Dödens stenar av Ann Cleeves

Ann Cleeves Shetlands-serie tar sig nu till Orkneyöarna. Där får vi återigen träffa Jimmy Perez som bor på Orkney med sin nya familj. Jag satte boken i händerna på maken som tycker så här:

Som vanligt med Ann Cleves är miljöskildringarna en stor behållning. Det speciella med livet på vindpinade öar i Nordatlanten framgår tydligt. Romanen utspelar sig strax före jul med stormar och isdimma som riskerar att isolera ögruppen Orkney från Skottland – fastlandet. Persongalleriet är bekant inte minst sedan TV-serien Shetland och man känner en stark sympati med huvudkaraktären Jimmy Perez.

Tyvärr känns själva handlingen och upplösningen välbekant i sitt upplägg. Den ena efter den andra misstänka gärningspersonen avförs och till sist landar historien i en, enligt min uppfattning, onödigt komplicerad upplösning. Vi får i detalj följa Jimmy Perez och hans chef tillika frus misstankar och analyser utom just i upplösningen – ett sätt att hålla spänningen vid liv romanen ut.  Men väl värd att läsa om inte annat för just miljöskildringarna och persongalleriet. 

Dödens stenar. Ann Cleeves. Utgiven 2025 hos Albert Bonniers, i översättning av Johan Nilsson.

Barn-bokklubbar om Nisseboken och Världens bästa fest

Åh, den där skolan va, säger jag. Vi hinner inte med våra klubbar så mycket jag vill. Skolka för att läsa och diskutera böcker verkar vara ett dåligt alternativ för mina barn-bokklubbare. Men nu har vi träffats!

En av klubbarna behövde något rappt och kul och lättläst. Då kom Trubbelmakarna – Världens bästa fest i vår väg och den tog vi oss an.

Här möter vi Malva Persson Pettersson tolv år och är världsbäst på det mesta. Därför är det väl ingen tvekan om att det är hon som ska fixa årets skolfest! Det ska bli extra allt, verkligen! Problemet är att kompisarna i klassen verkar ha blivit förändrade över sommarlovet och inte alls inne på samma grejer som Malva längre. Men vad tusan! Nåja, det ska väl inte hindra. Det är bäddat för kaos och bekymmer förstås.

Jo, säger vi, det är bra bok men somliga av oss är nog lite för gamla. 12-åringen tyckte i sig att boken var bra, men lite barnslig. Berättarstilen är lätt och ”tokrolig” och det tillsammans med allt som händer gör att läsningen går snabbt framåt. Fanns det något mer än att roa oss (bra nog!)? Nja, oklart budskap, säger klubben. Kanske ”ljug inte då” eller ”lite inte helt på dig själv”. Jag, klubbens äldste, tycker att boken också tar upp det här med att gå från barn till ungdom i otakt med kompisarna på ett trevligt sätt.

Vi lägger till att vi gillar illustrationerna som är gjorda av Jojo Falk.

I småbarns-bokklubben läste vi Nisseboken häromveckan. Wow, vilken succé! Jag har några jular följt Nissar och Nissor som flyttat till hos barnfamiljer för att där ställa till bus eller helt enkelt ordna sig en skön tillvaro i ett hörn. Jag vet inte om den trenden är över nu, men Nisseboken kan definitivt skapa nytt intresse.

Det här är en slags kombinerad sagobok och faktabok. Vi får följa den lilla nissen Tick som lotsar oss genom sin nissevärld. I detaljerade beskrivningar får vi veta verkligen allt. Se här: alla prylar som Tick gillar!

Jag utfärdar en varning: det tar tid att läsa den här boken. MYCKET tid. Och det man missade under de första timmarna får man ta igen när man läser den andra gången. Och tredje och fjärde. Underbart!

Världens bästa fest av Måns Nilsson & Isabelle Riddez. Illustrationer av Jojo Falk. Utgiven hos Bonnier Carlsen 2025.

Nisseboken av Loes Riphagen i översättning av Olov Hyllienmark. Utgiven hos Natur & Kultur 2025

Mer om barn-bokklubbar finns här

Bokfrukost om Stockholmsvitt

Nu har vi ätit frukost med Karin Magnusson och diskuterat hennes roman Stockholmsvitt. Så bra! Både romanen och samtalet.

I romanen följer vi Stefan i två tidsplan. Då på 90 talet var han en ung man med drömmar och framtidshopp där han tillsammans med kompisen Tommy drar igång den egna målarfirman. Nu jävlar!

Vi ser småstadens makthierarkier och klasskillnader. När innegänget bjuder över på midsommarfirande genererar det mängder av frågor. Hur dags? Vad ska man ha på sig? Ska man ha med sig något? De sociala koderna blir obegripliga, men plötsligt är Stefan och Tommy och familjerna med. De ÄR några att räkna med.

Och nu. Stefan är 57. Facit i hand. Det gick åt skogen. Med firman, familjen, vänskapen. Han målar om lägenheter och hus, numera i Stockholm, bor i en källarskrubb. Och sen?

Så här sa vi till exempel:
* Vi får verkligen följa en nedåtgående spiral för en människa.
* Stefan har ett så starkt rättvisepatos. Man förstår honom, men kanske att han ibland borde hålla käften. Valt sina strider. Samma misstag om och om igen!
* Så bra skildrat om vänskap. Och både Tommy och Stefan skulle kunna gjort så annorlunda. Båda har ett ansvar för att vänskapen gick åt skogen.
*Stefan, han är så otroligt ensam! Han har verkligen ingen.
* Miriam är verkligen den enda som inte bryr sig om omgivningen, om hierarkier. Men är hon sig själv nog?
* Elegant berättad. Läsaren förflyttas mellan tid och plats så snyggt. Du kan verkligen berätta en historia, Karin.

Vitön av Bea Uusma

För tio år sedan var jag totalt uppslukad av Expeditionen – en kärlekshistoria. Boken blev MIN kärlekshistoria och jag refererade ofta till den. Att den var mer spännande än värsta thrillern. Att den hade det smartaste och mest pedagogiska upplägget jag sett. Att den var så snyggt formgivning Och så vidare. Och så vidare. Åren gick, jag såg boken i hyllan, mindes känslan då jag var så uppslukad. Saknade den. Undrade hur det gick med Uusmas forskning.

Och nu Vitön. Tio år senare levererar Bea Uusma en välförpackad, välskriven historia där gamla frågor får nya svar, och där nya frågor uppstår. Lika spännande, smart, pedagogisk, snygg formgiven och jag sitter med andan i halsen och bläddrar mig sakta framåt.

Det är verkligen en bedrift, tänker jag, att återigen skapa en sådan bladvändare om en expedition som från början inte ens intresserade mig. Att så inlevelsefullt beskriva sin forskning. Jag är med Uusma i varje skede! Mumlar saker som, ”men nu ska väl medicinrören visa något?” Näst intill benägen att klippa ut mina egna modeller för att totalt uppgå i hennes utläggningar om kropparnas placeringar i lägret på Vitön. (Jag gör inte om ni undrar, men snudd på).

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att en facklitterär bok fått mig att känna så. Och när Uusma skriver:

svarar jag NEJ!

Jag önskar boken årets Augustpris.

Vitön. Bea Uusma. Utgiven 2025 på Norstedts. Formgiven av Lotta Kühlhorn.