I foajébaren på hotell Kung Carl är det vanligtvis lugnt men ikväll sitter det folk vid nästan vartenda bord. Årets andra natt-bok-klubb är samlad, boken är Frukost på Tiffanys Någon glögg blir det inte, men det knaprades i smyg på en och annan pepparkaka. Det är ju ändå snart jul.
Vem är hon, Holly Golightly? Där starar vårt samtal som snabbt krokar fast i hennes namn. go lightly. Hennes easy-going flyktiga sätt att leva New York-livet, hon tar de enkla vägarna för att få restaurangmiddagar, uppmärksamhet och kanske ett smycke. Visst vill hon bli skådespelerska. Men allt jobb?
Och vem är han? Berättaren i boken som flyttar in i samma hus som Holly. Författaren som studerar hennes sopor och får veta att hon läser
Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex
Romanen är så tidlös, säger någon. Den utspelar sig på 40-talet men själva grundberättelsen kan utspela sig närsomhelst. Som i den berömda filmatiseringen från 60-talet. Det tidlösa gör den till en klassiker. Det, och det skarpa, utmejslade, exakta språket.
Förra gången den lästes sa jag:
Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla [som i filmen] får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det. Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.
Klockan slår tio slag. Glasen är tomma. Böckerna slås samman. Vi är imponerade av Frukost på Tiffanys. Igen.
{ 0 comments }
Under senaste bokfrukosten samlade vi ihop tips för julklappsböcker – till er själva eller andra. Varsågoda, bara att skriva ut och ta med till bokaffären!
å skrev jag för ett år sedan. Så skriver jag varenda gång jag är här. Vinterdagar, höstdagar och vårdagar. Alltid fint. (Om somrarna är jag sällan här). Den här gången har vi ett stort hus att traska runt i. Många rum och flera våningar med havsutsikt.
För dryga året sen läste vi Rona Jaffes Det bästa av allt. Jag tänker på den när jag läser inledningen till Sylvia Plaths Glaskupan.I Det bästa av allt åker några kvinnor till New York för att göra karriär. Då, 1952, var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. I Glaskupan vinner Esther Greenwood, året därpå, en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York.
Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan! Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?
Hej Charlotte! Vad äter du till frukost?
Just nu känns det lite såhär : är det sant? Tänk om jag sitter och önsketänker när jag skriver den här bloggyn? Att när jag publicerat kommer mejl och tweetar som påpekar att det inte stämmer?
