Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.
Jag vandrar Kafkas steg i Prag. Anstränger mig hårt för att det ska bli kafkaesque. Jag vill vara svart och svår! Jag vill irra och gå fel! I Prag är det lätt. Husen liknar varandra men ändå inte. En gata svänger av åt ett annat håll än kartan visar. När jag frågar pekar någon på en annan plats än där jag trodde att jag befann mig. Jag ser mig förvirrat omkring. Hur kom jag dit?
Kafka bor inte här längre
Från födelsehemmet till begravningsplatsen. Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen. Skriver egna svartsynta anteckningar på kaféerna. Snart hittar jag bra i Prag. Jag irrar inte och går inte fel. Jag är inte svart, inte ens i kläderna, inte svår. Kafkaesque blir avlägset.
Då hittar jag museet. I huset nere vid flodstranden visas förstås böckerna, textutdragen och fotografierna. Men det är också en installation av det kafkaartade -den mardrömslika realismen. Byråkratins irrgångar blir svartblanka rullboxar med okända namn i oändliga korridorer. Telefoner som ringer och när man svarar finns ingen där, och omedelbart börjar det ringa i en annan telefon. I bakgrunden slammer från maskiner och gnisslande mekanik. Till sist är jag ute ur labyrinten. Ett pianoanslag, en sorgsen violin, vatten som rinner. Några fällstolar står i ring. Jag sätter mig för att ännu en stund behålla känslan av det svarta, svåra, vackra. Några stolar längre bort sitter en man med en bok i knät. Han suckar svårmodigt, skriver några rader och suckar igen.
Sen reser han sig, går därifrån och glömmer sin bok. Jag säger ingenting.
Jag är på krigsstigen mot konstruktioner. Jag kommer in i ett rum och hittar dem liggande i ett hörn, bleka, i en enda röra.
Dagböcker 1909-november 1911. Dagböcker december 1911-1913. Franz Kakfa. Utgivna på svenska av Bakhåll 2004.
Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.
Den här romanen blir något annat än en vanlig “få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad. Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.
Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.
Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så! Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu! Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?
Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.
Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.
Dottern och jag fick chans att provläsa boken om Melvin, Elsa och Krokodilia av Ana Munyua och Johan Eriksson.
Melvin beskrivs som en mörkhyad Alfons Åberg, en huvudrollskaraktär med tydlig invandrarbakgrund.
Boken är rikligt illustrerad med många människor med olika kläder, utseende och bakgrund. Här finns till exempel en dagisfröken i niquab, en helt täckande slöja som också täcker ansiktet. Ganska kontroversiellt men kan skapa spännande diskussioner.
Boken handlar om rädslor och dottern som är fyra och ett halvt ville direkt läsa den igen och igen.
Melvin är en jättebra förebild och jag hoppas det kommer ännu fler svenska barnböcker med huvudrollskaraktärer med olika bakgrunder och etniciteter som visar på vår mångfald i Sverige på ett så här positivt sätt och inte ständigt den svenska kärnfamiljen med en blond flicka och en blond pojke.
Boken ges ut av Avaltea förlag.
Den 7 augusti 1974, strax efter sju på morgonen kliver Philippe Petit ut på linan han spänt upp mellan de två tvillingtornen i New York.
En fot på linan. Hans bästa. Balansfoten. Först lät han tårna glida ut, därefter sulan, sist hälen. Linan lade sig tillrätta i fattningen mellan stortå och pektå.
Han är avspänd och taggad i en lyckad kombination och går under en timme fram och tillbaka mellan de höga husen.
Han var inuti och utanför sin kropp på en och samma gång, i stånd att njuta av att höra till luften, att ha lösgjort sig från både framtid och förflutet och det ingav honom det obesvärade övermodet i hans gång.
Det är vad Philippe Petit gör den där dan. Men vad gör alla andra?
I sin roman Världens väldighet låter Colum McCann oss möta de andra. De är huvudpersoner i sina egna kapitel men får perspektiv och nyanser när de dyker upp i de andras. Claire vars son nyss dog i kriget, domare Soderbergh som tappat sin idealism. Jazlyn och hororna uppe i Bronx, Lara som inte längre förstår sin konst. Grabbarna som hackar sig in på telefonnätet. Snutarna.
Varje värld har en axel att snurra kring och i den här romanen heter han Corrigan, en katolsk munk som altruistisk upplåter sitt hem och sitt liv till vem som helst. NewYork-världens medborgare. In och ut glider de i varandras liv och det som kan tyckas vara en isolerad händelse påverkar alla.
Romanen är så bra! Den är skickligt sammansatt med alla människor som växer allt mer i de vindlingar romanen tar. Den blir ett tidsdokument från sjuttiotalets New York. Den är trovärdig och välberättad. Så att den inte fått mer uppmärksamhet i Sverige förstår jag inte. Jag hittar ingen recension på svb.se. Bland bokbloggarna hittar jag några få kommentarer, där till exempel Bokbabbel och A fraction of the web har skrivit om den engelska originalromanen.
Så hörni på Lindqvist Publishing. Det här måste ni göra något åt. Romanen borde vara en snackis och utgiven i pocket! Skicka McCunns singelbok Så sjunger jag för dig till alla bokbloggare och peppa dem att fortsätta med Världens väldighet därefter. Att inte låta den här romanen vindla ett varv till, nej det går inte an.
Världens väldighet. Colum McCann. Utgiven 2009, den svenska översättningen av Lindqvist publishing 2010.
Julien Neel är killen som tröttnade på att alla serier bara handlade om en pojke som drabbades av något hemskt och som man sen skrattade åt. Med bakgrund som designer och arbetat med animeringar av tv-spel skapade han serien om
Lounär hans dotter föddes.Lou är tolv år och bor med sin mamma. Tillsammans med en rad andra karaktärer skildas teenies åren på ett färglatt och roligt sätt. Men det finns också djup i böckerna. Utgivet finns fem böcker. Alla på svenska.Julien skriver och ritar nu den sjätte och åtta böcker är planerade. Han skulle också gärna vilja göra lite spin-offer på andra karaktärer men ingenting är planerat just nu.
Julien Neel beskriver Lou som ett grafiskt skal och han vill att alla ska kunna känna igen sig och kunna stoppa in lite av sig själva i Lou. Böckerna har ingen målgrupp utan riktar sig till både barn och vuxna och varför inte gärna läsa dem tillsammans.Här i Sverige är Lou mest känd från Barnkanalen där Lous visas som tecknad animerad serie. Mycket uppskattad.
Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.
I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser [...] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.
Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.
Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.
Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002
Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.
Jag har inte läst särskilt mycket grafiska noveller men fastnade direkt i Posy Simmonds berättelse om Tamara Drewe. Kanske var det för att Posy Simmonds faktiskt blandar serieformatet med längre texter som gör att man dras in i berättelsen snabbt. Jag gillar att läsa serier men ibland kan jag tycka att det går lite för fort och att serier saknar djup men inte här.
Berättelsen om Tamara Drewe gick från början som serie i tidningen The Guardian i 100 avsnitt. Jag fick möjlighet att träffa Posy Simmonds på en middag häromdagen och hon berättade att hon började teckna serier för The Guardian redan på 70-talet men då på kvinnosidorna och ritade serier för medvetna jämställda kvinnor som enligt Simmonds strävade efter att “be perfect mothers, save whales and the environment”.
Så småningom började hon även teckna för kultursidorna och blev uppmanad att införa något litterärt i sina serier och så föddes populära Tamara Drewe.
Den utspelar sig utanför London på landet på en gård dit författare kan åka på skriv-retreat. Stället drivs av kända författaren Nicholas Hardiment och hans fru Beth. Nästgårds flyttar Tamara Drewe in och blir katalysator för en rad händelser och påverkar folket i byn på olika sätt. I serien finns något för alla åldrar och det gör den verkligen unik. Det finns djup i karaktärerna och språket är underbart. Teckningarna går i dova, mörka färger och mycket skuggor vilket också speglar handlingen. Jag blev fast i storyn på en gång.
Posy Simmonds säger själv att hon gillar seriens format för att man kan berätta en historia i tystnad och karaktärerna blir tredimensionella. Hon visar även tidiga bilder och skisser. Både från Tamara Drewe och från hennes tidigare bok Gemma Bovary.
Tamara Drew ges ut i Sverige av Wibom Books.
Tidiga skisser av Tamara Drew. En inspirationskälla var prinssessan Diana som då levde.
Tidiga skisser, Tamara Drewe.
Så här såg det sen ut i The Guardian.
Det var mycket att fira den här morgonen: Bokbloggarnas litteraturpris skulle delas ut för romanen Cirkeln, pristagarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skulle vara på plats och dessutom fyllde Breakfast Book Club två år. Tårtan hade alltså sin givna plats! Förväntan på topp.
07.30 sitter författarparet och äter frukost med oss och är så jättetrevliga och entusiastiska att vi känner att det här är första gången de pratar om Cirkeln och de svarar tillmötesgående på alla våra frågor.
De berättar om hur de jobbar i skrivandet med sinnrika färgkoder för att hålla isär olika skrivfaser av boken. Cirkeln, den första boken i trilogin, är starkt karaktärsdriven och därför var det naturligt för dem att börja med att göra tydliga personteckningar. Vad äter Minoo och de andra? Vad gillar de för musik? Vad har de för klädsmak? Listorna var långa.
Samtidigt är som bekant ungdomarna i romanen inte vanliga. De är Utvalda och besitter magiska krafter. Det gör också att det måste skapas balans mellan deras vardagliga problem och deras utmaningar. Hur viktigt ska föräldrabråk och morgondagens kemiprov vara i förhållande till att träna på att bli osynlig?
Överlag gillar bokklubben Cirkeln och är spända på att läsa Eld som kommer i veckan. När Petra bloggade om Cirkeln i höstas skrev hon att den slog an någonting hos henne.
Kanske var det den svenska småstaden och de fina personbeskrivningarna och de olika utvecklingarna hos karaktärerna som kändes riktigt trovärdiga.
Jag själv läste de drygt 500 sidorna mer eller mindre oavbrutet tills de är var slut.
Mixen av välgestaltade tonåringar, deras vardagsliv och de övernaturliga, stundtals våldsamma, delarna gör att den är svår att släppa.
En sak att bli alldeles knäsvag av är att Cirkeln översätts till 21 språk. Det är helt och hållet otroligt och fantastiskt. Just den tanken slår mig när jag sätter min iPhone och knäpper av bilden. 21 språk! Jag som så invaggats i känslan att Sara och Mats numera är mina bästisar, blir star-strucked och nästan darrhänt över att fotografera världskändisar. Men kortet är skarpt, eller hur! Nu ser vi fram mot Eld och önskar författarna så galet mycket lycka till som det bara går.
Avslutningsvis. Ett tvåfaldigt hurra för bokfrukostarna. Vilken tur att Petra kom på idén med morgonbokklubb. Annars vet man inte hur det skulle ha gått!
Hur Cirkeln röstades fram kan du läsa här. Om den första bokfrukosten kan du läsa här.
Jag behövde få igång läslusten igen och beslutade mig för att läsa nåt riktigt lättläst. Jag lånade Victoria – Prinssessa och mamma som e-bok hos elib och fastnade direkt.
Den är lättläst, snabb och enkel. Och faktiskt ganska intressant bitvis. Johan T Lindwall tecknar ett fint porträtt av Victoria som jag tror är ganska sanningsenligt. Rojalisten i mig tror vi får en utomordentlig drottning. Republikanen i mig hoppas dock att kungahuset är borta inom…ja…kort!
Nej, jag är inte rojalist men kungahuset fascinerar ändå. Johan T Lindwall startar berättelsen från början när Victoria föds och går igenom hennes uppväxt, skolgång, alla hennes problem, vidareutbildningar, drottningskola, anorexia och ända fram tills hon träffar Daniel Westling. Boken slutar med att deras gemensamma barn Estelle föds.
Bitvis är det riktigt sliskigt och smörigare än den värsta Harlequin-roman. En del passager är riktigt pinsamma.
Något som också lyser igenom är att Johan T Lindwall inte verkar gilla kungen särskilt mycket. Som journalist förväntar jag mig att han ska vara opartisk och inte välja sida men boken är helt klart en hyllning till Daniel Westling och en tydlig känga mot kungen. Tyvärr, för det sänker boken en del.
Det finns en annan historia om prinsessan Victoria som publicerades i Sydsvenskan i samband med kronprinsparets bröllop. Den utspelar sig 2018 och Victoria har blivit drottning men abdikerat. Det är såklart helt och hållet fiktion men otroligt välskrivet och inte helt osannolikt. Den finns fortfarande kvar på nätet för läsning. Författare är Jens Liljestrand. Läs den!
- Det nya livet, del 1
- Farväl till monarkin, del 2
- För Sverige i samtiden, del 3
Victora – Prinsessa och mamma är utgiven av Bonniers förlag.
Det här är inte magi. Det här är hur världen är beskaffad, det är bara det att ytterst få människor stannar upp och lägger märke till det.
I skymningen uppstår Le Cirque des Rêves – Drömmarnas cirkus. I snirklande gångar ligger tält efter tält där fantastiska magiska upplevelser erbjuds. Eldslukare, kvinnor som böjer sina kroppar i positioner som inte kan vara möjliga, osannolika färgfyrverkerier och svävande djur, allt kan du få vara med om. Men cirkusens underverk är en konstruktion. En skådeplats för den tävling som startats mellan Marco och Celia, båda förtrollare av verkligheten. Tävlingen eller utmaningen påbörjades när de var mycket små, av Mannen i den grå kostymen och Celias far Prospero Besvärjaren. Hur är det möjligt att någon ska vinna?
Hela cirkusen — och romanen — presenterar oavbrutet fantastiska skapelser och händelser för sin publik som hänförs av magin. Men det är ju inte magi även om cirkusens artister aldrig avslöjar det. Den magiska klockan som kan vända ut och in på sig själv. Karusellen där trähästarna faktiskt andas. Isträdgården och önsketrädet – allt är en kombination av ren ingenjörskonst och tankekraft.
Jag gillar boken länge. Den är verkligen ambitiös och genomtänkt i minsta detalj. Vad ska den här historien ta vägen? tänker jag. Hur ska cirkusen utvecklas och vad kommer att hända med de färgstarka och exotiska karaktärerna? Jag läser intensivt. Men saken är den att trots de många sidorna händer det inte så väldigt mycket. Cirkusen blir ett tillstånd där de magiska konstruktionerna blir så vanliga och realistiska att jag tappar min hänförelse och suckar närmast uttråkat när cirkustälten än en gång viker ihop sig själva. Marco och Celia blir förälskade i varandra, det är förstås dramatiskt eftersom utmaningens regel säger att endast en av dem kan vinna och den andra måste gå under. Men hela historien tar slut i ett ingenting. Trots de fyrahundra sidorna vänder jag på sista bladet och hade önskat mig något slags poäng. Eller så är jag en sådan som inte lägger märke till.
Nattens cirkus. Erin Morgenstern. Utgiven 2011, på svenska av Norstedts 2012. Gå dit och titta på det coola omslaget.
