Jag diskuterar med ett av småbarnen som har börjat läsa (får sig läst) kapitelböcker. Hur vet du var man ska börja läsa nästa gång? undrar jag. Har du ett bokmärke? Nej, svarar barnet bestämt och kanske lite förvånat. Man gör ett hundöra och viker ner ena hörnet på sidan så här. Barnet är i mitt lag, tänker jag stolt. Hundöra-laget. * För huruvida det är okej eller inte att vika ner hörnet på boken kan skapa starka diskussioner bland bokfolk.
När vi gör frukostintervjuer frågar vi alltid om hur personerna gör för att markera läget i boken. Så här svarade några:
Mariette Glodeck: Ofta ett vykort ser jag nu. Oskrivna vykort. Vintage och vackra som svärmor skänker mig. Men det kan också vara en bit riven papp, eller ett Ica-kvitto
Hillevi Wahl: Jag viker hörnen. Brutalt. Ibland sätter jag gula lappar om det är mycket anteckningar att hålla reda på.
Bia Sigge: Post-it-lapp eller viker hörn och då viker jag liksom hela sidan, fult men effektivt.
Aino Trossell: Det finns böcker med inbyggt bokmärke, som Knausgårdboken ovan, annars blir det vad som helst, i värsta fall hundöron.
Therese Söderlind: Det som finns till hands, men aldrig något ätligt. Jag viker INTE hundöron i böcker, men ulltrådar från en filt, tvättlappar som lossnat från någon tröja, kam, halskedja, vykort, pressad blomma, dödsannons … de har alla funnit plats i böcker jag läst.
Mattias Leivinger: Visitkort! Framför allt mina egna. Mycket bra format och vilar trevligt i nypan. Tappar jag bort ett har jag en drös kvar.
Stina Stoor: Får väldigt fina bokmärken av mina döttrar ofta. Utklippta och målade figurer. Ibland laminerade.
Sophie Hannah: Nothing. I’m afraid I’m one of those people who turns down the corner of the page. Though I wouldn’t do that with a book that meant a lot to me. But most novels I read go straight to the charity shop once I’ve finished them, and I don’t actually think there’s anything wrong with turning down the corners of pages, really. A book is something to be used and enjoyed, not preserved as if it’s some kind of holy relic.
Det skriver jag under på. Vad säger du? Hundöra eller inte hundöra?
*Jag lovar att småbarnet kommer att få veta att man bara kan hundöra sina egna böcker, inte bibblots.
Vanten: Maja Karlssons bok heter Trettiofem vantar och innehåller följaktligen mönster till lika många vantar. Alltså jag skriver det en gång till med siffror — 35! Maja berättar att hon dessutom gjort hela eller delvisa mönster på ytterligare en lång rad vantar som förkastats inför den här boken. Det är helt otroligt tycker jag. Jag satt nere i Paris förra månaden och grubblade hårt på ett vantmönster och har kanske kommit 75 % i tanken men ännu inte ens fått något på provstickorna. Nu är jag inte mönsterdesigner som Maja såklart, men ändå. Det är fantastiskt att komma på så många varianter på både modeller och mönster. Bokens väldigt många sidor (182) innehåller vackra bilder: mycket stickat i naturen och i folkloristiska miljöer. Förutom mönster och instruktioner finns delar som en stickskola och presentation av garner som används. Instruktionerna är tydliga och eftersom det är så många varianter av vantar, såväl när det gäller konstruktion som mönster, kan man hitta sådana modeller man både gillar och inte. En sak är synd dock: mönsterbilderna är handritade. Jag gissar att det är en formmässig idé, men det blir otydligt. Svårt att se och räkna.
Tröjan: Erika Åberg, @wynja, är från Gotland och det framgår ofta av bilderna i hennes bok: Sticka: varmt och mönstrat. Boken har en fin parad av sockor, mössor, vantar och tröjor, ett tjugotal olika plagg. Instruktionerna inleds ofta med en liten berättelse som placerar plagget i ett sammanhang. Det är en stor variation av modeller och mönster som är nyskapande och traditionella, ibland både och i samma plagg. Färgsättningen är ofta helt fantastisk. Jag tycker i stort sett varje grej i den här boken är så snygg och jag har strax mössan Rost och ärg på 
