Då har vi läst den första delen av Blonde och lyckats facebook-chatta om saken.

Ann-Sofie: Då ska vi se hur det här går! Små rutor…

Marie: Ok, tror det kan bli knöligt, men vi testar. Har egentligen inga bra frågor, men tänkte mycket på vikten av att upprätthålla en fasad, hur eländigt det än var.

Ann-Sofie: Jag gillar inte hur den börjar. Jag tycker att starten med döden som paketleverantör är overkill (oj opassande ord i sammanhanget) och vill att boken ska starta med biosalongen. Vad säger du?

Marie: Den är märklig, men samtidigt vet vi ju att det slutar med döden. Men vet inte hur jag ska tolka prologen, att det var ett cykelbud. Funderar på om hon är mer känd för hur hon dog än hur levde/filmrollerna.

Ann-Sofie: Ja, jag kan egentligen ganska lite om hennes levnadshistoria, tror att den här berättelsen kommer bli den som jag tror är sann, även om den är fiktion. Det är en sådan sorglig uppväxt med mamman på psyk och hur hon får leva sitt liv på barnhemmet. Misär!

Marie: Jag kan inget heller, och har sett ganska få av hennes filmer. Så visst finns en risk att vi tolkar det som sanningen. Mamman var en drömmare, hon kunde inte ta hand om Norma. Samtidigt kanske hon blev sjuk på riktigt av kemikalierna hon arbetade med. Norma fick aldrig chansen att vara barn. Enda tryggheten var dockan. Hade hon fått ett annat liv om mormorn tagit hand om henne?

Ann-Sofie: Mormorn verkade ganska kärv men tog hand om Norma Jean i alla fall. Mat, regelbundna tider och kärlek. Det är så obehagligt när mamman hela tiden går igång på den lilla flickans agerande. Så ja, jag tror att det hade blivit annorlunda. Jag tänkte också på att hon växer genom de 120 sidorna och när hon är 12 uttrycker hon (förstås) stort obehag över att pojkarna börjar titta på henne. Nu ska vi läsa 120 sidor till. Jag gillar boken, bra berättat, men jag vill rensa upp rejält bland orden. Varför så många!

Marie: Redaktörssjuka? Inget jag tänkt på. För mamman var det nog viktigt med en särskild fasad utåt, detta var ju Hollywood (tänk hur hon lånade kläder till begravningen). Hade hon varit barnhemsbarn på annan plats än Hollywood hade nog livet tett sig annorlunda. Här är allt så utseendefixerat. Tänker även på julklappsutdelningen med skådespelarna på barnhemmet.

Ann-Sofie: Haha! Ja, jag tycker om när det inte blir för babbligt. Men jag håller med dig om Hollywood-påverkan. En livsstil som skildras verkligen bra. Ska vi sätta punkt nu och fortsätta läsa?

Marie: Det gör vi. Måste vi inte redigera detta lite?

Men det gjorde vi inte. Till nästa vecka läser vi Flickan, till sidan 262.

{ 2 comments }

Undrar ni hur det går med min sommarläsningsbingo? Ja, jag är glad att min definition av sommaren i stort sett följer tidtabellen hos Tivoli i Köpenhamn

Skärmavbild 2014-07-19 kl. 21.08.54

Sommaren slutar alltså strax före bokmässan i min värld. Jag läser en hel del men allt kan ju inte tryckas in i de där rutorna hur gärna jag än vill. Det kommer goda böcker i min väg som jag vill läsa oavsett. Och det gör ju förstås ingenting. Just nu är det ju Blonde-läsning (och den borde förstås vara “något alla har läst utom du”) och Tom Rachman vilket är bokstavsboken. Jag kämpar på och ropar nog snart bingo för första raden!

sommarbingo

{ 5 comments }

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

{ 0 comments }

De bästa böckerna är inte sällan de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.

Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.

Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.

Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)

Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…

Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.

 

{ 2 comments }

I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om “sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan. Vad kommer vi att samtala om? Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Blonde, du också?

Till nästa vecka läser vi till Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

{ 5 comments }

solstolAck, solstolsläsningen! Det måste vara den bästa sortens läsning.  Jag lägger mig tillrätta, solskenet gör hjärnan seg mellan varven och jag slumrar tjugo minuter och fortsätter sen att läsa. Jag har svårt att tänka mig något skönare. Tre dagars semester har jag haft och tre böcker har jag läst.

Sommaren före mörkret av Doris Lessing.  I alla år har Kate Brown varit familjens mittpunkt. Hon har citat. Nu är alla barnen vuxna och upptagna på olika håll i världen. Hennes make, som är läkare ska arbeta i USA under tre månader.  Huset behöver inte vara en samlingsplats. Kate behöver inte vara den som sköter om alltsammans. När hon får frågan om att vara tolk på en större konferens tackar hon ja. Inte för att hon särskilt vill, utan för att hon inte vet vad alternativet för den här sommaren skulle kunna vara. Sommaren blir en övergång till något annat. Först tänker jag mig att det är en frigörelse, “hipp hopp hurra jag kan försörja mig själv, leva självständigt och inte alltid ha fokus på alla andra”. Men det handlar snarare om förändringen och ångesten över att bli medelålders. Gammal, obehövd, ful. En som människor inte tittar på, en som är en gammal kärring. Det är det som är mörkret.

Ibland, om man har tur, får en process eller ett stadium verkligen ett koncentrerat förlopp. Kate skulle få erfara att denna sommar blev en sådan där förkortad, intensifierad, koncentrerad period. Vad skulle hon få uppleva? Inte stort mer än hon helt enkelt blev gammal,

Intressant tema, men jag tycker boken är ganska trist. Jag läser med ett höjt ögonbryn och somnar faktiskt rätt ofta. Trots att det är Lessing.

(Tips från DNs Lotta Olsson)

Patient av Ben Watt. Jag följer Linda Skugges tumblr där hon just läst Patient. Känner igen Watt på bilden, men har nog inte hört talas om. Hursomhelst är han sångare i Everything but the Girl . Under tidigt 90-tal blir han svårt svårt sjuk. Boken följer honom under de där veckorna på sjukhuset där man försöker hitta vad som är fel på honom.  Så bra bok! Jag tycker i och för sig om sjukdomsskildringar (i böcker där de är hanterbara) men det räcker såklart inte med det. Här är det välskrivet och intressant, med memoariska utblickar och poetisk konkretion.

Jag googlar runt och får hos bokhora låttips av Helena Dahlgren.

978-91-27-08887-0_DSpellmans arkiv av Lisa Lutz. Att plocka böcker som en bibliotekarie ställt fram för exponering på hyllorna är roligt. Den här boken är en sådan. Eftersom jag aldrig läser baksidestexter är det omslag och inledningssidan som får avgöra om det blir något eller ej. Så här ser den ut.

Spellmans är en familj som driver detektivbyrå med lyckade resultat. Spaningsmetoderna använder de tveklöst inom familjen också för att hålla koll på varandra, vilket stundtals behövs. Berättaren är dottern Izzy. Romanen är rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande.  Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Det var det. Nu är det regn.

 

{ 0 comments }

Men så härligt det var att läsa den här boken! Full av boktips och intressanta läsnings- och bokbetraktelser

” ‘Show, don’t tell’ is a complete crock of shit [...]” Daniel lectures her. “It comes från Syd Field’s screenplay books, but it doesn’t have a thing to to with novel writing. Novels are all tell. The best ones at least. Novels aren’t meant to be imitation screenplays”

A.J. Fikry är bokhandlare på Alice Island och vid bokens start är han desillusionerad, deprimerad och ägnar kvällarna åt att supa för att glömma bort att han förlorat sin hustru. Berättelsen som spänner över många år varvas med hans reflektioner av i huvudsak noveller. Det visar sig snart att texterna är till hans dotter Maya.

Finessen med den här boken är böckerna, titlarna, referenserna och boksamtalen. Läslistan hopar sig, citaten markeras. Charmen är bokhandeln, bokcirklarna, adoptivdottern Maya och kärleken som kommer till så många. Jag tror att engelskan ger boken ett skimmer och en extra glans. Kanske hade jag i en svensk tappning lagt mer märke till att vissa delar är för hastigt avklarade, somligt lite för enkelt. Men samtidigt, det här är som en saga. En boksaga som är så där gott berättad och vänlig och sorglig som en saga ska vara. Och jag blir varm i hjärtat.

Så missa den inte, det säger jag bara.

The Collected Works of A.J Fikry. Gabrielle Zevin. Utgiven av Little, Brown 2014. Jag köpte den för en ringa penning hos Amazon. Och hela anledningen till att jag hittade den är Mrs E. Tack för det!

- – - -

The Red Pony är en novella lär jag mig och lånar den på biblioteket. Raymond Carvers What we talk when we talk about love vill jag också läsa. Efter det fortsätter jag med…

{ 0 comments }

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken när jag läste den och läser ibland om den med ett leende på läpparna. Jag reser tillbaka i tiden och minns hur det var att vara nästan 12 år och för första gången få ta del av en riktig deckare som inte bara handlade om mord utan också kärlek, relationer och en intensiv nästan trolsk beskrivning av den svenska sommaren.

I Maria Langs hemstad Nora firar man i år hennes 100-dag genom allehanda aktiviteter. Hemsidan hittar du här. Vet ni förresten att Maria Lang twittrar från sin himmel?  Hon är fortfarande kuslig och mycket underhållande! Gå in på Twitter och sök på @DagmarMariaLang  Ann-Sofies resa i Bergslagen kan du läsa om här, del 1 och del 2

{ 2 comments }

Förra sommaren blev Sarah Dessens böcker mina vänner i solstolen. Nu har jag läst Allt och lite till, kanske mer under paraplyet än under solstrålarna faktiskt. Vi är tillbaka i kuststaden Colby där Mycket mer än så utspelade sig. Det förstod jag inte först, inte förrän Clydes kombinerade café och tvättomat dök upp pinglade det en liten klocka.

I Colby bor Emaline och det är den sista sommaren före college. Hon jobbar som vanligt på familjeföretaget som hyr ut hus till sommargäster. Hur länge som helst har hon varit ihop med Luke men förhållandet känns inte längre så självklart. Borde de bryta eller vad ska de göra? Innan Emaline hinner göra någonting, kommer Luke och säger samma sak och hastigt avslutas relationen. I samma veva dyker Theo upp som är assistent till den berömda dokumentärfilmaren Ivy. Dessutom kommer Emalines far till Colby, och deras förhållande är ganska frostigt.

Jag gillar Emaline mycket. Hon är smart, välorganiserad och trevlig. Gillar skolan och tänker på framtiden. Gullig mot lillebror. Och boken är fin att läsa. Om småstaden,  uppbrott och vilsenhet. Och viktigt på det sättet jag tycker om. Det betyder sådana problem som livet alltid innehåller. Och så tycker jag om mamman. De tidigare mammorna i Dessen-böckerna har stundtals stått för frostiga relationer, men den här mamman hon är en sådan som står och väntar på gårdsplanen när hon vet att Emaline kommer hem och är ledsen.

Allt i en välskriven prosa i svensk översättning av Johanna Lindbäck. Trots 450 sidor känns det en smula tomt att slå igen boken. Kanske ska jag läsa om Mycket mer än så?

Allt och lite till. Sarah Dessen. Utgiven 2013. På svenska av Rabén & Sjögren 2014.

{ 1 comment }

Jag åker vidare enligt anvisning i den fina boken Vägar värda en omväg. Vägen från Garpenberg och ner mot Grythyttan är faktiskt en väldig massa skog. Blandskog ibland, men mest gran. Lite trist trots små avstickare till ett och annat industrirelaterat hus eller Operan på skäret. Här övar man inför Othello så det ekar över sjön. Sen köper jag ost på Bredsjö gårdsmejeri, åker vidare genom skogen och ser fram mot Grythyttan.

sangtakGrythyttans gästgiveri är vackert och hemtrevligt och det går att stänga om sig och låtsas att det inget ont finns i världen. Efter middagen hittar jag en favoritsalong och sjunker ner i en Djup Fåtölj med anor. Jag plockar anakronistiskt fram min iPad och läser The collected works of A.J. Fikry efter tips från Mrs E. En sak som förvånar mig på detta vackra Grythytte-ställe är att det inte finns något bibliotek. Om inte annat så för syns skull. Jag sover sedan i rum Ernst (ja, den Ernst) och har en mycket vacker sänghimmel att titta på de 30 sekunder jag har på mig innan jag somnar.

orangerietMin road trip går vidare genom Västmanland, nu är det bara bekanta områden. Där bodde gammelfaster Si och där föddes gammelfarbror Så. Boken fortsätter upp mot Norberg och Ängelsberg, mina barndoms trakter men vi viker av och åker österut.  Vi fikar på Kolsva herrgård. Där har Ernst också varit och ordnat i Orangeriet vilket kan beskådas för 70 pix. Det struntar vi i.

Sammanfattningsvis: Boken presenterar 85 mil bergslagsvägar som jag sannolikt inte hade åkt eller hittat annars. Sådant gillar jag som bara den. Informationen är lagom och vill man veta ännu mer kan man passa på och googla när det finns täckning i granskogarna.

Vägar värda en omväg – Bergslagen.  Bengt Arvidsson, Janne Bengtsson. Utgiven på Balkong förlag 2014.

- – - -

Del 1

 

 

{ 0 comments }