Japan is on my mind

Jag tänker på Japan just nu och bjuder på boktips-vintage i ämnet som härstammar från Enligt O:s bokgeografi:

En Japan-bok
Vi kom över havet (Juie Otsuka) tar sin utgångspunkt i Japan där de japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.

DE som kommer över havet etablerar sig men återigen får de rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker. Rytmen berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.

En bok med Japan-koppling
Den sista samurajen – Helen DeWitt. Ligger på min topp-fem-listan över Bästa Böcker. Romanen förväntar sig en intelligent läsare och förutsätter att läsaren är bekant med – och mer därtill, tror jag –  litteraturhistoria och akademiska världen. Kopplingen till Japan är att huvudpersonen Sibylla vill ge sin lille son L bra manliga förebilder  – hon hittar dem i Akiro Kurosawas De sju samurajerna.

L (läser textremsan): Jag heter Katusushiro Okamoto. Låt mig få följa dig
L: Jag heter Kambei Shimada. Jag är bara en ronin. Vad är en ronin?
Jag: En herrelös samuraj.

En bok jag läst men aldrig bloggat om
En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Om en kvinna som börjar arbeta hos en matematikprofessor. Professorn har drabbats av en hjärnskada och minns på ett märkligt sätt. Mycket bra!



3–6, 6–9

Som sagt: I takt med att skaran av Alla Mina Barn växer får jag återerövra nya världar inom litteraturen. Jag är för närvarande målgrupp 3–6 och 6–9 år. Väldigt stora åldersområden! Att vara tre och läsa en bra bilderbok är något annat än att vara sex och nosa på kapitelböcker. Samma sak gäller nästa grupp. Det man läser när man är nio är någonting annat än det man har framför ögonen vid tre år tidigare Dessutom kan man ju alltsomoftast läsa på egen hand.

En 3-årsbok vi har gillat skarpt är Varför vill du inte blomma? (Katarína Macurová) En liten björn som vill odla rosor, men en av växterna vill inte blomma. Vi läsare får följa det väldigt roliga skälet till det – som ligger under ytan. Sådant tycker jag så mycket om, när bilderna lever i sitt eget språk.

Jag högläser så fort jag får chansen. Min läsröst är en högläsningsröst och något annat än när jag pratar i största allmänhet. Med den rösten och med boken i händerna blir vi Läsarna tillsammans. Det är väldigt trevlig!

Utöver detta vill jag berätta om andra skills, nämligen att jag är bra på att spontanimprovisera sagor. De dyker gärna upp vid matdags då till exempel familjen Köttbulle får problem med minstingen som så gärna vill rulla vidare i livet och ge sig ut i lingonmarkerna för att träffa nya kompisar. Eller den enorma släkten Ekorringer, med 300 kusiner som ställer till ett jävla hallå när man inte håller reda på deras förnamn.

Nästan alltid tappar jag bort sagorna när de är färdigberättade, det är synd. För det är i stunden som jag kommer på skämten och formuleringarna. Strax efter är det bara en story-line kvar och det är närmast omöjligt att återfå den där berättelsen. Man kan ju inte gå omkring med mikrofon runt halsen bara för att.

Avslutningsvis: fackboksgenren är annars populär. Att få nörda ner sig i tåg, bilar, jordbävningar eller katter är ju lika kul oavsett ålder. Men var är böckerna som Allt du vill veta om handarbete? Eller Liten faktabok om tråd och knappar. Eller Från Lilla lamm till din egen halsduk. Vet du?

Samtal om Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren är utan tvekan vår bästa saga. Vacker, spännande och sorglig om Barbro och hennes hemliga tvillingsyster Ylva-Li. Barbro tycker att familjen bara bryr sig om hennes lillebror så hon flyr ner till en annan värld med underbara platser och människor. Varför är boken så tilldragande?

Ann-Sofie: Jag tror att ett viktigt skäl till att jag tycker så mycket om den, fortfarande är det sorgliga slutet. När Salikons rosor inte längre blommar och meddelar att Ylva-Li inte längre finns.

Maggan: Den är både mörk och vemodig och jag vet att jag var 6 år när den lästes för mig första gången. Jag förtrollades av berättelsen kanske för att den är skriven i första person och berättaren är en flicka i den åldern?

Ann-Sofie: Ja, det har du rätt i. Berättelsen är också så barntillvänd. Alla de här platserna har namn som man själv skulle kunna fantisera ihop i en lek. Den vackraste Dalen i Världen. Hästarnas namn, Silverfot och Guldfot. Enkelt och inte tillkrånglat.

Maggan: Tror man förstod det instinktivt som barn, att Barbro egentligen lekte. Och när hon får pudelvalpen i slutet av sagan så säger hon ju också att ”den var liksom mer levande”. Vad jag önskade mig en pudel!

Ann-Sofie: Jag hade en hund, så jag förstod hennes längtan. Men jag sörjde att hon inte hade sin syster, ville att hon skulle vara mer ledsen än hon var. Sammantaget: så fin berättelse och den håller så bra som bara en riktig saga gör.

Maggan: Om någon frågar mig så är sagosamlingen som kom 1949 under namnet Nils Karlsson Pyssling, Lindgrens mästerverk. Mörka sagor om ensamma barn och hur leken och fantasin berikar. Allrakäraste syster, En natt i maj, Mirabell, Peter och Petra och inte minst Skymningslandet som jag älskar nästan lika mycket som Allra käraste syster. Göran har polio och varje kväll när han ska somna kommer den lille herr Liljonkvast och tar honom med på en flygtur genom Stockholm. Till på köpet en fantastisk Stockholmsskildring. Jag har läst sagosamlingen för flera olika generationer barn och alla har lyssnat intensivt.

Allra käraste syster illustrerades av Hans Arnold 1973, återutgavs på Raben&Sjögren 2017.

Frukostintervjun: Veronica Linarfve

Understundom läser vi feelgood här för att må bra och i dagarna kommer en ny feelgood-roman att gotta ner sig i. Vi intresserar oss förstås också om frukostvanorna hos författaren, Veronica Linarfve.

Godmorgon Veronica! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Ingen frukost utan kaffe! Varje morgon väcks jag av min man som serverar mig en kopp kaffe på sängen, superlyxigt! En gest om betyder oerhört mycket och som han vet att jag uppskattar enormt. När jag stigit upp blir det kokt ägg och ett glas rödbetsjuice samt grekisk yoghurt med granola. Jag är en riktig frukostmänniska.

Härligt! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
I mitt författarskap är jag inne i den fiktiva världen hela dagen så på morgonen måste jag uppdatera mig på nyheterna.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Det bästa är en härlig feelgood som får mig att le och känna mig varm i kroppen resten av dagen!

Berätta lite om din nya bok.
Inte helt Miss Lyckad är rolig feelgood med temat insikt och ensamhet. Boken är en fristående uppföljare till I huvudet på Miss Lyckad. Louise är nu gift och befordrad till chefredaktör på resemagasinet där hon jobbar. Allt borde ju härmed vara toppen. Men är det verkligen yttre omständigheter som gör oss lyckliga? Den frågan tampas Lousie med. Och så får vi stifta bekantskap med Kajsa, Louise syster som bestämt sig för att utbilda sig till livscoach och flytta in hemma hos Louise. Kajsa är en karaktär som utvecklades medan jag skrev boken och som jag tycker mycket om. Hon är förresten bra på att laga nyttiga frukostar.

Bra! Vad läser du just nu?
Dels läser jag om Stora små lögner av en av mina favoritförfattare, australiensiskan Lian Moriarty. Dels läser jag underbara och roliga Bettys resa av svenska Marie-Louise Marc.

Vad skriver du på just nu?
Just nu skriver jag på en fristående roman som känns väldigt viktig. Den handlar om vad som händer när man glömmer bort att ta hand om sig. Temat är allvarligt men jag försöker beskriva det tunga ämnet med en stor portion humor, så det kommer väl att bli en ”feel all” kan man säga.

Vad använder du som bokmärke?
Ibland använder jag ett gem men oftast viker jag hundöron. Jag vet att många tycker att det är synd och skam! Men jag är en person som läser aktivt, det vill säga med en penna i handen för att kunna markera fantastiska meningar eller nydanande karaktärsbeskrivningar. En arbetsskada kanske? Jag stryker under och gör noteringar i marginalen, viker sidan på olika sätt beroende på vad jag markerat i texten. Jag har faktiskt utarbetat ett litet system för de där hundöronen. Jag älskar att kunna gå tillbaka till en bok, slå upp en sida, läsa om och njuta av en underfundig formulering.

Jag är hundöre-förespråkare också. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Lästa böcker sorteras i färgordning. Sedan har jag en hylla för böcker jag köpt och ska läsa, de är ordnade i ett eget kösystem.

Åh, kösystem i bokhylla, det ska bli min modell. Tusen tack för intervjun, ha en fortsatt bra dag!