Berätta om tre böcker vars titel innehåller något som är blött! säger Lyran apropå den fuktiga sommaren. Här kommer de:

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Jag tycker:

Isbergen, kylan, isoleringen på ett ensamt fartyg. Det lockar mig. Men när jag läser Is och vatten, vatten och is tänker jag att detta är vackert, men författaren skulle lika gärna kunna placera karaktären Susanne i en öken eller regnskog. Visst kan man använda den intagande kalla miljön som en symbol för den kyla som finns mellan människorna i romanen. Och jodå, det pågår ett drama ombord på fartyget Oden, och som löper genom hela boken. Men i övrigt blir isen bara en tilltalande, men inte betydelsebärande kuliss, när jag läser.

En skörd av tårar av Edwidge Danticat. Jag skriver:

Romanen berättar om Dominiska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien

Priset på vatten i Finistère  av Bodil Malmsten. Jag filosoferar om omläsning av boken:

Som nu när jag har läst om Priset på vatten i Finistère därför att jag såg Bodil Malmsten på Södra teatern, tänkte att även om jag ju redan har ett förhållande till henne och redan vet hur det går med Finistère så har jag glömt bort väldigt mycket om hur det var när hon flyttade dit. Så jag läste om.

Och det var som att läsa en alldeles ny bok. Jag ser blommorna i hennes trädgård som vore de nyplanterade. Den skapande processen är vackrare och mer ångestladdad än aldrig förr. Madame C:s briljantring har aldrig blixtrat som nu. Jag slår igen boken och börjar odla min trädgård.

 

{ 1 comment }

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.

{ 0 comments }

Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.
Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.
Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

{ 0 comments }

EnSangFranHavetCover1-180x275[1]Nyskild och yrkesmässigt misslyckad anländer galleriägaren/konstnären Zach till det vindpinade Blacknowle i grevskapet Dorset. Vi befinner oss i England och jag skulle vilja kalla En sång från havet för en väldigt brittisk roman, kanske rent av en godispåse för anglofiler. För att återgå till handlingen, Zach ska försöka färdigställa boken om sin stora konstnärsförebild Charles Aubrey. Det är känt att målaren tillbringade några somrar i Blacknowles under slutet av 30-talet och Zach, medveten om att hans manus är tunt, hyser en svag förhoppning att finna någon som kände Aubrey.

Ett tips från ortens pubägare för honom till den ensligt belägna stugan ” The Watch”. En åldrad kvinna öppnar och svarar tveksamt och mycket skyggt på hans frågor, men bjuder till slut in honom på en kopp te. Under deras trevande samtal registrerar plötsligt hans konstnärsöga att det är Aubreys ”Mitzy” som sitter framför honom. Den åldrade kvinnan är Dimity Hatcher, avbildad i så många av Aubreys verk, inte minst i den teckning som finns i Zachs ägo kallad ”Mitzy plockar”. En teckning som han aldrig tröttnar på att betrakta.

En sång från havet berättar två parallella historier, den om Zach och den om Dimity. Det är i gestaltningen av Dimity som boken speciella kraft finns. Flickan av romsk börd, dotter till ortens glädjekvinna, lever i en kärlekslös och enslig tillvaro tills den stund då hon möter Charles Aubreys döttrar, Delphine och Élodie. Dimity van vid moderns bittert hånfulla gliringar blir sedd och accepterad som en fullvärdig människa för första gången i sitt 14-åriga liv. Hon lever endast för de korta veckor familjen Aubrey kommer till Dorset och förälskelsen i mannen som målar av henne är oundviklig och förödande.

The Half Forgotten Song som boken heter på originalspråk är 510 sidor kort i sin svenska utgåva. Det tog ungefär 150 sidor in i boken innan jag blev uppslukad och började vända blad av hjärtans lust. Det är en komplex intrig Katherine Webb bjuder oss på och jag fann till min stora belåtenhet att det fanns det djup och den substans som jag i inledningen befarade saknades. Jag plöjde denna bladvändare med stort patos.

Översättningen är gjord av Annika Sundberg, utgiven på Historiska Media 2015.

{ 0 comments }

Vänstra sidan. Jo, det är den bästa när jag ligger i solstolen. Det finns två stolar. En till framsidan av huset, en till altanen. Perfekt formade efter min kropp. Inte någonstans ligger jag så bra som där.  Jag tittar på träden. Genom fönstret, för regnet vräker ner för fjärde dagen i rad. Ganska tråkigt faktiskt. Jag gillar idén med solstol i sol där jag kan varva läsa med slumra en hel dag. Bredvid mig är den senaste bibblohögen – ett hopplock av frontade böcker från lokalbiblioteket.

veckolasningHjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda. Den här romanen hade gått mig förbi så jag lånade förvånat hem den. Jag kämpade mig igenom de 190 sidorna men gav nästan upp då berättelsen och berättandet var så rörigt och fragmentariskt, vilket i och för sig är Gavalda-style, men här blev jag-personens tankar och uttalanden inte ens intressanta. Ett stort blabbande bara. Jag läser en recension av Ellen Mattsson (och håller med) : ”Billie, som är den som berättar i romanen, har visserligen genomgående haft ett lite påfrestande slangigt tonfall, men nu övergår det i ren goja, läten och utrop och punkt punkt punkt när orden inte orkar fram. Och så klistras happy end på som en plåsterlapp på sista sidan.”

Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides är en annan sorts bok. Jag har läst en del av författaren och gillar somt mer än annat. Den här boken är roman av självbiografisk art och startar i byn där han föddes. Det är intressant – inte minst den här sommaren – att läsa om Greklands historia från II vk och framåt. Min lånebok är dessutom kryddad med marginalanteckningar i blyerts från en tidigare låntagare. Eftersom språket är så att säga mustigt på sina ställen är det i huvudsak där som personen gjort understrykningar och skrivit utropstecken. Av glädje? Av ilska? Vem vet. En och annan korrekturanteckning har också slunkit med.

Ett år med Freja av  Saira Shah. Varför lånade jag den? Den stod frontad med vacker framsida och lockande ”vi köper hus i södra Frankrike”-teaser. Mamma pappa får svårt handikappat barn. Drömmar krossas. Men återuppstår när pappa säger att om vi köper det där rucklet i Frankrike så kan du få ta hem ungen. Mamman har fäst sig vid sitt barn och säger ja. I en cabriolet åker de till Frankrike där pappa ägnar alla sina dagar åt att komponera filmmusik medan mamma tar hand om rucklet och barnet ända tills en dag då hon får nog och drar. Hon får dock ångest och åker tillbaka och försonas med pappa som har kommit på att han älskar sitt barn. Inget för mig alls, en miss i bibblohögen kan man säga. Alldeles för lite fransk byråkrati och alldeles för mycket ”men hör du inte vad jag säger”.

Oj nu skiner solen!

{ 0 comments }

Jag läser Livet enligt Hildy Good.

Som handlar om Hildy (!) vars efternamn inte särskilt väl överensstämmer med hennes liv. Eller? Hennes  karriär som fastighetsmäklare går knackigt trots att hon är riktigt riktigt bra. Men objekten är få i den lilla landsortshålan staden hon lever i. Konkurrensen hårdnar.  Andra mer snofsiga firmor är gärna där och snor åt sig husen som Hildy så mycket bättre skulle kunna sälja.

Tonläget är högt. Språket tufft. Äktenskapet är avslutat sedan länge. Relationen med döttrarna begriper jag mig inte helt på. De är tuffa, krävande och moraliserande. Så (åter-)uppstår en fling med ortens alltiallo-entreprenör och kanske skulle det kunna bli ha blivit något. Om det är för att hon faktiskt inte är kär eller om hon är förstörd av sitt drickande, vem vet.

För det var just det. Spriten. Den har Hildy visserligen lagt ner.  Nuförtiden dricker hon bara vin. I mängd. Och fyllorna ökar dramatiskt inklusive minnesluckorna. Hon resonerar:

Är en blackout verkligen blackout om ingen finns där som kan bekräfta den? Inte ens man själv? Nej, anser jag. Det är som med trädet som faller i skogen. Vem bryr sig? Men de flesta kvällar dricker jag bara ett par glas. Jag har kommit att älska mina enpersonsfester på kvällarna.

Ofta blir jag irriterad på romanfigurer som inte ”gör något åt sitt liv”. Men så tycker jag inte om Hildy Good. Jag gillar henne. Romanen är sannerligen inget romantiserande gulligull men heller ingen bottenlös nattsvart skildring av drickande kvinna. En berättelse rakt av helt enkelt. Så här är livet. Enligt Hildy Good.

Livet enligt Hildy Good. Ann Leary. Utgiven 2013. På svenska (i översättning av Yvonne Hjelm) 2015 av Massolit förlag.

{ 0 comments }

Medan jag ligger i solstolen ligger under ett varmt täcke och läser ska ni få en favorit i repris.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! För att återkomma måste man ju lämna. Ivan lämnade Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa.

Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

”Spillane-känslan” förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

En av mina bästa böcker. Ursprungligen publicerad 7 augusti 2006.

 

{ 0 comments }

Jag har fått många frågor om ljudböcker under våren framförallt om tips på bra uppläsare.
Det verkar som om många väljer bok efter uppläsare, istället för av välja en bok på samma sätt som när man ska läsa själv.
Här tycker jag nya ljudboksläsare ska tänka om, strunta i vem som läser och lyssna istället  på en bok du verkligen vill läsa. Viktigast är boken, lyssna och tänk bort uppläsaren, lev dig in i texten och njut av läsningen. Är det en bra bok kommer uppläsaren att bli underordnad texten. Se till att välja en bok som är relativt kort, som längst omkring en 10-12 timmar.
Om du gillar deckare finns det massor inlästa och deckare fungerar ofta bra som ljudböcker. Det är betydligt sämre ställt med inlästa feelgood-romaner, vilket är synd, för feelgood är toppen att lyssna på.

När du lyssnar, fundera över om du lätt tappar koncentrationen? Fundera också över om boken du läser inte passar som ljudbok?  De som inte är skapta till ljudboksläsare tycks först och främst tappa koncentrationen, sedan är det förstås så att alla texter inte passar för uppläsning.

Se till att ha hörlurar av god kvalitet och som passar dina öron. Om du hör dåligt beror det ofta på att lurarna inte är bra. Det går ju även utmärkt att lyssna via t.ex. telefonens högtalare. När jag lyssnar hemma, (under städning och matlagning mm.), har jag ofta har mitt köksförkläde på mig, den har en sådan praktisk ficka för telefonen. Annars har jag även midjebälten samt joggingficka för telefonen på armen. Man vill ju inte tappa telefonen i golvet för då slits hörlurarna tämligen omilt ut ur öronen och det är inte behagligt alls.

Jag använder mig sedan flera år av ljudbokstjänsten Storytel, det finns flera andra aktörer på marknaden, jag är dock supernöjd med Storytel och därför har behållit mitt abonnemang där. Finns ett mycket stort utbud av ljudböcker både på svenska och engelska. Sedan något år tillbaka finns även E-böcker och med vissa titlar kan man varva lyssning och läsning av samma bok. När man kör bil kan man lyssna och hemma i sängen kan man läsa. Är enkelt att skifta mellan surfplatta och telefon. (Rena läsplattor typ Kobo och Letto fungerar dock inte här). En annan fördel är att man på Storytel kan välja hastighet på uppläsningen, vilket är mycket fiffigare än det kanske låter.

Jag kommer att återkomma i ämnet ljudboksuppläsare i en ny bloggy snart, tills dess önskar jag dig lycka till!
Jag ska dock ge dig ett sista råd,  det är vansinnigt viktigt att inte läsa två böcker på raken med samma uppläsare. Tonen i texten avseende bok två tenderar att bli exakt samma som i bok nr ett och bokens ton i en ljudbok är mycket, mycket viktig!

{ 0 comments }

Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Nu har vi läst en sjättedel, typ, och tycker så här:

Hur börjar den?
Marie: Med tanke på hur förvirrande hennes förra bok, Repetitionen, var, så var jag lite orolig för hur det skulle vara att läsa den här. Men den börjar ju hur ”enkelt” som helst, med att Moody kliver in på hotellet där de 11 männen, eller kanske Himlakropparna, befinner sig. Han blir ju i och för sig något av ett störningsmoment eftersom de har något viktigt att avhandla. När Moody har presenterat sig och berättat vem han är så händer det ju inte så mycket mer i nutid, utan vi kastas tillbaka i en berättelse. Och jag gillar verkligen det. Tänker på gamla tiders berättarkonst, hur lätt man sugs in i berättelsen. Jag vill bara fortsätta läsa och se vad som händer. Gillar den mycket.

Ann-Sofie: Själv trodde jag att den här romanen var en science fiction som utspelade sig bland himlakroppar. Därför hade jag väääldigt svårt att orientera mig inledningsvis. Vad var det här? Vadå gräva guld? Jag läser aldrig baksidor på böcker och skaffar mig mycket lite info om dem. Men en sådan här fadäs brukar jag sällan göra, haha. Alltså fick jag läsa om de första hundra sidorna, utan mina science fiction-glasögon så att säga! Och då blir det onekligen något annat. Jag är ju alltid den som gnäller över för mycket blabbande. Men här har det nog sin plats!

Vad gillar vi personförteckningen och kartor?
Marie: Personförteckningen blir jag inte riktigt klok på, ”De himmelska”, ”De jordiska”, ”Terra firma” och så ”Närstående hus” som ju inte personer och ”Nära samband” som är mer känslor. Just nu tänker jag att De himmelska har något slags samband med varandra och att detta kanske har att göra med himlakropparnas placering. Men som sagt, mycket oklart. Kartan har jag bara titta lite på, men var tvungen att kolla på riktig karta var Hokitika ligger. När jag reste på NZ minns jag västkusten på sydön som ganska svårtillgänglig.

Ann-Sofie: Jag är lite anti mot personförteckningar och kartor i allmänhet och det är sällan man möter dem båda i en och samma bok. När jag började bläddra boken tyckte jag att det väl stämde in på mitt SF-tema för platserna lät utopiska. Jag håller med dig om det är högst oklart. Så du har varit på NZ! Du får bli vår kartspecialist nu.

Vad händer nu?
Marie: Svårt att säga, jag tror att vi kommer att få lyssna vidare till berättelsen om vad som egentligen hände Crosbie Wells och allt runt omkring det, t.ex. frun som dök upp från ingenstans. Annars verkar det vara en berättelse befolkad av väldigt få kvinnor. Det tar nog ett tag innan Walter Moody får en plats i berättelsen.

Ann-Sofie: Visst är det intressant! Jag var så övertygad om att WM var den som skulle vara huvudpersonen hela tiden, att det skulle vara hans historia.   Och det är det ju på sitt sätt. Men inte än, som du säger.

Nu läser vi vidare! Till 19 juli läser vi till 425.

{ 0 comments }

Igår 30 grader och solstolsläsning. Idag 18 och storm. Men läsa i juli går ju oavsett.

I juli 2008 läste jag under en helg My Paris av Gail Scott. Jag har glömt bort den.  Däremot minns jag mycket väl Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Och har läst den flera gånger. Dessutom introducerade jag Mircea Cartarescu i mitt liv med Orbitór – vänster vinge. Första i en trilogi och jag trodde vi var vänner för livet. Men jag läste aldrig vidare.

I juli 2009 drack jag littslattar* – dittills ej avslutade böcker – som

nr 7628. Dannyboy och kärleken är som en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad. Lättdrucken med sina mot tungan träffsäkra bubblor. Svag eftersmak.

nr 70558. Fågeln som vrider upp världen. En komplex och vällagrad Glenfiddich med lång och kvardröjande eftersmak och ”Du skulle bara veta hur många människor som har passerat revy och hur många underliga händelser som avlöst varandra. Det är så mycket som har hänt att jag blir alldeles snurrig om jag försöker tänka på allt i tur och ordning. Men tar man ett steg tillbaka och betraktar det hela ser man att det finns en röd tråd som löper genom allting.2

Nr 4426. Saturnus ringar. I solstolen, i hettan, med en hjärna som går på lägsta fart dricker jag ur det sista och den är mycket stor, ett rödaste chateau-vin alldeles alldeles för fin i stunden.

I juli 2010 läser jag också för första gången Per Hagman och lovar:

Jag vet inte om det är alla. Jag vet inte om det är rätt utgivningsordning heller. Men jag vet att jag just läst ut Vänner för livet – den senaste i raden – och att det är en roman som är riktigt riktigt bra. Och det gör att jag gärna vill läsa mer av Per Hagman.

Det har jag inte hållt.

I juli 2011, den nästsista månaden för OOOF bok, läste jag Strandmannen av Peter Kihlgård. Boken hade stått i många år i mina hyllor (och står kvar för mina barn att göra vad de vill med när jag är död). Den är underbar.

I juli 2012 låg jag på en het brygga på Røst i Norge och läste Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.

Helt oförglömligt.

I juli 2013 läste jag lika underbara Vattnet i mars  och blev så entusiastisk att vi fick till en bokfrukost med Mikael Fant på bokmässan samma år.

Förra årets juli blev det också 3 dagars solstolsläsning med tre böcker. Sommaren före mörkret av Doris Lessing som hade ett intressant tema skriver jag. Vilket då? Minns inte alls boken annat än att jag somnade av den. Det gjorde jag däremot inte av Patient av Ben Watt.  Så bra bok om sjukdom med memoariska utblickar och poetisk konkretion. På bibblo sprang bokstavligt talat på Spellmans arkiv av Lisa Lutz.  En deckar-roman, rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande.  Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Årets solstolsläsning? Det får bli en annan bloggy.

– – –

Begreppet ”druckna littslattar” myntades av Caroline på saligen insomnade bloggen Tchopitoulas

{ 0 comments }