Jag har ju läsmånad Japan. När jag jag rotar i Lästa böckers förråd om Japan hittar jag den här spännande romanen och bjussar på en gammal bloggy.
”Efter det första kapitlet skriver jag ett litet namn- och relationsschema för att slippa gå tillbaka. ”Vänta, vem var Yoshiki gift med? Eller var det hon som dödade, nej just ja det var Yayoi.” Sen går det lättare.
Det här är en otäck roman. Jag är specialist på att göra om ord till detaljerade bilder i huvudet. Därför läser jag sällan skräck- eller kriminalromaner där det finns risk för ingående skildringar av våldtäkter, fingrar som knipsas av eller ögon som sticks ut. I Fri finns mycket material att göra bilder av.
Samtidigt: När jag lägger ifrån mig boken är nästan alla blod-bilder borta i huvudet. Jag minns annat. De många sidorna får mig att lära känna de olika personerna väl, somliga blir trevligare än andra. Fyra kvinnor vars gemensamma arbetsplats är fabriken för matlåde-packning står i centrum. Vanliga (nåja, ganska) kvinnor med sina olika relationer och bakgrunder. Vad ska man göra om man är gift med ett svin till man, blir en kärnfråga. Det löser sig och plötsligt är de tre andra kvinnorna involverade i ett mord och konsekvenserna är inte överblickbara.
Det vilar en kyla över hela boken. När jag skriver om den nu tänker jag: är det natt under hela tiden? vilket det inte är. Men den känns metallisk och mörk med inslag av neonljus och blinkande gatlampor. Det är inte bara den deprimerande miljön eller de oväntade personerna som skapar stämningen. Jag tror att det ligger i språket också, de korthuggna meningarna.
Läser du Fri så titta på mitt relationsschema efteråt. Fick jag det rätt?!
Fri av Natsuo Kirino. Utgiven 2007 av Bra böcker i översättning av Lars Vargö
