I min bokhylla

Inte alltför sällan ber jag vänner med välfyllda bokhyllor att välja ut tre böcker och berätta varför de står i hyllan. Det är väldigt blandade skäl: man har läst och gillat, man ska läsa (och gilla), moster Karin har gett den i present och då har man inte hjärta att ge bort den, omslaget är snyggt, det var den första boken man diskuterade med sin partner, man vill skryta med den och så vidare.

Just idag har jag valt ut tre ur min egen hylla som betyder något särskilt.

Justine av Lawrence Durrell är den första ur den berömda Alexandriakvartetten. Då och då köper jag samlingsvolymen och ger bort till någon med uppmaningen: läs den, den är fantastisk. Men sanningen är den att jag har faktiskt ingen aning om hur bra den egentligen är. Någon gång i min ungdom läste jag men har inte något minne av vare sig handling eller läsupplevelse. Ändå köper jag och ger bort: Läs den, den är fantastisk. För ett par år sedan kom jag över kvartetten på ett antikvariat, uppdelad i sina fyra delar, snygga och välbehållna. Och nu står de här i hyllan. Så till mig själv: Läs den, den är fantastisk.

En gång i tiden upptäckte jag begreppet prosalyrik. Så enkelt som att prosan möter lyriken. Det blir korta, välskrivna, ofta vackra eller i alla fall berörande texter som står för sig själva. Upptäckten var genom Kerstin Norborgs Så fort jag går ut, den andra boken jag väljer ur bokhyllan. Den är just det: välskriven och berörande. Ibland bläddrar jag i boken, läser en sida här, en sida här . Men allra mest påminner mig boken om när jag hittade en ny genre i mitt läsande.

I min bokhylla har jag en liten avdelning med femton böcker som jag har läst, och om jag blev tvungen att rymma till en öde ö skulle jag släpa dem med mig eftersom de är så omläsningsbara. Valarnas sång av Wally Lamb är en av dem. (Bjud mig på ett glas nångång så ska jag kanske avslöja fler titlar. ) Huvudpersonen Dolores Prices berättar om sitt liv, hon är i 40-årsåldern. Romanen är fruktansvärt svart på så vis att Dolores varit med om de mest fasansfulla händelser. Men berättandet är så hänförande att jag bara läser vidare. Man kan aldrig glömma Dolores Price.

Vilka tre böcker skulle du välja?

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Texten talar direkt till läsaren utan omsvep. Chosefritt, oförfärat och helt utan sentimentalitet redogör hon sakligt från de innersta skrymslena av sin själ. Om sin barnlöshet, om sin svåra och skrämmande tonårstid, om faderns alkoholism. Hon är privat, men aldrig gränslös.

Bokens sex essäer handlar om sår som aldrig helt läker, insikter som aldrig kan förmedlas genom att uttalas högt. Det är intelligent, litterärt och fullkomligt makalöst bra! Jag har faktiskt aldrig läst något liknande. En mogen och enastående debut som med sitt klara språk går rakt ner i magen. Hennes erfarenheter är utan tvekan djupt allmängiltiga.

Ni förstår säkert att ni bör läsa och jag vet att Emelie Pine kommer till Sverige i början av hösten. Jag är otroligt nyfiken på kvinnan bakom orden som bara kan förmedlas i skrift.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning Matilda Södergran.

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.

Bokresa till Gent

Bokresor till utlandet älskar jag. Det är en extra rolig grej med Breakfast Book Club. Först var vi tre gånger på Syninge konferens utanför Norrtälje. Men sen blev det längre resande. Det är enkelt. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och ordnar en literary walk – en guidad litterär promenad! Alla som vill åka med bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat.

I år, som var den 8:e resan faktiskt, åkte vi till Gent. Denna fina medeltidspärla är lätt att gå och orientera sig i och enastående vacker. Vi guidades av Hilde och fick presenterat den flamländska (och övrigt belgiska) litteraturen med koppling till staden. Boken vi läste var Krig och terpentin av Stefan Hertmans.

I centrum står morfar och hans måleri. En dag får författaren ett par skrivböcker där morfar skrivit sitt liv, inte minst åren under första världskriget. Bokens första del handlar om relationen mellan barnbarn och morfar och morfars liv fram till kriget. I del två byts perspektivet ut och det är morfar som berättar. Råa berättelser från död och slakt under kriget, men också om vänskap och kärlek. I tredje delen återgår berättarrösten till författaren och jakten på både sanningar om och målningar av morfar är i fokus.

Vi var överlag grundpositiva, somliga gillade den ännu mer än så. Det är kontrasten, eller balansen, mellan kriget och måleriet som är så läsvärd och jakten på hur morfars liv egentligen varit. Bra! Och som vanligt intressant att läsa en bok som handlar om platsen där man befinner sig.

Här sitter vi och diskuterar på det alldeles nybyggda biblioteket Krook.

Bokresans tidslinje: Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Redan i mars 2015 åkte vi till Helsingfors och gick i fotspåren av Kjell Westös Där vi en gång gått med Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet som fantastisk guide. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. Humlebaek sommaren 2015 var egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter  på Mosters kaffebar samtidigt som Louisianas litteraturfestival gick av stapeln. Så i december 2015 blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen. Våren 2016 gick resan till Amsterdam där Margot som till vardags jobbar på Waterstones både guidade och valde bok. Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. I Madrid 2017 läste vi Ben Lerners Vägen från Atocha Station. Vi käkade tapas med uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på samma plats där bokens huvudperson Adam bodde. Brighton våren 2018 var Starlings av Erinna Mettler vår bok och vi guidades i det oväntat litterära Brighton.