Män kallar varandra för gamle gosse, barn är telningar och när någon inmundigat för mycket alkohol kan vederbörande bli full en kastrull. Annika Esstasys styrka som författare är hennes språk, hon broderar med metaforer som inte sällan stammar från 50–60-talens populära liknelser. Ger texten i denna feelgoodroman en extra charmig ton.

Gabriel och Cecilia, som båda fanns med på ett hörn i Annikas första roman Solviken, hamnar vid Frankrikes purpurkust mest av en slump. Paret har blivit ihop igen efter sin skilsmässa, Cecilia längtar efter barn men också efter förändring. Gabriel är orolig eftersom han fruktar att Cecilia kan lämna honom igen om drömmen om barn inte går i uppfyllelse. När chansen dyker upp tar Gabriel tillfället i flykten och spontanköper ett hus till Cecilia i födelsedagspresent! Skildringen av hur han uppvaktar henne på födelsedagsmorgonen är väldigt rolig. Han menar de ska bosätta sig i Frankrike och driva ett Bed & Breakfast, fast först behöver förstås huset han köpt viss renovering. Cecilia går med på projektet med viss tvekan.

Jag har personligen en ytterst realistisk bild av småföretagande och renovering av hus. Kanske har det med att göra att jag har tummen mitt i handen, men jag är övertygad om att bilden av att driva eget eller att renovera är romantiserad. Det är kanske därför jag skrattar så hjärtligt åt Gabriels vedermödor. Gudarna ska veta att han inte är någon Ernst utan en helt vanlig inte överdrivet händig karl, ungefär så som de flesta män (och kvinnor) är. Den nödvändiga feelgood-svärtan ligger i skildringen av karaktärerna, det finns mycket att bli sucka och bli ilsken över i skildringen av Gabriel och Cecilia. Jag skulle vilja påstå att de är två ganska omogna personligheter som faktiskt lite grand förtjänar varandra, fast jag gillade båda två tillräckligt för att hoppas att det ska gå bra för dem i fortsättningen och det är väl det en feelgood går ut på?

Jag gillar slutet på boken, mycket snyggt hopknutet vare sig man drömmer om att starta eget, renovera hus, eller om håret reser sig på huvudet bara av att tänka tanken! (Jag minns inte om liknelsen håret reser sig på huvudet finns med i romanen, men det kändes passande att skriva just så.) Annika Estassy var med och förgyllde Breakfast Bookclubs årliga bokresa tidigare i våras, då hon framträdde och berättade om sitt författarskap tillsammans med kollegan Josefine Linden. Läs om Josefines bok och om bokresan här.

Jag lyssnade på Croissants till frukost, inläsare är Kerstin Andersson. Ljudboken är producerad av HörOppSjälva boken är utgiven av förlaget Bokfabriken 2014.

{ 0 comments }

tempSolen skiner och tjopp tjopp  så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:

SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell?  A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area…  och jag tänker länge att det har med längden att göra.  Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst  att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter  Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.

Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.

När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.

Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen “Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.

Sen klev jag upp.

——–

* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: “producera för helvete”, “ta det lugnt” och “cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.

 

{ 3 comments }

Wahlströmsbok.Anna-Lisa Almqvist skrev häst-böckerna om Annika, Bettina och hästen Turk. På väg hem från en tur till Sandhamn kom jag och min väninna plötsligt till insikt om att vi delade en gemensam läsupplevelse. Vi vältrade oss i minnen om hur Annika vann en stor hopptävling i Norge, hur hon räddade hästar från ett brinnande stall samt inte minst hur hon trånade efter Harry, Turks ägare. Vi surfade på telefonen och lyckades hitta bilder på de olika omslagen. Vi var tillbaka i vår barndom och de läsminnen vi delar trots att vi inte alls kände varandra som barn, vi blev vänner först i 40-årsåldern.

Böckerna gavs ut på B.Wahlströms bokförlag under 60-talet. Just detta förlag hade låg status i bokkretsar på den tiden, ansågs som mindre fint eftersom man gav ut vad som ansågs vara ren underhållning. Bibliotekens barnavdelningar köpte sällan in böckerna, men vi som var i bokslukaråldern vi läste, vi lånade av varandra, läste ut och läste om. Och vad vi pratade om de olika böckerna, jag minns att det var precis som när jag nu så många år senare deltar i olika bokcirklar. Jag minns också att min veckopeng när jag gick i fyran räckte till en Wahlströmsbok nästan precis på öret. Jag valde ofta bort andra saker för en Wahlströms flick-ungdomsbok.

Böckerna som ofta skrevs i serier var kanske inte alltid så korrekta, men inte sällan skrivna på ett välkomponerat och drivet språk. Jag tror  böckerna var en fantastisk inkörsport för en ungdom att tillägna sig läslust. Jag tror också att de gav bra allmän lästräning och jag minns hur min fröken på skolans mellanstadium försökte uppmuntra flera tjejer med annat modersmål än svenska att läsa Lotta-böcker av Merri Vik.

Mina minnen av Wahlströms-böckerna är fyllda med underbara läsupplevelser, men även med en inlärd sanning att mina älskade böcker inte egentligen var god litteratur. Jag hörde för en tid sedan om unga tjejer som älskade Harlequin-böcker och hur någon tagit tag i detta och försökte få flickorna att utveckla sitt läsande. Det sades inte rätt ut, men undermeningen var att böckerna tjejerna läste och tyckte om, inte var god litteratur.

Kommer ni ihåg det gamla ordspråket som lyder ”All mat är god” jag skulle vilja gör att travesti  och säga ” All litteratur är god”.

{ 5 comments }

Då har vi läst den första delen av Blonde och lyckats facebook-chatta om saken.

Ann-Sofie: Då ska vi se hur det här går! Små rutor…

Marie: Ok, tror det kan bli knöligt, men vi testar. Har egentligen inga bra frågor, men tänkte mycket på vikten av att upprätthålla en fasad, hur eländigt det än var.

Ann-Sofie: Jag gillar inte hur den börjar. Jag tycker att starten med döden som paketleverantör är overkill (oj opassande ord i sammanhanget) och vill att boken ska starta med biosalongen. Vad säger du?

Marie: Den är märklig, men samtidigt vet vi ju att det slutar med döden. Men vet inte hur jag ska tolka prologen, att det var ett cykelbud. Funderar på om hon är mer känd för hur hon dog än hur levde/filmrollerna.

Ann-Sofie: Ja, jag kan egentligen ganska lite om hennes levnadshistoria, tror att den här berättelsen kommer bli den som jag tror är sann, även om den är fiktion. Det är en sådan sorglig uppväxt med mamman på psyk och hur hon får leva sitt liv på barnhemmet. Misär!

Marie: Jag kan inget heller, och har sett ganska få av hennes filmer. Så visst finns en risk att vi tolkar det som sanningen. Mamman var en drömmare, hon kunde inte ta hand om Norma. Samtidigt kanske hon blev sjuk på riktigt av kemikalierna hon arbetade med. Norma fick aldrig chansen att vara barn. Enda tryggheten var dockan. Hade hon fått ett annat liv om mormorn tagit hand om henne?

Ann-Sofie: Mormorn verkade ganska kärv men tog hand om Norma Jean i alla fall. Mat, regelbundna tider och kärlek. Det är så obehagligt när mamman hela tiden går igång på den lilla flickans agerande. Så ja, jag tror att det hade blivit annorlunda. Jag tänkte också på att hon växer genom de 120 sidorna och när hon är 12 uttrycker hon (förstås) stort obehag över att pojkarna börjar titta på henne. Nu ska vi läsa 120 sidor till. Jag gillar boken, bra berättat, men jag vill rensa upp rejält bland orden. Varför så många!

Marie: Redaktörssjuka? Inget jag tänkt på. För mamman var det nog viktigt med en särskild fasad utåt, detta var ju Hollywood (tänk hur hon lånade kläder till begravningen). Hade hon varit barnhemsbarn på annan plats än Hollywood hade nog livet tett sig annorlunda. Här är allt så utseendefixerat. Tänker även på julklappsutdelningen med skådespelarna på barnhemmet.

Ann-Sofie: Haha! Ja, jag tycker om när det inte blir för babbligt. Men jag håller med dig om Hollywood-påverkan. En livsstil som skildras verkligen bra. Ska vi sätta punkt nu och fortsätta läsa?

Marie: Det gör vi. Måste vi inte redigera detta lite?

Men det gjorde vi inte. Till nästa vecka läser vi Flickan, till sidan 262.

{ 3 comments }

Undrar ni hur det går med min sommarläsningsbingo? Ja, jag är glad att min definition av sommaren i stort sett följer tidtabellen hos Tivoli i Köpenhamn

Skärmavbild 2014-07-19 kl. 21.08.54

Sommaren slutar alltså strax före bokmässan i min värld. Jag läser en hel del men allt kan ju inte tryckas in i de där rutorna hur gärna jag än vill. Det kommer goda böcker i min väg som jag vill läsa oavsett. Och det gör ju förstås ingenting. Just nu är det ju Blonde-läsning (och den borde förstås vara “något alla har läst utom du”) och Tom Rachman vilket är bokstavsboken. Jag kämpar på och ropar nog snart bingo för första raden!

sommarbingo

{ 8 comments }

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

{ 1 comment }

De bästa böckerna är inte sällan de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.

Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.

Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.

Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)

Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…

Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.

 

{ 2 comments }

I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om “sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan. Vad kommer vi att samtala om? Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Blonde, du också?

Till nästa vecka läser vi till Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

{ 5 comments }

solstolAck, solstolsläsningen! Det måste vara den bästa sortens läsning.  Jag lägger mig tillrätta, solskenet gör hjärnan seg mellan varven och jag slumrar tjugo minuter och fortsätter sen att läsa. Jag har svårt att tänka mig något skönare. Tre dagars semester har jag haft och tre böcker har jag läst.

Sommaren före mörkret av Doris Lessing.  I alla år har Kate Brown varit familjens mittpunkt. Hon har citat. Nu är alla barnen vuxna och upptagna på olika håll i världen. Hennes make, som är läkare ska arbeta i USA under tre månader.  Huset behöver inte vara en samlingsplats. Kate behöver inte vara den som sköter om alltsammans. När hon får frågan om att vara tolk på en större konferens tackar hon ja. Inte för att hon särskilt vill, utan för att hon inte vet vad alternativet för den här sommaren skulle kunna vara. Sommaren blir en övergång till något annat. Först tänker jag mig att det är en frigörelse, “hipp hopp hurra jag kan försörja mig själv, leva självständigt och inte alltid ha fokus på alla andra”. Men det handlar snarare om förändringen och ångesten över att bli medelålders. Gammal, obehövd, ful. En som människor inte tittar på, en som är en gammal kärring. Det är det som är mörkret.

Ibland, om man har tur, får en process eller ett stadium verkligen ett koncentrerat förlopp. Kate skulle få erfara att denna sommar blev en sådan där förkortad, intensifierad, koncentrerad period. Vad skulle hon få uppleva? Inte stort mer än hon helt enkelt blev gammal,

Intressant tema, men jag tycker boken är ganska trist. Jag läser med ett höjt ögonbryn och somnar faktiskt rätt ofta. Trots att det är Lessing.

(Tips från DNs Lotta Olsson)

Patient av Ben Watt. Jag följer Linda Skugges tumblr där hon just läst Patient. Känner igen Watt på bilden, men har nog inte hört talas om. Hursomhelst är han sångare i Everything but the Girl . Under tidigt 90-tal blir han svårt svårt sjuk. Boken följer honom under de där veckorna på sjukhuset där man försöker hitta vad som är fel på honom.  Så bra bok! Jag tycker i och för sig om sjukdomsskildringar (i böcker där de är hanterbara) men det räcker såklart inte med det. Här är det välskrivet och intressant, med memoariska utblickar och poetisk konkretion.

Jag googlar runt och får hos bokhora låttips av Helena Dahlgren.

978-91-27-08887-0_DSpellmans arkiv av Lisa Lutz. Att plocka böcker som en bibliotekarie ställt fram för exponering på hyllorna är roligt. Den här boken är en sådan. Eftersom jag aldrig läser baksidestexter är det omslag och inledningssidan som får avgöra om det blir något eller ej. Så här ser den ut.

Spellmans är en familj som driver detektivbyrå med lyckade resultat. Spaningsmetoderna använder de tveklöst inom familjen också för att hålla koll på varandra, vilket stundtals behövs. Berättaren är dottern Izzy. Romanen är rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande.  Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Det var det. Nu är det regn.

 

{ 0 comments }

Men så härligt det var att läsa den här boken! Full av boktips och intressanta läsnings- och bokbetraktelser

” ‘Show, don’t tell’ is a complete crock of shit [...]” Daniel lectures her. “It comes från Syd Field’s screenplay books, but it doesn’t have a thing to to with novel writing. Novels are all tell. The best ones at least. Novels aren’t meant to be imitation screenplays”

A.J. Fikry är bokhandlare på Alice Island och vid bokens start är han desillusionerad, deprimerad och ägnar kvällarna åt att supa för att glömma bort att han förlorat sin hustru. Berättelsen som spänner över många år varvas med hans reflektioner av i huvudsak noveller. Det visar sig snart att texterna är till hans dotter Maya.

Finessen med den här boken är böckerna, titlarna, referenserna och boksamtalen. Läslistan hopar sig, citaten markeras. Charmen är bokhandeln, bokcirklarna, adoptivdottern Maya och kärleken som kommer till så många. Jag tror att engelskan ger boken ett skimmer och en extra glans. Kanske hade jag i en svensk tappning lagt mer märke till att vissa delar är för hastigt avklarade, somligt lite för enkelt. Men samtidigt, det här är som en saga. En boksaga som är så där gott berättad och vänlig och sorglig som en saga ska vara. Och jag blir varm i hjärtat.

Så missa den inte, det säger jag bara.

The Collected Works of A.J Fikry. Gabrielle Zevin. Utgiven av Little, Brown 2014. Jag köpte den för en ringa penning hos Amazon. Och hela anledningen till att jag hittade den är Mrs E. Tack för det!

- – - -

The Red Pony är en novella lär jag mig och lånar den på biblioteket. Raymond Carvers What we talk when we talk about love vill jag också läsa. Efter det fortsätter jag med…

{ 0 comments }