Bloggen tar sommarlov till augusti, och vi hänger på Instagram under tiden. Ann-Sofie ska som vanligt solstolsläsa och hitta minst tio nya kaffeställen. Maggan ska läsa i Berlin och Gävle men allra mest på läsklippan vid Mälaren. Det här tänker vi läsa
Ann-Sofie: När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai. Slutet blir vår början av Chris Withaker Det som väntar migav Parinoush Saniee
Maggan: How to kill your family av Bella Mackie Mot paradiset av Hanna Yanagihara Detaljerna av Ia Genberg
Då har vi avslutat bokfrukostarna för sommaren. Storstadstemat blev sannerligen tydligt i Jag är Istanbul. Här följer vi berättarjaget Malin när hon under tid bor i staden med man och barn. Omedelbart får vi veta att hennes pappa hastigt har gått bort och i de oändliga förflyttningarna runt staden, till fots och med taxi, blir sorgen den ständiga följeslagaren.
Vi får känslan av att hon aldrig får fotfäste i staden, trots att hon säger sig älska den så mycket. Trots titeln tyckte någon att ”jag” inte alls var Istanbul. Stadeb blir en kuliss till det sökande till vem Malin nu är, utan sin pappa. Mamman kommer och hälsar på men blir akut sjuk med il-färder till sjukhus och läkare. Ångesten och oron är där, också för barnen och för mannen som är fotograf för svensk tv, alltid ute i oroshärder.
Vi tyckte om skildringarna av Istanbul, vissa kände igen sig väl. Några upplevde det som sorgligt att hela staden på något sätt gick förlorad för Malin som var så inne i den avskärmade bubbla som sorg skapar. Vi hade förväntat oss mer berättande, mot den gestaltande tillståndsbeskrivning vi fick. Vi hade kanske önskat mer av reflektion när tiden gått, när skrivandet kom igång. Vi var tacksamma för ett vackert språk, för det litterära.
Jag stickar ungefär lika mycket som jag läser. Två–tre timmar varje dag. Ibland gör jag båda samtidigt, ibland var för sig. På 80-talet stickade jag, som så många andra, otroligt mycket. Jag tyckte om vitt bomullsgarn eller färgglada garner i konstmaterial. Här är en typisk 80-talsutstyrsel som jag kunde hittas i (min mamma intill).
En annan falang på den här tiden ägnade sig åt ullgarn och att växtfärga dito. Det föresvävade aldrig mig att ha sådana dova färger och dessutom i stickiga ullgarner! Men när min stickning tog ny fart igen för några år sedan tog jag ullen till mitt hjärta. Och numera vill jag absolut både klä mig i och färga i alla möjliga naturfärger.
Ju mer jag stickar desto mer gillar jag bra böcker om stickning och garn. Det får inte bara vara en samling mönster. Nej, jag vill lära mig av experterna om hur de tänker. Hur gör de när de sätter ihop färger, väljer motiv, bestämmer garn? Vilka tips och tricks har de att rekommendera med sin långa erfarenhet? Sådant tycker jag är avgörande för att en stickbok ska bli intressant. Här är tre sådana som kommit i min väg:
I Stickning & växtfärgningsäger författaren Signe Siemsen att” färga med växter är som att måla av naturen, med naturen som målarfärg, på naturen som canvas”. Hennes bok är som ett naturens konstverk i sig, med inbjudande vackra bilder (av Jessica Sidenros). Men grejen med boken är att den är så detaljerad, pedagogisk och djuplodande för ett lära sig om bra växtfärgande. Hur man gör, och inte gör för den delen, i alla de olika stegen. Jag uppskattar också hur den beskriver annorlunda metoder, som att skapa spräckligt garn med hjälp av frön och växtdelar, för att få spännande resultat. När garnet är klart och färgat finns ett gäng mönster att sticka. Lika fint och tydligt instruerande. Pangbok helt enkelt!
Carina Olsson bok Fair-Isle-stickninganvänder färginspiration från både Shetlandsöarna och Gotland. Det jag gillar allra mest i den är hur man kan tänka när det gäller färgval. Carina är enastående i att kombinera färger så att alla kommer till sin rätt. Hon beskriver både hur man kan inspireras av naturen och hur man sedan omsätter sina valda färger till något vackert. Här finns också en rad mönster till vackra fair isle-kläder att sticka. Fantastisk!
Jag har skrivit om Erika Åberg tidigare, men här blir det med bild. På mig! Ur hennes bok Sticka till vardags är den här tröjan Austasjoen hämtad. Hur snygg!
Hela boken är full av snygga och praktiska kläder för alla, att slita på till vardags. Erika skriver: ” Att sticka plagg till sig själv eller andra är att tillverka både skydd och bärbar omsorg. Det är konst, vetenskap och kärlek i den ljuvaste av kombinationer.” Åh! Precis så är stickningen också för mig.
Detrasition, baby. Här möter vi Reese som längtar så mycket efter barn. Hon lever ett ganska destruktivt liv med snabba, intensiva – och många – möten med män, främst gifta sådana. För en relation är hon inte intresserad av. Så ringer Ames. Vi fattar genast att här har det funnits något och att detta något har tagit slut med ett brak. Saken är den, säger Ames, att jag har gjort Katrina med barn. Du måste hjälpa oss, för ingen av oss vet hur man har en familj.
Och så är en möjlig familj född. Med Reese som är transkvinna. Med Ames, hennes mentor i saken och som var mannen James, sen transkvinnan Amy och till sist genomgick en detransition till Reeses stora fasa och så Katrina som inte tänker vara ensamstående mamma, om ens mamma.
Andras relationer är intressanta på ett eller annat sätt, det är därför vi så gärna läser relationsromaner om och om igen, antar jag. Den här romanen ger mig fler aspekter att fundera över när det gäller hur vi betraktar oss själva och hur omgivningen ser oss. Är det samma sak att vara en förälder och far, frågan som Ames brottas med. Vad är en mamma? Hur bemöts en person som transkvinna och varför detransitionerar Amy till att bli man igen?
Så intressant läsning. Oväntade svängningar i berättelsen, ofta bitande roligt och sarkastiskt, likaså sorgligt och upprörande ibland. Det är med visst vemod jag lämnar den lilla möjliga familjen därhän när sista sidan är läst. Och hoppas på en fortsättning.
Detransition, baby. Torrey Peters. Utgiven 2021. På svenska 2022 hos Albert Bonniers, i översättning av Julia Gillberg
