Krimtidpodden med Augustin Erba 

Augustin Erba är en av mina favoritförfattare, vilket förde med sig att jag gjorde ett litet krumsprång av glädje när jag såg att han varit gäst i Krimtidpodden. Jag blev inte besviken, det var ett fantastiskt bra samtal, både engagerande och tankeväckande. Han gästade dock inte podden för att berätta om sitt  författarskap utan i egenskap av Förlagschef på Piratförlaget. 

Att Erba gick från Dagens Nyheter till förlagschef på Piratförlaget var överraskande men efter att ha lyssnat på podden så förstår man att det egentligen var helt logiskt. Det finns en annan sida av Erba än författarens och journalistens. Han har ett gediget CV inom media som chef/ledare och han har mer än bara ”nosat” på rollen som förläggare och redaktör. 

Bokbranschen är turbulent just nu och vad Erba har att säga om saken är utomordentligt intressant. Vidare berättar han om sin passion för den dramaturgiska kurvan i bokskapandet och även detta är jättespännande att höra. Har läst två böcker efter jag lyssnat och ja, nu har mitt läsande fått ytterligare en dimension.  

Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén är utmärkta ”programledare”. 

Länk till krimtidpodden här.

Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!

Samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.

Tokyo express

I närheten av Kashii ligger en kvinna och en man, döda av cyanid som hittas i juiceflaskan intill dem. Inget annat misstänks än att det är vad man kallar ett Love suicide. Varför skulle de annars ligga där så nära varandra, döda av samma gift? Men ortens poliskommissarie fattar misstankar när han börjar sin undersökning. Det är något som inte stämmer, men vad?

Nu rullas en spännande historia upp. Detaljerad och långsamt berättad med nedslag i tidtabeller, kontrollerande av tåglinjer och perronger, kaffedrickande i Tokyo och tågåkande över hela Japan. Dessutom illustrerad med kartor, översikter och sammanfattande bullet points. Vad finns inte att tycka om?

Jag erkänner att jag kan ägna en hel del tid åt att titta på Youtube-filmer taggade som ”train in Japan”. Det japanska järnvägsnätet är fascinerande och omfattande mellan alla städer och områden. Jag har åkt en bråkdel av en bråkdel. I skrivböckerna klottrar jag ner nya rutter jag ska åka när jag skramlat ihop tillräckligt mycket pengar igen. Den här romanen gav mig fler linjer och punkter att undersöka.

1957 publicerades Seicho Matsumoto berättelse som följetong i resetidningen Tabi (som just betyder resa). Året därpå samlades delarna till roman Ten to sen. Jag tror att den översattes till engelska drygt tio år senare. Min utgåva är en nyöversättning av Jesse Kirkwood och utgiven av Penguin Classics 2022. Om man nu inte kan läsa japanska finns fler av Matsumotos romaner översatta till engelska, men Tokyo express är nog den mest kända. Rekommenderas starkt!