Naturen

David Thurfjells bok Granskogsfolk handlar om svenskars relation till naturen. Själva ordet granskogsfolk är avslutningen i en dikt av Harry Martinsson som säger att även om vi finner att vi är oss själva i stadsmiljön bär vi en längtan till naturen, vi är ett granskogsfolk.

Jag har just avslutat boken när jag i gummistövlar går längs kanten på granskogen (den bästa skogen, om du frågar mig). Det är ju så härligt. Vad är det man känner i naturen? I Sverige brukar vi kallas sekulariserade, men många människors beskriver sitt förhållande till naturen som något särskilt. Är det en existentiell djupupplevelse, kanske andlighet?

I de intervjuer Thurfjell presenterar handlar det snarare om konsumtion. Vi känner efter och riktar blicken inåt, det är sant. Men människorna förefaller mer konsumera naturen på samma sätt som andra upplevelser. Kultur, teater och natur. Man blir inte ett med naturen, är inte där för idka skogsvård eller bry sig om hur vattnet mår. Man vill uppleva och känna. Och samtidigt som vi vill att naturen ska påverka oss fjärmar vi oss från den, så tolkar jag Thurfjells undersökningar. Det blir aldrig någon samklang.

Men det i bakhuvudet är det intressant att läsa En ung naturälskares dagbok. Här är det Dara McAnulty vars blogg ligger till grund för den här naturboken (och som handlar om väldigt mycket annat också). Hans förhållande till naturen är så fint. Hör här:

Varje dag utforskar vi alltmer av skogen på andra sidan vägen, delar upp nöjet i små portioner, lär känna den som en vän. Vi har hittat hemliga stigar bland nötskrikor och råkor.

Men lika mycket är han arg över hur vi inte bryr oss om naturen. Här uppmanar han sina läsare att engagera sig i natur och klimat, att verkligen vara vän med naturen, inte konsumera den när det passar oss. Han njuter av naturen, men han är också arg för att vi människor inte gör det vi borde för planetens skull.

Boken sträcker sig över ett helt år och det är läsvärt och engagerande att höra om Daras naturliv över årstiderna och hur han också kämpar att förändra. Inspirerande! Man förstår att det rasslat hem en rad priser.

Och jag själv då? Ingen andlighet här. En gran är en gran är en gran. Men vi gillar varandra.

Ett samtal om Väder av Jenny Offill

Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?

Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.

Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)

Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.

Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.

Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”

Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?

Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.

Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?

Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.

Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.

Väder är utgiven hos Natur & Kultur 2021. Läs vad Maggan skrev om Avd för grubblerier.

Frukostintervjun: Karin Smirnoff

Häromveckan var det terminsavslutning på frukostbokklubben och Sockerormen avhandlades. Maggan skriver: ”Det är mörkt, horribelt och drastiskt, det är omöjligt att sluta läsa trots det förfärande skeendet”.

Vi frågade Karin Smirnoff om hennes frukostvanor och så här lät det:

Godmorgon Karin!. Vad äter du till frukost?
Kaffe.

Vad läser du helst till frukost?
Nyheter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag läser inte på morgonen, men jag antar att vilken intressant bok som helst är läsbar.

Vad läser du just nu?
Trädgård i norr (Allan Carlsson, Stig Lundberg)

Vad har du som bokmärke?
Jag viker öron.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag sorterar efter kategorier.

Tack för intervjun och för dina böcker! Ha en fortsatt bra dag.

Min storslagna död av Jenny Jägerfeld

Idag gästas vi av en storläsare, Adrian 12 år. Han har läst Min storslagna död och säger så här:

Boken handlar om Sigge som får en inbjudan till att gå med i bröderna Six Ten (Sixten) Mushroom (Karl-Johan) rap-grupp. Sedan inser han att det inte var en bra idé, för att han inte ville stå på scenen och rappa. Därför blir han dragen på massa äventyr med dem, som till exempel att han blir medtvingad till en skatebutik som är i en annan stad och han får massa skäll för det.

Det finns också ett element i boken som gör att man vill bara läsa vidare. Handlingen är bra och inte så rörig eftersom den baserar på de tidigare böckerna. Jag har läst de tidigare böckerna i serien och tycker att det passar väldigt bra med tanke på storyn, som nu fortsätter i denna bok. Det är ju saken med att man har en nedräknare i början av kapitlen till hur långt tid det är kvar tills att det smäller liksom. Sedan att Sigge också skriver de där raptexterna helt själv är också väldigt strongt av han. Sedan när det kommer till själva framträdanden och att han är med där och rappar.

Jag tyckte den här boken var bra eftersom att den innehöll bra textuppbyggnad, bra historia. Överlag tycker jag att det är en bra bok.