Publicerat

Bokfrukost om Sockerormen av Karin Smirnoff

Det är tidigt 80-tal i Södertälje när underbarnet Agnes kommer till världen. Flickan som är genommusikalisk och har en medveten tankeförmåga redan som spädbarn. Hennes liv kommer inte att bli lätt, hennes mor är en grym kvinna, (grym i ordets ursprungliga betydelse), som efter att ha berövats sin ungdom genom graviditeten förvägrar sin flicka ett anständigt liv. Agnes lär sig navigera och söka sig till barn som är som hon, ensamma och musikaliska. Det är mörkt, horribelt och drastiskt, det är omöjligt att sluta läsa trots det förfärande skeendet.

Smirnoff debuterade sent som författare precis som Tessa Hadley och Nina Lykke. Alla tre var fullfjädrade vid debuten, det är således aldrig för sent att debutera som författare.

 Några röster från morgonens diskussion:

  • Golvad av romanen från sida 1!
  • Inte läst hennes omtalade janakippo-trilogi, men blev väldigt förtjust i hennes sätt att skildra barnens verklighet
  • Jag har bott i Södertälje, kul med miljöerna
  • Sugs in i denna värld som är  så vidrig, ändå är det njutbart att läsa
  • Älskar Smirnoffs språk!  
  • Den magiska realismen ger Garcia-Marquez vibbar
  • Dyster läsning med annorlunda grepp
  • Boken har en slags Noren-anda, skulle utan tvekan passa bra på scen
  • Läste 6 kapitel men fick sluta sen, blev för hemskt
  • Har svårt att läsa när det bara är huvudsatser
  • Lyssnade, bra inläsning och jag  gillar verkligen hennes språk
  • En trend just nu med elaka mammor eller?
  • Susanna, vem var hon egentligen? Skulle vilja veta mer. Läst att det kommer en fortsättning kanske det blir mer Susanna då?
  • Barnen är betraktare av en obegriplig vuxenvärld som de inte kan värja sig mot. De ser varandra eftersom de instinktivt vet att de har det gemensamt att ”deras”vuxna är opålitliga
  • Jag älskade elefantscenen på Skansen när Agnes samtalar med elefanten
  • Vad världsvana barnen var vid resan till Paris, kanske blev den detaljer mer konstig än magisk

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2021.

Publicerat

Bokfrukost om Przewalskis häst

Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.

Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.

Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?

Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.

Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.

Om Blå skrev jag att ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.

Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.

Publicerat

Bokfrukost om Hjärtlinjer

”Det här är mer än en roman om hudfärg och betydelsen av att ha exakt den rätta nyansen”, säger någon. Morgonens bokklubb har samlats för att samtala om Hjärtlinjer. ”Jag läser en roman som handlar om identitet och att skapa sig själv, vara sig själv”, menar en annan.

Hjärtlinjer handlar om tvillingarna Vignes, Stella och Desiree, som växer upp i en amerikansk småstad. När de är sexton år får de nog och sticker från den begränsande trånga orten. I New Orleans hankar de sig fram med småjobb. Men så försvinner Stella även från systern. Romanen börjar när Desirée i slutet av 60-talet återvänder till barndomshemmet, nu med sin dotter.

För mig går läsningen  något trögt i början. Kanske är det för att saker och ting ska sättas på plats, jag vet inte. Men snart blir det en bladvändare. Berättelsen växlar mellan sent 60-tal och sent 70-tal för att sedan avslutas i 80-tal vilket när tvillingarnas döttrar av en slump träffats. Samma rötter, men helt olika bakgrund kommer de att närma sig varandra.

”Den ger så många perspektiv”, säger vi. ”Alla karaktärer är mångfacetterade och intressanta. ” ”På så vis får frågan om betydelsen av hudfärgens nyanser så många bottnar och författaren vrider och vänder på frågan utan att någonsin bli ointressant.”

Hjärtlinjer av Brit Bennet. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2020 i översättning av Sofia Nordin Fischer.

Publicerat

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.