Frukostintervjun: Ida Therén

I dagarna kommer Att omfamna ett vattenfall , en roman av Ida Therén. Vi har börjat läsa , men avbryter nu för att kolla upp frukostvanorna.

Godmorgon Ida! Vad äter du till frukost?
Egentligen vill jag svara något mer spännande och sexigt, men sanningen är: granola/musli och havremjölk, gröt om jag orkar styra upp. Och så matcha eller en kopp grön te på det, jag har slutat med kaffe och det har varit SÅ bra för mina stressnivåer och mitt nervsystem!

Spännande nog! Vad läser du helst till frukost?
Jag måste få i ordning min dotter till skolan, så det blir sällan någon läsning, men jag brukar bläddra genom nyheterna och kolla mailen medan hon käkar gröten. Är jag ifred älskar jag att antingen läsa tidningen från början till slut, eller en roman vid frukosten! Det blir en dröm när hon är äldre och jag har mer tid om morgonen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Det bästa som finns är ju de där böckerna man bara inte kan lägga ner. Som man bara längtar efter att plocka upp igen, efter att man läst på kvällen. Så gärna något bladvändar-aktigt, men ändå komplext. Så som jag hoppas jag lyckats få till med min bok – men vi får väl se vad läsarna säger!

Vad läser du just nu?
Jag researchar för min nästa renodlade roman (nästa år släpper jag en memoar på NoK – så det här blir boken efter det!), det är lite hemligt än vad den handlar om, men jag läser väldigt mycket om tidigt 1900-tal i Sverige. Så jag har precis plöjt genom mycket Hjalmar Söderberg och Elin Wägner och lite Strindberg på det, och tänkte ge mig på att läsa om min barndomsfavorit Selma Lagerlöf. För nöjesläsning har jag precis börjat med Wanda Bendjellouls Dalenglitter, och jag ser fram emot att läsa Hanna Johanssons Antiken samt Eli Levens nya roman.


Vad använder du som bokmärke?
Jag är hopplös med det där, det är alltid nån avriven pappersbit eller gammalt kvitto eller (oanvänd…) näsduk. Jag antar att det säger rätt mycket om mig – jag är verkligen ingen typ A-perfektionist. Ibland önskar jag att jag var mer sån, jag frodas verkligen i kaos…!


Vilken är det bästa stället att läsa?
Jag älskar att läsa i sängen, i soffan, men också på café! Jag störs inte alls av människorna omkring utan gillar att vara där det händer lite. Men det är också något visst att läsa på bibliotek, där är det som att jag går in i någon särskild energi och bara suger i mig böckerna, på nolltid!

Skriver du på något nytt redan nu?
Yes! Jag tror det kommer bli skitbra! En historisk roman, om en person som fanns i verkligheten…. Och så håller jag på med två självbiografiska böcker, där den ena är helt klar och kommer nästa år och den andra är i redigeringsfasen.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Just nu bor jag hos mina föräldrar, så här är böckerna huller om buller, och i lådor nedpackade. Men jag har en väldigt tydlig strategi i vanliga fall: jag sätter dem bredvid andra författare jag tänker att de skulle trivas med. Eller ibland, för att jäklas lite, sätter jag dem bredvid någon som jag tror skulle provocera dem. Typ Elfriede Jelinek bredvid Houllebecq. Så myser jag lite för mig själv.

Det var den bästa sorteringen vi hört om! Tack för intervjun och ha en fin dag.

Från A till Ö: som i Colombines kyss

Jag undrar hur många böcker som jag har haft en stor läsupplevelse med och som jag ändå har glömt bort? För tio år sedan firade jag födelsedag i nordligaste Norge och medan jag gled fram i det blå arktiska ljuset läste jag Colombines kyss. Jag skriver:

”Den allra sista delsträckan av resan startar en timme sent då ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet hem och därmed måste stanna kvar i Norge ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Colombines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

’De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.’

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!”

Nog låter det här som en fantastisk läsning av en bok jag har glömt bort. Jag väljer att låta min uppmaning från 2010 vara riktad till mig själv 2020. Bra återbruk.

Colombines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av BocaPocky 2005.


Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren

En bokmässa är en bokmässa är en …

I år firar jag min 20:e bokmässa på raken. Men pompan och ståten är måttlig där jag i skrivande stund sitter och väntar på dagens första programpunkt. För i år är det ju digitalt för hela slanten. Och jag är helt ensam framför datorn.

Då för tjugo år sedan hade jag mässkatalogen i ett fast handgrepp och många seminarier inringade. Ledordet var nytta och det var tunga föreläsningar som skulle besökas. Med åren har jag i stället låtit lusten och infallen styra. Man träffar någon bekant i en korridor som ska gå och lyssna på ett seminarium och så styr man stegen dit. Tillsammans.

Även om seminarierna och presentationerna är centrala har bokmässan för mig blivit mycket mera en plats för möten med fellow bokvänner. Och det är det jag saknar mest. Mötena och det oförutsägbara. Att plötsligt sitta och lyssna till samtal som bara är där och då, känna sig rikare och viska till bänkgrannen att ”så otroligt bra det här är”.

Det digitala programmet är mycket bra, det går inte att säga annat. Jag har lyssnat på flera spännande samtal men jag märker att det är enkelt att hoppa över till ett annat seminarium om jag inte blir inspirerad. Bra eller dåligt, jag vet inte.

Det blir spännande att se hur nästa års bokmässa blir. Jag tror att det kommer bli en mix faktiskt, att det i högre utsträckning blir digitala sändningar direkt för dem som inte kan eller vill vara i Göteborg. Men jag vill.

Och jag längtar.

—–

Den här texten är en del av en stafett om bokmässan. De övriga deltagarna är

https://pepparkaksbokhyllan.wordpress.com

http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com

https://ettegetlasrum.wordpress.com

https://bokdivisionen.wordpress.com

https://www.tusensidor.se/

http://vastmanbok.blogspot.com

http://feministbiblioteket.se

https://www.fiktiviteter.se

https://www.bokbesatt.se

https://www.enligto.se

https://agnesbokblogg.blogspot.com

https://www.breakfastbookclub.se