Inför onsdagens bokfrukost hade vi läst Lars Gustafssons allra sista roman Doktor Wassers recept. Enligt mig, ( för det var ingenting vi pratade om vid frukosten) är omslaget talande.
Doktor Kurth Wasser är en bluff från början till slut. Han har antagit en annan mans identitet och är egentligen inte alls, den från staden Weimar, bördige medicine doktor som han utger sig för att vara. I sin speciella fragmentariska berättarstil målar Gustafsson upp Dr Wassers liv, dock ej kronologiskt utan genom återblickar.
I dagens informationssamhälle kan man ju undra hur Wasser lyckades undgå att bli avslöjad? Utan någon som helst läkarutbildning lyckas karln jobba som läkare under många år. Visserligen som forskare inom den mer flummiga inriktningen ”sömnsvårigheter” men i alla fall? Vi kom fram till att hans första anställning som läkare på mödravården i Tierp lade grunden för hans lyckade maskerad. Han lyssnade till kvinnorna och bad sköterskorna om råd. Han skrev sällan ut mediciner utan att diskutera saken med kolleger. Sakna men säkert byggde han upp en aura av en inkännande och sympatisk läkare. Till sin hjälp hade han också ett fotografiskt minne och dum var han förvisso inte.
Ann-Sofie som tycker mycket om och som har läst många av Gustafssons verk gav oss tipset att läsa Gustafssons romankvintett Sprickorna i muren som består av fem romaner Herr Gustafsson, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död. Fantastisk läsning, säger hon.
Nedan några av rösterna från bokpratet:
En av mina favoritförfattare! Gillar hans fragmentariska sätt att berätta en historia
I början av romanen var jag orolig att boken skulle handla om en sexfixerad gubbe
Kan aldrig ha fungerat på riktigt med bedrägeriet
Boken är lite ”rolig” annars är ju Gustafsson lite svart
Förtjust i sättet att berätta
Nöjd med min läsning
Gillar språket
Har inte läst honom förut. Hittar dock hans böcker i mina äldre syskons bokhyllor
Sex utgör de enda nära mänskliga relationerna han kan ha
Inte så konstigt att han var generaldirektör, de klarar sig alltid genom duktiga medarbetare
Han är en fantastisk lyssnare och jag tror att han ser bra ut egenskaper som tar en långt
Han har inget jag, han har skapat en roll till sig själv, det känns väldigt sorgligt
Mångbottnad berättelse
Gillade språket men inte innehållet
Gustafsson är inte påläst när han ska återge händelser från finska vinterkriget
Ingen linjär berättelse, störde mig lite
Tyckte om när han skrev om 50-talets Sverige
Gustafsson känns som en manlig Kerstin Thorvall när han beskriver alla Wassers sexpartners
Hans identitetslöshet gör att boken inte blir djup
Gustafssons sista bok, var han kanske trött, känns oavslutad
Wassers medmänniskor bryr sig inte tillräckligt för att upptäcka hans bedrägeri, sådana är vi människor
Fick inte flyt i läsningen även om den var lättläst. Tror det beror på att boken är fragmentariskt berättad.
Receptet kom först i slutet.
Yolandi orkar inte längre. Hon lyfter telefonluren med avsikt att boka tid åt sin syster på en självmordsklinik i Schweiz. All my puny sorrows är en roman om självmord men också om okuvlig livsvilja. Motsägelsefullt men genialt. Elfrieda, en firad världsberömd pianist, vill bara dö. Hon har det mesta här i livet utom livsvilja. Hennes psykiska smärta är så bottenlös att hon inte står ut med att leva. Hon tigger och ber Yolandi om att hjälpa henne dö. Systrarnas mor Lottie däremot, vars liv har varit kantat av svårigheter och sorg, har alltid tuffat på utan att låta sig falla.
De flesta feelgoodromaner jag läser är skrivna av engelskspråkiga författare och utspelar sig inte sällan i Storbritannien. Eftersom nämnda genre är ett livselixir för mig under den mörka årstiden är det gott så. Jag har dock alltid känselspröten ute efter något bara aningen annorlunda. Därför kändes det nästan exotiskt när jag hittade Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré! En underbar titel på en mycket underhållande spansk feelgood. Cecilia är nyskild och vilsen, i samband med att hon ärver sina morföräldrars hus i Madrid, väljer hon att öppna pensionat för endast kvinnor.
Polyglott betyder flerspråkig och ordet var nytt för mig. Gillar hur det låter och skulle vilja använda det ofta, men misstänker att jag nog inte får så många tillfällen. Årets Augustprisvinnare blev för mig något av en bladvändare, jag läste fascinerat på och läste ut boken under loppet av en dag. Efteråt kände jag mig som ett frågetecken, vad var det egentligen jag hade läst? Styrkan i en klassiker sägs vara att författaren låter tillräckligt mycket vara osagt för att läsaren ska få skapa sig sin egen bok. Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens. Jag tror också den vinner på att läsas sakta och eftertänksamt eller för all del, två gånger.