Mullvaden av Anna Karolina

Vilken berättare hon är, Anna Karolina! I den fjärde boken i serien om polisen Amanda Paller brinner den komplicerade kärleken mellan den kriminelle Adnan och Amanda lika intensivt som förut. När Amanda blir infiltratör i syfte att avslöja ledaren för en knarkorganisation är Adnan inte sen att spåra upp henne. Det är mörkt, smart och gastkramande.  En filmisk kriminalroman utan en död minut. 

Kvinnorna i Anna Karolinas romaner är aldrig lättälskade. Obekväma, impulsiva och intelligenta. De skaver minst sagt; lär ha fått mången läsare att inombords kvida i bön om att de ska besinna sig. Å andra sidan är de uppfriskande och kompetenta trots alla motstridiga känslor de väcker. Jag behöver väl inte påpeka att jag motvilligt gillar dem, de förtvivlar liksom aldrig utan kör på och jag är ytterst svag för handlingskraft. 

Utgiven på bokfabriken 2022, finns på Storytel och kommer snart i pocket.

Från A till Ö: O som i O’Dell

Uppe under taket där jag har hyllorna med lästa böcker hittar jag några romaner av Tawni O’Dell. Jag minns när jag läste Ivans återkomst, min första av författaren.  Utspelar sig i Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa. Så jävla bra bok.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

”Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

Det hårdkokta förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

I Sköra bestar är det samma kolgruvemiljö i Pennsylvania där pojkarna Kyle och Klint sedan år tillbaka bor tillsammans med sin pappa efter att morsan dragit iväg. Storebror Klint är stadens baseballstjärna och har starkt stöd av sin pappa. Kyle är femton, kär i Shelby och längtar efter sin lillasyster som flyttade med mamman.

Så kör pappan ihjäl sig. Från ingenstans dyker mamman upp igen för att ta tillbaka sina pojkar och flytta dem till Arizona. Men de vägrar. Shelby kommer på den goda idén att hennes farmor, den ogifta ms Jack skulle kunna ta hand om pojkarna.

Det jag verkligen gillar i boken är berättelserna ur Kyles perspektiv. De delarna är så gripande och initierade så att jag baxar. Jag gillar hans sätt att betrakta världen, relationen till sin storebror och Ms Jack. Bra bra bra! Mindre gillar jag delarna där Ms Jack får ha perspektivet. Det blir en gräns mellan mig och texten som jag aldrig lyckas ta mig över.

Jag tycker om O’Dells romaner om det fattiga USA, om arbetarna och en hård miljö utanför storstäderna. Kanske är det därför jag hakar upp mig när det blir den motsatta sidan, kolgruvemiljonärskan som gestaltas, även om Candace Jack är en hyvens kvinna.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Herr Arnes penningar

th[7]

Det är 1500-tal i Sverige och under den kallaste vinternatten i mannaminne rånmördas den förmögne prästen Herr Arne och därtill hela hans hushåll. För att dölja brottet anlägger mördarna en brand innan de flyr. Grannarna upptäcker dock elden i tid och hinner släcka. Bland de döda kropparna finner de pigan Elsalill vid liv, hon har undkommit banemännen som i sin hast inte upptäckt henne. Mördarnas spår i snön leder till en vak i den frusna Vänern och det antas att de under sin flykt gått under isen.

Fiskarmånglaren Torarin som har vägarna förbi gården förbarmar sig över den förtvivlade Elsalill och tar med henne till sin mors hus i Marstrand. Kölden är bitande även här, båtarna ligger fastfrusna i isen med sina besättningar som har ”dödtråkigt”. (Jag älskar att Selma redan omkring förra sekelskiftet använder ordet ”dödtråkigt” förvisso utan ett s efter död, men ändå.) Elsalills fasor är inte över, efter några dagar på den nya orten uppenbarar sig hennes mördade fostersysters vålnad med en varning om att Elsalill är i fara, att kanske mördarna inte gått under isen utan finns i Marstrand!

Selmas Lagerlöfs klassiska roman gavs ut 1903 och har ibland fått epitetet detektivroman. Inte helt fel, men enligt mig är det framförallt en skräckroman och en hejdundrandes skickligt utformad sådan! Inte ett onödigt ord, driv obehag och spänning! Vad hon kunde skriva Selma, så fick hon också Nobelpriset 1909 och blev som första kvinna invald i svenska akademin 1914.

Som sagt, underskatta aldrig en klassiker!

Frukostintervjun: Sofia Torvalds

Nu har vi precis läst den lysande romanen Kaféet av Sofia Torvalds, läs här. Och nu undrar vi som vanligt om författarens frukostvanor.

God morgon Sofia! Vad äter du till frukost?
Rostat rågbröd med ost, ibland (pliktskyldigt) någon grönsak + kaffe (häften kaffe, hälften havremjölk).

Gott! Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Jag är journalist så det blir tidningar på nätet: DN, finlandssvenska Hufvudstadsbladet och finska Helsingin Sanomat, ibland Politico och Twitter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Absolut nåt terapeutiskt: jag ÄLSKAR terapiböcker! Att läsa en bok om sunda gränser (egna och andras) är ett bra sätt att förbereda sig inför en arbetsdag.

Åh! Det ska jag ta fasta på. Vad läser du just nu?
Jag har alltid en massa böcker på gång samtidigt, just nu Maggie Stiefvaters Dreamer Trilogy (på rekommendation av min dotter), The Road Less Travelled av M. Scott Peck (terapibok), Om bara av Vigdis Hjorth och Det högkänsliga barnet av Elaine Aron.

Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke?
Tyvärr post it-lappar eller pappersnäsdukar, såååå tråkigt.

Haha, vi ska skicka dig något fint. Skriver på något nytt?
Jag grubblar på en essäbok, dessutom har jag skrivit en fantasyroman för 10–12-åringar som jag slipar på och kanske snart vågar skicka till min redaktör Sara.

Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Nej, tyvärr! Jag får mina bästa boktips via läsande vänner på Facebook, via tidningar eller genom att googla på nånting som jag i stunden blir besatt av, varpå jag genast laddar ner en bok om ämnet på min Kindle.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Åååå skam: jag har ingen ordning! Det är mer liksom: ”böcker ur min mans bokhylla här och böcker ur min bokhylla här (vi flyttade ihop för 15 år sedan men ordningen kvarstår)” och ”Jane Austen får vara intill Evelyn Waugh här” och sedan har jag ett torn på mitt nattduksbord med det jag läser just nu, plus Louise Glücks samlade dikter (att läsa dikter på engelska fungerar som inspiration för mig, de får igång mitt skrivande utan att något av stil och språk fastnar) och en bok som heter The Poetry Pharmacy av William Sieghart, där jag letar fram tröst och poesi när jag befinner mig i mörka sinnestillstånd.

Det låter underbart! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.