Publicerat

Memory lane: Septemberläsning

September 2012 läser jag Alltings början av Karolina Ramqvist och skriver

”Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.”

Den betraktande kvinnan, smart distanserad och modig. Kommer hon i Björnkvinnan? Jag ser så fram emot att läsa. September 2013 läser jag Josefin Holmström Antarktis och skriver

”Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.”

Efter det har jag läst många böcker om is. Men ingen bok av Josefin Holmström. September 2014 läser jag Stora makters uppgång och fall av Tom Rachman och skriver

”Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.”

Men hörde jag efter? Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag fått klarhet i arbetsrummet. Det är fortfarande en intressant fråga. Och än mer intressant är om Rachmans nya, The Italian Teacher, kommer översättas på svenska.
September 2015 läser jag Arktisk sommar om EM Forster och skriver

”Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. ”

Damon Galgut, vad hände sen? Ingen roman efter den här.
September 2016 läser jag en originell roman om Paris, Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

”I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.”

Är det då inte fascinerande att Röstlunds senaste som kom i mars har gått mig förbi?
September 2017 läser jag Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint av Anna Laestadius Larsson.

”Ja ni, sammantaget är det här en av de bättre böckerna jag har läst på länge. Och Hilma af Klint fortsätter att fascinera.”

Och avslutningsvis, förra årets septemberläsning var The Art of Not Breathing av Sarah Alexander.

”Jag läslyssnar till boken och inläsningen av Colleen Prendergast bidrar starkt till min hur bra jag tycker om den här boken. Med sin skotska accent fångar hon in mig totalt i berättelsen. Och allt får mig att prova hålla andan. Om än för bara en minut.”

Bloggen ändrade jag om och om igen, minns jag. Inte på grund av det jag skrev om boken, den gillade jag. Nej, jag skrev om hur man kunde träna sig att hålla andan länge under vattnet, under överinseende av annan person. Och tänkte att det fanns galningar bland er bloggläsare som skulle testa och sen skulle folk dö andningsdödar och allt skulle falla tillbaka på mig. Ja, ni ser. Lite storhetsvansinnesångest.

Med det sätter jag stopp för Memory Lane-promenaden.

Publicerat

Hemma hos andra av Gabriella Ahlström

Familjerelationer är inte sällan helt outgrundliga för både inblandade och utomstående, framförallt då de olika familjemedlemmarna berättar helt olika historier. Gabriella Ahlström är en skicklig skildrare av just familjer, hon är framförallt väldigt bra att på att skriva dialoger, vilket hon visade tydligt i sin förra roman Sirener. Precis som hos Jane Austen avslöjar karaktärerna vem de är genom vad de säger eller låter undslippa sig.

Hemma hos andra handlar om Amanda, en ung kvinna i 30-årsåldern som vuxit upp med en omogen och självupptagen mor. När fadern hastigt avlider får modern och systern fördjupad kontakt. Amanda drar sig undan och tjusas av sin nya pojkvän Davids familj, intellektuell, politiskt aktiv och välbeställd. Som så många unga uppvuxna i mer eller mindre dysfunktionella familjer tror hon kanske att den nästintill perfekta familjen existerar. När David åker utomlands på en reportageresa stannar Amanda ensam kvar i hans familjs sommarhus i Skåne för att skriva en universitetsavhandling. Men när David råkar på problem i utlandet, reser Davids familj till Skåne och Amanda får sällskap.

Jag gillar att befinna mig i Amandas tankevärld, känner igen mitt unga jag i henne. Så vilsen och förtvivlat angelägen om att göra rätt och förstå sig på sina medmänniskor. Slutet är oväntat, men jag gillar det verkligen. Hemma hos andra är passar utmärkt bokcirkelbok, finns mängder av tolkningsmöjligheter och diskussionens vågor kan bli både högljudda och alldeles underbara.

Gabriella Ahlström kommer till bokmässan 2019. Utgiven på Polaris 2019.

Publicerat

Frukostintervju med Set Mattsson

Fotograf: Kim Ekvall

Vi har läst hans fantastiska historiska kriminalromaner och njutit i fulla drag. Skildringarna av Malmö och det samhälle som rådde i Sverige under 40 och 50-talen är både välskrivna, välresearchade och spännande. Vi var förstås tvungna att utforska hans frukostvanor.

God morgon Set, vad äter du till frukost?
Jag har som rutin att skriva någon timme före frukost som oftast består av ett glas juice, två koppar kaffe med varm mjölk och några smörgåsar med vad som finns i kylen till pålägg. Brödet får gärna vara grovt som ibland är hembakat, men det är långt ifrån alltid.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningar har följt med mig sedan jag var liten och det är en vana som sitter i. Under några år efter det att jag flyttat hemifrån, sparade jag in på tidningen, men nu är den ett absolut måste. Om den inte ligger i brevlådan när jag hämtar den kan den förstöra en hel dag. Att läsa på platta tror jag aldrig att jag kommer att vänja mig vid.
 
En bra morgonroman, vad kan det vara?
En bra morgonroman är väl en roman som är bra alla tider på dygnet. Men vad som gör en roman bra, skiftar. Ibland kan det vara karaktärerna som fångar mig, andra gånger är det tiden och miljön som skildras. Men det krävs mer än en spännande handling och med åren har jag också blivit allt mer kritiskt vad det gäller språket. Klumpigt formulerade meningar eller en stolpig dialog, som mest påminner om högläsning ur en telefonkatalog, får mig att lägga boken åt sidan oavsett hur spännande den än är.

Vad läser du just nu?
För tillfället läser jag ”The one from the other” av den brittiske kriminalförfattaren Philip Kerr som tyvärr gick bort för några år sedan. Hans stil jämförs av många kritiker med Raymond Chandlers hårdkokta romaner. Det som gör Kerrs romaner intressanta i mina ögon är att de utspelar sig i Tyskland före, under och efter andra världskriget. Förutom att vara spännande, ger de också en trovärdig skildring av den tiden. Tre av hans romaner är översatta till svenska och är värda att kolla upp.
 
Tack för tipset har hittat första delen av Berlin noir på Storytel. Vad använder du som bokmärke? Vissa bokaffärer skickar med bokmärken med reklam och de duger bra för mig. Hundöron är förbjudna.
 
En viktig boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Det råder ingen ordning alls, utan det är närmast kaos. Jag försöker visserligen ha böcker av samme författare placerade tillsammans i hyllorna, men det går så där. Problemet är att jag och min fru har för många böcker i förhållande till utrymmet och i våra hyllor ligger böcker travade på både längden och tvären.

Huller om buller-metoden precis som jag! Vad skriver du på just nu?
Min senaste roman om Douglas Palm, ”Ett hemligt liv”, släpptes i början av augusti, men jag har redan påbörjat arbetet med den avslutande delen i en trilogi som utspelar sig under femtiotalet.Jag har förhoppningar om att även skriva en trilogi om sextiotalet, men det ligger några år framåt i tiden. En bok i tager är vad som gäller för mig.

Låter spännande med 60-tal i Malmö, inte minst för att jag bodde hos min mormor vid Triangeln under denna tidsperiod. Tack snälla för intervjun!

Länk till Set Mattssons förlag Historiska Media här, länk till våra recensioner här och här.

Publicerat

Den stora skrivboken av Agota Kristof

Är egentligen en samlingsvolym med tre romaner, Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Kristof skildrar i de tre romanerna samma karaktärer i samma namnlösa stad men genom att skifta år och sammanhang skapar hon tre olika scenarion. Det är en skoningslös skildring av människor som lever under krig och diktatur, skrivet på Kristofs speciella vindlande språk.  Det fullkomligt ångar Sovjetunionen och öststat om skildringarna och trots en nästan naivistisk berättarstil lämnas det utrymme för många olika tolkningar.

Jag älskade Kristofs korta men ack så fullödiga självbiografi Analfabeten och jag älskade den Den stora skrivboken där två tvillingpojkar lämnas i sin verbalt aggressiva mormors vård mitt under brinnande krig. De utvecklar en sällsam överlevnadsstrategi som bland mycket annat omfattar en skrivbok. Men när jag är halvvägs genom Beviset börjar min entusiasm sloka, jag känner att skildringen blir tröstlös. Det blir helt enkelt för mycket sorg, våld och elakheter människor emellan. När jag påbörjar Den tredje lögnen tänker jag att Kristof med sin brutalt ärliga skildring av den ondska som utvecklas genom vanmakt, skrämmer skiten ur mig.

Förstå mig rätt, fascinerande och helt unika böcker, men jag hade nog behövt något års mellanrum för att uppskatta till fullo även om jag genom att läsa i ett sträck helt klart kunde tillgodogöra mig texterna mer insiktsfullt. Tänker att om Kristof fått leva hade hon varit en trolig nobelpriskandidat.

Naturligtvis är böckerna fantastisk läsning för älskare av feelbadgenren och jag kan definitivt rekommendera bokcirklar att läsa Den stora skrivboken. Det finns massor av outtalat i romanen som man kan ha olika åsikter om, inte minst tvillingarnas mormor som måste vara en av litteraturhistoriens otäckaste.

”Vi kallar henne Mormor.
Folk kallar henne Häxan.
Hon kallar oss ”horungar”.

Romanerna publicerades 1985, 1987, 1991 och samlingsvolymen utgiven på Wahlström & Widstrand 2019.
Den fina översättningen är gjord av Marianne Tufvesson.
Läs vår recension av Analfabeten här.