Publicerat

Frukostintervjun – Cecilia Agermark

Med jämna mellanrum vikarierar Cecilia Agermark här på bloggen. Hon är vad man kan kalla storläsare med typ 250 lästa böcker per år. Missa inte hennes instakonto @bokcillen där en mängd böcker och läsning presenteras. När vi pratar frukost låter det så här:

Godmorgon Cecilia! Vad äter du till frukost?
Vanligtvis två fullkornsmackor med grönsakspålägg och en grapefrukt. Nu har jag dessutom upptäckt hur gott hummus är att ha under grönsakerna så det har jag kört de senaste veckorna. Viktigt är också en stor kopp Earl Grey.

Vi ser ingen bok. Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
På helgerna har vi papperstidning så då blir det tidningsläsning men i veckorna hinns det inte med någon läsning. De gånger jag äter frukost själv blir det dock roman.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Romanen jag håller på med för tillfället brukar funka när som helst på dygnet.

Så vad läser du just nu?
Just nu läser jag Monopolet av Måns Wadensjö varvat med The All-Girl Filling Station’s Last Reunion av Fannie Flagg som jag haft i min TBR-hög väldigt länge. Det är två diametralt olika böcker.

Vad använder du som bokmärke?
Oftast ett bokmärke jag fått gratis när jag köpt en bok, eller en papperslapp som just legat lägligt för stunden.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har två olika bokhyllor: en för svenska böcker och en för engelska. Självklart står böckerna i bokstavsordning enligt författarnas efternamn. Klassisk sortering med andra ord.

Ordning och reda! Tusen tack för pratstunden och ha en bra dag!

.

Publicerat

4 pockethöjdare

Vi tycker så mycket om pocketböcker! Stor läsupplevelse till ringa penning. Här får ni fyra höjdare vi har spanat in på nyhetshyllorna:

Nej och åter nej av Nina Lykke. Den stadgade familjefadern och äkta maken Jan träffar en yngre kärlek och vill lämna sin familj. Men inte helt. Han ber att ”få utforska den här känslan”. Ingrids liv ställs på ända. Svart och rolig berättelse som är svår att lägga i från sig.

.

En roman som placerar läsaren i huvudet på de olika karaktärerna. Att läsa samma skeende först från den svarta sjuksköterskan Ruths perspektiv sedan från nazisten Turks, ställer till det hos läsaren enligt ”walk a mile in my shoe-konceptet”. Smart och ambitiöst grepp om rasism, sjukvård, rättsregler mm. i dagens USA.  

.

.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell handlar mycket riktigt om en bokhandel, nämligen ett antikvariat i Wigtown, Skottland. Att följa bokhandlaren i hans dagliga vedermödor med kunder och böcker är otroligt underhållande. Glöm inte att handla boken hos den närmsta bokhandeln.

.

Andra delen av Ray Celestins kvartett av historiska kriminalromaner utspelar sig i Chicago under Al Capones era. Skickligt, välskrivet och spännande med Louis Armstrong som en av bikaraktärerna.

Publicerat

Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

    Publicerat

    Au pair av Cecilia Hansson

    Först tänker jag på hur in i vassen skoltrött jag var efter grundskolan att jag helt enkelt bestämde mig för att strunta i gymnasiet. På den den tiden gick det bra att få arbete och eftersom jag var snäll mot barn redan då blev jag barnflicka. Au pair låter flottare än barnflicka. Och kanske är det så. Man får ju bo utomlands. I Wien till exempel. Som Cecilia i boken jag läser. Men sen kommer jag på att den här boken inte handlar om barnpassning (även om jag verkligen undrar hur det gick med barnen).

    Så då tänker jag på olycklig obesvarad kärlek och Walter, den lärare som den unga Cecilia blir förälskad i därnere i Wien och som hela tiden återkommer i hennes tankar/liv. Erfarenheterna läggs som årsringar utanpå den där uteblivna kärlekshistorien. Hon lär sig tyskan, blir översättare, blir poet, barnen kommer. Och en dag sitter hon i samma skolkorridor som då. För att bli kvitt det som upptagit henne, tänker jag.

    Berättarsättet är så elegant och aldrig någonsin tappar man taget till var i livet berättaren befinner sig. Det är prosa och det är lyriskt och väldigt vackert.

    Au pair av Cecilia Hansson. Utgiven 2019 av Natur&Kultur.