Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Bokfrukost om Man kommer aldrig ifrån Paris

Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.

Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.

Publicerat

Bokfrukost om Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

2008 Lilla augustpriset. Debutroman två år senare. Och 2014, när författaren fyllt 24, kom den här romanen Ett så starkt ljus med ett språk så snyggt att man bitvis baxnar!

I fem delar letar Sara efter vem hon är, efter kärlek, efter ord. Hon träffar skådespelaren Joanna som inte alls vill ha Saras kärlek, bara hennes beundran och uppmärksam. C, som är ”dark and twisty”. Veronika, vars kärlek Saga struntar i egentligen. Under barstolen ligger den tunna tygkassen med dagboken, alltid med, huvudet fullt av det som ska formuleras. I den sista delen, i samtal med Emil, beskrivs också skrivandet av den roman vi nu ska diskutera. Frukostbokklubbarnas meningar är delade:

* Mer känsla än innehåll.
* Jo man känner igen sig i den unga kvinnan.
* Vad är det hon ser hos C egentligen? Hans ointresse?
* Jag är team Sara. Känner starkt med och för henne.
* Språket är så vackert. Välformulerat.
* Men är det något mer än det? Än språket?
* Ärligt, jag hoppade över en hel del.
* Ambitiös roman, och rätt pretentiös, va?
* Hon stannar verkligen i tanken med texterna, i situationerna. Hastar inte förbi eller slarvar över. Det gör att man känner starkt.
* Läs hennes senaste romaner, Morla och Genom delning. Så läsvärda!

Publicerat

Kärlek vid sidan av?

Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig är en brevroman, och det är ju något visst med det. Lauras brevskrivande är strukturerat i månader, med början i mars. Naturen får plats med grannars rabatter med krokus och snödroppar. Hon skriver till sin man Arvid och så till den andra mannen som hon känner en så stark dragning till. Hon säger:

” Det är ditt begär jag behöver. Att jag ens kan väcka något så starkt och vidunderligt i någon. Att något så stort ens finns och att det någonstans i mig bor en kraft att möta det”

Lauras man är vardag och det är ömsint och storsint kärlek. Med den hemlige, underkastelse och en egendomlig åtrå. Inga samtal skildras, ingenting annat än vad som sker i sängen och jag finner det rätt ointressant, jag rycks inte med i hennes besatthet. För jag fattar inte vad det är hon vill. Och inte hur hon ens orkar leva sitt liv, sitt dubbla liv.

Då förstår jag huvudpersonen i Vuxna förbrytelser mer. Hennes egendomliga kombination av frihetskrav och längtan efter att bli tagen på allvar, tagen i anspråk av den gifta mannen hon regelbundet träffar. Å ena sidan vill hon att det ska vara något särskilt mellan just de två, å andra sidan förefaller hon inte vilja vara bunden. Mannen säger att han inte tror på monogamt liv. Nej, men jag tror att kvinnan trots allt har en längtan dit.

I en bokklubb diskuterade vi just Vuxna förbrytelser och flera var förbannade på mannen som de tyckte utnyttjade henne, lät henne komma långt ner i prioriteringarna. Kanske det. Jag tyckte han var rätt tydlig med vad han ville och inte. Det går ju att bara lämna.

Kanske är det för båda kvinnorna det Laura uttrycker:

”Det är som att jag inte kan finnas i världen om ingen begär mig i den. Och hans begär är så starkt. I hans blick blir jag till och får plötsligt mening.”

Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig av Lotta Ilona Häyrynen. Vuxna förbrytelser av Jenny Nordberg

Publicerat

Minne och begär

Kan det vara den bästa boken jag läste 2025? I alla fall högt upp på topplistan. Minne och begär. Det hela utspelar sig under ett dygn, en fredag ,och börjar när Maggie ligger i sängen och undrar om det är meningsfullt att kliva upp. Hennes man är i ateljén och målar.

Snart framgår att det är pandemi av något slag, det pratas om en andra våg. Jag tror länge att vi är i den covid-tid som nyss var men förstår sen att det här är längre fram i tiden. Den ena av sönerna har ”flyttat hemifrån” och bor under oklara omständigheter i ett rivningshus någonstans. Det har gått tre månader sedan han hörde av sig och kanske är det just den här fredagen han kommer att komma hem till familjemiddagen. De är här tillfälligt, säger de. De flyttar tillbaka när allt lugnat ner sig.

Maggie har en oskriven bok som hon stundtals tänker på och hennes man längtar till den tiden då de båda var kreativa om än på olika sätt. Det är en klaustrofobisk känsla när de två, och den andra sonen, går runt i lägenheten. Trampar varandra på tårna. Men också ute på stan är det reglerat och isolerat. Med hjälp av en app, som alla förväntas ha, framgår vilka områden man kan vistas i och vilka som är röda zoner, förbjudna och farliga områden.

Den här klaustrofobiska, dystopiska stämningen blir en fond som Maggie och familjen lever sina liv inför. Otroligt intressant och inlevelsefullt skildrat. Språket gör sitt förstås. Vackert och pricksäkert, där både tankar och dialog får ta plats. Det är det vanliga livet placerat i ett land som närmast rasat samman. Inte utan att man får känslan av ett förebud.

Tidigare bloggat om Gabriella Ahlström