Normal People av Sally Rooney

Dags igen att lämna över recenserandet till vår vikarie Bokcillen. Cecilia Brodelius Agemarks konto på Instagram heter Bokcillen och är ett måste för inbitna läsare.

När jag läste Conversations with Friends av Sally Rooney förra sommaren blev jag inte särskilt imponerad trots att den fått mycket uppmärksamhet och lovord. Eftersom Rooneys andra bok Normal People blev långlistad för Man Booker-priset förra året väcktes ändå intresset att läsa den.

Boken handlar om Connell och Marianne som båda kommer från samma lilla ort på Irland. De går i gymnasiet tillsammans men har helt olika bakgrund. Hon kommer från fina familjen och hans ensamstående mamma är städerska hos fina familjen. På skolan har dock han högre status än hon; Marianne är snarare på gränsen till utstött. Tycke uppstår i alla fall och de inleder ett hemligt förhållande. Vi får följa ungdomarna/de unga vuxna under en femårsperiod, från sista året på gymnasiet genom universitetsstudierna. En liten episod utspelar sig dessutom i Lund, vilket jag tyckte var väldigt kul som gammal Lundabo.

Det här är dels en kärlekshistoria med diverse vändningar. Så gott som hela boken igenom vet ingen om att de ses. Förhållandet är inte konstant men återvänder till varandra gång på gång. Det finns en dragningskraft dem emellan som de inte kan förklara själva, de får helt enkelt varandra att må bra. Rooney lyckas väldigt väl förmedla parets struliga förhållande genom korta nedslag. Skickligt visar hon hur huvudpersonerna kan uppleva samma situation på olika sätt. Hon bygger upp trovärdiga karaktärer som jag tror alla kan känna igen sig i. Vid olika tidpunkter känner de osäkerhet inför världen och att bli vuxen och jag har sällan träffat på en karaktär som har så dålig självkänsla som Marianne.

Dels är det också en väldigt politisk text där Rooney diskuterar klassamhället. När paret börjar på universitetet är det priviligierade Marianne som har hög status, hon vet hur man ska föra sig och allt är självklart för henne. Connell däremot känner sig inte hemma i miljön och bland människorna som går där. Han kommer från en arbetarfamilj och kan inte koderna, den självsäkerhet han hade tidigare är som bortblåst. Rollerna är alltså de ombytta. Dessutom har Connell det konstant knapert. Han måste kämpa för sin överlevnad medan Marianne kan flyta igenom studierna och satsa på att boosta sitt ego genom goda studieresultat.

Detta är en av de bästa och trovärdigaste kärleksromanerna jag läst på mycket länge. Känslorna är intensiva, den ena karaktären är bättre på att formulera dem i tankarna medan den andre har sämre emotionell självinsikt. Det blir en lågmäld hetta som läsaren får uppleva. Det är hög igenkänning på det osäkra vuxenblivande. Författaren skildrar närheten mellan Marianne och Connell på ett oerhört njutbart sätt. Vad sker med oss om vi känner oss älskade eller om vi känner oss oälskade eller inte värda att älskas? Sådana frågeställningar skildras fint i boken. Det gör även frågan om arv och miljö.

Jag gillar verkligen också att karaktärerna inte känns stereotypa, de känns som riktiga människor. Rooney är duktig på sparsmakade personbeskrivningar där komplexa karaktärer växer fram. Jag gärna vill veta vad som kommer hända dem i framtiden, samtidigt vill jag det inte. Jag vill behålla dem precis som de är i mitt minne: helt underbara med sina brister och allt.

Efter denna vill jag läsa mycket mer av Rooney! Det skulle förvåna mig om den inte översätts till svenska. Hennes förra roman Samtal med vänner gavs ut av Albert Bonniers förlag.

Mer om Normal people här.

Frukostintervjun: Dag Öhrlund

Nog blev vi lite förvånade när vi hörde att thriller-författaren Dag Öhrlund skulle komma med en feelgood-bok. Det lilla hotellet på Rue d’Amour är en välskriven och oväntad berättelse där ett visst rum får berättarröst, både om det lilla och stora livet.

Godmorgon! Vad äter du till frukost?
God morgon själv! Jag har en lång startsträcka på morgonen och slarvar dessvärre ofta med frukosten. Jag behöver däremot litervis med kaffe för att bli människa. De gånger jag äter så blir det ett par smörgåsar med varierande pålägg och ibland ett eller två löskokta ägg.

Foto Isabell Alison Öhrlund

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Varken eller. Jag tittar på morgon-tv, dricker kaffe med min lilla kinesiska nakenhund i knäet och betraktar storögt vad som händer i vår märkliga och fascinerande värld.

Jag önskar också att jag hade en hund i knät vid mitt världsbetraktande. En bra morgonroman, vad kan det vara?

Förmodligen hellre något mjukt och kanske humoristiskt än något hårdkokt. Varför inte något av den underbare människoskildraren Arto Paasilinna?

Vad läser du just nu?

Jag läser Ambus av James Patterson och James O. Born, på originalspråk.

Vad skriver du på just nu?
Jag har nyss färdigställt en fristående långnovell, ska börja redigera nästa bok i serien om Ewert Truut och därefter börja skriva fortsättningen på ”Domaren”, om den psykopatiska domaren Suzanne. 

Vad använder du som bokmärke?

Det varierar, men ofta post it-lappar.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
En ständig kamp för att skapa ordning och logik. En kamp mot mig själv där jag oftast förlorar. Men jag vet alltid var mina favoriter står. :o)
Bästa frukosthälsningar

Ja, det där sorterandet. Tack för intervjun, och ha en fortsatt bra dag!

Allt det här är sant

Man ska vara varsam med vad man skriver om andra i sina böcker. Så sa Gun-Britt Sundström på Bokmässan. Alla har inte möjlighet att skriva en roman och ”tala om hur det förhåller sig” . I romanen Allt det här är sant ställs det hela på sin spets. I centrum står författaren Fatima Ro vars första bok har blivit en kultroman för ungdomar. När hon börjar samla några av sina trognaste fans runt sig blir de överlyckliga, känner sig sedda och utvalda. De tar till sig hennes tankar kring hur äkta vänskap ser ut och sliter upp sina hjärtan och berättar allt för henne.

Vi kliver in i händelserna när Fatima Ros roman nummer två är publicerad. Genom videoinspelningar (transkript förstås), dagboksinlägg, mejl och utdrag ur den nya romanen får läsaren snabbt förstå att den handlar om allt det som de fyra kompisarna gjort och berättat för Fatima i förtroende. Konsekvenserna blir förödande.

Allt det här är sant är en bladvändare. Berättargreppet  med blandade texttyper är verkligen min favorit. (Trots att det denna gång inkluderar ”bok i boken”.) I de olika texterna får de inblandade sin egen unika röst. Men inte bara de fyra kompisarna blir ”lurade”. Det blir vi läsare också och i slutet gör berättelsen ett tvärt kast och gör mig om inte häpen så i alla fall att utbrista i ett ”nämen”.

Allt det här är sant av Lygia Day Peñaflor. Utgiven 2018. På svenska hos Vox by Opal.

Rymlingarna av Ulf Stark & Kitty Crowther

En skimrande vackert skriven bok för alla över 6 år. En gammal man och hans sonson rymmer till den skärgårdsö där farfadern bott hela sitt liv innan han blev för gammal och sjuk. Pojken är full av livsglädje, farfadern fylld av melankoli, de båda bär samma namn, Gottfrid. Relationen dem emellan är rak, enkel och självklar, till skillnad från förhållandet mellan lill-Gottfrids far och gamle Gottfrid. Varför antyds mellan raderna.

Rymningen sker på hösten och Kitty Crowthers bilder fångar textens sorgsna underfundighet. Som vuxen åker jag känslomässig berg och dalbana. Jag anar farfaderns bottenlösa sorg efter sin avlidna hustru samtidigt som jag gläds åt att han fick återvända hem en sista gång, det är uppenbart att han är i slutet av sitt livs höst. Jag grips och njuter av lill-Gottfrids finurlighet och hans omtänksamhet om sin farfar. Rymningsdagen kommer att vara med honom hela livet och kanske kommer han att se sin farfar och sin far i ett helt nytt ljus när han blir äldre.

Men som sagt, Rymlingarna är en bok med oändligt många bottnar, en vuxen annan läsare kanske ger er en helt annan bild av innehållet och ett barn gör det definitivt. Slutet är höljt i vemod. Ni förstår väl att ni bara måste läsa denna underbara bok.

Utgiven på Lilla Piratförlaget 2018.