Lite svammel om att bokbada – en plan för sommaren

Sommarlovshögarna börjar dyka upp på insta. I år är de fulla av böcker om länder och platser som skulle besökas under sommaren om inte … Att visa bokhögar är så fint, men numera läser jag (eller lyssnar) större delen av böckerna på läsplattan (Kobo Aura) vilket är bra men föga fotogenique. Så här såg min hög ut 2010. Väldigt bra blandning!

För på måndag är det 1 juni och då börjar sommaren. Inför 2010 års sommarstart pratade jag första gången om bokbad: ”I år ska jag läsa mycket har jag bestämt. Inte en bok om dagen men varannan dag. Jag vill verkligen bokbada …” Så enkel är min plan för den här sommaren också. Kanske böcker om Paris. Helt säkert om skogen. Och absolut Rodham.

Hur är din sommarläsningsplan?

Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

En sympatisk och välskriven feelgood som tar avstamp i Bensonhurst Brooklyn.  (Den stadsdel i New York där discofilmen Saturday Night Fever utspelar sig). Emilia som närmar sig de 30 arbetar som bagare i familjens Deli, skriver på en roman i hemlighet och håller sig långt borta från män. Hon är lillasyster och enligt en 200 år gammal förbannelse i släkten har alla småsystrar otur i kärlek. Inte för att Emilia tror på en gammal sägen, men det gör hennes dominanta mormor Rosa som styr familjen med järnhand.

Livet ställs på sin spets då familjens svarta får, Moster Poppy, hör av sig till Emilia för att bjuda henne och hennes syssling Lucy med på en resa till Toscana. Förslaget väcker ont blod hos mormor Rosa som såg till att familjen bröt all kontakt med Poppy många år tidigare. Varför är oklart för Emilia och Lucy som dock trotsar sin mormor och följer med Poppy till Italien.

Jag tyckte väldigt mycket om att vara i den här romanen. Ett utmärkt hantverk med värme, humor, älskansvärda karaktärer och inte minst mörka familjehemligheter. Systrarna i Toscana berättas i dels i nutid, dels 1959-61 då systrarna Poppy och Rosa ännu bor kvar i Italien. Blir förälskad i den vänliga försynta Emilia, den åldrade visa och kärleksfulla Poppy och den unga slagfärdiga men nertryckta Lucy. En trio kvinnor som genom sin vänskap hittar sig själva och bryter den egentliga förbannelsen, (läs sociala arvet) inom familjen.

Utgiven på LB-förlag, översättning av Sanna Östergren.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Hejdlös, halsbrytande berättarglädje genomsyrar Hundra år av ensamhet. Förmodligen den mest fullödiga roman som någonsin skrivits och som därtill belönats med Nobelpriset. Varje ord är en pärla, varje formulering genialisk och som en gyllene tråd slingrar sig den drivna berättelsen fram genom ett myller av människor på ett flödande vackert och mustigt språk.

Jo, alltsedan jag läste romanen för första gånger för ungefär 35 år sedan har jag varit fast. Jag älskar berättelsen om de sju generationerna av familjen Buendía som lever, dör och spökar i byn Macondo i Colombias träskmark. Jag älskar den magiska realismen, livsvisdomen, den stilla vanvettiga humorn. Det sägs att berättelsen om familjen Buendía egentligen skildrar Colombias historia och någon gång ska jag fördjupa mig i saken.

Hundra år av ensamhet har varit en storsäljare alltsedan den kom ut 1967. (När det stod klart att Márquez fått Nobelpriset 1982, jublade världen över att det för en gångs skull var en läst och älskad författare som fått priset). Översattes till svenska för första gången 1970 och i år har den kommit ut på nytt i en ypperlig nyöversättning av Lina Wolff. Hon har gjort ett makalöst bra jobb och efter att ha jämfört den världsberömda inledningsmeningen med 1970 års översättning kan jag bara utbrista: Bravo!

Så här lyder inledningen 2020:

Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

När Gabriel García Márquez dog 2014 skrev Alex Schulman en hyllningskrönika i Aftonbladet som ni kan läsa genom att klicka här. Gör det!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020. Översättning av Lina Wolff.

Vi fyller 10 år – hipp hipp hurra!

Åren går. I år fyller frukostbokklubben 10 år och vi hade tänkt fira stort med dubbla resor. Så blev det nu inte. Men så här har vi firat genom åren!

Ettårsdagen firades med tårta och då diskuterades Spill. På tvåårsdagen vankades det också tårta till frukost (den absolut bästa tiden att äta tårta) och vi firade Cirkeln som vunnit Bokbloggarnas litteraturpris. Treårsdagen firades på bokresan med champagne. Fyraårsdagen – och dittills 45 diskuterade böcker, om jag räknat rätt – firade vi samtidigt som vi firade Bokbloggarnas litteraturpris som gick till John Green .

femårsdagen firade vi i Helsingfors, sexårsdagen inföll på utflykten till Amsterdam, sjuårsdagen i Madrid, åttaårsdagen i Brighton och nio år firade vi i Gent.

Världsbokdagen 2010 var den första bokfrukosten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ”

Idén är lika enkel idag. Även om vi gör utflykter till metropoler som Sigtuna och Madrid för frukostmöten så är det frukost i centrala staden som är vår kärna. Hittills har vi haft över hundra frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats.

Så tack alla ni frukostbokklubbare som kommer för att samtala om böcker och gör Breakfast Book Club till vad den är. Tack! 2021 ska vi fira som bara den!