Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr. Tänker ganska ofta på arbetsplatshistorier som berättas om och om igen i lunchrummen om hur det var förr och om

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.

Frukostintervjun: Kim Thúy

Just nu ligger Maggan och jag på varsin soffa och njuter av Em, Kim Thúys senaste roman på svenska. Och då undrar vi som vanligt om författarens frukostvanor.

Godmorgon! Vad äter du till frukost?
I never eat breakfast at home, since I prefer sleeping as long as I can until I must wake up for an appointment. I must say that I am an owl, working through the night up to 3–4 o’clock. This is why every minute I can add to my morning sleep is precious 🙂

I do eat breakfast when I travel, since I rarely have control over when and where I would eat.  My responsibility is to have my body ready at all times all through the day for whatever comes during the day.   

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
I still have a newspaper delivered to my house.  I love flipping through the pages and discovering articles I might not read otherwise. To me, it is a luxurious gift when I have enough time to go through more than 2–3 articles.

Men en bra morgonroman, vad kan det vara?
I am very limited in the genres of books I can understand. However, of the pile of books to read, any of them has the power to bring joy to my mind.

Underbart formulerat! Vad läser du just nu?
I fell in love with poetry about 10 years ago. I have just received a collection of poems by Maram al-Masri, a Syrian poet living and writing both in French and Arabic. Her words make your heart gasp for air.  


Skriver du på något just nu?
 I am writing some short texts for a couple of requests. But nowadays, I talk non stop! :-))))))))))


Vad använder du som bokmärke?
Anything at hand! So, you can find between the pages a petal of a fresh flower, a fallen ostrich feather from a dress, a pineapple leaf, a bobepine, a boarding pass, a receipt…. Strangely, bookmarks are very rarely used.

Man vill bläddra i dina böcker! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
I do try to organize by sections: poetry, big books, books to be read… But very quickly, the books move around to create a section of the books I love most. This section follows no other logic than being my favorites, those I keep going back to over and over again. 

Den delen av bokhyllan vill man gärna se. Thank you, Kim, and have a nice day.

Det fina fotot är taget av R Maslow. Om tidigare böcker av författaren har vi skrivit här.

Frukostintervjun: Helena Landberg

En av våra favoritaffärer är Gamla Stans Bokhandel. Där finns Helena Landberg som med stor kunskap lotsar en rätt i bokfloden.

Godmorgon Helena! Vad äter du till frukost?
Frukosten består dagligen av ett kokt ägg, en halv grape kaffe, The, Youghurt med Musli och blåbär och en ”snaps” rödbetsjuice.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Alltid morgontidning till frukosten

En bra morgonroman, vad kan det vara?
En morgonroman skulle nog vara en i dagboksform, t ex Året med tretton månader.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag fantastiska Kim Thu´ys färska bok Em.

Vad använder du som bokmärke?
Använder riktiga bokmärken, oftast från Gamla Stans Bokhandel 🙂

Såklart! Vilken eller vilka böcker går särskilt bra i bokhandeln just nu?
Bästsäljare just nu är : Shuggie Bain, Klara och Solen och Hundparken.

Överst på vår att-läsa-lista! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? Och då menar vi hemma i den egna bokhyllan : )
Oj, hemma är det sorterat efter nyaste titlarna främst (ett litet kaos)

Tusen tack Helena för intervjun och ha en fortsatt bra dag!

Bokfrukost om Przewalskis häst

Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.

Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.

Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?

Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.

Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.

Om Blå skrev jag att ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.

Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.