Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Sommarlov hurra!

Vi tar sommarlov med en lista!

1. En bok som utspelar sig under sommaren
Ann-Sofie: Finns väl knappt någon som INTE utspelar sig då. Men jag väljer Skäret av Cilla Naumann som just handlar om sommarstället med samma namn. Mycket läsvärd.
Maggan: Just nu läser jag en alldeles sprillans svensk romance som utspelar sig i juni. För alltid börjar nu av Heléne Holmström, mycket underhållande och jag gillar kärleksparet.

2. En bok som är på en plats dit du skulle vilja resa i sommar
Ann-Sofie. Jag vill alltid åka till Paris. Utom på sommaren. Så jag väljer Österlen! Och då blir Ulf Lundells dagböcker. Ska ta mig an nummer 10 i sommar.
Maggan: Hmm, vill ju alltid ut i Stockholms skärgård några gånger varje sommar. I norra skärgården bor John Ajvide Lindqvist och då ska jag läsa hans bok om skrivande Misslyckas igen, misslyckas bättre en bok som jag fått av dig.

3. Det blir mygg-år i år. Eller geting-år. Eller vildsvins-år. Man vet aldrig. Så en bok med ett djur i som viktig ingrediens kan passa.
Ann-Sofie: Då får det bli en ”vi som älskar undulater”-bok, De blåa är fejk. Alla har en undulat-historia att berätta. Helena Baude har samlat en mängd sådana i sin jätteroliga bok. Tror tyvärr att den är slutsåld, men leta på alla antikvariat du besöker i sommar!
Maggan: Läser just nu nu Lisa Ridzéns Tranorna flyger söderut och en viktig karaktär i boken är hunden Sixten.

4. Var är bästa stället att sommarläsa?
Ann-Sofie: Solstolen! Oavsett var den är placerad.
Maggan: I soffan på min balkong även om jag också gillar att läsa på stranden och på min läsklippa nere vid Mälaren.

5. Och till sist, vad kommer du läsa där?
Ann-Sofie: Jag kommer att läsa Vikarien av David Norlin.
Maggan: Ska läsa Yellowface av R.F. Kuang allra först, sedan blir det Vikarien för mig med.

Trevlig sommar!

Publicerat

Övre port, nedre port

Vi står utanför bruket , Lotten och jag, och klockan är 16.04. Året är 1968 och jag är 7 år. Om en minut tjuter det någonstans, järngrinden glider åt sidan och ut strömmar en lång rad arbetare, i huvudsak män. Utanför grinden finns en stor asfaltsplan där cykel efter cykel är parkerad och nu hoppar karlarna på cykeln, hem till kvällsmat och vila. Jag hälsar på Ingvar som gjort sitt skift, ”står ni här och väntar”. Ja vi gör ju det, men den vi väntar på, Lottens pappa, kommer aldrig och jag förstår inte varför. ”Jag har ju aldrig väntat på honom här”, sa Lotten när jag insisterade att vi skulle gå till grinden. ”Här kommer ju alla”, svarade jag med självklarhet. ”Nej, han brukar komma ut en helt annan väg, därborta vid bilarna. Hon pekar på en tjock träport med vackra dörrhandtag. ” Och där och då fick jag lära mig att det är skillnad på folk och folk.

Det tänker jag på när jag läser Övre port, nedre port av Geir Gulliksen. Vi rör oss genom årtiondena. Från då när arbetarna på vapenfabriken gick in och ut genom en port, och tjänstemännen genom en annan. Till nu när samhället omdanats, klasskillnader fått andra gränser och relationer mellan barn och föräldrar har förändrats.

I inledningen till boken får vi veta att det är sonen som tillkallats till sin mammas dödsbädd och jag hinner gäspa lite inom mig för scenen känns bekant. Men det går snart över. För det här är en säreget berättad historia om de tre sönerna till Gladys.

Det är den äldste brodern som blev kvar. Som sitter vid dödsbädden och gråter och inte kan förstå att det är dags för den gamla mamman att dö. Bror Runar är borta ur bilden. Han som det alltid virvlade kring och som aldrig ville eller kunde inordna sig i det som gällde. Och den tredje brodern, han som stack från staden så fort det gick, är den som berättar och minns. Han minns åt dem alla, föreställer sig hur det var och kunde vara. Glider in och ut ur personerna och skapar djup och meningsfullhet hos dem alla. Men vem är han själv? Det får vi inte veta särskilt mycket om. Ibland blir jag brydd, vill stryka bort meningar och skynda på. Men vem är jag att gnälla om småsaker. Romanen är så välskriven och sammanhållen att den är svår att lägga ifrån sig och sluta tänka på.

Övre port, nedre port. Geir Gulliksen. Utgiven på svenska hos Wahlström och Widstrand, i översättning av Cilla Naumann

Publicerat

Drömmen om ett träd

Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.

I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?

Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.

Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.

Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”

Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.

Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.