Bokfrukost om Den underjordiska solen

Vi faller för omslaget, det svarta hålet och den distinkta skivan i guld. Och det är i det svarta hålet vi sugs in och nästan fastnar. Här är en bok att läsa långsamt. Både för att njuta av språket och för att följa med i de olika tidsplanen.

Till sin barndomsby återvänder Mela. Det gamla hemmet har inte varit bebott de senaste åren men det iordningställs nu och hon inordnar sig i de kända rummen. Det är strax uppenbart att hon inte mår bra. Det är svart och tungt. Om och om igen återvänder hon till något som hände när hon var barn. Var det något med brodern? Var det något med att berget sög in henne?

Boken är poetiskt vindlande, säger vi. Fantastiska naturskildringar där naturen är något långt mer än något tyst sus. Naturen är full av mystik, drar och lockar. Men vi har också svårt att komma in i boken, att se framåtrörelsen. Kanske letar vi efter en röd tråd som inte finns. Och hoppet, finns det inte något hopp? Jag står utanför, säger någon, det är som om språket inte leder in i berättelsen utan i stället står i vägen.

Sakta tar vi oss framåt i samtalet om boken. Ibland tror vi att vi läst läst olika böcker, ibland samlas vi i fascination över formuleringar som är enastående. Är eniga om att den här boken ska läsas långsamt och eftertänksamt. Och i dagsljus.

Den underjordiska solen. Andrea Lundgren. Utgiven 2022 av Natur & Kultur

Bokfrukost om När vargarna kom

Naturen – valet av höstens tema är tänkt som en kontrast till vårtemats Staden. Nu är ju naturen allt, inklusive stad och människa, men här kokar vi ner det till djur och växtlighet. Den första boken valde vi för att den smaskar på med allt naturen kan vara. Vargar och hjortar, vackra skogar och betesmark, utarmning och klimatkris.

I centrum står Inti Flynn som just nu är med sitt team i Skottland för att åter plantera in vargen i ekosystemet. Vargen är det rovdjur människan verkar frukta mest så konflikter mellan forskare och befolkning är otaliga. Med sig har Inti sin svårt traumatiserade tvillingsyster Aggie. I bakgrunden finns också en pappa som försvann och en mamma som arbetar med misshandlade kvinnor. Åsikterna under vår bokfrukost är i vanlig ordning mycket blandade. Så här låter vårt samtal:

Fina naturskildringar. Inte minst pappans relation till naturen är fint skildrad.
När jag inte läste drogs jag hela tiden tillbaka till storyn, tänkte på den.
Berättelsen blir osannolik och känns för påhittad. För många saker var så extrema, dragna till sin spets.
Den spretar för mycket Varför så många trådar? Det skulle räcka till flera böcker.
Vargarna och allt arbete med det var intressant, här skulle boken fördjupa sig ännu mer.
Vad hade Aggies trauma med saken att göra? Att dra paralleller till våldsamhet? Att människan är det värsta rovdjuret?
Slutet, ett bombastiskt crescendo, som ett fyrverkeri som löper amok.
Som underhållningslitteratur funkar den, man får några timmars bra läsning.

När vargarna kom. Charlotte McConaghy. Utgiven 2021, på svenska 2022 av Lavender Lit i översättning av Carina Jansson. Om författarens förra bok Den sista migrationen har jag skrivit om här.

Bokfrukost om Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Då har vi avslutat bokfrukostarna för sommaren. Storstadstemat blev sannerligen tydligt i Jag är Istanbul. Här följer vi berättarjaget Malin när hon under tid bor i staden med man och barn. Omedelbart får vi veta att hennes pappa hastigt har gått bort och i de oändliga förflyttningarna runt staden, till fots och med taxi, blir sorgen den ständiga följeslagaren.

Vi får känslan av att hon aldrig får fotfäste i staden, trots att hon säger sig älska den så mycket. Trots titeln tyckte någon att ”jag” inte alls var Istanbul. Stadeb blir en kuliss till det sökande till vem Malin nu är, utan sin pappa. Mamman kommer och hälsar på men blir akut sjuk med il-färder till sjukhus och läkare. Ångesten och oron är där, också för barnen och för mannen som är fotograf för svensk tv, alltid ute i oroshärder.

Vi tyckte om skildringarna av Istanbul, vissa kände igen sig väl. Några upplevde det som sorgligt att hela staden på något sätt gick förlorad för Malin som var så inne i den avskärmade bubbla som sorg skapar. Vi hade förväntat oss mer berättande, mot den gestaltande tillståndsbeskrivning vi fick. Vi hade kanske önskat mer av reflektion när tiden gått, när skrivandet kom igång. Vi var tacksamma för ett vackert språk, för det litterära.

Bokfrukost om En eld

Vårens tema i frukostbokklubben är som bekant ”staden” eller kanske till och med ”storstaden”. Vi har varit i Stockholm, Tokyo, New York och Santiago (på sitt vis) . Maj-romanen En eld utspelar sig i den indiska staden Kolgata.

Romanen är skenbart enkel att läsa. Tre olika berättarperspektiv varvas och språket är konkret och tämligen okomplicerat. Stadens dofter och skitlukt, maten och drycken, folkmyllret och misären (för många) skildras realistiskt. Det är Jivan, som anklagas för ett terroristbrott, hennes förre lärare mister Sir som av en händelse får nya karriärmöjligheter, och Lovely, en ung utsatt person med skådespelardrömmar. Och berättelsen om dem är omskakande att läsa och vi blir både berörda och upprörda.

På bokfrukosten pratar vi om klasskildringen och orättvisorna. Om personernas drivkrafter. Lärare som drivs av girighet och skaffar sig nya värderingar för att få bättre liv. Korruption och politiskt spel som vardag. Fattiga människor som lockas till torgmöten med mat, och hur hunger och grupptryck får vissa att tappa allt. Om vägen till undergången. De nationalistiska tongångarna och vad maktbegär gör med människan.

Vi slås också av att värderingarna och dömandet får göras av läsaren. Författaren själv lägger bara fram berättelsen. Snyggt.

En eld. Megha Majumdar. Utgiven 2020. På svenska 2022 hos Tranan, i översättning av Niclas Hval. Jag undrar om jag inte gillar det här omslaget bättre.