Igår 30 grader och solstolsläsning. Idag 18 och storm. Men läsa i juli går ju oavsett.

I juli 2008 läste jag under en helg My Paris av Gail Scott. Jag har glömt bort den.  Däremot minns jag mycket väl Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Och har läst den flera gånger. Dessutom introducerade jag Mircea Cartarescu i mitt liv med Orbitór – vänster vinge. Första i en trilogi och jag trodde vi var vänner för livet. Men jag läste aldrig vidare.

I juli 2009 drack jag littslattar* – dittills ej avslutade böcker – som

nr 7628. Dannyboy och kärleken är som en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad. Lättdrucken med sina mot tungan träffsäkra bubblor. Svag eftersmak.

nr 70558. Fågeln som vrider upp världen. En komplex och vällagrad Glenfiddich med lång och kvardröjande eftersmak och ”Du skulle bara veta hur många människor som har passerat revy och hur många underliga händelser som avlöst varandra. Det är så mycket som har hänt att jag blir alldeles snurrig om jag försöker tänka på allt i tur och ordning. Men tar man ett steg tillbaka och betraktar det hela ser man att det finns en röd tråd som löper genom allting.2

Nr 4426. Saturnus ringar. I solstolen, i hettan, med en hjärna som går på lägsta fart dricker jag ur det sista och den är mycket stor, ett rödaste chateau-vin alldeles alldeles för fin i stunden.

I juli 2010 läser jag också för första gången Per Hagman och lovar:

Jag vet inte om det är alla. Jag vet inte om det är rätt utgivningsordning heller. Men jag vet att jag just läst ut Vänner för livet – den senaste i raden – och att det är en roman som är riktigt riktigt bra. Och det gör att jag gärna vill läsa mer av Per Hagman.

Det har jag inte hållt.

I juli 2011, den nästsista månaden för OOOF bok, läste jag Strandmannen av Peter Kihlgård. Boken hade stått i många år i mina hyllor (och står kvar för mina barn att göra vad de vill med när jag är död). Den är underbar.

I juli 2012 låg jag på en het brygga på Røst i Norge och läste Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.

Helt oförglömligt.

I juli 2013 läste jag lika underbara Vattnet i mars  och blev så entusiastisk att vi fick till en bokfrukost med Mikael Fant på bokmässan samma år.

Förra årets juli blev det också 3 dagars solstolsläsning med tre böcker. Sommaren före mörkret av Doris Lessing som hade ett intressant tema skriver jag. Vilket då? Minns inte alls boken annat än att jag somnade av den. Det gjorde jag däremot inte av Patient av Ben Watt.  Så bra bok om sjukdom med memoariska utblickar och poetisk konkretion. På bibblo sprang bokstavligt talat på Spellmans arkiv av Lisa Lutz.  En deckar-roman, rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande.  Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Årets solstolsläsning? Det får bli en annan bloggy.

– – –

Begreppet ”druckna littslattar” myntades av Caroline på saligen insomnade bloggen Tchopitoulas

{ 0 comments }

liv_eftr_nyam_10750[1]I parallella världar lever Ursula Todd parallella liv. Hon föds under en rykande snöstorm 1910, i sitt första liv är hon dödfödd, i ett av de kommande lyckas hennes mor klippa av navelsträngen som bildat en strypsnara runt hennes hals. Atkinson utnyttjar hela sin potential som berättare i denna fantastiska roman. Hon broderar många, både längre och kortare löpare av Ursulas olika liv, och jag fascineras av hur många berättelser det faktiskt är möjligt att skapa utifrån samma utgångspunkt.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan. För mig tar Atkinson ett litterärt grepp i sin roman och låter läsaren följa med på en resa tillsammans med Ursula och låter oss uppleva de  möjligheter som finns i intrigen.

Liv efter liv skildrar framförallt tiden under 1900-talets två världskrig och åren däremellan. Starkast grips jag av skildringarna av livet i London under blitzen. Ursula tillhör en räddningspatrull som har till uppgift att gräva fram överlevande ur de bombade husen. Medkänslan och godheten hos räddarna är intensivt beskriven. Familjen Todd är den samma i alla Ursulas liv, hennes syster Pamela är sympatiskt skildrad, modern Sylvie en styvnackad kvinna. medan fadern Hugh blir min favorit, jag älskar hans kärleksfulla smeknamn på Ursula ”Min lilla björn”.

Jag lyssnade till boken, Anna Maria Käll har gjort en utmärkt inläsning av texten. Jag är dock en van lyssnare, jag har hört från andra att man tycker boken är svårlyssnad pga. hoppen i Ursulas olika liv.

Utgiven på Massolit förlag 2015, översättningen är gjord av Anna Strandberg.

{ 0 comments }

IMG_6556(1)Nu är det sommarlov! I alla fall för frukostbokklubben som vi avslutade  med en bokpicknick i Rålambshovsparken i Stockholm härförleden. Det diskuterades Född på en söndag och det tipsades böcker. Och solen sken ganska mycket.

Nästa bokfrukost blir den 22 augusti i Danmark! Efter två sommarbokfrukostar med Sigtuna litteraturfestival tar vi oss nu till grannlandet och besöker Louisiana Literature.  Vi läser Colm Tóibíns En lång vinter och kan lyssna till många intressanta författare. Självaste bokfrukosten är på Mosters kaffebar på lördagsmorgonen klockan 9.00.  Hur glada vi är att många redan har bestämt sig för att åka till Humlebæk? Mycket glada!

Läs mer här.

10487331_10152367545333309_4948477807216639152_n

Sen är det september. Då frukosterar vi traditionsenligt såväl i Stockholm som på bokmässan i Göteborg. Ovanstående tjusiga bild var då vi hänförts av Therese Bohmans Den andra kvinnan. I år läser vi lika bra:  Cilla Naumanns Bära barnet hem.

Läs mer här. (Stockholms-datum kommer snart.)

DSC00937

Och så måste jag ju också skriva lite om #bbclondon (som är en hashtagg omöjlig att använda förstås). Alla bokfrukostar annorstädes berusar och så länge vi har bokbloggarkompisar ute i världen (och pengarna räcker…) åker vi. Hur och vad vi läser berättar vi i höst.

Läs mer här.

Vi ses!

 

{ 0 comments }

558_PressImage1– Vet du hur lång Himlakroppar är, frågar jag med viss fasa i rösten när Marie föreslår att vi ska minibokcirkla om den.

– Den är ettusenetthundratolv sidor (1 112!) sidor, som gjort för en sommarläsning!

Sagt och gjort. I fem delar läser vi romanen i sommar och samtalar mellan varven. Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Himlakroppar, du också? Till 5 juli läser vi till sidan 214.

{ 0 comments }

GetAttachment[1]Vårens sista bokcirkelträff blev en picknick i Rålambshovsparken i ett aningen kyligt Stockholm. Trots vädret var vi långt ifrån ensamma där i parken, vi svenskar är ett entusiastiskt folk när det kommer till att låtsas att det är sommar.

De flesta av oss gillade Född på en söndag framförallt skildringen av huvudpersonen Jarls ”Jalles” barndom. Ett maskrosbarn i 60-talets Örebro som växer upp med en psykiskt störd mamma och en frånvarande pappa, men som har turen att få en kärleksfull styvpappa. För oss som är jämnåriga med Jalle och författaren, var boken en chokladask av referenser och  minnen från 60 och 70-talen.  Inte minst Jalles stora passion, seriealbumen om Tintin.

Här är några av kommentarerna:

Aningen spretig men helhetsintrycket var bra.

Beskrivningen av hur Jalle anpassade sig efter mammans nycker var smärtsam.

Positivt helhetsintryck men romanen kunde kortats ner.

Bäst var skildringen av Jalles barndom.

Jag hade svårt med kvinnoskildringarna.

För mycket konstlat sex.

Fick ångest av mamman.

Skildringarna av jetsetlivet kändes fåniga.

Slutet var mycket snyggt.

Barndomsskildringen var fascinerande.

Slukade boken fast början var bäst.

Svårt att få ihop skildringen av Jalle som ung och Jalle som vuxen, fattades något i mitten av romanen.

Klockan som Jalle bar och hela tiden bytte ut, sa väldigt mycket om honom som person.

Jalle valde en kvinna som var lik hans mamma.

Kan man sina Tintin-album är Född på en söndag ett måste! Likaså om man minns racerföraren Ronnie Pettersson och hans våldsamma och tragiska död.
Född på en söndag är utgiven av Nordstedts 2015 och är PeKå Englunds debutroman.

{ 0 comments }

Listan innehåller både böcker vi har läst och gillar men också böcker vi tänkt läsa i sommar. Håll till godo.

All my puny Sorrows av Miriam Toewes

Barfotaflickan av Katerina Janouch (Perfekt för hängmattan)

Himlakroppar av Eleanor Cotton

Stoner av John Williams

Onåd av J. M. Coetze

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Beckomberga: odé till min familj av Sara Stridsberg

Uppe på höjden av Assaf Gavron

Amsterdam av Ian McEwan

Alla deckare skrivna av brittiske Peter James.

 

{ 0 comments }

8405185756_4a470484ea_nJag har ett litet smyckeskrin. När man fäller upp locket är där en spegel på insidan och så dansar en liten balettdansös en evighetsdans till speldosans musik. En liknande skrin hittar Ellinor på en loppis, och den mystiska loppisägarinnan säger att det är just hon, just Ellinor, som är den rätta för att ta hand om skrinet.

Speglarna i locket drar Ellinor in i en annan värld, där någon behöver hennes hjälp. Men hur ska det gå till? Då dyker Oliver upp, en fin kille som blir lika engagerad i ballerina-problemet och tillsammans, alltid tillsammans, kommer de på hur de ska göra.

En spännande och förtrollande historia, med övernaturlighet och skiftande tidsplan och magiska speglar. Fint berättat som vanligt av Angerborn och på en otäck-nivå lagom för 9-12-åringar. Och för mig.

Gengången. Ingelin Angerborn. Utgiven av Raben&Sjögren 2015

– – – – –

Den fina dansbilden är hämtad härifrån.

{ 0 comments }

9789100154349[2]Att flera mord kommer att ske och varför de kommer att ske, vet vi redan efter bokens inledande mening:

 Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.

Ruth Rendells Stenarna skola ropa från 1977 räknas idag som en klassiker i spänningsgenren. Eunice Parchman föds under knappa omständigheter i 30-talets London. Omständigheterna bidrar till att hon aldrig lär sig läsa och skriva. Hon bor tillsammans med sina föräldrar tills båda är döda. Vid tidpunkten för faderns död har Eunice hunnit bli medelålders och hennes analfabetism har utvecklats till en skamlig hemlighet. Hon är streetsmart och uppfinningsrik men faderns död ställer till bekymmer, hon har förvisso skött allt det praktiska men han har läst och skrivit åt dem båda. Efter att ha idkat utpressning för sin försörjning under en period, söker hon arbete som hushållerska hos den välsituerade familjen Coverdale och flyttar ut på engelska landsbygden.

Styrkan i romanen är dess skoningslöst exakta personporträtt och dess dialoger. Jag kommer på mig själv att nästan le ett sardoniskt leende då jag läser om den pladdrande Melinda Coverdale och sucka överinseende över Jacqueline Coverdales totala brist på förmåga att tolka något utanför sin begränsade världsbild. Skildringen av Joan Smith, kvinnan som blir Eunice vän är obehagligt levande. Förutom att vara en spänningsroman är Stenarna skola ropa  även en bok om det tidiga 70-talets klassamhälle i Storbritannien. Men framförallt är det en skildring av Eunice Parchmans bittra öde, det totala nederlaget i att inte behärska färdigheten att läsa och skriva.

Nyutgiven som klassiker i pocket på Albert Bonniers Förlag, översättningen är gjord av Nils Larsson.

{ 0 comments }

Vad ÄR poängen med läsutmaningar egentligen? Jo, att med enkla medel styra in sig på andra böcker än de man kanske tänkt sig att läsa. Så tror jag. Och klev in i kaosutmaningen när 2015 blev ett år att räkna med. 35 sorts böcker och bara pricka av när man har läst. Roligt och inte så svårt.

Skärmavbild 2015-06-12 kl. 07.58.12

Jag bockade snart av nummer ett på listan och kom då på att ”varför inte läsa böcker enligt listans ordning?” Det vill säga att nästa bok som jag skulle välja efter Värddjuret var en bok ”vari det inte finns någon telefon”. Det torde i sig inte vara alltför svårt. Telefonen uppfanns i mitten av 1800-talet vilket betyder att alla romaner skrivna före det kvalar in.

Men lusten att läsa en roman skriven före 1849 kom liksom aldrig och avprickandet på listan avstannade. Varför krånglar jag till det för mig själv? Nu är jag i stället inne på att vara generös och god i min tolkning av böcker och min egen läsning. Sara Paborns En eller annan väg innefattar om jag inte missminner mig en middag i Malmö – alltså får raden ”Läs en bok som utspelar sig i Malmö” prickas av. Tjopp tjopp! Så ska man göra för att få lite drag.

Förra året spelade jag med tämligen torftiga resultat sommarläsningsbingo med podden Books on the Nightstand. I år är vi en tämligen stor skara spelare som kör och tipsar om böcker i olika kategorier. Hur det går för mig? Ja, hur tror du … Jag läser friskt på men prickar inte av så värst. Men den finns där, brickan och peppar lite. Och kanske kanske får jag ihop en rad. Ger upp gör jag ju inte!

 

{ 0 comments }

Jag gillar kontorsmiljöer. Skrivbordet där man kan ordna sina kontorsattiraljer som häftapparat och färgglada pennor. Blocken i hög. Kanske en kalender. Datorn på lämplig plats. Ergonomisk stol. Ergonomisk lampa. Ergonomisk organisation. Jag har varit i många varianter. Ibland i eget enormt rum där jag valde ut de vita väggfasta hyllorna och den röda soffan på egen hand och l-e-v-d-e fler timmar i det rummet än hemma. Ibland påvert i en liten hörna, delat bord med någon som var så slarvig och lämnade äppelskrott kvar efter sig.

I Linjen är kontoret det säkra kortet. Stället att vara på. Långt mer än en miljö. Den är en organism och en dag öppnar sig skjutdörrarna och vår huvudperson Emma sugs äntligen in. En osmos. Inne! Och härifrån kommer hon inte gå ut frivilligt.

Jag jobbar på, det första året på en arbetsplats är ett slags smekmånad. Jag jobbar mig uppåt och inåt, lär mig smälta in i byggnaden.

Beskrivningarna är så träffsäkra. Språket så exakt och elegant. När vi samtalar om den är vi rörande överens om just det. Lika överens är vi om att vi lämnas oberörda. Vi längtar efter Berättelsen om arbetet. Men det är kyligt, avskalat och utan gestaltning. Efter det pratar vi om kontoren och organisationerna i fem timmar.

Linjen. Elise Karlsson. Utgiven hos Natur & Kultur 2015

 

 

 

{ 0 comments }