Inte alltför sällan ber jag vänner med välfyllda bokhyllor att välja ut tre böcker och berätta varför de står i hyllan. Det är väldigt blandade skäl: man har läst och gillat, man ska läsa (och gilla), moster Karin har gett den i present och då har man inte hjärta att ge bort den, omslaget är snyggt, det var den första boken man diskuterade med sin partner, man vill skryta med den och så vidare.
Just idag har jag valt ut tre ur min egen hylla som betyder något särskilt.
Justine av Lawrence Durrell är den första ur den berömda Alexandriakvartetten. Då och då köper jag samlingsvolymen och ger bort till någon med uppmaningen: läs den, den är fantastisk. Men sanningen är den att jag har faktiskt ingen aning om hur bra den egentligen är. Någon gång i min ungdom läste jag men har inte något minne av vare sig handling eller läsupplevelse. Ändå köper jag och ger bort: Läs den, den är fantastisk. För ett par år sedan kom jag över kvartetten på ett antikvariat, uppdelad i sina fyra delar, snygga och välbehållna. Och nu står de här i hyllan. Så till mig själv: Läs den, den är fantastisk.
En gång i tiden upptäckte jag begreppet prosalyrik. Så enkelt som att prosan möter lyriken. Det blir korta, välskrivna, ofta vackra eller i alla fall berörande texter som står för sig själva. Upptäckten var genom Kerstin Norborgs Så fort jag går ut, den andra boken jag väljer ur bokhyllan. Den är just det: välskriven och berörande. Ibland bläddrar jag i boken, läser en sida här, en sida här . Men allra mest påminner mig boken om när jag hittade en ny genre i mitt läsande.
I min bokhylla har jag en liten avdelning med femton böcker som jag har läst, och om jag blev tvungen att rymma till en öde ö skulle jag släpa dem med mig eftersom de är så omläsningsbara. Valarnas sång av Wally Lamb är en av dem. (Bjud mig på ett glas nångång så ska jag kanske avslöja fler titlar. ) Huvudpersonen Dolores Prices berättar om sitt liv, hon är i 40-årsåldern. Romanen är fruktansvärt svart på så vis att Dolores varit med om de mest fasansfulla händelser. Men berättandet är så hänförande att jag bara läser vidare. Man kan aldrig glömma Dolores Price.
Vilka tre böcker skulle du välja?
