Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Ett samtal om Jag önskar dig lagom lycklig

Nu har vi läst Tove Alsterdals senaste roman Jag önskar dig lagom lycklig. Det är Malmö slutet av 50-talet där journalisten Inger möter sitt livs (?) kärlek . Vi följer deras historia, samhällsutvecklingen, inte minst den journalistiska, genom decennierna.

Ann-Sofie: Det första jag måste säga är att Alsterdal är en sådan skarp författare. Jag har läst flera av hennes krim-böcker tidigare och tänker alltid på att hon berättar så bra, både med språk och intrig. Det gick lite segt i början. Kan inte riktigt precisera varför. Kanske för att jag är rädd för kärlekshistor

Maggan: Jag gillade du-tilltalet och jag tycker att Alsterdal är en förträfflig författare, hennes språk och hennes gestaltning, wow. Men hade också lite svårt i början, förmodligen för att jag fruktade att det skulle vara en tämligen ordinär otrohetsskildring, som jag läst alldeles för många av. Men det hade jag inte behövt oroa mig för alls!

Ann-Sofie: Nej, det är verkligen mycket mer än så. Inkännande men aldrig smetigt. Intressant att följa en utveckling under många år. Romanen handlar om riktiga människor, Alsterdals pappa och hans älskarinna. Borde hon ha bytt namn? Skvallervarning?

Maggan: Nä, det är det autofiktiva som ger boken dimensioner. Hade inte fungerat lika bra om hon bytt namn. Eftersom det gått så många år och det finns en god dos av journalistiskt objektivitet i texten som helhet, är det inte skvaller.

Ann-Sofie: Jag läser i någon intervju att Alsterdal också tänker att det för fram allt det som Inger Wahlöö gjort. Jag letade upp några romaner som hon skrivit. Det ska också bli intressant att läsa. I samma intervju säger Alsterdal också att det blev ett sätt att möta sina föräldrar ur ett annat perspektiv, utifrån. Och då tänker jag på Elsa, det vill säga frun i den här berättelsen, vad tycker du om skildringen av henne?

Maggan: Jag gillar henne, hon har fötterna på jorden och hon sätter barnen först.

Ann-Sofie: Ja, jag tycker också om henne. Hon inte bara har fötterna på jorden, hon sätter gränser och är tydlig!

Maggan; Man talar ofta om inledningar i böcker, men sällan om slutet, (förutom i Margaret Mitchells ”Borta med Vinden” ). De tre sista meningarna i Jag önskar dig lagom lycklig är ett av de bästa sista meningar jag läst. Poetiskt och sammanfattande.

Jag ringer SMHI och frågar vad det var för väder den trettionde januari 1958.
Temperatur på strax över noll och dålig sikt, fuktdis som tätnar till dimma.
Ett duggregn ska falla över dem, som ger sig ut den kvällen.

Jag önskar dig lagom lycklig. Tove Alsterdal. Utgiven 2025 på Lind & Co.

Publicerat

Sköna sockor & varma vantar

Lite Breakfast knitting club kanske? Jag sitter och bläddrar i en nyutkommen stickbok, Sköna sockor och varma vantar. Omslaget avslöjar att här blir det mycket färg och mönster.

Ju mer jag stickar desto mer gillar jag bra böcker om stickning och garn som är mer än en samling mönster. Jag vill lära mig av experterna om hur de tänker. Hur gör de när de sätter ihop färger, väljer motiv, bestämmer garn? Vilka tips och tricks har de att rekommendera med sin långa erfarenhet? Sådant tycker jag är avgörande för att en stickbok ska bli intressant.

Den här boken är en basbok som ordentligt går igenom hur man tänka på saker som trådspänning och storlekar och val av stickor. Det är detaljerade och tydliga (och konsekventa) instruktioner Rakt igenom har boken fina bilder där de färglada och mönstrade sockorna och vantarna kommer till sin rätt. Jag blir som vanligt fascinerad över att man kan komma på så många idéer! Här följs årstiderna och man kan få sig ett projekt för vår, sommar, halloween, jul och så vidare. Jag tycker till exempel att midvintersockan är fin!

I alla mönster används sockgarn, och argumentet är att på så sätt kan man skaffa sig en rik garnsamling med samma garntyp i olika färger, och som kan användas i många olika projekt. Det är förstås ett argument gott som något, jag ändå tyckt det vore kul med idéer med andra garntyper, främst för vantarna. Men det ska sägas, det finns ju gott om sockgarner säger boken i en sammanställning. Så är det mönster och färger i allsköns variation kan det här vara en inspirationsbok!

Sköna sockor & varma vantar: 25 mysiga stickprojekt att krypa upp i soffan med. Anna Hewitt De fina fotona står Isabella Sarrión för.

Mer om mitt stickande här.

Publicerat

Inför Vitön –

Jag har strax läst ut Vitön av Bea Uusma. Fantastisk, just saying, och inför recensionsdagen i mitten av oktober bjussar jag på bloggyn om när jag läste Expedionen– Min kärlekshistoria

”Boken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.

Jag vill sms:a boken och höra lite hur det är: heeej, och vad gör du? Och så få ett meningsfullt sms tillbaka: Jag har klättrat på de hala klipporna på Sjuöarna, den nordligaste ögruppen på hela Svalbard. 

Vid fem-tiden har jag stått vid köksbordet många gånger och jag får jobba hårt för att klara min deadline. Men jag är effektiv. Snart är jag klar.  Har det ändå tagit för lång tid? Ligger Boken kvar där ute? Vill den fortfarande att jag ska komma och läsa? Borde jag duscha först?

Så sitter jag där. Vild i håret och bläddrar sida för sida för sida. Det är spännande och vackert.  Jag vill aldrig sluta läsa och se. Expeditionen. Min kärlekshistoria blir  MIN kärlekshistoria. Och jag blir inte svartsjuk om den blir din.”

Expeditionen. Min kärlekshistoria. Bea Uusma. Utgiven av Norstedts 2013. Jag har den illustrerade utgåvan.

Publicerat

Den förlorade trädgården

Det är intressant med böcker som börjar med ett slags facit. Som med utgångspunkt i en samtid blickar bakåt för att beskriva, förstå, klarlägga eller helt enkelt berätta hur det blev som det blev. Den förlorade trädgården placerar mig i en bil i Italien som besöker gamla gravar och ett litet barn kommer med en klok iakttagelse om de döda. Här får berättelsen om familjen Finzi-Contini starta och jag får omedelbart veta att de deporterades från staden och helt säkert mördades i ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Men nu är det 1930-tal. Ännu blomstrar familjens trädgård. En fantastisk park så stor att det krävs cykel att ta sig runt. När separationslagar i staden Ferrara utestänger judar från tennisklubben anläggs en tennisbana i trädgården och ungdomar bjuds in. I centrum av de tennisspelande ungdomarna står berättaren och familjens dotter Micòl, Kärlekshistorien genomsyrar hela romanen, men haltar och blir aldrig av. Så är det när bara den ena vill men inte den andra. Jag njuter av ett vackert språk. Och fasar att läsa fram hur världen sakta faller samman. En förlorad trädgård och en förlorad kärlek och en förlorad värld.

Den förlorade trädgården. Giorgio Bassani. Utgiven 1962 och min svenska utgåva kom 2017 i översättning av Elisabeth von Törne-Arfwedson. Boken ingår i en svit och jag läser gärna vidare.