Från A till Ö: F som i Fuentes

När jag för många år sedan ställde den klassiska frågan om den bästa boken till en person jag skarpt gillade blev svaret Terra Nostra av Carlos Fuentes. Jag tänkte: ”Vem är det?” Men jag ville ju imponera och inte verka korkad och hummade därför bara fram ett ”jaha, den” och låtsades veta exakt vem författaren var.

Ganska snart gav jag mig på Terra Nostra , som då bara fanns på engelska, men jag tog mig aldrig igenom den 800 sidor långa romanen. Jag minns att jag mer ville visa att jag läste den, på ett så där avspänt och ”jaha, du undrar vad jag läser”-vis. Ja, jag var ung 😊.

Men idén om Fuentes stannade kvar i mig och så småningom läste jag mindre mastiga stycken av honom, till exempel Aura och så här hänförd skriver jag om den:

”Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.

Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.

Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.”

Så Fuentes är fantastisk att läsa. Men jag har fortfarande inte läst Terra Nostra. Den engelska utgåvan har för länge sedan försvunnit i någon flytt. Men nu, minsann, raggade jag upp romanen på Bokbörsen. På svenska i översättning av Annika Erntson. Vi får se hur det går. Wish me luck.

Återvinningscentralen

Återvinningscentralen. Dit måste vi alla, där möts vi och går med våra frågor: Är pärm kartong eller metall? Hur ska jag betrakta ett trasigt höganäskrus? I vilken container lägger jag frigolit?

Det är ordningen och redan som gör att jag älskar att åka dit. Jag ordnar och fixar så att mitt jox levereras snyggt ner i sina containrar och boxar, och stundtals rättar jag till efter de som ”fulslänger” på fel ställen. Hur j***a svårt kan det vara?

Att läsa Återvinningscentralen är väldigt roligt. Den grafiska berättelsen innehåller en hel del samhällskritik och ”in your face” och rasande mycket engagemang. Jag skrattar, förfasas och nickar igenkännande om vartannat. Ulrika Linders sätt att teckna sin arbetsplats är så mitt i prick och tydligt. Mimiken går inte att missta sig på, vare sig på Ulrika själv eller alla de (vi) som kommer till återvinningscentralen för att göra oss av med våra rester. Om jag någonsin kastat fel så kommer jag aldrig göra det mer. En höjdarbok!

Utgiven på Galago förlag 2020.

Dubbel frukostintervju med Eva Swedenmark och Annica Wennström

Den här morgonen blir det dubbelintervju med två författare som ligger bakom ”bär-böckerna”. Den första kom 1998 och hette Smultron och svek och jag minns den som väldigt trevlig feelgood, fast då hade vi inte börjat använda ordet, tror jag. Böckerna handlar om familjen kring restaurang La Stella i Åre. Nu kommer Rönnbär och romantik som Maggan ska läsa snart. Så hur är frukostvanorna undrar vi!

God morgon! Vad läser ni helst till frukost? 
Eva: Älskar prasslet av min morgontidning till frukostkaffet.
Annica: Det jag skrivit dagen innan. Det är en bra start på arbetsdagen. Men jag kollar förstås också sociala medier. 

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Eva: En som försätter mig i ett harmoniskt och skrivlystet tillstånd. Till exempel Agneta Pleijels suveräna vackert skrivna Dubbelporträtt 
Annica: Åh, det är ju den som man tvingade sig att sluta läsa kvällen innan för att få några sovtimmar! Om jag ska välja en ny läsning någon morgon så får det gärna vara någon mysig roman som går bra att umgås med i sängvärmen. Gärna med starka relationer. 

Vad läser ni just nu? 
Eva: Alltid flera böcker på gång. Just nu Guillaume Musso La fille de Brooklyn (i min ständiga strävan att förbättra min franska). Zadie Smith Aningar, Louise Glück Meadowlands och Alice Zeniter Konsten att förlora 
Annica: Eftersom jag är inne i en intensiv skrivperiod blir det mitt eget och det jag och Eva skriver tillsammans. 

Vad använder ni som bokmärke? 
Eva: Jag viker ett hörn 
Annica: Jag har ett väldigt fint bokmärke från det samiska författarcentrumet Tjállegoahte, det påminner mig om hur många viktiga, och oskrivna historier det finns att berätta. 

Vilket är det bästa stället att läsa? 
Eva: Nersjunken i min soffhörna insvept i en pläd eller i hammocken på sommarön. 
Annica: Hm. överallt skulle jag säga. Men min favoritfåtölj är inte så dum. Den var min farmors. 

Härliga platser! Skriver ni på något nytt redan nu?
Eva: Annica och jag skriver på två manus. Jag, Eva, har två egna projekt som jag funderar på intensivt och skriver så sakteliga på. 
Annica: Det känns som om jag och Eva alltid har något på gång! Både var och en för sig och tillsammans. Pratar vi med varandra så liksom ramlar det ut idéer. 

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur ni sorterar böckerna i
hyllan? 

Eva: Oj, det skulle bli ett långt svar! Poesin är färgsorterad. Mina kvinnliga favoriter, har egna stringhyllor. Det finns en fransk hylla i vardagsrummet med fotoböcker och fakta och en stringpockethylla med fransk litteratur, en algerisk hylla med fakta och skönlitteratur. Alla andra romaner i bokstavsordning efter författarnamn. Det jag läser just nu i en stringpockethylla vid min säng. Och så vidare. Ja, jag har stringhyllor i alla rum! 
Annica: Lite alfabetiskt för att det ska gå och orientera sig, men jag ställer också författare som jag tror skulle gilla att umgås med varandra tillsammans i bokhyllan.   

Stringhyllor i varje rum låter flott! Då tackar vi för intervjun och önskar en trevlig fortsättning på dagen.

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.