Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Du är här av David Nicholls

Rapp dialog, det är det första jag måste säga om romanen! Och med mycket ömhet och humor. Här möter vi Marnie och Michael som via sin gemensamma vän Cleo uppmanas att göra en vandring i det vackra engelska landskapet tillsammans med några trevliga människor. Michael är en van vandrare som nu ska gå från kust till kust och är måttligt glad över Cleos idé att flera ska följa med. Marnie känner sig mest tvingad efter Cleos tjatande. Men en efter en troppar medvandrarna av, det är dåligt väder, mycket på jobbet, hemlängtan etc. Kvar är Marnie och Michael som kämpar på.

Vandringen blir prövande får man väl säga, men samtalen blir allt öppnare och hjärtan slits upp. Ensamheten. Längtan efter kärlek. Död. Allt kan avhandlas när regnet vräker ner.

Marnie är förresten frilansande förlagsredaktör. Det var också en rolig sak med boken. Nu jobbar jag själv blott och enbart med akademisk litteratur så väldigt sällan behöver jag rodna under redigering eller hålla reda på var människor är i förhållande till varandra i erotiska situationer. Men att läsa en gestaltning av det egna yrket är kul, och för min del händer det inte så ofta.

Nå, det blir en avgörande konflikt mot slutet av boken. Som ordnar sig. Och sammantaget är romanen en väldigt trevlig läsning! Och lite sugen på att vandra i deras fotspår blir jag allt.

Du är här. David Nicholls. Utgiven 2024 hos Printz Publishing på svenska i översättning av Cecilia Falk.

(PS, om jag får gnälla lite.: Fult omslag)

Publicerat

Jag återkommer till Jenny Erpenbeck

Jag läser 4 x Erpenbeck, en samling med fyra texter utgiven på svenska 2017. Hon är ju för bra! Och jag påminns om två böcker jag läst om henne tidigare och bjussar därför på en repris.

Om Hemsökelse skriver jag (på OOOFbok juni 2010): ”Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri. Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst,

... skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.”

Om Natt för gott (här på bloggen i maj 2016): ”Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

’…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…’

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.”

Erpenbeck ges på svenska ut hos Albert Bonniers. Titta på de snygga Panache-omslagen!

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.

Publicerat

Jag och Paul Auster

Nog känns det märkligt att ha läst den sista boken av Paul Auster. Att han inte kommer att skriva något mer. Men jag kan samtidigt ana att det kanske kan komma postuma verk? I Baumgartner är huvudpersonens hustru död, men i garderober och hyllor finns hennes otaliga kartonger med ungdomsdikter, essäer, påbörjade romaner och utkast till översättningar. Kanske är det sitt eget skriptorium Auster beskriver?

Som för många var det New York-trilogin som var inkörsporten. Jag hade aldrig läst något liknande. Mystiskt, stramt, precist. Sedan följde Månpalatset, Slumpens musik och Leviathan med flera i snabb takt. Jag gjorde nya oväntade bekantskaper med människor som också var Auster-läsare. Som en hemlig klubb. Vi var lite förmer än andra.

I början av 2000-talet ansåg jag mig vara Austerexpert (jojo) men så läste jag Den röda anteckningsboken, en version av, och blev förvirrad över hur många utgåvor av den boken som fanns: ” Jag känner min Austerexpert-mantel glida av mig mer och mer.” skriver jag på OOOFbok i december 2005. Jag tror inte (av mig hybrisuppfunna) manteln någonsin kom på igen.

Efter Resor i skriptoriet kom jag av mig med Austerläsandet, jag minns inte varför. Det blev någon omläsning, en helg med I de sista tingens land, men inte mer. Nu när jag läst Baumgartner känns det bra att Sunset Park och 4321 står i hyllan, bara att ta fram.

Om Dårskaper i Brooklyn skrev jag: ” Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent.”

Just så.

Den fantastiska bilden av Auster: Copyright/fotograf: Spencer Ostrander