Bokfrukost om Bro, bro av Jerker Virdborg

Årets sista frukost handlade om Bro, bro av Jerker Virdborg. Vi gillar hans böcker otroligt mycket. Man placeras i en plats och vet ingenting om vad som hänt tidigare. Därifrån, med den utgångspunkten följer en berättelse som tar de mest oväntade vägar. Det är något ovisst obehagligt som bara eskalerar.

Bro, bro är inget undantag. Här möter vi Edward som ”håller bron”. Det betyder att han belägrar en gångbro i staden, upprättar stängsel och försvar, och hindrar människor att gå över den. För deras egen skull, hävdar han. För mitt på bron finns ett stort hål och risken för ras är överhängande. Språket är vackert, ibland roligt, alltid precist. Vem är han undrar vi. Vad är det som fått honom att ”hålla bron”?

* Jag älskar berättelserna om broarna. De är helt realistiska.
* Om man bläddrar tillbaka i boken, läser om till och med, ser man att bro-berättelserna har en funktion. Det hänger ihop.
* Så sorglig bok.
* Man tycker så mycket om pojken. Så ensam.
* Var är föräldrarna? Talar han sanning om dem?
* För vem brydde sig om honom?
* Slutet välter verkligen omkull Alltsammans, det faller på plats.

Nu är det jul igen (år 2025)

Då var det dags för comfort and joy (dvs läsning)! Ingen av oss har julgran i år så bilden är från den fina granen hos Creme på Brännkyrkagatan. Vi avslutade frukostklubben i fredags. Det blev tio frukostar om jag räknar rätt och nu är vi inne på det sextonde året. Otroligt!

Vi frågade några bokklubbare vad de tänkte läsa i jul och så här lyder boktipsen:

Artens överlevnad
Satanstango
Fox
Kunde jag följa dig bort
Den barmhärtiga mördaren
God jul
Mina vänner
En magisk man
Minne och begär

Nu tar vi jullov här på bloggen (men hänger på instagram)

Kära faster

Färskt vatten till blommorna är en av mina favoriter. Det var här jag föll för Valérie Perrins sätt att fläta samman olika berättelser, i olika tidplan och med en (ofta) tragisk gåta som klangbotten och framåtrörelse. Men ändå med någon form av lyckligt, men aldrig sentimentalt, slut. Hon är väldigt bra på att låta sina karaktärer växa fram längs (de många) boksidorna och när boken är slut känner jag starkt för personerna och tänker ofta ett förvånat nejmen för upplösningen. Språket är vindlande, ibland associativt, stundtals poetiskt.

I Kära faster möter vi Agnès, en berömd filmregissör som ännu inte hämtat sig från en uppslitande skillsmässa. När hon får beskedet att hennes faster Colette har avlidit blir det en chock. För saken är den att Colette redan är död och begraven sedan tidigare. Agnès återvänder till staden hon tillbringat så många somrar i och återser barndomsvänner. När hon med mångas hjälp börjar nysta i vad som har hänt kommer häpnadsväckande historier. Till hjälp finns Colettes efterlämnade kasettband där hon berättar om sitt liv.

Kära faster har allt jag tycker om hos Perrin. Olika berättelser, olika tidsplan, en tragisk gåta som tidigt presenteras, oväntade vändningar. Vackert språk. Det är mycket jag gillar. Men här blir det för många trådar som slängs ut och dessa twist and turns leder till att historien blir för invecklad. När romanen närmar sig slutet är det mycket som ska redas ut och klaras upp. Jag tappar lite sugen mellan varven, och trots att jag gillar att vara i en Perrin-värld önskar jag att hon rensat undan lite.

Med det sagt väntar jag nu ivrigt på hennes nästa roman.

Kära faster. Valérie Perrin. Utgiven hos Edition J 2025 i översättning av Sara Gordan.

Dödens stenar av Ann Cleeves

Ann Cleeves Shetlands-serie tar sig nu till Orkneyöarna. Där får vi återigen träffa Jimmy Perez som bor på Orkney med sin nya familj. Jag satte boken i händerna på maken som tycker så här:

Som vanligt med Ann Cleves är miljöskildringarna en stor behållning. Det speciella med livet på vindpinade öar i Nordatlanten framgår tydligt. Romanen utspelar sig strax före jul med stormar och isdimma som riskerar att isolera ögruppen Orkney från Skottland – fastlandet. Persongalleriet är bekant inte minst sedan TV-serien Shetland och man känner en stark sympati med huvudkaraktären Jimmy Perez.

Tyvärr känns själva handlingen och upplösningen välbekant i sitt upplägg. Den ena efter den andra misstänka gärningspersonen avförs och till sist landar historien i en, enligt min uppfattning, onödigt komplicerad upplösning. Vi får i detalj följa Jimmy Perez och hans chef tillika frus misstankar och analyser utom just i upplösningen – ett sätt att hålla spänningen vid liv romanen ut.  Men väl värd att läsa om inte annat för just miljöskildringarna och persongalleriet. 

Dödens stenar. Ann Cleeves. Utgiven 2025 hos Albert Bonniers, i översättning av Johan Nilsson.