Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Tematrio: skolan

Lyran säger böcker om skolan och jag kommer på en räcka böcker. Här är är tre riktigt  bra!

1. Manuskriptet av Henrik H Langeland. Akaporr i Oslo när det är som allra bäst. Fler akaporr-böcker.

2. Splitter av Charles Benoit. Om Kyle som går andra året i Midlands, ständigt svartklädd och huvudet täckt av tröjans luva. Morsan tjatar, farsan skäller, lärarna suckar och vet att det ändå är kört för den där losern. Men så…

3. Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Skolan är ju ogemytlig ibland. Här i Engelsfors ännu mer.

En extra som får hamna utanför eftersom jag blir tjatig om den i tematrio annars: Som om jag frågat av Johanna Lindbäck. Här är vi ofta med in i klassrummet.

Publicerat

Jag biter i apelsiner

422237383_37e63bd6b3_mJag sitter på 16 A och läser det sista. Vad ska jag säga, tänker jag, vad ska jag skriva om den här romanen? På sista sidan skriver jag möjliga ord och meningar.  Hudlöst är ett ord som kan användas, men när jag vänder på boken och läser baksidesblurben ser jag att det ordet står där. Och även om jag stavade fel och skrev hudläst först och det ordet egentligen stämmer bättre, så kan jag inte använda det. Hudlöst. Hudläst. Hud mot hud.

Det luktar varma sängkläder, svettiga och ångestfyllda, där huvudpersonen gömmer sig. Först är det Ödlan, ett lika fysiskt förhållande – hud mot hud – som det hon sedan startar med Lo. Lo som inte har något annat än henne trots att han är så avvisande från början. Jag är inte klar över varför hon går in där. För att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet? För att mamman övergav? För att Ödlan försvinner ibland? Allt kan bara gå åt skogen. Hud skalas av som på apelsinen. Kött och blod kvar och lätt att skada.

Det är ryckigt och rytmiskt och ett nytt sorts språk. Att läsa romanen är att lägga min hud mot hennes hud och känna det hon känner. Jag får ångest. Och kanske stråk av längtan.

Jag biter i apelsiner. Annakarin Thorburn. All lycka till henne för en stor debut och till Gilla förlag som gav ut den 2013

Apelisnfotot är hämtat från här.

Publicerat

Eftersom ingenting varar

eftersomDet är som att läsa snabba andetag.

Är du ensam? Är du ensam eller finns det en man vid din sida? Någon som tålmodigt baddar din panna, håller dig i handen, frågar om du vill dricka något, en man eller kanske ett barn?

Vincent har fått ett brev från kvinnan han en gång älskade. Älskar? Hon dör, skriver hon, och ber honom att komma och säga farväl. Vi följer honom i bilen på väg till Geneviève och han låter deras gemensamma tidigare liv passera revy. Vem ska han få träffa? Hur ska mötet bli efter alla dessa år. Och jag förstår att de lämnade varandra för att något ohyggligt hände. Det fanns ett barn. Ett barn som försvann och som aldrig återfanns.

Hur länge stannar hennes doft kvar i ett tyg? Hur länge tar det innan den också försvinner?

Vincent kommer fram och hittar Geneviève så oerhört sjuk. Men hör här när han frågar henne om var alla böcker tagit vägen:

Ett femtontal… Jag har bara behållit de nödvändiga böckerna. De som hjälper mig att leva.

Det här är nog en av de vackraste romaner jag läst på länge trots det tragiska. Det är kärlekshistorien, det försvunna barnet och den sjuka Geneviève som är så sorgligt och när det framförs med de vackraste formuleringar blir det bara starkare och mer ohyggligt.

Och frågan är om inte romanen finns bland de femtontal nödvändiga böcker jag skulle behålla.

Eftersom ingenting varar. Laurence Tardieu. Utgiven 2006. På svenska av Oppenheim förlag 2012