9789100145828[1]Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K.  Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.

{ 0 comments }

tranan_shamsie_brandaskuggor279-96x150[1]Nagasaki, morgonen den 9 augusti 1945, himlen är lysande blå. Hiroko Tanaka är insvept i en kimono som tillhört hennes mor. Hon är lycklig, hennes älskade har friat till henne på morgonen, de har drömt om fred och vävt planer inför sitt gemensamma liv. Så blir världen vit, Hiroko överlever atombomben men förlorar allt. På hennes rygg finns för alltid ett brännmärke i form av de tre fåglar som prydde kimonons bakstycke.

Den 28 sidor långa inledningen är ljuvligt skriven. Tät, intensiv naturskildring av den stad som strax ska förintas och varmt ömsint om den självklara kärleken mellan japanska Hiroko och tyske Konrad. Skulle kunna fungera utmärkt som en enda novell, men som tur är för oss läsare berättar Shamsie vidare. Hiroko kommer atombomben till trots att få ett långt liv, ett par år senare beslutar hon sig för att fara till Indien där Konrads syster bor med sin familj. Hon kommer aldrig att återvända till Japan, hennes liv blir långt och ovanligt. Hon finner kärlek och vänskap, hon blir mot alla odds mor till ett barn.

Shamsies karaktärers liv har alla påverkats av världshistorien skeenden, de är rotlösa men har kanske erfarit något större, att leva föränderligt. De har vackra omhuldade minnen av livet de brukade leva men de ger inte upp, de vandrar vidare. Och alla är de omsorgsfullt tecknade av en författare som jag gärna läser mer av.

Brända skuggor är utgiven på Bokförlaget Tranan 2014, översättning av Birgitta Wallin.

 

{ 0 comments }

linda---som-i-lindamordet-roman-om-ett-brott[1]I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö  som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin  förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!

{ 0 comments }

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.Vi har läst ut del 1 vilket är knappt halva den långa boken.

Marie: Vi skulle kunna prata lite om Walter Moody, han (eller om det nu är författaren) sammanfattar verkligen världens längsta inledning på 500 sidor strålande bra för oss. Allting blev mycket klarare om än inte glasklart. Jag hade t.ex. inte tänkt på att det var änkan, om hon nu är änka, som hade sytt in allt guld i klänningarna.

Ann-Sofie: Jag måste säga att jag var helt förvirrad (eller nästan helt…) länge i läsningen. Men då när Walter sammanfattar det hela så bra så trillade det på plats. Jag är en läsare som inte gillar att så mycket känns oklart i så många sidor. Men i och med att varje person berättar en version av det hela blir det lite som lager på lager. Jag bara ”just det, just det” , när Walter berättar. Men nu öppnar sig ju en lång räcka frågor. Hur hänger allt ihop? Varför har allt hänt? Hur ska det gå? Varför är Walter där egentligen? Talar han sanning?

Marie: Den som läser får se. Jag tror allt kommer att klarna långsamt nu, och om ytterligare 700 sidor återstår inte ett enda frågetecken … Spännande är det i alla fall. Men hur ska man se på Himlakropparnas förhållande till varandra? I början trodde jag att det var himlakropparna som var centrala men nu inser jag att det är de jordiska som är de intressanta och som himlakropparna cirklar runt. Och givetvis himlakropparnas förhållande till varandra. Nu står det ju ganska klart att de inte känner varandra särskilt väl, i alla fall inte alla som jag trodde. De vaktar snarare på varandra.

Ann-Sofie: Spännande, spännande. Det går osedvanligt lätt att läsa denna tjockis till bok. Nu tar vi hela del 2 till nästa gång. Till sidan 719.

Hur går det för er andra, läser ni?

{ 0 comments }

spejsEnsam på Mars. Vilken klaustrofobisk titel.  Små enkla drömmar om en gnutta ”egentid”* får perspektiv när man tänker tanken att vara ute på en rymdfärd, hamna på planeten Mars och sen inse att kamraterna med rymdskeppet har dragit iväg. Egentid i ett år och därefter döden.

Jag hade, det ska sägas, väntat mig en mer existentiell berättelse. Ensamhet och dödsångest. Men det här är verkligen ”Gröngölingarnas handbok för marsresan” och inga krampartade ångestattacker eller ”var är du, gud?”. Huvudpersonen Mark Watney är biolog och högst handfast och pragmatisk. Han benar upp sina bekymmer (kunna andas, fixa mat, få kontakt med jorden, hantera bajs) och med kunskap, trial and error samt tur tar han sig fram dag efter dag och skriver ner sina erfarenheter i en bok som ska kunna hittas av eftervärlden. På plussidan: det praktiska och trovärdiga utförandet – jag känner att jag vill ha boken som min ledstjärna om jag någonsin skulle bli ensam på Mars. På minussidan: det humoristiska och ibland något ytliga sättet att förhålla sig till det som sker – ”Jag råkade spränga sönder 14 dagars idogt arbete. Ooops” samt att det inte blir någon riktig nerv i berättelsen i förhållande till det dagliga slitet.

Det här med bajset intresserar mig, inte bara i den här boken utan mer generellt. Jag tänker ofta på hur man organiserar stora cykellopp eller militära övningar eller bygger lyxkryssare utifrån ”hur ordnar man hanteringen av bajs?” Det är verkligen ingen struntsak. Mycket snabbt skulle det bli äckligt om inte frågan tog en central plats.  I Ensam på Mars är frågan om inte central så åtminstone viktig. Mark använder skiten till gödsel kort och gott när han ska odla mat. Också det beskrivs utförligt. I den gamla ungdomsboken Destination Mars (från 1969), skriven av Sven Wernström, nämns inte kroppens avfall alls. Tre barn från olika världsdelar ”sugs upp av ett rymdskepp från Venus” och hamnar så småningom på en okänd planet. Maten består av små piller men toalettbesök eller hanteringen av skiten i det slutna rymdskeppet eller på den okända planeten negligeras. Ursäkta, men då tappar jag förtroendet. Men okej…romanen har ett mer ett politiskt och existentiellt budskap. En civilisation som skapade fantastiska automatiserade maskiner och datorer gick under för att människan inte kunde hantera kunskapen. Ändock: Om teknik och matintag beskrivs i detalj måste den mer obekväma delen av matspjälkningsprocessen hanteras också i litteraturen.

Nog om bajs. För även om romaner utspelar sig i rymden behöver inte tillvaron vara helt annorlunda när det gäller toaletter. Ombord på rymdskeppet Anaïs möter jag Kapten Valentina Cruz och får mig en en spännande och intressant historia om ansvar berättad. Romanen heter Det stora svarta och det är långt efter jordens undergång, nya världar och nya planeter och nya krig. Men frågan kvarstår: hur långt i händelsekedjan ska vi stå ansvariga för ett beslut vi fattade för att vi är goda människor? En kort och synnerligen läsvärd scifi-roman. Scifi-noir skriver Mix förlag på sin sida.

Och jag gör mig beredd på mera rymden-läsning.

Ensam på Mars. Andy Weir. Utgiven 2011. På svenska 2015 i översättning av John-Henri Holmberg, av Bookmark förlag.

Destination Mars. Sven Wernström. Utgiven 1969.

Det stora svarta. Johan Frick. Utgiven 2015 av Mix förlag.

{ 0 comments }

den-bittra-pajens-sotma[1]Flavia de Luce 11 år, är vår berätterska och ledsagare genom romanen. Det är sommaren 1950 och den lidelsefullt kemi-intresserade Flavia bor på ett gods på engelska landsbygden tillsammans med sin far och två systrar. Hennes mor har förolyckats vid en bergsbestigning! ett par år tidigare och fadern är sorgsen. En kväll bakar familjens hushållerska en vaniljpaj som hon ställer för att svalna vid ett öppet fönster och så rullar denna lilla  pusseldeckarhistioria igång.

Jag är ytterst tveksamt inställd till epitetet mysdeckare eller cozy crime som det heter på engelska. Jag menar, en bok om ond bråd död kan väl aldrig vara mysig? Jag föredrar därför att läsa hårdfört realistiska deckare just på grund av ångesten som våldet framkallar. Jag hade föredragit om Flavia visat upp litet skräck och panik, i stället för nykter kalkylering när hon snubblar över en död man i godsets gurkodling.
Fast då hade det naturligtvis varit en helt annan bok!

Men jag gillar Flavia det gör jag. Hon är beskäftigt mysig och jag finner hennes skärmytslingar och brutala gnabb med systrarna oerhört roande. Den bittra pajens sötma får mig att tänka på en av min  barndoms favoritbokserier, Enid Blytons Mysterieböcker om Bets, Daisy, Fatty, Larry, Pip och hunden Buster. När Flavia diskuterar med ortens polis påminns jag om när kvintetten ovan förklarade för polisinspektör Jenks hur saker ting förhöll sig.
Tror att Den bittra pajens sötma, (underbar titel för övrigt), är en roman som uppskattas av väldigt många, men förmodligen inte alls tillräckligt av mig…

Utgiven av Lind & Co 2014. Är den första boken i en deckarserie om Flavia de Luce.

 

{ 0 comments }

Berätta om tre böcker vars titel innehåller något som är blött! säger Lyran apropå den fuktiga sommaren. Här kommer de:

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Jag tycker:

Isbergen, kylan, isoleringen på ett ensamt fartyg. Det lockar mig. Men när jag läser Is och vatten, vatten och is tänker jag att detta är vackert, men författaren skulle lika gärna kunna placera karaktären Susanne i en öken eller regnskog. Visst kan man använda den intagande kalla miljön som en symbol för den kyla som finns mellan människorna i romanen. Och jodå, det pågår ett drama ombord på fartyget Oden, och som löper genom hela boken. Men i övrigt blir isen bara en tilltalande, men inte betydelsebärande kuliss, när jag läser.

En skörd av tårar av Edwidge Danticat. Jag skriver:

Romanen berättar om Dominiska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien

Priset på vatten i Finistère  av Bodil Malmsten. Jag filosoferar om omläsning av boken:

Som nu när jag har läst om Priset på vatten i Finistère därför att jag såg Bodil Malmsten på Södra teatern, tänkte att även om jag ju redan har ett förhållande till henne och redan vet hur det går med Finistère så har jag glömt bort väldigt mycket om hur det var när hon flyttade dit. Så jag läste om.

Och det var som att läsa en alldeles ny bok. Jag ser blommorna i hennes trädgård som vore de nyplanterade. Den skapande processen är vackrare och mer ångestladdad än aldrig förr. Madame C:s briljantring har aldrig blixtrat som nu. Jag slår igen boken och börjar odla min trädgård.

 

{ 5 comments }

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.

{ 1 comment }

Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.
Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.
Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

{ 0 comments }

EnSangFranHavetCover1-180x275[1]Nyskild och yrkesmässigt misslyckad anländer galleriägaren/konstnären Zach till det vindpinade Blacknowle i grevskapet Dorset. Vi befinner oss i England och jag skulle vilja kalla En sång från havet för en väldigt brittisk roman, kanske rent av en godispåse för anglofiler. För att återgå till handlingen, Zach ska försöka färdigställa boken om sin stora konstnärsförebild Charles Aubrey. Det är känt att målaren tillbringade några somrar i Blacknowles under slutet av 30-talet och Zach, medveten om att hans manus är tunt, hyser en svag förhoppning att finna någon som kände Aubrey.

Ett tips från ortens pubägare för honom till den ensligt belägna stugan ” The Watch”. En åldrad kvinna öppnar och svarar tveksamt och mycket skyggt på hans frågor, men bjuder till slut in honom på en kopp te. Under deras trevande samtal registrerar plötsligt hans konstnärsöga att det är Aubreys ”Mitzy” som sitter framför honom. Den åldrade kvinnan är Dimity Hatcher, avbildad i så många av Aubreys verk, inte minst i den teckning som finns i Zachs ägo kallad ”Mitzy plockar”. En teckning som han aldrig tröttnar på att betrakta.

En sång från havet berättar två parallella historier, den om Zach och den om Dimity. Det är i gestaltningen av Dimity som boken speciella kraft finns. Flickan av romsk börd, dotter till ortens glädjekvinna, lever i en kärlekslös och enslig tillvaro tills den stund då hon möter Charles Aubreys döttrar, Delphine och Élodie. Dimity van vid moderns bittert hånfulla gliringar blir sedd och accepterad som en fullvärdig människa för första gången i sitt 14-åriga liv. Hon lever endast för de korta veckor familjen Aubrey kommer till Dorset och förälskelsen i mannen som målar av henne är oundviklig och förödande.

The Half Forgotten Song som boken heter på originalspråk är 510 sidor kort i sin svenska utgåva. Det tog ungefär 150 sidor in i boken innan jag blev uppslukad och började vända blad av hjärtans lust. Det är en komplex intrig Katherine Webb bjuder oss på och jag fann till min stora belåtenhet att det fanns det djup och den substans som jag i inledningen befarade saknades. Jag plöjde denna bladvändare med stort patos.

Översättningen är gjord av Annika Sundberg, utgiven på Historiska Media 2015.

{ 0 comments }