denna sista del. Hur sjuk hon var, så drogad och nergången. Det är sorgligt att läsa. Den andra saken som jag inte glömmer är scenen med presidenten som ligger där och styr världen och tvingar henne att underkasta sig. Usch.

Marie: Historien med presidenten var helt igenom vidrig. Eller han framställs som en helt igenom rutten person som alltid får som han vill. Men slutet då, tog hon livet av sig eller blev hon mördad? Och hade det att göra med att dramatikern ansågs ha kommunistsympatier eller affären med presidenten?

Ann-Sofie: Har inte det diskuterats i alla tider om det var mord eller självmord? Det känns som om JCO här möjliggör båda varianterna, eller hur? Det KAN vara en dröm att hon blir mördad, eller också är det så.

Marie: Jag har nog alltid trott självmord, så att det skulle kunna vara mord hade jag inte ens funderat på förrän jag läste boken. Men som du säger här finns båda varianterna. Fritt för tolkning. Bilden av Marilyn/Norma har inte blivit klarare av boken. Hon förblir en myt. Vilket säkerligen var meningen.

Ann-Sofie: Men slutet, slutet! Det är så fint SPOILER ALERT när hon står framför det där fotografiet av pappan och tänker att “mamma är glad”.

Marie: Mamman var nog den allra viktigaste personen i hennes liv. Hon fanns alltid där, stod för någon slags trygghet, trots att hon var psykiskt sjuk och inte alls särskilt snäll. Norma ville att mamman skulle vara glad och hon ansträngde sig verkligen för att göra henne glad, även om hon nästan alltid misslyckades. Men till slut så gick det ju.

Vad säger du, ska vi ta JCO:s senaste, Karthago, nu, bara 500 sidor…

Ann-Sofie: Va va? Jag hör inte, det brusar så mycket sprak sprak.

– – – –

Under sommaren har Marie på En och annan bok och jag läst Blonde och talat om saken. Läs de tidigare samtalen här.

{ 2 comments }

Förmodligen var det en av orsakerna till att jag under så många år drömt om att resa till Chicago.

Gissa om jag blev svag i knäna då jag fick syn på den här boken!2014-09-13 15.35.57-1

Jag befann mig på panoramadäcket i den 90 våningar höga Chicago-skyskrapan John Hancock Building och alla andra besökare tittade upp när jag med ett förtjust pip kastade mig över boken och började bläddra! Ni ser att den är rektangulärt formad som en skyskrapa va?

Ett antal fantastiska arkitektoniska mästerverk till skyskrapor från hela världen finns representerade i boken. Ett exempel är faktiskt HSB Turning Torso belägen i Malmö, vilket fick mig att än en gång pipa förtjust där jag stod på 90:de våningen.

2014-09-13 15.39.20Och vilken är då den mest fantastiska skyskrape-stad jag någonsin varit besökt?  Jag tror faktiskt att det är Chicago. Förstå mig rätt,  New York är alltid New York, men Chicagos natursköna  läge vid den enorma insjön Lake Michigan ger dess skyskrapor ett helt annat sammanhang.

Skyskraporna i Chicago ligger inte riktigt lika tätt som i New York eller Tokyo, vilket gör att skrapornas individuella karaktär framträder tydligare. Att staden är fylld med grönska och brer ut sig längs en tre mil lång strandremsa gör att även skyskraporna blir en del av naturupplevelsen. Chicago är en fantastisk stad med en fantastisk arkitektur, omtumlande konstupplevelser, utmärkt shopping och badstränder mitt i stan. Jag kommer att återvända och lägg märke till mina vänner att det går direktflyg till Chicago varje dag från Sverige och det tar ungefär lika lång tid att flyga hit som att flyga till New York.  Så, vad väntar ni på?

2014-08-24 12.25.31

Skyscrapers av Judith Dupré utgiven av Black Dog & Leventhal Publishers.

Detta inlägg är det tredje i ” Maggan packar sin väska för Chicago” . Här finns det första, och här finns det andra.

 

 

{ 3 comments }

Vi samtalar om Oceanen vid vägens slut. Jag är tveksam. Eller ännu tydligare: Vid ett tillfälle i boken tog det bara tvärstopp och jag tappade alldeles lusten att läsa vidare. (Men jag gör det)

Berättelsen börjar med att en man begravt någon kär. Istället för att ta raka vägen hem åker han till de områden där han bodde som barn. Väl där väcks minnen om några dagar när han var sju då vuxenvärlden var en främmande och rätt otäck plats. Under dessa dagar träffar pojken Lettie som bor på en gård med sin mamma och mormor. Lettie och hennes familj har alltid bott där,  ända sedan de kom över oceanen, ankdammen på baksidan av gården, och de besitter någon typ av magiska krafter. När pojken följer med Lettie ut i naturen bakom gården börjar en kedja av konstiga saker inträffa.

Du: Det som är intressant med boken är hur pojken reagerar på det som sker. Han accepterar att det händer otäcka, egentligen både magiska och “normala”, saker kring honom. Inte så att han blir apatisk utan mer att han tänker att så här fungerar världen och jag måste bara lösa problemet ofta utan att blanda in vuxna, i alla fall inte föräldrarna för man vet aldrig hur de kommer reagera.

Jag: Jag tycker just det blir så otäckt. Den lilla pojken ska klara sig och klara sig undan till exempel Ursula och han kan inte lita på sin syster och mamman skulle inte tro honom.

Du: Att världen som allt sker i är ganska liten, ungefär så stor som världen är för en sjuårig pojke, och att allt sker under relativt kort tid tycker jag är en styrka då den världen samtidigt kan sträcka ut sig både i rum och tid tack vare det magiska. Boken i sig är inte särskilt lång, 218sidor, och den gick fort att ta sig igenom då den hade ett bra driv i sig.

Jag: Min läsning tvärstannar när naturfenomen är onda. När dimman är något annat än dimman. Hjärnan kan inte ta in det.*  Men det var här på sidan 54 som jag var på väg att ge upp.

Dess ansikte var trasigt och ögonen var stora hål i väven. Där bakom fanns inget alls, bara en grå mask av tältduk, större än det gick att föreställa sig, sliten och sönderriven ett rov för stormens kast och byar.

Så jag ändrade  förhållningssätt. Läste boken som en barndomsskildring. Då gick det bättre!

Du: Man kan säkert tolka de magiska händelserna som hur en liten pojken upplever och minns dessa dagar, för vem kan säga vad som egentligen hände. Men jag tycker bättre om att tänka att det som han minns faktiskt hände. Att magiska saker kan ske, att det man väljer att göra kan få konsekvenser men att det samtidigt inte måste vara de onaturliga sakerna som är de mest otäcka som kan ske ett litet barn.

Jag: Det låter så fint när du beskriver det. Kan jag publicera det?

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman. Utgiven 2013. På svenska av Bonnier Carlsen 2013.

—–

* Jag läser Neverwhere nu, av samma författare. Dimman är inte alltid dimma. Men jag och min hjärna älskar det! #förändring

{ 0 comments }

lr_freudland1900-talets psykologi-giganter som karaktärer i en fantasyroman? Jag blev väldigt full i skratt och jättesugen på att läsa. Romanens huvudperson är Freud och i viss mån Jung. Jag är inte särskilt beläst inom fantasygenren, men för mig är Freudhall en klassisk fantasyroman. En magisk värld med gäckande natur, okända fiender, kampen mellan oliktänkande och inte minst kampen för överlevnad och makt.

Freud är en sympatisk huvudperson, jag gillar även Jung som har blivit krigaren i berättelsen. Jag har mindre till övers för behavioristen Skinner som  förvisso är den mest underhållande karaktären men också den mest osympatiske i sin totala självuppfyllelse och maktfullkomlighet. Kanske man inte ska skratta så gott åt honom som jag gör, men han är oerhört roligt tecknad med sin övertygelse att hans teori om det sociala arvet är allena rådande. (Om ni inte känner till den riktige Skinners arbete kan det vara kul att googla.)

Inom Freud finns en sökare men få är de insikter han finner. Hans betraktande av människan leder istället till bestörtning och sorg inför högmod och grymhet. Klassisk fantasy alltså, men med klara blinkningar till psykologi. Freud sitter bredvid en utmattad kämpe vilken lättar sitt hjärta genom att berätta om sina drömmar medan Freud tyst lyssnar och antecknar. Det finns en dynamisk trio, kognitologer som nogsamt redogör för tanke, känsla och beteende, maktgalna behaviorister och svårtolkade psykodynamiker. I dialogerna nämns åtgärdsplaner och evidensbasering och i stridens hetta anklagar man varandra för att vara allmän-aggressiva men även för mindlessnessiferade hovnarrar.

Förmodligen har jag deltagit i ett par personalutvecklings-program för mycket. Jag tycker nämligen det är underbart roligt då en karaktär i en fantasyroman talar om att ge feedback. Eftersom det varit en sommar med begynnande valrörelse, småler jag även i mjugg när Freud tillägnar sig nedanstående insikt:

De här pratmakarna vet ingenting om de stora frågorna. De bara gissar sig fram precis som jag själv.

 

Det är faktiskt otroligt att hur väl psykologi och fantasy gifter sig i en roman!

 

Freudland är utgiven på Hoi Förlag 2014.

 

{ 2 comments }

2014-08-27 10.26.38

2014-08-27 10.26.47

Det fanns en tid då Sverige var fattigt och över en miljon svenskar utvandrade, främst till USA. Många bosatte sig i stadsdelen Andersonville i Chicago. På 20-talet bodde det fler svenskar i Chicago än i Göteborg vid samma tidpunkt. Den största skolan var helt svenskspråkig. Svensk-amerikanska museet grundades med syftet att dokumentera och hylla den svensk-amerikanska historien och kulturen.

Jag hoppas att pojken som skrev texten blev en ” fin och granner karl” och att han fick ett bra liv i Amerika.  Jag hoppas också att liknande museum kommer att finnas i Sverige snart. Jag skulle vilja gå på persisk-svenska museet, turkisk- svenska museet, somalisk-svenska museet och på många, många fler. ( Om det redan finns museer som detta i Sverige ber jag om ursäkt för min okunnighet.)

Läs mer om Swedish American Museum i Chicago här

Detta inlägg ingår i Maggan packar sin väska för Chicago, Illinois läs första inlägget här

 

 

 

 

 

{ 0 comments }

 ChicagoVilken bok ska jag läsa under den 8 ½ timmar långa flygresan? Ljudböcker är uteslutet då plan oftast är alldeles för bullriga. Skulle egentligen vilja läsa en roman som utspelar sig i Chicago, men hittar ingen förutom Divergent av Veronica Roth, men eftersom den handlar om ett framtida Chicago avvaktar jag. Tror jag ska klicka upp Donna Tarts Steglitsan i min letto i stället, känns både nutida och amerikansk storstad, även om den inte utspelar sig i Chicago.

Jag gillar verkligen att läsa på läsplatta i vanliga fal,l men på resa når min förtjusning och kärlek till läsplattan nästan extas. Jag kan ta med mig hundratals böcker, stora tunga tegelstenar utan att drabbas av övervikt eller föralldel, nackspärr. Jag har läst att den kommande generationen flygplan förutom att vara säkrare och bränslesnålare även är betydligt tystare, vilket är en fantastiskt nyhet för en ljudboksläsare. Jag vet att jag istället skulle bekymra mig om planens miljöpåverkan, men böcker och läsmöjligheter är alltid det som dyker upp i mitt huvud först.

Skickade i väg ett sms till mitt ressällskap och frågade vad hon stoppat i sin kindle. Visade sig att hon har stoppat i både Steglitsan och Divergent, två själar en tanke således.  Fast kanske jag ska stoppa ner en pocket också, i min bokhylla står ett vältummat exemplar av  Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru som utspelas i Chicago, en gammal favorit som  tål att läsas många, många gånger.

 

 

{ 2 comments }

Skulle rädda om mitt hus brinner (Would save if my house burned down)

Maggan : Mina Lotta-böcker skrivna av Ester Ringnér-Lundgren under pseudonymen Merri Vik. Om jag drabbades av en omfattande eldsvåda skulle jag behöva läsa väldigt mycket feelgood och Lotta-böckerna är en enda lång orgie i just detta.

Ann-Sofie. En fråga jag ständigt grubblar över, inte branden just –  oh hemska tanke – men vilken bok som ska räddas vid katastrofen. Jag har tittat efter och mina jag-dör-utan-er-böcker finns digitalt på amazon (om än på engelska). Så jag kan springa. Alternativt alltid ha två plastkassar vid ytterdörren.

Bara så att vi förstår varann, det idealiska biblioteket är det som ryms i två plastkassar. Den idealiska kassen är den som man utan problem kan springa nedför trapporna till ett hus som håller på att brinna upp (ur Sarajevo-en bruksanvisning av Ozren Kebo)

– – – –

Nu går vi i mål med BookADay. Här finns all info.

 

{ 1 comment }

 Den jag läser oftast läser om (The one I reread most often)

Ann-Sofie: Jag läser sällan om böcker. Åtminstone inte hela verk. Men jag återkommer gärna till Bodil Malmsten och främst Priset på vattnet i Finistère.

Maggan: Stolthet och fördom av Jane Austen. Dels originaltexten på engelska, dels Gun-Britt Sundströms nyöversättning från 2011.

– – – –

Vi kör BookADay under augusti. Här finns all info.

{ 0 comments }