Dubbel frukostintervju med Eva Swedenmark och Annica Wennström

Den här morgonen blir det dubbelintervju med två författare som ligger bakom ”bär-böckerna”. Den första kom 1998 och hette Smultron och svek och jag minns den som väldigt trevlig feelgood, fast då hade vi inte börjat använda ordet, tror jag. Böckerna handlar om familjen kring restaurang La Stella i Åre. Nu kommer Rönnbär och romantik som Maggan ska läsa snart. Så hur är frukostvanorna undrar vi!

God morgon! Vad läser ni helst till frukost? 
Eva: Älskar prasslet av min morgontidning till frukostkaffet.
Annica: Det jag skrivit dagen innan. Det är en bra start på arbetsdagen. Men jag kollar förstås också sociala medier. 

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Eva: En som försätter mig i ett harmoniskt och skrivlystet tillstånd. Till exempel Agneta Pleijels suveräna vackert skrivna Dubbelporträtt 
Annica: Åh, det är ju den som man tvingade sig att sluta läsa kvällen innan för att få några sovtimmar! Om jag ska välja en ny läsning någon morgon så får det gärna vara någon mysig roman som går bra att umgås med i sängvärmen. Gärna med starka relationer. 

Vad läser ni just nu? 
Eva: Alltid flera böcker på gång. Just nu Guillaume Musso La fille de Brooklyn (i min ständiga strävan att förbättra min franska). Zadie Smith Aningar, Louise Glück Meadowlands och Alice Zeniter Konsten att förlora 
Annica: Eftersom jag är inne i en intensiv skrivperiod blir det mitt eget och det jag och Eva skriver tillsammans. 

Vad använder ni som bokmärke? 
Eva: Jag viker ett hörn 
Annica: Jag har ett väldigt fint bokmärke från det samiska författarcentrumet Tjállegoahte, det påminner mig om hur många viktiga, och oskrivna historier det finns att berätta. 

Vilket är det bästa stället att läsa? 
Eva: Nersjunken i min soffhörna insvept i en pläd eller i hammocken på sommarön. 
Annica: Hm. överallt skulle jag säga. Men min favoritfåtölj är inte så dum. Den var min farmors. 

Härliga platser! Skriver ni på något nytt redan nu?
Eva: Annica och jag skriver på två manus. Jag, Eva, har två egna projekt som jag funderar på intensivt och skriver så sakteliga på. 
Annica: Det känns som om jag och Eva alltid har något på gång! Både var och en för sig och tillsammans. Pratar vi med varandra så liksom ramlar det ut idéer. 

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur ni sorterar böckerna i
hyllan? 

Eva: Oj, det skulle bli ett långt svar! Poesin är färgsorterad. Mina kvinnliga favoriter, har egna stringhyllor. Det finns en fransk hylla i vardagsrummet med fotoböcker och fakta och en stringpockethylla med fransk litteratur, en algerisk hylla med fakta och skönlitteratur. Alla andra romaner i bokstavsordning efter författarnamn. Det jag läser just nu i en stringpockethylla vid min säng. Och så vidare. Ja, jag har stringhyllor i alla rum! 
Annica: Lite alfabetiskt för att det ska gå och orientera sig, men jag ställer också författare som jag tror skulle gilla att umgås med varandra tillsammans i bokhyllan.   

Stringhyllor i varje rum låter flott! Då tackar vi för intervjun och önskar en trevlig fortsättning på dagen.

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.

Årets bästa och god jul!

Här kommer Maggans årsbästa!

Årets historiska roman: Hamnet av Maggie O´Farrell

Årets mörkaste roman: Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Årets mest gripande memoar: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Årets roligaste debutroman: Sanningens kalas av Marie Lundström

Årets romance: Strandläsning av Emily Henry

Årets relationsdrama: Svärmodern av Moa Herngren

Årets musikroman: Tritonus av Kjell Westö

Årets andra världskrigsroman: Tyska huset av Annette Hess

Årets feelgood: Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

Årets överraskning: Spela roll av Lisa Christensson

Årets pandemiroman: Nemesis av Philip Roth

Årets ”borde nominerats till Augustpriset”: Snöstorm av Augustin Erba

Ärets novellsamling: Årsboken av Sven Olov Karlsson

Årets nyöversättning: Hundra år av ensamhet av Garbiel García Márquez i översättning av Lina Wolff

Årets bok om döden: Smoke gets in your eyes & other lessons from the crematory av Caitlin Doughty

Årets sämsta: var så dålig att jag inte ens vill skriva om den,

Och med det önskar vi God jul här på bloggen och ses igen i januari!

önskejul

Bokfrukost om Gästkatten

En dag kommer en katt till huset. Paret som bor här är skrivande yrkespersoner och arbetar gärna om nätterna. Det förefaller passa katten bra som snart har inrättat sig i deras tillvaro. Men bara på kvällar och nätter. När morgonen gryr lämnar den diskret huset och går hem till grannfamiljen.

Rummen i huset och trädgården är viktiga, miljön beskrivs detaljerat och tydligt. Vi går i trädgårdens vältrimmade gröna halvklot, sitter under Zelkovaträdet, vilar på tatamimattorna. Nog vet vi också hur katten rör sig.

Det är en långsam och närmast meditativ berättelse vi läser. Kanske låter det händelsefattigt. Men trots den lågmälda tonen finns en stark utveckling, både för det gifta paret och i tiden som går.

Någon tycker att den här berättelsen ändå inte gör ett djupare intryck. En annan pekar på ett japanskt sätt att berätta i jag-form. Vi resonerar om hur mycket berättelsen innehåller som vid en första anblick kanske inte syns. Som mejslas fram vid den långsamma läsningen eller i ett stilla boksamtal en morgon i december.

Gästkatten. Takashi Hiraide. Utgiven på svenska av Brombergs 2015, i översättning av Vibeke Emond