Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Bokfrukost om Barrikadernas barn

Så går vi på frukost med Karin Skoog, författaren till Barrikadernas barn.

I romanen finns Moa, och hennes föräldrar Lasse och Inger, och vi rör oss i två tidsplan: 70-talet och början av 90-talet. På 70-talet är föräldrarna otroligt aktiva i SKP, det är torgmöten, utdelning av flygblad, samtal och knacka dörr: Vi måste alla dra vårt strå till stacken, till revolutionen, det enda som kan få samhället på rätt spår igen. Så är tanken. Tjugo år senare med facit i hand och besvikelsen över det som gick åt skogen kanske har lagt sig lite, likaså sorgen över saknade visioner. Moa själv är vilsen. Det lilla förändringsarbetet känns inte tillräckligt, nej det måste vara något större, viktigare!

Så många intressanta plan i den här romanen: Den politiska eller samhälleliga viljan att förändra. Vilsenheten i det. Relationerna. Vi äter våra mackor, diskuterar, frågar Karin och delar erfarenheter. En så väl genomarbetad roman säger vi och :

* Relationerna mellan föräldrar och barn är så fint skildrade.
* Väldigt Intressant att få en så väl gestaltad bild av 68-rörelsen.
* Det ger en bra kontrast när 90-talet kommer , inte minst att man får se hur det gick för barnen.
* Språket är så bra, träffsäkert, stilistiskt säkert.
* Man kan förstå Moas vilsenhet, men tur att Jossan ger en knuff.
* Det är så lätt att ta till sig bokens karaktärer. Inger, Lasse och Moa och Jossan förstås. Men också de andra, Glenda, Vivi, alla får en plats. Och Ulla.
* Bra research, det märks, och den är gestaltad inte beskriven. Toppen!

Tack för bra morgon och vi ser fram mot flera romaner!

Bokfrukost om Öppet vatten

Bokfrukosten för april hade Öppet vatten av Caleb Azumah Nelson i fokus. Romanen kom 2021, väckte stor uppmärksamhet och fick strålande kritik. Vi möter en Londonkille som träffar en Londontjej och blir handlöst förälskad. Men den handlar lika mycket om en svart kille som med sitt ursprung i Ghana inte tycks passa in och ständigt är påpassad. Polisbilar glider sakta glider förbi på gatan och observerar som om bara killens yttre signalerade möjlig kriminalitet. Och inte minst handlar det om psykisk ohälsa och vad det gör med en människa. Alla tre infallsvinklar. Det är det som gör denna korta intensiva roman så spännande att diskutera.

Jo, vi är ense om boken var intressant läsning men hur bra?

* Jag störde mig på detta du-tilltal. Men jag vande mig och nu när den är utläst förstår jag inte hur den skulle kunna skrivas på ett annat vis.
* Att ständigt vara så observerad, subtilt hotad – fruktansvärt.
* Om han ändå kunde berätta för henne vad det handlade om.
* Var inte språket rätt pretentiöst?
* Nej, det var som musik. Omtagningar, takt och rytm.
* Jag läste långsamt, boken tog tid trots att den är kort. Den kräver eftertanke.
* En omskakande bild av hur det kan vara att inte höra hemma nånstans.
* En helt okej roman. Men inte det bästa jag läst precis.
* Som jag grät. Jag önskade att det skulle gå bra för honom.

Utgiven på svenska 2023 hos Modernista i översättning av Sofia Nordin Fischer. Jag läser att den ska komma som dramaserie hos BBC. Spännande!

15 år hipp hipp hurra

Nu jädrar i min lilla låda, nu har vi fyllt 15 år!

Så här har vi firat genom åren!

Ettårsdagen firades med tårta och då diskuterades Spill. På tvåårsdagen vankades det också tårta till frukost (den absolut bästa tiden att äta tårta) och vi firade Cirkeln som vunnit Bokbloggarnas litteraturpris. Treårsdagen firades på bokresan med champagne. Fyraårsdagen – och dittills 45 diskuterade böcker, om jag räknat rätt – firade vi samtidigt som vi firade Bokbloggarnas litteraturpris som gick till John Green .

femårsdagen firade vi i Helsingfors, sexårsdagen inföll på utflykten till Amsterdam, sjuårsdagen i Madrid, åttaårsdagen i Brighton och nio år firade vi i Gent.

Tio år, då var planen att vi skulle ut och resa på inom och utom landet. Men samma plan hade covid-pandemin också. Det blev zoom-klubb i dryga året. Men vi överlevde men firade inte särskilt vare sig elva, tolv eller tretton år.

Med fjorton år blev det muffins och i år blev det både bakelse och ljus

Det började med Världsbokdagen 2010 var den första bokfrukosten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ”

Idén är lika enkel idag.: frukost i centrala staden är vår kärna. Hittills har vi haft över hundragemtio frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats.

Så tack alla ni frukostbokklubbare som kommer för att samtala om böcker och gör Breakfast Book Club till vad den är. Tack!