Augustpriset – hälsning n:o 2 när vi spekulerar

Ann-Sofie:  Maggan, förra året spekulerade vi som vanligt vilka titlar som skulle bli nominerade. Vet du hur många rätt du hade?

Maggan: Anyuru kanske? Brukar vara jättedålig på att gissa och den var ju en lågoddsare förra året.

Ann-Sofie. Rätt! Anyuru som vi båda trodde skulle bli nominerade. Jag lade till Sigrid Combüchen och fick därmed två rätt. Men i år då?

Maggan: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg som jag nyss läst ut är svår att förbise. Jag hoppas också på Ida Linde som skrivit Mördarens mamma och så förstås Jonas Gardell. Dessa har jag läst, finns fler nomineringstippade men jag vill inte föreslå romaner jag inte läst, (ännu). Jag har upptäckt att jag läst förhållandevis få svenska böcker i år. Fast nog skulle 1793 av Niklas Natt och Dag kunna platsa bland nomineringarna? Eller gavs den ut för tidigt?

Ann-Sofie: Jag har så otroligt svårt att komma ihåg utgivningsdatum så jag har rekapitulerat med hjälp av Bokus. Tyvärr fick jag ihop en lista på 27 möjliga nomineringar, eller om det var 37 till och med. Men om jag nu ska välja ut några då så är det Malin Lindroths Nuckan som du skrev om i veckan, Hemman av Magnus Dahlström, Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, De dubbelt så bra av Bengt Olsson, kanske Lugnet av Tomas Bannerhed, Geniet från Breslau av Lena Einhorn? Och så den jag hoppas ska kamma hem det hela: Jonas Gardells Till minnet av en villkorslös kärlek.

Maggan:  När det gäller fackböckerna så hoppas jag på Vargattacken av Lars Berge, som är superintressant och fängslande, en annan som jag läste med stor behållning är Bosse Lindquists Macchiariniaffären, fast om den egentligen är värd en August vet jag inte riktigt.

Ann-Sofie: och jag tror på Jens Liljestrands Mannen i skogen och kanske Kerstin Ekmans Gubbas hage i fack-klassen. Bland barn och ungdom är det skitsvårt. En alldeles för stor kategori. Fattar fortfarande inte varför den delas. Jag läste Gropen häromdagen, Emma Adbåge. Den har säkert en chans. Men jag tror på Jessica Bab Bondes Vi kommer snart tillbaka.

Maggan: Gropen kommer att vara svår att förbise så även Mannen i skogen, men man vet aldrig. Tjusningen med litteraturpris är att det alltid kommer böcker man helt missat och som är alldeles underbara!

Ann-Sofie: Japp, i morgon får vi besked. Vid 18-tiden på Södra teatern i Stockholm.

Love letter to Elizabeth Strout

Eller så är det ju inte, vem skriver publika kärleksbrev till författare i min ålder liksom.* Med detta sagt är jag så tacksam över att Elizabeth Strout skriver romaner. Jag har just avslutat Vad som helst är möjligt. Efter att ha läst Olive Kitteridge, min första Strout, tänkte jag sorgset att jag aldrig skulle få läsa något så bra igen. Men det fick jag för det gjorde jag nyss.

Jag är enormt fascinerad av en berättelsestruktur där människor som på något sätt har beröringspunkter får varsin del eller kapitel. Allt sedan filmen Short Cuts har jag älskat ett sådant upplägg, men inte alltid fungerar det i litteraturen. (När jag skriver det här kan jag inte komma på en enda bok vilket säger en del kanske). Vad som helst är möjligt har åtta, nio berättelser som var och en är en perfektion. Sättet som Strout gestaltar de här människorna i berättelserna är så skickligt. Det är språket. Det är tankarna. Det är sättet att röra sig i tid och rum så att jag blir omtumlad men aldrig yr. Jag tar till mig dem alla, vare sig jag tycker om dem eller inte. Eller, jag tycker faktiskt om dem alla. Alla. Pete Barton, mitt hjärta blöder! Abel och Dottie. April. Helt oförglömliga.

Om ni plockar ut adverb och adjektiv i min text kan ni förmodligen notera att de skulle passa utmärkt i ett kärleksbrev trots allt. Så prova och läs Strouts romaner nu. Kanske (förmodligen) blir du lika hänförd som jag.**

Vad som helst är möjligt ges ut på svenska av Forum förlag i översättning av Kristoffer Leandoer.

* eller?

**  Är du inte övertygad kan du läsa vad Maggans bloggy.

Augustpriset 2018 – hälsning n:o 1

Vi är ambassadörer för Augustpriset i år också.  Eller snarare för böckerna som blir nominerade, eller inte.  Det ska blir roligt och det sporrar oss att engagera oss lite mer i det stora litteraturpriset. För August egen del vill man kanske se lite mer prat i bok-kanalerna.

Att vara ambassadör för det här priset är inte ett kommersiellt samarbete, dvs vi får inte betalt för att göra ett jobb. En av förra årets ambassadörer, En förbannad podd, pratar i sitt senaste avsnitt om att de inte vill vara ambassadörer mer därför att det medför en massa merjobb, som de alltså inte får betalt för. Podden är ambitiös och bred som ni vet och säkert mer tidskrävande än att blogga på det viset som vi gör. Vi förstår deras åsikter. Men vi ser på vårt ambassadörskap på ett annat sätt. Vi gör det vi alltid gör. Läser böcker och tycker om dem i våra kanaler. Men med extra inspiration. Det tar samma tid oavsett. Vi gör inte heller annorlunda intervjuer med de nominerade författarna, blir de intervjuade av oss så är det den vanliga frukostintervjun som gäller.

I år kan det nog bli svårt att nominera sex titlar till de tre klasserna (skön, fack, barn- och ung). ”Året har varit ett bra romanår” var det många som sa nere på Bokmässan. Själv är jag ganska dålig på att komma ihåg när böcker kom ut. Antingen tycker jag att jag läste boken alldeles nyss eller att det var väldigt länge sedan. Jag har enkelt svårt att pricka in rätt bok till rätt tidpunkt.

Den 22 oktober presenteras de nominerade titlarna och snart ska Maggan och jag diskutera vilka böcker vi hoppas få uppräknade på Södra teaterns scen. Så nu sätter jag igång att rekapitulera bokåret som gått.

 

 

Vad jag tänker på när jag tänker på vandring

Den här bloggyn borde förstås skrivas till sommaren. Men mina tankar om vandring är inte årstidsbundna, jag tänker ofta på vandring. Nuförtiden så oändligt mycket mera. ”Vi människor har förflyttat oss till fots sen urminnes tider”, inleder Angeliqa Mejstedt  sin bok Vandra. Och ja, det är något med det där att sätta den ena foten framför den andra. En frihetskänsla, att bara kunna gå. Och tvärtom.

Vandra är framförallt en handbok, kanske mest till den som ska vidga sina vyer och börjar vandra (mer). Den har en tydlig struktur där teckningar och bilder visar hur man ska planera en vandring både för utrustning och val av plats. Därefter följer genomgångar för själva vandringen som navigering eller förhållningssätt till naturen.

Språket är tydligt i alla avseenden, som det ska vara i instruerande, lärande texter. Men det är också berättande och personligt. Inte minst när det gäller de delar av boken där författarens stora erfarenhet och upplevelser gestaltas. Ett exempel är kapitlet ”Att komma hem”. Har man vandrat länge kan det ta ett tag att återgå till det vanliga.

Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände en tomhet.

Därför tror jag att den också passar den som är intresserad av vandring men kanske inte har planer på att gå iväg nästa vecka. Den peppar och laddar med lust och energi även för den som mer tänker på vandring.

Boken har fokus på naturvandringar, förstås. Men jag skulle också intressera mig för att läsa om långa vandringar i civilisationen. Någon som går från Stockholm till Provence, typ, och där berättelsen inte nödvändigtvis handlar vad som sker i  städerna utan mer om själva vandrandet. Hur känns det att mest gå på asfalt? Hur hittar man småvägar genom villaområden? Vilken mat passar att laga på trangiaköket på en parkeringsplats? Den boken skulle jag också vilja läsa.

Vandra är utgiven av Natur & Kultur 2018.