Augustpriset – hälsning n:o 2 när vi spekulerar

Ann-Sofie:  Maggan, förra året spekulerade vi som vanligt vilka titlar som skulle bli nominerade. Vet du hur många rätt du hade?

Maggan: Anyuru kanske? Brukar vara jättedålig på att gissa och den var ju en lågoddsare förra året.

Ann-Sofie. Rätt! Anyuru som vi båda trodde skulle bli nominerade. Jag lade till Sigrid Combüchen och fick därmed två rätt. Men i år då?

Maggan: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg som jag nyss läst ut är svår att förbise. Jag hoppas också på Ida Linde som skrivit Mördarens mamma och så förstås Jonas Gardell. Dessa har jag läst, finns fler nomineringstippade men jag vill inte föreslå romaner jag inte läst, (ännu). Jag har upptäckt att jag läst förhållandevis få svenska böcker i år. Fast nog skulle 1793 av Niklas Natt och Dag kunna platsa bland nomineringarna? Eller gavs den ut för tidigt?

Ann-Sofie: Jag har så otroligt svårt att komma ihåg utgivningsdatum så jag har rekapitulerat med hjälp av Bokus. Tyvärr fick jag ihop en lista på 27 möjliga nomineringar, eller om det var 37 till och med. Men om jag nu ska välja ut några då så är det Malin Lindroths Nuckan som du skrev om i veckan, Hemman av Magnus Dahlström, Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, De dubbelt så bra av Bengt Olsson, kanske Lugnet av Tomas Bannerhed, Geniet från Breslau av Lena Einhorn? Och så den jag hoppas ska kamma hem det hela: Jonas Gardells Till minnet av en villkorslös kärlek.

Maggan:  När det gäller fackböckerna så hoppas jag på Vargattacken av Lars Berge, som är superintressant och fängslande, en annan som jag läste med stor behållning är Bosse Lindquists Macchiariniaffären, fast om den egentligen är värd en August vet jag inte riktigt.

Ann-Sofie: och jag tror på Jens Liljestrands Mannen i skogen och kanske Kerstin Ekmans Gubbas hage i fack-klassen. Bland barn och ungdom är det skitsvårt. En alldeles för stor kategori. Fattar fortfarande inte varför den delas. Jag läste Gropen häromdagen, Emma Adbåge. Den har säkert en chans. Men jag tror på Jessica Bab Bondes Vi kommer snart tillbaka.

Maggan: Gropen kommer att vara svår att förbise så även Mannen i skogen, men man vet aldrig. Tjusningen med litteraturpris är att det alltid kommer böcker man helt missat och som är alldeles underbara!

Ann-Sofie: Japp, i morgon får vi besked. Vid 18-tiden på Södra teatern i Stockholm.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Marie föds på 30-talet och växer upp på ön Langeland vid Fyn i Danmark. Hennes föräldrar är bönder och sliter hårt för brödfödan. Den fattiga, obarmhärtiga och inte sällan våldsamma tillvaron på ön kräver anpassningsbara och praktiska kvinnor som lever vidare även när deras tillvaro slagits i bitar. Som Maries barndomsvän Birthe uttrycker saken många år senare:

Livet är vad man gör det till. Man kan simma eller man kan drunkna.

 

Marie är en simmare och en överlevare, kanske för att det trots allt finns omtanke öborna emellan, även om de starka tar för sig utan pardon. Jag blev fullkomligt absorberad av denna danska arbetarklassroman som sträcker sig fram till nutid. Drivet i berättelsen, det vältecknade och mångfacetterade persongalleriet, det vackra naturlyriska språket:

Vinbären hängde gulvattniga på buskarna och sög åt sig sol. Viporna skriade där uppe i luften, kanske åt svalorna som brakade ut ur och in i sina bon under takskägget. Marie hade rensat jordgubbar och lagt dem i de vackra skålarna med prästkragar på kanten och strött ett tunt lager av det fina sockret över.

Marie kände sig lika ljusgrön som skogen, nyutsprungen och frisk.

 

Bokens titel syftar på den  tavla Maries far köper av en bonde för fem kronor. En förmögenhet för familjen, de tvingas leva på potatis i veckor efter inköpet. Marie älskar den lilla tavlan som föreställer två kvinnor i svarta klänningar som står böjda och plockar potatis. Himlen är blekgrå i den färg som Marie känner igen från kvällarna på ön.

En av årets stora läsupplevelser!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018. Översatt av Urban Andersson.

Nuckan av Malin Linderoth

En bok om de ofrivilligt ensamma, de som blev bortvalda som kärlekspartners, inte bara en gång utan flera gånger. De vars älskade valde någon annan att dela sitt liv med. Nuckor kallades de bortvalda kvinnorna förr, ett nedlåtande, löjeväckande och framförallt skamligt epitet. Som en av de bortvalda säger sig Malin Linderoth vilja återerövra nuckskapet och ge de ratade en egen röst. På lågmäld skoningslös prosa sätter hon ord på sin livssorg över att ingen av hennes partners någonsin älskat henne tillräckligt mycket för att vilja dela sitt liv med henne.

Jag kommer till insikt om att nuckor, både kvinnor och män, måste finnas överallt runtom mig. Vad döljer de inom sig? Som en modern människa är det lätt att anta att alla singlarna har valt bort tvåsamheten. (I alla fall jag). Jag förundras över hur modig Malin Linderoth är som vågar publicera en så totalt självutlämnande text och över hur djup empati texten väcker hos mig. Jag är ofta ganska kritisk till självutlämnande texter, tycker den distans som behövs saknas. Nuckan är dock något helt annat, en ledsen bok med en smart och analytisk text.

Utgiven på Norstedts 2018.

Love letter to Elizabeth Strout

Eller så är det ju inte, vem skriver publika kärleksbrev till författare i min ålder liksom.* Med detta sagt är jag så tacksam över att Elizabeth Strout skriver romaner. Jag har just avslutat Vad som helst är möjligt. Efter att ha läst Olive Kitteridge, min första Strout, tänkte jag sorgset att jag aldrig skulle få läsa något så bra igen. Men det fick jag för det gjorde jag nyss.

Jag är enormt fascinerad av en berättelsestruktur där människor som på något sätt har beröringspunkter får varsin del eller kapitel. Allt sedan filmen Short Cuts har jag älskat ett sådant upplägg, men inte alltid fungerar det i litteraturen. (När jag skriver det här kan jag inte komma på en enda bok vilket säger en del kanske). Vad som helst är möjligt har åtta, nio berättelser som var och en är en perfektion. Sättet som Strout gestaltar de här människorna i berättelserna är så skickligt. Det är språket. Det är tankarna. Det är sättet att röra sig i tid och rum så att jag blir omtumlad men aldrig yr. Jag tar till mig dem alla, vare sig jag tycker om dem eller inte. Eller, jag tycker faktiskt om dem alla. Alla. Pete Barton, mitt hjärta blöder! Abel och Dottie. April. Helt oförglömliga.

Om ni plockar ut adverb och adjektiv i min text kan ni förmodligen notera att de skulle passa utmärkt i ett kärleksbrev trots allt. Så prova och läs Strouts romaner nu. Kanske (förmodligen) blir du lika hänförd som jag.**

Vad som helst är möjligt ges ut på svenska av Forum förlag i översättning av Kristoffer Leandoer.

* eller?

**  Är du inte övertygad kan du läsa vad Maggans bloggy.