Publicerat

Jägarinnan av Kate Quinn

En utomordentligt underhållande historisk spänningsroman. Perfekt litteratur för den genomförkylda människa som var jag, under förra veckan.
Nina Markov växer upp under fattiga förhållanden vid Bajkalsjön i Sibirien. Hennes våldsamma och grymma far ”lika galen som ett vildsvin som fått i sig vodka” driver henne på flykt genom det väldiga Sovjetunionen. Hon kommer med tiden att ingå i den sovjetiska flygdivision av kvinnliga stridspiloter som av tyskarna kallades för die narchthexen, Natthäxorna. Efter att mirakulöst nog överlevt andra världskriget blir Nina brittisk medborgare och hamnar i Wien där hon tillsammans med två av bokens andra huvudkaraktärer, Ian och Tony, jobbar med att spåra nazister. Överst på listan finns den ökända jägarinnan, en kallhamrad mörderska med många liv på sitt samvete.  

I Boston, på andra sidan Atlanten finns Jordan, en ung kvinna med drömmar om att bli fotograf. Hennes liv förändras då hennes pappa, änkling sedan många år, träffar en ny kvinna att älska. Kvinnan Anneliese, är krigsflykting från Tyskland med en rar liten dotter, Ruth. Jordan gläds åt pappans lycka och förälskar sig i sin nya syster, men styvmodern förbryllar Jordan, är hon verkligen den hon utger sig för att vara? I ett obevakat ögonblick råkar Jordan ta ett foto av Anneliese där hennes minspel visar någon annan än den varma vänliga kvinna som pappan förälskat sig i.

De kvinnliga karaktärerna dominerar och driver boken och i författarens efterord finns intressanta uppgifter om verklighetsbakgrunden. Ett mycket gott hantverk av Kate Quinn och en fin översättning av Helena Dahlgren.

Utgiven på HarperColllins Nordic 2020.

Publicerat

Skriva

Exploderar det med böcker om skrivande just nu? Inte gör det mig nåt. Jag gillar att läsa böcker om hur någon skriver, varför någon skriver, var någon skriver och så vidare i all oändlighet. Just nu har jag i handen:

Skriv först. Fråga sen av PC Jersild. En ödmjuk bok av en synnerligen erfaren skribent. Därför väldigt intressant läsning. Utgångspunkten är att man måste skriva först, om och om igen, för att först därefter eventuellt söka hjälp i skrivhjälpsböcker. Och kanske planera lagom mycket.

”Att skriva en roman är ungefär som att gå ut med hunden. Så länge den hålls kopplad stretar den på, gör av och till försök att stanna och nosa på en intressant fläck, men rycks strax tillbaka av en otålig husse. Men släpps hunden lös kan den kuta runt och hitta så mycket mer av intresse, djurspår, roliga pinnar, en bortslängd mjölkförpackning att slita i eller en ekorre att jaga – med risk förstås att hunden blir fullständigt olydig eller helt enkelt springer bort.”

Skrivboken av Kristina Ohlsson. Den innehåller verkligen allt! Första halvan handlar om hur Kristina blev författare kan man säga. Den är väldigt rolig och befriande att läsa. Det handlar inte så mycket om att disciplinera sig utan mer om att det är väldigt roligt att skriva och det är därför man skriver. Andra halvan är mer av handbok.

”Det viktigaste att säga om research är detta: Research och fakta kan aldrig någonsin ersätta uppdraget att hitta på en bra historia. Författare måste våga förlita sig på sin fantasi.”

Tag och skriv. Fjorton författare om sitt skrivande. I den här antologin är det just fjorton intressanta författare, som Klas Östergren och Nina Wähä, som skriver om olika delar av skrivandet. Om hantverket, genrer & teman och om skrivande. Så bra. Så bra! Ett litet utdrag kan jag ge. Det är Negar Naseh som säger

”I ordet bearbetning finns bönen närvarande, att be- arbeta, att be sin text. Att besjunga texten, framföra den som en bön. Mina texter är gudlösa. Men skrivandet bär på bönen, bönen om det goda, det ömma, det sanna, det överflödiga, det hänförande, det verkliga, det fantastiska, smärtsamma och orättvisa.”

Läser ni lika gärna som jag böcker om skrivande?

Publicerat

Onaturlig död av Richard Shepherd

En djupt mänsklig memoar av en brittisk rättsläkare. Min farhåga att boken främst skulle handla om spektakulära mord kom helt på skam. I en reflekterande text full av vettig intelligens delar han med sig av sig av erfarenheter av allmänt intresse. Hur det är att stå mitt i kaoset efter olyckor och hur svårt det är att förutse vad de beslut som snabbt måste fattas kommer att leda till. Varje katastrof, mord eller dödsfall är fasansfullt, dock kan ingen bortse från de värdefulla erfarenheter som görs. Ett exempel:

1989 kapsejsade en partybåt på Themsen och 51 människor dog, de flesta bara strax över 20. En fruktansvärd och tragisk olycka, med följden att svåra beslut måste fattas där och då mitt i katastrofarbetet, beslut som fick konsekvenser och som ifrågasattes under många år. (Å andra sidan kanske ett annat och motsatt beslut blivit lika ifrågasatt). Med sympati och medkänsla för de drabbade redogör Shepherd sakligt för de erfarenheter man gjorde under arbetet med identifikation och obduktion av de förolyckade och hur katastrofen ledde till både förbättring av katastrofsjukvård och sjösäkerhet.

Andra intressanta ämnen som berörs är hur kriterierna för dödsorsaken plötslig spädbarnsdöd förändrats, hur man upptäcker shaken babysyndrom och varför det var så vanligt med dödligt polisvåld i Storbritannien under en period. De grepp som polishögskolorna lärde ut till unga poliser kunde under vissa omständigheter vara dödliga. Shepherd tog initiativ till en ny utbildning vilket medförde att dödsfall vid polisingripande minskade drastiskt.

Privat levde Shepard och hans fru, också hon läkare, ett liv där de nästan aldrig träffades annat än i dörren där de avlöste varandra. Ett par föräldrar som nog faktiskt lyckades med sitt föräldraskap trots vansinniga arbetstider. De valde barnen och arbetet framför varandra.

Jag läslyssnade till boken via Storytel.

Utgiven på Nona förlag 2019.

Publicerat

Vintage – Det jag redan minns av Mats Kempe

Varje oläst bok är en ny bok löd en slogan från biblioteken. Så sant. Därför tipsar vi ibland om under rubriken ” vintage” om äldre böcker som blivit aningen undanskuffade med åren.

2014/04/28 AV ANN-SOFIE LINDHOLM

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.