Galna kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière

För många år sedan läste jag Marie & Blanche av PO Enquist, som är en fiktionens form berättar om nobelpristagaren och fysikern Marie Curie och Blanche Wittman En välskriven bok och en hemsk berättelse om hur Blanche blir alltmer förstörd av de försök med radium som hon låter sig utsättas för.

Jag tänker på Blanche när jag läser De galna kvinnornas bal som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset. Här bedrevs en psykiatrisk vård med en professor Charcot i spetsen. Kvinnor med så kallad hysteri behandlades här med nyfunna metoder inom hypnos. Det intresserade många människor från världen som besökte Charcots uppvisningar där han suggererade hysteriska anfall hos kvinnorna. En av hans favoritpatienter ska ha varit just Blanche Wittman. När Charcot dog blev hon i Enquists roman assistent hos Curie.

Vilka kvinnor hamnade på Salpêtrière? Tja, inte alltför sällan (alltid?) genom att maken eller familjen ansåg att de var sjuka och behövde vård. Det gäller till exempel Eugenie som placeras där, och familjen vill glömma bort denna skam med att ha en dotter på mentalsjukhus. Men var hon sjuk eller inte? Eugenies bror förfasas över systerns öde, men fogar sig för faders beslut och tiger still. Han får dock en avgörande roll i slutet av boken.

Det är alltid intressant att läsa böcker inifrån sjukhus och det här är i sig inget undantag. Författaren vill skildra kvinnors utsatthet och maktlöshet. Det är dock lite grund läsning stundtals. Det känns som om författaren vill skriva läsaren på näsan, så att ingenting missas eller missförstås. Det är lite synd tycker jag. But anyway, det är en läsvärd roman som man snabbt slukar sig igenom. Salpêtrière-sjukhusets tidigare verksamhet är fascinerande. Anläggningen finns kvar i Paris och det går att vandra omkring i parker och gångvägar och fantisera.

De galna kvinnornas bal. Victoria Mas. Utgiven 2022, på svenska hos Sekwa i översättning av Emma Majberger.

Tre läsningar om släkten

Jag har alltid gillat släkten. Har koll på de osynliga band som gör att man hänger ihop med någon brylling i USA och kan rabbla förmödrar ett antal generationer bakåt. Konto hos Riksarkivet har jag haft sen åratal och jag gillar att läsa församlingsböcker och utflyttningslängder

När jag för många år sedan läste Arvedelen av Inger Alfvén ville jag så gärna skriva en egen släktkrönika, för det är ju fint när det blir kött och blod på årtal, platser och egennamn. I Alfvéns roman skildras fyra generationer kvinnor som är bakgrundsgestalter när männen bygger samhället. Jag minns att jag fångades av kvinnornas tillkortakommanden och kamp för att få en egen plats. Den står i bokhyllan, men är inte omläst. Tänk om den inte blir lika bra?

För inte så längesedan läste jag Arvejord av Maria Turtschaninoff, en roman där platsen är central. Nevabacka, i finska Österbotten. En stor stor läsupplevelse att följa människorna på gården vid skogen. Förlaget kallar det episodroman, och den gör nedslag i olika tidpunkter genom historien. Människor dör och föds men förhåller sig till platsen, livet och varandra på ett sätt som är i samspel.

En tredje bok som jag läste med stor behållning är Där rinner en älv genom Saivomoukta by av Pia Mariana Raattamaa Visén. Till byn kommer två människor för att leva och bilda familj Också här får man genom nedslag i tiden följa familjen fram till våra dagar. Här kan man tala om umbäranden. Ett stillsamt t stillsamt med drivet berättande. Att skildra så många generationer med så få ord är skickligt.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång som psalmen (297?) skriver. Det är något intressant i detta att man har sin plats i en evig räcka människor på en tidslinje, men att den linjen närmast evig. Hälsar en filosofisk Ann-Sofie och dyker ner i arkiven igen.

Bokfrukost om Vi av Edgar Corvera

I veckan bokfrukosterade vi om romanen Vi, tillsammans med författaren Edgar Corvera och förläggaren Maria Såthe.

Vad är ett vi? Vilka är jag ett vi tillsammans med? En enkel och svår fråga som vi pratar om över morgonkaffet. Vem är Orlando, huvudpersonen, ett vi tillsammans med? Sin lilla son, sina föräldrar, släktingarna som är kvar i Belarus?

Den tunna boken spänner över tid och rum. Vi imponeras över att den kan omfamna så många berättelser utan att vare sig bli spretig eller ytlig. Här är klass, kärlek och främlingskap. Att hitta sig själv på platser som inte känns hemma. I fragment flyttas vi mellan Sydamerika, Sverige och Belarus. Mellan nutid och dåtid och aldrig tappar vi tråden. Språket är koncist. Lättläst och vackert.

Vi längtar redan efter nästa bok av författaren.

Vi. Edgar Corvera. Utgiven hos Wahlström & Widstrand 2023

Från A till Ö: O som i O’Dell

Uppe under taket där jag har hyllorna med lästa böcker hittar jag några romaner av Tawni O’Dell. Jag minns när jag läste Ivans återkomst, min första av författaren.  Utspelar sig i Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa. Så jävla bra bok.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

”Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

Det hårdkokta förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

I Sköra bestar är det samma kolgruvemiljö i Pennsylvania där pojkarna Kyle och Klint sedan år tillbaka bor tillsammans med sin pappa efter att morsan dragit iväg. Storebror Klint är stadens baseballstjärna och har starkt stöd av sin pappa. Kyle är femton, kär i Shelby och längtar efter sin lillasyster som flyttade med mamman.

Så kör pappan ihjäl sig. Från ingenstans dyker mamman upp igen för att ta tillbaka sina pojkar och flytta dem till Arizona. Men de vägrar. Shelby kommer på den goda idén att hennes farmor, den ogifta ms Jack skulle kunna ta hand om pojkarna.

Det jag verkligen gillar i boken är berättelserna ur Kyles perspektiv. De delarna är så gripande och initierade så att jag baxar. Jag gillar hans sätt att betrakta världen, relationen till sin storebror och Ms Jack. Bra bra bra! Mindre gillar jag delarna där Ms Jack får ha perspektivet. Det blir en gräns mellan mig och texten som jag aldrig lyckas ta mig över.

Jag tycker om O’Dells romaner om det fattiga USA, om arbetarna och en hård miljö utanför storstäderna. Kanske är det därför jag hakar upp mig när det blir den motsatta sidan, kolgruvemiljonärskan som gestaltas, även om Candace Jack är en hyvens kvinna.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.