Motiv X av Stefan Ahnhem

En kvinna blir bestialiskt mördad på klassisk Helsingborgsmark, en annan kvinna vaknar med känslan att någon har varit inne i hennes lägenhet medan hon sov. När hon ser sig i spegeln blir känslan till visshet. Stefan Ahnhem är tillbaka med den fjärde boken i serien om Fabian Risk som tar vid direkt där den förra boken Arton grader minus slutade. Än en gång bevisar Ahnhem att han är en fullfjädrad spänningsförfattare, Motiv X är pepprad med driv, dramatik och snabbas scenbyten. Jag är fast redan från början, inte minst med anledning av cliffhangern i förra romanen, jag vill veta om det som antyddes verkligen är sant. Jag skulle nog rekommendera att man läser böckerna i ordningsföljd.

Ahnhems böcker är klassiska polisromaner i den stil som karaktäriserade Henning Mankells, Åke Edvardssons och Håkan Nessers 90-talsdeckare. En bukett poliser med väldigt mycket outrett inom sig; De är loners, jobbar helst ensamma och skiter i regler. Aktuella samhällsproblem är ofta bidragande till de brott de utreder. Genren skapades av amerikanen Ed McBain som inspirerade Sjöwall och Wahlöö till sin serie om 10 romaner om ett brott. Klassiska polisromaner som fortfarande är väldigt läsvärda. Jag får en känsla av att polisdeckaren är på väg ut, eller så har spänningsgenren utvidgats så pass att de försvinner lite? Jag vet inte, Sverige är i alla fall väldigt bra på precis allt inom Nordic Noir och Ahnhem är en av de författare som ser till att det förblir så.

Här kan du läsa recensionen av Arton grader minus.

Utgiven på Forum Förlag 2018. 

Var är jag i boken?

Jag diskuterar med ett av småbarnen som har börjat läsa (får sig läst) kapitelböcker. Hur vet du var man ska börja läsa nästa gång? undrar jag. Har du ett bokmärke? Nej, svarar barnet bestämt och kanske lite förvånat. Man gör ett hundöra och viker ner ena hörnet på sidan så här. Barnet är i mitt lag, tänker jag stolt. Hundöra-laget. * För huruvida det är okej eller inte att vika ner hörnet på boken kan skapa starka diskussioner bland bokfolk.

När vi gör frukostintervjuer frågar vi alltid om hur personerna gör för att markera läget i boken. Så här svarade några:

Mariette Glodeck: Ofta ett vykort ser jag nu. Oskrivna vykort. Vintage och vackra som svärmor skänker mig. Men det kan också vara en bit riven papp, eller ett Ica-kvitto

Hillevi Wahl: Jag viker hörnen. Brutalt. Ibland sätter jag gula lappar om det är mycket anteckningar att hålla reda på.

Bia Sigge: Post-it-lapp eller viker hörn och då viker jag liksom hela sidan, fult men effektivt.

Aino Trossell: Det finns böcker med inbyggt bokmärke, som Knausgårdboken ovan, annars blir det vad som helst, i värsta fall hundöron.

Therese Söderlind: Det som finns till hands, men aldrig något ätligt. Jag viker INTE hundöron i böcker, men ulltrådar från en filt, tvättlappar som lossnat från någon tröja, kam, halskedja, vykort, pressad blomma, dödsannons … de har alla funnit plats i böcker jag läst.

Mattias Leivinger: Visitkort! Framför allt mina egna. Mycket bra format och vilar trevligt i nypan. Tappar jag bort ett har jag en drös kvar.

Stina Stoor: Får väldigt fina bokmärken av mina döttrar ofta. Utklippta och målade figurer. Ibland laminerade.

Sophie Hannah: Nothing. I’m afraid I’m one of those people who turns down the corner of the page. Though I wouldn’t do that with a book that meant a lot to me. But most novels I read go straight to the charity shop once I’ve finished them, and I don’t actually think there’s anything wrong with turning down the corners of pages, really. A book is something to be used and enjoyed, not preserved as if it’s some kind of holy relic.

Det skriver jag under på. Vad säger du? Hundöra eller inte hundöra?

*Jag lovar att småbarnet kommer att få veta att man bara kan hundöra sina egna böcker, inte bibblots.

Höstens stickböcker

Uppläggning: Nuförtiden stickar jag i lika hög utsträckning som jag läser. Jag har lärt mig att läsa och sticka samtidigt som bekant och också lärt mig att alla böcker kan man inte sticka till och all stickning kan man inte läsa till. Jag planerar också mycket vad jag SKA sticka. Därefter stickar jag  långsamt och eftertänksamt så planerna är alltid fler än vad själva utfallet blir, om man säger så.

Första varvet: När jag pratar om stickböcker brukar jag säga:

det är som är som med kokböcker. Man tar en bok och bläddrar och inspireras och tänker att det där ska jag laga till/sticka. Egentligen är inte stickböcker min grej. Inte kokböcker heller faktiskt. Jag gillar de enstaka mönstren och recepten. Har aldrig riktigt kommit in i bläddrandetl

Men skam den som ger sig. Den här hösten har jag två böcker som jag nogsamt bläddrat i och planerat från … men ännu inte stickat någonting riktigt helt ur. Alla superstickare känner väl till de två författarna: Maja Karlsson och Erika Åberg, båda väldigt kända personer i stickvärlden.

Vanten: Maja Karlssons bok heter Trettiofem vantar och innehåller följaktligen mönster till lika många vantar. Alltså jag skriver det en gång till med siffror — 35! Maja berättar att hon dessutom gjort hela eller delvisa mönster på ytterligare en lång rad vantar som förkastats inför den här boken. Det är helt otroligt tycker jag. Jag satt nere i Paris förra månaden och grubblade hårt på ett vantmönster och har kanske kommit 75 % i tanken men ännu inte ens fått något på provstickorna. Nu är jag inte mönsterdesigner som Maja såklart, men ändå. Det är fantastiskt att komma på så många varianter på både modeller och mönster. Bokens väldigt många sidor (182) innehåller vackra bilder: mycket stickat i naturen och i folkloristiska miljöer. Förutom mönster och instruktioner finns delar som en stickskola och presentation av garner som används. Instruktionerna är tydliga och eftersom det är så många varianter av vantar, såväl när det gäller konstruktion som mönster, kan man hitta sådana modeller man både gillar och inte. En sak är synd dock: mönsterbilderna är handritade. Jag gissar att det är en formmässig idé, men det blir otydligt. Svårt att se och räkna.

Tröjan: Erika Åberg, @wynja, är från Gotland och det framgår ofta av bilderna i hennes bok: Sticka: varmt och mönstrat. Boken har en fin parad av sockor, mössor, vantar och tröjor, ett tjugotal olika plagg. Instruktionerna inleds ofta med en liten berättelse som placerar plagget i ett sammanhang. Det är en stor variation av modeller och mönster som är nyskapande och traditionella, ibland både och i samma plagg. Färgsättningen är ofta helt fantastisk. Jag tycker i stort sett varje grej i den här boken är så snygg och jag har strax mössan Rost och ärghuvudet stickorna.

Jag uppskattar  mycket att få höra Erika berätta om stickning under flera sidor i början av boken, hon ingjuter mod i den ovane stickaren och skapar lust och motivation hos den erfarne.

Avmaskning: Jag tycker som ni ser om båda böckerna. Vissa saker mer än andra. En sak jag tänker på när det gäller stickböcker är att bilderna så gärna tas ute i naturen. Frostnupna nypon, krispiga löv, träbänkar, röda stugväggar och vågor vid sten är inte ovanliga. Jag ser fram mot bilder och böcker som har staden som motiv. En raggsocka som dinglar på en gatuskylt. Två tröjklädda personer som fikar på ett stadscafé, vantar som håller i en ledstång i tunnelbanan. När kommer de?

______

Här har jag skrivit mer om stickning

Trettiofem vantar av Maja Karlsson. Utgiven hos Bonnier Fakta 2018. Foto: Helén Pe.  Sticka: varmt och mönstrat av Erika Åberg. Utgiven hos Semic förlag 2018. Foto: Malin Nuhma

Bebis-fabriken av Li Söderberg & Katy Kimbell

Visste ni att det finns en strutsras som heter nandu? Jag hade ingen aning förrän jag läst denna informativa och roligt formgivna bilderbok. På förlagets hemsida står det att bebis-fabriken riktar sig till barn mellan 3-6 år men som vanligt är den gränsen MYCKET flytande. Jag hade jätteroligt och jag är imponerad av det omfattande researcharbete som måste föregått skapandet. Det är en mångfald av roliga och intressanta fakta som presenteras om ett antal vitt skilda djurarter.  Exempel på nyförvärvade kunskaper hos mig:

  • Darwins hangrodor bär sina ungar i strupsäcken
  • Den niobandade bältan nedkommer alltid med fyrlingar
  • En elefantunge väger 100 kg när den föds
  • Noshörningshonans kiss-stråle kan bli nästan tre meter
  • Nosörningshanar utför en lustig dans för att imponera på honan
  • Kängurupappans snopp är delad i två.
  • Om en nanduhane inte kan får egna barn väljer han att hjälpa till med andras barn istället

Av de skildrade djurarterna var det storken som intresserade mig mest. Förmodligen för att min mormor bestämt hävdade att det var just denna fågelart som flög hem till folk och levererade människobarnen. Trodde henne aldrig eftersom hon inte riktigt kunde redogöra för var storken hittade människobebisarna, inte heller hade hon en aning om hur storkarna flörtar. Fast då hade hon förstås inte heller läst denna ypperliga barnbok.

Utgiven på Lind & Co 2018