Var är jag i boken?

Jag diskuterar med ett av småbarnen som har börjat läsa (får sig läst) kapitelböcker. Hur vet du var man ska börja läsa nästa gång? undrar jag. Har du ett bokmärke? Nej, svarar barnet bestämt och kanske lite förvånat. Man gör ett hundöra och viker ner ena hörnet på sidan så här. Barnet är i mitt lag, tänker jag stolt. Hundöra-laget. * För huruvida det är okej eller inte att vika ner hörnet på boken kan skapa starka diskussioner bland bokfolk.

När vi gör frukostintervjuer frågar vi alltid om hur personerna gör för att markera läget i boken. Så här svarade några:

Mariette Glodeck: Ofta ett vykort ser jag nu. Oskrivna vykort. Vintage och vackra som svärmor skänker mig. Men det kan också vara en bit riven papp, eller ett Ica-kvitto

Hillevi Wahl: Jag viker hörnen. Brutalt. Ibland sätter jag gula lappar om det är mycket anteckningar att hålla reda på.

Bia Sigge: Post-it-lapp eller viker hörn och då viker jag liksom hela sidan, fult men effektivt.

Aino Trossell: Det finns böcker med inbyggt bokmärke, som Knausgårdboken ovan, annars blir det vad som helst, i värsta fall hundöron.

Therese Söderlind: Det som finns till hands, men aldrig något ätligt. Jag viker INTE hundöron i böcker, men ulltrådar från en filt, tvättlappar som lossnat från någon tröja, kam, halskedja, vykort, pressad blomma, dödsannons … de har alla funnit plats i böcker jag läst.

Mattias Leivinger: Visitkort! Framför allt mina egna. Mycket bra format och vilar trevligt i nypan. Tappar jag bort ett har jag en drös kvar.

Stina Stoor: Får väldigt fina bokmärken av mina döttrar ofta. Utklippta och målade figurer. Ibland laminerade.

Sophie Hannah: Nothing. I’m afraid I’m one of those people who turns down the corner of the page. Though I wouldn’t do that with a book that meant a lot to me. But most novels I read go straight to the charity shop once I’ve finished them, and I don’t actually think there’s anything wrong with turning down the corners of pages, really. A book is something to be used and enjoyed, not preserved as if it’s some kind of holy relic.

Det skriver jag under på. Vad säger du? Hundöra eller inte hundöra?

*Jag lovar att småbarnet kommer att få veta att man bara kan hundöra sina egna böcker, inte bibblots.

Höstens stickböcker

Uppläggning: Nuförtiden stickar jag i lika hög utsträckning som jag läser. Jag har lärt mig att läsa och sticka samtidigt som bekant och också lärt mig att alla böcker kan man inte sticka till och all stickning kan man inte läsa till. Jag planerar också mycket vad jag SKA sticka. Därefter stickar jag  långsamt och eftertänksamt så planerna är alltid fler än vad själva utfallet blir, om man säger så.

Första varvet: När jag pratar om stickböcker brukar jag säga:

det är som är som med kokböcker. Man tar en bok och bläddrar och inspireras och tänker att det där ska jag laga till/sticka. Egentligen är inte stickböcker min grej. Inte kokböcker heller faktiskt. Jag gillar de enstaka mönstren och recepten. Har aldrig riktigt kommit in i bläddrandetl

Men skam den som ger sig. Den här hösten har jag två böcker som jag nogsamt bläddrat i och planerat från … men ännu inte stickat någonting riktigt helt ur. Alla superstickare känner väl till de två författarna: Maja Karlsson och Erika Åberg, båda väldigt kända personer i stickvärlden.

Vanten: Maja Karlssons bok heter Trettiofem vantar och innehåller följaktligen mönster till lika många vantar. Alltså jag skriver det en gång till med siffror — 35! Maja berättar att hon dessutom gjort hela eller delvisa mönster på ytterligare en lång rad vantar som förkastats inför den här boken. Det är helt otroligt tycker jag. Jag satt nere i Paris förra månaden och grubblade hårt på ett vantmönster och har kanske kommit 75 % i tanken men ännu inte ens fått något på provstickorna. Nu är jag inte mönsterdesigner som Maja såklart, men ändå. Det är fantastiskt att komma på så många varianter på både modeller och mönster. Bokens väldigt många sidor (182) innehåller vackra bilder: mycket stickat i naturen och i folkloristiska miljöer. Förutom mönster och instruktioner finns delar som en stickskola och presentation av garner som används. Instruktionerna är tydliga och eftersom det är så många varianter av vantar, såväl när det gäller konstruktion som mönster, kan man hitta sådana modeller man både gillar och inte. En sak är synd dock: mönsterbilderna är handritade. Jag gissar att det är en formmässig idé, men det blir otydligt. Svårt att se och räkna.

Tröjan: Erika Åberg, @wynja, är från Gotland och det framgår ofta av bilderna i hennes bok: Sticka: varmt och mönstrat. Boken har en fin parad av sockor, mössor, vantar och tröjor, ett tjugotal olika plagg. Instruktionerna inleds ofta med en liten berättelse som placerar plagget i ett sammanhang. Det är en stor variation av modeller och mönster som är nyskapande och traditionella, ibland både och i samma plagg. Färgsättningen är ofta helt fantastisk. Jag tycker i stort sett varje grej i den här boken är så snygg och jag har strax mössan Rost och ärghuvudet stickorna.

Jag uppskattar  mycket att få höra Erika berätta om stickning under flera sidor i början av boken, hon ingjuter mod i den ovane stickaren och skapar lust och motivation hos den erfarne.

Avmaskning: Jag tycker som ni ser om båda böckerna. Vissa saker mer än andra. En sak jag tänker på när det gäller stickböcker är att bilderna så gärna tas ute i naturen. Frostnupna nypon, krispiga löv, träbänkar, röda stugväggar och vågor vid sten är inte ovanliga. Jag ser fram mot bilder och böcker som har staden som motiv. En raggsocka som dinglar på en gatuskylt. Två tröjklädda personer som fikar på ett stadscafé, vantar som håller i en ledstång i tunnelbanan. När kommer de?

______

Här har jag skrivit mer om stickning

Trettiofem vantar av Maja Karlsson. Utgiven hos Bonnier Fakta 2018. Foto: Helén Pe.  Sticka: varmt och mönstrat av Erika Åberg. Utgiven hos Semic förlag 2018. Foto: Malin Nuhma

Brev från Paris 2018

Jag är i min lägenhet och läser Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Snart måste jag lägga den åt sidan för att få på mig kläderna och gå till Institut Suèdois och lyssna till ett samtal med Linn Ullman. ”Måste” som i ”boken är så bra att jag inte vill slita mig”. Men jag stoppar den i väskan och går iväg. Jag hinner nog läsa lite till innan det börjar. Väl där slår jag mig ner och väntar på att samtalet ska börja. Läser. När jag tittar upp ser jag Hanne Vibeke Holst. Jo, jag blinkar några gånger och undrar om läsningen stigit mig åt huvudet på ett dåligt sätt. Men hon sitter kvar. Efter Ullman-samtalet måste jag gå fram till Holst och berätta. Vi skrattar åt att hon är just där i Paris, just där på Institut Suèdois, just då.  Och jag är snabbt tillbaka i lägenheten och fortsätter att läsa.

Vad sa Linn Ullman då? Att man behöver känna sig fri när man skriver. Att det var viktigt att frigöra sig från sig själv och sina föräldrar när hon skrev De oroliga, att det var (bland annat) därför hon använder epiteten Pappan, Mamman, Flickan i boken. För att markera fiktionen. För sig själv. Hennes intervjuare under samtalet ställer långa krångliga närgångna eller överfilosoferande frågor och jag hör fransmännen runt mig viska ”vad är det för en fråga?” men Ullman klarar det trots allt galant. Jag ser i tidningen att en dramatisering av boken ges på Dramaten.

Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna.  Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa Le mystére Henri Pick, den är fräsch och rolig. ”

Jag provläste första sidan i butiken och förstod 75 %. Avgörande gräns. Så jag köpte den. Det är en bibliotekarie som hittar en mystisk bok i sitt bibliotek. Kan bara vara bra! Ser sen att den är filmatiserad.

Efter några dagar blir jag inbjuden till ett litterärt evenemang på Sorbonne, ett rundabordssamtal utifrån John Ajvide Lindqvists författarskap. Fantastik och samhällskritik. Författaren medverkar. Jag får dock tacka nej. Men visst ser det intressant ut? Vad jag tackar ja till är en presentation och diskussion några dagar senare med Elisabeth Åsbrink utifrån hennes bok Orden som formade Sverige. Vad är egentligen Sverige? Och vilka ord är viktiga när man formulerar sig i saken?

 I Paris ser jag överallt folk som läser pappersböcker. I parken under lunchen, på caféet, på metro och buss. På restaurangen sitter ofta någon vid bardisken och dricker något och samtidigt läser.  Det är december nu. Jag är tillbaka i Stockholm. På tunnelbanan ser jag en person som läser en pappersbok. Men jag tänker alltid att alla läser böcker i sina mobiler.

Det var Paris det. Jag såg Eiffeltornet också.

Augustpriset – hälsning n:o 4 om vem som kan kamma hem priset

På måndag den 26 november är det dags för den högtidliga prisutdelningen av Augustprisets tre klasser. Vi har läst de sex nominerade titlarna i kategorin skönlitteratur och så hann vi nog med att läsa de flesta i barn- och ungdomsklassen också. Vad tror vi nu då inför måndagen?

Ann-Sofie : Jag har läst fem böcker, du har läst alla. Men jag tror att det är Sami Saids roman som kommer att vinna. Jag upplever att den är den starkaste av de här sex titlarna.

Maggan: Saids vackra språk gör Människan är den vackraste staden till en typisk Augustprisvinnare, kanske är den också min favorit. När det gäller barnböckerna är jag helt golvad av både Jenny Jägerfelds Comedy queen och Ulf Stark/Kitty Crowthers Rymlingarna. Jag är däremot  inte golvad av någon av de skönlitterära böckerna.

Ann-Sofie: Nej, det känns lite trist kanske. Jag var besviken över nomineringarna, men hoppades att det ändå skulle vara något som tog mig med storm. I barn- och ungdomskategorin är det svårare tycker jag. Jag tycker Comedy queen är en fantastisk berättelse om hur man lever vidare efter att mamma tagit sitt liv. Men jag tycker också att Vi kommer snart hem igen är en stark och viktig bok. Utöver det tycker jag Hemma hos Harald Henriksson skildrar klasskillnad med bild och text i sådant utmärkt samspel. Dessutom hann jag med att läsa Rymlingarna och gråta ihjäl mig och tycker om den också. Gropen, ja den gillar jag ju också och Regn är så finstämd. Ja, du hör ju. Hann du läsa ur fackboks-klassen?

Maggan: Inte en enda bok tyvärr, är så himla sugen på Jens Liljestrands Mannen i skogen och på Alexandra Pascalidous Mammorna, den sistnämnda ligger i pipeline här hemma. Sedan vill jag djupdyka i Lars Tunbjörks Retrospektiv. Älskar berättande genom bilder. Jag vidhåller att den stora grejen med bokpris är alla de suveräna boktips man får, sedan struntar jag personligen i vem som vinner. Fast jag förstår att det är en fantastisk känsla för författaren att få ett Augustpris!

Ann-Sofie: Ja, alldeles säkert. Då får vi se på måndag vem som får den känslan helt enkelt!