Norge – lilla turens delsträcka I

Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.

Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.

IMG_0111I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.

Linje Lusta av Tennessee Williams

images7013I9THWilliams vann Pulizerpriset för A Streetcar Named Desire 1948 och  pjäsen filmatiserades 1951. Namnet på detta drama om klass, begär och en kvinna på väg utför, kommer från en av  New Orleans spårvagnar vars slutstation var just Desire.

Den smått bedagade sydstatsskönheten Blanche kommer till New Orleans för att hälsa på sin yngre syster Stella som hon inte träffat på många år. Stella bor i Desire och har ett passionerat förhållande till sin man, Stanley. Blanche lever på en gigantisk livslögn, hennes liv har rämnat och hennes psykiska hälsa balanserar på en tunn tråd. Hon försöker hålla skenet uppe, men för hennes svåger Stanley är hennes lögner uppenbara. Linje Lusta är en modern klassiker som jag sett i flera olika uppsättningar och alltid fascineras av. När min bokbingobricka innehöll en ruta med ”a play” var valet självklart. (Läs mer om bokbingo här)

imagesDY3QFEH3Jag hittade först pjäsen på Storytel som ofta har udda ljudböcker i gömmorna. En ljudupptagning från 1973 då pjäsen spelades på Lincoln Center i New York. (Blanche spelas förresten av Rosemary Harris, en legendarisk teaterskådespelerska som också är mamma till Jennifer Ehle som spelar Elizabeth i BBC:s klassiker Stolthet och fördom 1995.) Jag insåg dock att jag förmodligen skulle missa väsentligheter om jag bara lyssnade, pjäsen spelas på bred sydstatsdialekt och jag skulle inte se skådespelarna. Dessutom  ville jag verkligen läsa. Det slutade med att jag läste på svenska, medan jag lyssnade på originalspråk. Det var riktigt kul att läsa texten och liksom förstå vad skådespelarna försökte uttrycka med sina röster. Gav en ny dimension åt pjäsen och jag blev nästan mer gripen än på teatern.

För ett antal år sedan besökte jag New Orleans, jag åkte hjulångare på Mississippi och hann även med en spårvagnstur. Men jag såg tyvärr aldrig spårvagnen named Desire.

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

9789137142777På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander

 

Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg

9789100142520[1]Olof Palmes mor vistades på Beckomberga sjukhus i många år. Olof brukade, varje dag, på sin väg till Rosenbad stanna till och hälsa på henne. Huvudkaraktären Jackie hänger i sjukhusparken för sin far Jims skull. Jim som inte kan förnimma några andra känslor än mörkret. Det vackra och glädjefyllda går honom förbi. Spriten är hans enda lindrig och flyktväg.

Beckomberga är väldigt vackert skriven, det är som om ett dunkelblått ljus färgar hela min läsupplevelse i vemod. Ömsint men ändå kristallklart skildrar hon skörheten hos de sjuka och den tid då stora mentalsjukhus ännu var ett faktum. De var ett folkhemsbygge och var kanske nödvändiga på sitt sätt då det inte fanns de moderna psykofarmaka som finns idag.

Första kapitlet om Den sista patienten anger tonen för resten av romanen och jag har jag redan läst om kapitlet flera gånger, jag älskar den klara skönhet som genomsyrar texten. Jackies lott att försöka lindra sin fars smärta genom att fysiskt finnas nära honom är gripande och jag vill skrika åt henne att det är lönlöst, hon borde ge upp och bry sig om sig själv. Hon utvecklas till en stark kvinna, men är för evigt präglad av faderns mörker.

images[2]Sara Stridsberg valdes nyligen in i Svenska Akademin. Beckomberga – Ode till min familj är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2014. Finns både som ljudbok och pocket.

 

1 2 3 4 332