Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.
Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.
Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, “ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.
“Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.
“Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.
Kom ju på att jag glömt blogga från frukostträffen i juni, säsongsavslutning och allt. Vi hade alla läst Till sista andetaget av Anne Swärd, som handlar om en flickan Lo som växer upp i en storfamilj men som enda barnet och är förutom från föräldrarna, omhuldad och skyddad från alla håll och kanter av mostrar och fastrar i en salig röra.
Hon träffar den mycket äldre pojken Lukas och en stark vänskap och kärlekshistoria tar sin början. Det är otroligt mycket symbolik i boken som är roligt att diskutera, den återkommnde elden, den osympatiska modern, fadern som inte går att prata med, oljeplattformar, frånvarande fäder med mera. Alla läser vi in olika saker i karaktärerna.
Vi enas om att språket är bra och fyllt av överraskningar. Oväntade ord som inte passar in bryter av och skapar dramatik. Några av oss har helt fattat tidsrummet helt fel trots att det står på baksidan att den utspelar sig runt 70-talet. Vi tycker det känns äldre.
En del bihistorier hade vi klarat oss utan men på det stora hela gillar de flesta boken och dess frågetecken och dubbelhet.
…finns ett fint reportage om oss. Inga bilder dock.
Igår var det så dags för tredje upplagan av Stora Bokbytardagen. Hade ingen möjlighet att ta mig till Kulturhuset där eventet hölls med massa tal av författare men jag bytte ändå. Först på vår bokfrukost på Vetekatten och sen i Stuvsta där en av småbutikerna hade en bokbytarlåda. Så här såg det ut.
Imorse slog vi nästan rekord i antal deltagare. Eller vi slog faktiskt rekord om vi räknar in Bob. Vi var då hela tretton runt bordet som diskuterade Lukas Moodyssons bok Döden & co. Som vanligt var åsikterna rejält splittrade och isär. Bra så. Det blir roligast diskussioner då.
Ungefär halva styrkan tänkte introvert, pretentiöst och tråkigt språk som var fullt av upprepningar. Andra halvan tänkte poetiskt, vackert, sant och äkta. En mycket bra beskrivning av en människas sorgearbete och kärlek till sin pappa.
Boken har en dramaturgisk kurva och en musikalisk ton. Vi enades om att hela boken är skriven i en stream of counciosness men tvärtom James Joyce eller Virginia Wolf så blir det aldrig svårläst och tungt.
Även om en del tyckte boken var ointressant så är den aldrig långsam eller svårläst. Det flyter även om det är tungt ibland och jobbigt att läsa hur han vältrar sig i sin sorg.
Som en deltagare sa på ett ungefär:
- Det är som att lyssna på en vän som ältar. Man tycker det är skitjobbigt när vännen ska dra allting för hundrasjuttiofemte gången men man lyssnar ändå för man tycker om personen.
Jag reagerade en del på att den är så manlig. Alla kvinnor i bokenär antingen älskarinnor eller thailändska horor vilket känns lite sexistiskt, men inte många höll med. Jo, Johanna, som läst boken tidigare och recenserat här på Breakfast Book Club. Läs hennes recension här.
Vad tyckte du?
Hälften orkade inte läsa ut. Hälften läst med stor behållning. Ungefär så var ställningen när vi diskuterade Spill på tolfte frukostträffen. Spill är skriven av Sigrid Combüchen och fick 2010-års augustpris.
Långsam och seg i början tyckte de flesta. Det var en tröskel på ungefär 100 sidor som man måste ta sig över (vilket flera av oss inte orkade), men sen flöt det på. Fantastiskt språk, udda grepp och fina miljöbeskrivningar. En lite annorlunda roman men omtyckt.
Ja, det var lite kort hur diskussionerna gick på träffen.
Imorse firade vi med tårta att vi bokfrukosterat nu i ett helt år. Första träffen hade vi i april 2010 och då pratade vi om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Sen dess har vi hunnit med tolv olika frukostböcker och en brunch och intresset för frukostträffarna har ökat.
Här är lite bilder från imorse då vi diskuterade Spill av Sigrid Combüchen. Recension av boken kommer i en annan post!
Jag vill tacka och skicka en kram till alla som någongång varit med på våra frukostar för att ni medverkat och bidragit till att frukostarna blivit ett sånt supertrevligt inslag i min vardag!
Här har vi framförhållning. Nu är det klart att vi cirklar om Dingo dingo i augusti. Vi kommer få den som ljudbok av förlaget A Nice Noice och den delas ut på juniträffen så har man hela sommaren på sig att lyssna. Ska bli kul att se om vi gillar formatet också. Själv är jag ärligt talat lite skeptisk till ljudböcker men jag ska ge det en chans.
Dingo dingo är en frigörelseroman av tre författare, Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson. En omvänd fight club. Män som träffas i smyg och kramas. Varför? Breakfast Book Club fick möjlighet att fråga författartrion några frågor.
Hur kom det sig att ni kom på att ni skulle skriva en roman tillsammans?
- Vi åkte på en resa tillsammans och upplevde saker som förändrade oss i grunden, och fick i samband med detta idén till boken. Ingen av oss hade kunnat skriva den ensam.
Det känns som 2010-11 är åren då svenska män ska visa upp sina rätta jag med känslor och bekymmer, jag tänker t ex på tv-serien Våra vänners liv eller varför inte Solsidan. Nu kommer ni med en bok i samma stil. Varför just nu?
- Vi ser det inte som att vi är del av någon våg. Vi har bara skrivit utifrån våra egna erfarenheter och funderingar.
I beskrivningen till boken kan man läsa att det är historien om några män som reser sig och tar kontroll över sina liv och sina fruar, upplever ni att män idag är förtryckta?
- Som grupp betraktat upplever vi inte att vare sig kvinnor eller män är förtryckta i Sverige. Men det finns naturligtvis kvinnor och män i Sverige som är det.
Hur skrev ni boken rent praktiskt? Träffades ni och skrev? Hade ni klart historien i förväg?
- Vi var tillsammans på olika hotell i avlägsna delar av världen. Vi förstod ganska tidigt vad för slags berättelse vi skulle skriva, mycket dök också upp under vägen.
Till boken finns också ett soundtrack som vi fick möjlighet att låta alla våra läsare lyssna på. Här hittar du låten som mp3, Dingo Dingo Main Mix. Datum för augustiträffen och mer information kommer längre fram i vår.
- Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
- Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.
Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.
Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.
Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.
Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.
Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.
Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.
