Järtecken av Christoffer Carlsson

År 1994 skakas den lilla orten Marbäck i Halland av ett grovt brott. Ett hus brinner ner och en ung kvinna omkommer. Polisen kan snabbt konstatera att hon var död redan före branden startade. En kvarglömd handske pekar ut hennes pojkvän som förövare och han döms för mord. Ett ok läggs på 7-årige Isaks axlar, den dömde pojkvännen är hans älskade morbror och livet förändras för alltid för Isak och hans familj, skammen och melankolin tar fäste. Det sociala arvet är tungt och när Isak blir äldre väljer han att bära ett järtecken runt halsen.

Järtecken har underrubriken En roman om ett brott, (som Carlssons författarförebilder Maj Sjövall & Per Wahlöö), en faktiskt helt perfekt beskrivning. Romanen är ingen renodlad kriminalhistoria, men hamnar ändå i denna kategori eftersom huvudspåret är ett mord och en av huvudkaraktärerna polis. Om man nu måste genrebestämma förstås, men om ni frågar mig så menar jag att Carlsson i Järtecken utvecklar den svenska kriminalromanen till något mer komplext och mycket intressantare för många fler läsare än deckarfantasterna. Läsaren får följa Isak och Vidar, en ung polis som också bor i Marbäck, under drygt 20 år med snygga tidmarkörer som Thailand-tsunamin och stormen Gudrun. Kanske tycker jag mig märka att Carlsson är doktor i kriminologi.

Ni, som liksom jag, letar Sjövall & Wahlöö referenser i Carlssons böcker kommer att bli belönade. Jag säger bara; minns när Einar Rönn fick svaret ”samalson” vid ett förhör och det var länge sedan man såg en Morris Minor på vägarna. Den som fattar, fattar. Om man vill veta mer om dessa referenser så skrev jag en bloggy 2014, som du kan läsa här.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Jag lyssnade till ljudboken som är mycket förtjänstfullt inläst av Martin Wallström.

Har den äran

Idag är det min mammas födelsedag. Numera fyller hon inga år, men en födelsedag är en födelsedag och en mamma är en mamma. Hon har varit med i mitt bloggande så många gånger och här bjuder jag på en repris om en fin bok.

”Jag kan inte minnas några böcker från det att jag är riktigt liten”, säger jag till mamma och bläddrar i Bilderboksretro. ”Är inte det konstigt?”
”Kanske det”, svarar mamma som varit med förr när jag försökt rekapitulera mina barndomsminnen, ”men den där handlar ju om 50-talet”. Hon nickar mot boken. ”Du är född på 60-talet”, fortsätter hon med en lite irriterad röst ungefär som att jag kan väl inte hjälpa att du är så glömsk.
Men”,  försöker jag, ”om nu jag kommer ihåg så dåligt så borde väl du komma ihåg”. Klassiskt drag. Sparka över bollen (läs skulden) på morsan. Men hon är van och går inte på det.
”Äh, du fick säkert inga böcker”,  säger hon lakoniskt och sätter på kaffe.

Det är Rabén & Sjögren som givit ut den delikata utgåvan om bilderböcker från 50-talet . Boken presenterar minst en bok från varje år med omslag och några färgglada utdrag ur den. Under rubriken Detaljer vi minns sätter redaktörerna Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing luppen på typiska drag i böckerna. Likaså berättar de ingående om karaktärerna i böckerna.

De två syskonen Sten och Flisa Hedenhös levde på stenåldern. De gick klädda i päls och hade en docka i form av vedträ. När det vankades mellanmål satt de på en sten och gnagde på varsitt köttben. Men annars var de som barn är mest!

Jag känner igen nästan alla böcker om än inte från min egen barndom. De har blivit klassiker och jag läste dem när Alla Mina Barn var små. Historien om någon tyckte min k. dotter var riktigt otäck när hon var tre år. Kanske för att jag läste den med min bästa Mördaren-Väntar-Runt-Hörnet-röst. Men det är en väldigt bra liten deckare för små barn och jag har spridit den vidare till vännernas barn och läst den med lite snällare röst.

”Men Plupp, minns jag faktiskt”, säger jag till mamma. Som jag älskade och ännu älskar Plupp! Den fina långa halsduken och den trevliga hårfärgen. Och Lämmel! Jag har ett mycket romantiserat synsätt på lämlar och försöker samla på fina berättelser om dem.* Det är Plupps förtjänst till hundra procent.

Mamma häller upp kaffe åt oss, serverar en bit drömkaka som hon har bakat allrasärskilt till mig. ”Vi gick  till biblioteket i Västerås”, säger hon sen. ”Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden i vid Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade.”

 1958 kom Lotta på Bråkmakargatan ut som bok, meddelar Bilderboksretro och några år senare fick jag boken och har den fortfarande kvar. Klottrad med små streck i alla färger, men ännu läsbar. Och sen, när vi pratar vidare mamma och jag påminner hon mig att jag har bloggat om mina barnböcker förut och att jag ju alltid kan gå in och läsa mig själv. Om jag nu glömmer bort igen. Touché.

Bilderboksretro. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011

_____

Plupp-böckerna ges ut på Opal förlag. Om du har en fin lämmelberättelse får du gärna mejla den till mig. Helst en som inte handlar om hur bra mat de är för fjällrävarna.

Nattåget och efter det?

Ibland funderar jag över vad författare tar vägen. Varför det inte kommer fler romaner efter den där som jag tyckte så mycket om. En sådan är Nattåg till Lissabon, en bok som jag inte alltför sällan tänker på. Den kom ut 2004, på svenska 2009 hos Albert Bonniers .

I centrum är Mundus Gregorius som arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på … portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram och lär känna Prado under sina stillsamma äventyr.

Vad hände med Pascal Mercier? Varför kom inte fler romaner? Internet berättar för mig att det visst kom en roman, nämligen 2007 med namnet Lea men den översattes inte till svenska. Jag ser att Pascal Mercier är författarens författarnamn och att han egentligen heter Peter Bieri och är filosof. Dock blev han trött på den akademiska världen och la av 2007, Lea-året alltså. Men sen; tyst på romanfronten. Så otroligt synd (antar jag)! Men vi har i alla fall Nattåg till Lissabon. Inte minst för omslaget, Alla som har läst den: räck upp en hand!

Frukostintervju med Alexandra Pascalidou

För några veckor sedan recenserade vi hennes vassa och välskrivna Augustprisnominerade bok Mammorna.
En av förra årets viktigaste politiska och feministiska böcker. Naturligtvis måste vi få veta mer om vad Alexandra äter till frukost.

God morgon Alexandra! Vad äter du till frukost?
En vaniljkaffe och ett glas vatten vid 6-7-tiden och frukost framåt 10. Gärna yoghurt med nötter och sedan en kardemummabulle.

Vaniljkaffe låter som ett underbart sätt att vakna. Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag scrollar igenom flera internationella dagstidningar på mobilen men drömmer om den dagen jag kan unna mig romanläsning till frukost. 
 
En bra morgonroman, vad kan det vara?
Carlos Ruiz Zafon eller Elena Ferrante

Fantastiska författare! Vad läser du just nu?
Kroppspolitik av Maud Edwards
 
Vad använder du som bokmärke?
Min dotters hjärta som hon sytt på syslöjden. 
 
Barnens hantverk är de absolut bästa bokmärkena. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Tematiskt, storleksmässigt och färgmässigt.

Tack för intervjun Alexandra!