3 av 1: Murakami, Niceville och Kärleken till Frank

Nu välkomnar vi november månads gästrecensent. Susanna Christensson jobbar som användbarhetsarkitekt och för övrigt tvåbarnsmor läser helst flera böcker i veckan med en förkärlek för fantasy och science fiction. Hon är månadens gästrecensent och recenserar här tre böcker hon läst på sistone.

Kärleken till Frank av Nancy Hogan

Boken beskrivs så här: Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright, den berömde arkitekten, är båda gifta och har barn när de träffas i Chicago 1903. En omedelbar attraktion uppstår mellan dem, de stimulerar varandra intellektuellt och inleder en hemlig kärleksaffär som fördjupas och slutligen får dem att överge sina familjer och fara till Europa. Skandalpressen frossar i rubriker. Båda har starka kulturella intressen och de bor i Berlin, Paris, Florens. Efter något år återvänder paret till USA och ett nytt liv tar sin början. Ingen anar den fasansfulla tragedi som väntar.

Kärleken till Frank är en berättelse om kärlek.Men inte bara en kärlek till mannen utan lika mycket en berättelse om kärleken till barnen. Barnen som samtidigt är i perifirin och i centrum av Mamahs liv hela tiden. Barnen som får stå tillbaka för kärleksmöten och som har en frånvarande mor även när hon är fysiskt närvarande i början av berättelsen. Barnen som överges och lämnas när Mamah och Frank lämnar sina familjer. Barnen blir på något vis mer närvarande när de inte är nära Mamah. Hennes smärta, ångerst och frustration över att inte träffa barnen samtidigt som hennes behov av frihet och intellektuell utveckling blir starkare vartefter. Beskrivningarna av saknaden av barnen är stark; deras doft, deras hår, deras kroppar i famnen. De får mig att längta extra efter mina egna barn, känslan i magen när man inte är så nära som man vill. Jag saknar också, med Mamah när jag läser.

Det är också en berättelse om kvinlig frigörelse, om starka konvensioner och längtan efter ett intellektuellt utvecklande liv. Samt om Ellen Key som Mamah träffar i Europa och den betydelse Ellen får i Mamahs liv. Den kraft och frustration som Ellen väcker hos Mamah. Ett frö av nyfikenhet väcks hos mig: Vem var hon feministpionjären som talade om kvinnlig frigörelse, moderskapets helighet, hon som aldrig fick barn själv?

Kärleken till Frank är en intressant bok, välskriven och med vissa starka partier, som kanske kommer extra nära då jag nyligen ”lämnat” barnen och börjat arbeta efter en föräldraledighet. Ändå hittar jag inte helt drivet i boken, det går lite segt, lite långsamt mot den tragedi jag vet komma skall (och som berör mig hårt när jag kommer dit). Det är en läsvärd bok, om ej den bästa jag läst.

1q84 av Haruki Murakami (bok 1 och 2)

Boken handlar om Aomame och Tengo, två personer som saktar närmar sig varandra i en värld som är vår värld men ändå inte riktigt är vår värld. Det är parallella berättelser i varandras utkanter. Det är som förra månadens gästrecencent uttryckte det ”magisk realism”. Det är Murakami som de första böckerna jag läste av honom. Jag gillar det, jag gillar Murakami, några av de bästa böcker jag läst har han skrivit. (Dock ”Fågeln som vrider upp världen” fick mig att lägga undan hans böcker för ett bra tag framåt, den var tråkigt, seg och långdragen. Men det här är nästan lika bra som ”Kafka på stranden”.) Jag har en invändning, de detaljerade sexscenerna, gäsp, det är lite tråkigt, ointressant och även om det beskrivs som en viktig del av handlingen så nej, det blir för mycket.

Så här beskrivs boken: ”Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden?” Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

Jag gillar den suggestiva, lite otäcka känslan av utanförskap och overklighet som Murakami för fram. Jag tycker om det lite poetiska språket (jag läser Murakami på engelska om det kan påverka). Det är lite Kafka-känsla över det hela. Jag läste böckerna som e-bok i mobilen och kunde liksom inte stänga av, det blev ett frenetiskt klickande i telefonen under några dagar. Gillar ni Murakami så läs! med en sista invändning och varning. Det borde framgå att böckerna är en tänkt triologi. Nu blir jag liksom hängande i luften i väntan på sista delen.

Har ni inte läst Murakami tidigare så skulle jag dock rekommendera att börja med en annan bok av honom, kanske Norwegan Wood som dock inte är en av mina favoriter eller kanske hellre ”After the quake” en liten men naggande god novellsamling som var min inkörsport till Murakamis författarskap.

The help (Niceville) av Kathryn Stockett

Det var Jackson, Mississippi, 1962. Svarta kvinnor är hemhjälpen som uppfostrar de vita barnen men som ändå tros stjäla matsilvret. Ungefär så beskrivs boken i den engelska utgåvan. Boken som handlar om att skriva en bok om de svarta kvinnornas liv som hemhjälp åt fina rika familjer. Det är Skeeter överklassflickan som får upp ögonen för orättvisorna omkring sig när hon försöker förstå vart hennes älskade hemhjälp tog vägen. Det är Aibileen som uppfostrat 17 vita barn men förlorar sin egen son och Minny, som lagar fantastisk mat men har en alldeles för vass tunga i ett samhälle där svarta inte ska ge svar på tal. Det är hopp, längtan, orättvisor och diskriminering. Det är rädsla, lojalitet och vänskap över gränser. Det är starkt, välskrivet och med trovärdiga (mestadels) karaktärer men med ett väl tillrättalagt slut. Det är en bok jag har svårt att lägga i från mig och en av de bästa böckerna jag läst sista året. Läs den!

Eller varför inte se den? Filmen baserat på boken kom upp på bio nu i höstas. Jag har inte sett filmen men med boken som förlaga lär det bli en ”sann” Hollywoodproduktion med mycket känslor och ett klassiskt hollywoodslut, på ont och gott…

En gästrecension från i somras…

I somras lottade vi ut två böcker här på BBC mot att vinnarna skrev varsin recension. Här är Therese Dahl som fick läsa Drottningen vänder blad:

Drottningen vänder blad är en underhållande och tänkvärd liten bok (endast 124 sidor lång) om böcker, läsning och vad det gör med oss. Den handlar helt sonika om drottningen av England och hennes nyuppväckta passion för läsning. Bennetts berättelse är lätt att ta till sig, både till form och innehåll och jag läser den med ett leende på läpparna. Jag känner så väl igen mig själv som bokläsare i många av scenerna. Ni vet när man inte vill slita sig från en berättelse som helt obarmhärtigt satt klorna i en. Eller när en bok gör så att alla ”måsten” blir tråkiga och något som man bara vill ha gjort, ett oundvikligt tvång. Och visst har det hänt att man smugglat med sig en bok vid sådana tillfällen när det egentligen inte passar sig.

Drottningens läsning får en skjuts av att hon träffar kökspojken som är i bokbussen och lånar böcker samtidigt som henne. Hon får boktips från bokbusschauffören men också från kökspojken. Relationen mellan drottningen och kökspojken växer och hon utser honom till sin egen boktipsare, bibliotekslånare och ja faktiskt också läsvän och han slipper jobba i köket längre. Det är fint tycker jag! Han får sedemera gå på universitetet tack vare detta vilket han antagligen inte hade kunnat göra annars. Och precis som i de flesta böcker så hittar vi även här en antagonist, här premiärministern, som endast ser de negativa aspekterna av drottningens läsning och gör allt i sin makt för att stoppa läslustans framgång.

Drottningen vänder blad är samtidigt en berättelse om den klasslösa läsningen. Alla kan njuta och uppskatta läsning oavsett klasstillhörighet, utbildning eller social bakgrund. Har man bara en läsupplevelse gemensamt så spelar inte resten nån roll. Man kan prata om böcker och det man upplever genom dem. Men då är det ju inte sagt att själva tolkningen blir densamma. Den styrs ju i mångt och mycket av de upplevelser vi haft, den bakgrund vi kommer från eller den utbildning vi fått. Det är nästan det finaste med boken, tycker jag. Läsning är för alla och alla borde få möjligheten att få ta del av litteraturens underbara värld!

Jag fick möjligheten att läsa Drottningen vänder blad tack vare Breakfast Book Club. Jag tackar och bockar och ber lite om ursäkt för en gravt försenad recension.

Drottningen vänder blad, författaren heter Alan Bennett, utgiven 2010 av Ordfront förlag.

3 av 1: Fåglar, dokusåpor och hackspettar

Vi säger välkommen till månadens gästbloggare Anna Toss. Hon är välkänd här på Breakfast Book Club eftersom hon tidigare bloggat från bokmässan, Eurocon och tipsat om sina bästa Science Fiction-böcker här! Nu får hon starta vår nya kategori Månadens gästbloggare med tre recensioner.

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami
Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shorevar en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.

Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: ”Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.”

Fågeln som vrider upp världen
är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att ”likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever”. Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmäna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.

PS – Björn af Kleen
När jag hade läst ut ”Jorden de ärvde” var jag full av entusiasm och tjatade på alla människor att de skulle läsa den. Den var intelligent, avslöjande och rolig. Fräckheten med vilken den unge journalisten/författaren tog sig in i adelns innersta rum var beundransvärd. Samtidigt fanns det inget fräckt eller triumferande i rapporterna därifrån, bara exakta iakttagelser, fakta som talade för sig själva.

Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.

Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av ”Jorden de ärvde”, berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget.  Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan ”Paradise Hotel”.

Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring ”” och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för ”milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam, men finkänslig som mullvadens morrhår.

Still Life With Woodpecker – Tom Robbins
Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett coctailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?

Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok ”Still Life With Woodpecker” som jag läste ut för några timmar sen.

Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är ”Even Cowgirls Get the Blues” som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.

Jag fick låna boken ”Jitterbug Perfume” av en pojkvän 1978 (det slår mig nu att jag helt har glömt att lämna tillbaka den, förlåt J!) och blev helt förtrollad. Jag var 16 och var tvungen att slå upp säkert tio ord på varje sida: hans engelska innehåller ord från ordklotets alla hörn och har ofta dubbelmening; man får ofta känslan av ekvilibrism på hög nivå, som när en clown snubblar fram i rasande tempo på en lina: man måste vara oerhört skicklig för att få det att verka så lätt. Sen läste jag den igen, och igen, ungefär vart femte år, fem gånger. Till slut var det någon som frågade om jag kunde rekommendera någon av hans andra böcker. Hans andra böcker? Det hade inte slagit mig att läsa dem. Tänk om de inte var lika bra? Tänk om de inte innehöll månen, rödbetor, ångande sex, geniala servitriser, indigo och evigt liv? Till sist tog jag mitt förnuft till fånga och läste ”Even Cowgirls …” (som var sådär) och ”Skinny Legs and All” (som är helt fantastisk) och nu då, ”Still Life with Woodpecker”, skriven 1980, fyra år före JP.

Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.

Still Life with Woodpecker” var inte lika bra som ”Jitterbug Perfume”, nästan lika bra som ”Skinny Legs and All” och alldeles, alldeles underbar.

Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: ”His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.”

Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.

Anna Toss