Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Bro, bro av Jerker Virdborg

Årets sista frukost handlade om Bro, bro av Jerker Virdborg. Vi gillar hans böcker otroligt mycket. Man placeras i en plats och vet ingenting om vad som hänt tidigare. Därifrån, med den utgångspunkten följer en berättelse som tar de mest oväntade vägar. Det är något ovisst obehagligt som bara eskalerar.

Bro, bro är inget undantag. Här möter vi Edward som ”håller bron”. Det betyder att han belägrar en gångbro i staden, upprättar stängsel och försvar, och hindrar människor att gå över den. För deras egen skull, hävdar han. För mitt på bron finns ett stort hål och risken för ras är överhängande. Språket är vackert, ibland roligt, alltid precist. Vem är han undrar vi. Vad är det som fått honom att ”hålla bron”?

* Jag älskar berättelserna om broarna. De är helt realistiska.
* Om man bläddrar tillbaka i boken, läser om till och med, ser man att bro-berättelserna har en funktion. Det hänger ihop.
* Så sorglig bok.
* Man tycker så mycket om pojken. Så ensam.
* Var är föräldrarna? Talar han sanning om dem?
* För vem brydde sig om honom?
* Slutet välter verkligen omkull Alltsammans, det faller på plats.

Publicerat

Bokfrukost om Stockholmsvitt

Nu har vi ätit frukost med Karin Magnusson och diskuterat hennes roman Stockholmsvitt. Så bra! Både romanen och samtalet.

I romanen följer vi Stefan i två tidsplan. Då på 90 talet var han en ung man med drömmar och framtidshopp där han tillsammans med kompisen Tommy drar igång den egna målarfirman. Nu jävlar!

Vi ser småstadens makthierarkier och klasskillnader. När innegänget bjuder över på midsommarfirande genererar det mängder av frågor. Hur dags? Vad ska man ha på sig? Ska man ha med sig något? De sociala koderna blir obegripliga, men plötsligt är Stefan och Tommy och familjerna med. De ÄR några att räkna med.

Och nu. Stefan är 57. Facit i hand. Det gick åt skogen. Med firman, familjen, vänskapen. Han målar om lägenheter och hus, numera i Stockholm, bor i en källarskrubb. Och sen?

Så här sa vi till exempel:
* Vi får verkligen följa en nedåtgående spiral för en människa.
* Stefan har ett så starkt rättvisepatos. Man förstår honom, men kanske att han ibland borde hålla käften. Valt sina strider. Samma misstag om och om igen!
* Så bra skildrat om vänskap. Och både Tommy och Stefan skulle kunna gjort så annorlunda. Båda har ett ansvar för att vänskapen gick åt skogen.
*Stefan, han är så otroligt ensam! Han har verkligen ingen.
* Miriam är verkligen den enda som inte bryr sig om omgivningen, om hierarkier. Men är hon sig själv nog?
* Elegant berättad. Läsaren förflyttas mellan tid och plats så snyggt. Du kan verkligen berätta en historia, Karin.

Publicerat

Bokfrukost om Bron över Tangagata

På ena sidan Tangagata bor Halldór Sigurðssons som just blivit permitterad från räkfabriken. På andra sidan bor Gyđa som är föremål för hans kärlek. Mellan dem är det nu ett stort dike, uppgrävt för framtida vattenledningar. Och så bron, full av symbolik, däröver.

Bokfrukosten vimlar av vänliga ord om boken. Vi tycker om personerna, också den ytligt skildrade Gyða. Vänskape med gubbarna på Doddis verkstad består mest av att lyssna till det eviga tjabblet dem emellan. Men vi ser annan vänskap som är rättfram och omtänksam. Berättelsen är humoristisk men under det till synes vardagliga betraktelserna gömmer sig bråddjup och existentiella insikter. En kombination som är underbar.

Vi pratar om:
*En konst att skriva så inkännande och intressant om vardagens bestyr. Jag tänkte på Knausgård i början.
*Miljön i småstaden kändes bekant.
*Det isländskt karga och isolerade är tydligt
*Fiskandet var förstås centralt.
*Roligt med ingresser. Annorlunda.
*Epilogen, vilket berättartekniskt drag!

Vi ser fram emot att läsa mer av författaren! Bron över Tangagata. Eiríkur Örn Norddahl. Utgiven på svenska 2021 hos Rámus förlag i översättning av John Swedenmark

Publicerat

Bokfrukost om Övningar i mörker av Naja Marie Aidt

En fantastiskt fin roman som på blott 200 sidor skildrar ett helt kvinnoliv. Bokens huvudperson går i terapi för PTSD, vad som hänt vet inte läsaren från början. Hon kan inte jobba längre, hon isolerar sig och mår väldigt dåligt. Hon har fina väninnor och barn som står henne nära, men det hjälper inte, hon har mycket outrett inom sig och bär på många sorger.

Vi tyckte alla väldigt mycket om hur vänskapsrelationerna skildras, okomplicerade och innerliga och vi gillade att hon har olika relationer till  olika vänner, precis som vi. Relationerna till de tre sönerna och barnbarnen är så välskrivna, allt känns rätt och autentiskt. Vi tycker om henne, hon är en vänlig och omtänksam kvinna. 

Några röster från morgonen:

  • Så förtjust i boken
  • Barnbarnen fick ta plats
  • Hon fann till slut glädje i sådant hon inte gjort på många år
  • Vad är en ljusfest? Något danskt eller grönländskt?
  • Blomsteraffärsvännen var en underbar kompisklippa
  • Hon var på internationell författarscen för inte så länge sedan, attan att vi missade

I boken bryts texten av korta stycken berättade av en kvinna som varit på en fest för en 90-åring. Födelsedagsbarnet hade önskat att alla som var på festen skulle berätta en anekdot. Kvinnorna berättade och vi fascinerades av de olika korta små berättelserna. En av oss mindes att när Jamaica Kincaid var på bokmässan önskade hon precis det här, kanske Naja Marie Aidt var med och blev inspirerad? Ett lyckat grepp i boken i alla fall.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2025, översatt av Ninni Holmqvist.