Recensioner

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död.  Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.

Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan.  En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.

Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände.  Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor.  Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.

Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.

Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större.  Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.

{ 0 comments }

Planen utarbetad sedan länge: Jag ska sitta i i kupé nr 1 och läsa Kupé nr 6. I brist på en egen transibirisk järnvägsresa får tågresa till Skåne duga.
Inget hett sött te
Ingen tundra utanför fönstret
Ingen pratsam kupégranne med kålbladstora öron ång ångest.

Här är lugnt. Tyst.
Mannen i sätet bredvid läser ett korrektur och för in sina ändringar med blyerts. Romanen får bli händelsernas centrum och den ska vara utläst i Malmö.
I romanens kupé har flickan lämnat ett älskat Moskva och, vad det verkar, en komplicerat kärlekstriangel bakom sig. Hon kallas bara flickan. Kupégrannen kallas bara mannen. Han pratar oavbrutet med henne, håller monologer, långa och teatraliska, där han berättar om sin världsbild om sin kvinnosyn och sina kvinnor, hororna, och vad han gjort med dem. Flickan tittar ut genom fönstret.

Livet bara försvann in i en konstig röd dimma. Det finns inte längre. Eller kanske en liten stump. I botten på fickan – kanske, en liten stump av liv.

Resan går vidare bort mot Uralbergen och mannen blir värre, påträngande, vidrig. Hon härdar ut. Följer till och med ut på utflykter till städer längs stambanan när tåget gör pauser. Han är en komplex människa och säger om sitt land, Sovjetunionen:

Jag skulle aldrig flytta till andra sidan om man så betalade mig tusen dollar. Det skulle ju vara detsamma som att en burfågel frivilligt flyttade från en bur till en annan. Jag älskar det här landet.

Vi kliver av. Hon i Ulan Bator. Jag i Lund. Jag är uppfylld av det heta teet, av den transsibiriska tågresan, av hårdheten i relationerna. Men sen. Jag köper en glass. Tågets skakningar går ur kroppen. Boken ligger kvar på tåget.

Kupé nr 6. Rosa Liksom. Utgiven 2011. Av Wahlström&Widstrand 2012

{ 0 comments }

bild-3Jag minns ett tankeexperiment som jag uppmanades att göra. Det var en kurs i hur jag skulle bli en bättre arbetare genom att klargöra mina mål och hitta konkreta handlingar som måste göras för att uppnå målet. Jag skulle börja från målet och sedan handling för handling backa mig tillbaka till där jag befann mig nu. Och tada: en handlingsplan var klar! En simpel uppgift. Men mycket svår att göra. Inte minst för att framtiden inte alltid är förutsägbar och det är svårt att veta om det ena leder till det andra.

Och åt andra hållet? Vad är den utlösande orsaken till att något händer? I Fjärilseffekten tar Karin Alvtegen utgångspunkt från en svår trafikolycka och därifrån berättar hon om tre personer. Bodil som just fått besked om en svår sjukdom, hennes dotter Viktoria som drastiskt vill ändra sitt liv och Andreas som fick sitt liv förändrat och inget hellre vill än att få allt tillbaka som det var. I väl utmejslade personporträtt och med knivskarpt språk letar författaren sig fram genom nät av orsak och verkan till den där allra första punkten som fick något att hända. Fjärilen. Riktigt obehagligt. För om det är lustfyllt att sitta och målformulera roliga saker i ens liv så är det inte trevligt att spekulera sig bakåt och tänka på saker som gjorts och vilka konsekvenser det har fått. Jag vet inte hur det är med er, men inte alla beslut och handlingar i mitt liv har varit genomtänkta och kloka. Vilken betydelse fick det?

Samtidigt går det inte att älta. Livet ser ut som det gör. Jag tror inte heller det är poängen med Alvtegens bok. Kanske istället tvärtom, en uppmaning att ta tillvara det som är och inte minst de man har kring sig. De tre personerna i romanen tiger still, och det är just det som nästan blir deras undergång.

Fjärilseffekten. Karin Alvtegen. Utgiven av Brombergs 2013.

____

Läs en frukostintervju med författaren. Fjärilen på bilden kommer från Mornington Stravaganza, det fina Göteborgs-hotellet.

{ 0 comments }

Jag gillar Landala i Göteborg. Den finaste bokhandeln, landshövdingehusen och utsikten från en övervåning över resten av stan.  På 80-talet var där kanske annorlunda.

Höghusen kryllar av barn. På kvällarna samlas många av oss på Landala Torg. Det händer inte mycket där, frukt- och grönsaksstånden har sedan länge packats ihop och körts bort för att återvända när solen går upp.

Dit flyttar Adam med föräldrarna. Här ska de leva ett solidariskt liv, alla präglade av 70-talsåren i Chile. Mamma är ömsint  och varm men pappa, vad är det med pappa? Han lever sina dagar på balkongen eller vandrar kring i lägenheten utan att tala med någon. Få hälsar på, annat än grannparet.

Allt i lägenheten är brunt: soffan, sängen, katten. Det luktar blodpudding. Jag står bland soppåsar och tidningar och glasflaskor och vågar knappt röra mig ur fläcken. Jag gör det för din skull, mamma. Jag tror att du vet det. Men du säger ingenting, all din energi går åt till pappa. Han vet nog inte ens om att jag är här.

Men allt ska ändras i en tragisk olycka. Adam blir tonåring i sitt Landala, och berättelsen blir långt mer än en vanlig uppväxtskildring. Vem är jag? Den stora viktiga frågan ställs på sin spets. Det här blir en roman som är gripande och berörande och alla andra ord som går att använda när hjärtat kramas åt och strupen snörs samman.

God natt, oktober. Valle Wigers. Utgiven av Xpublishing 2013

Andra som skrivit är Och dagarna går och Enligt O

{ 0 comments }

När jag slår samman boken har närmare hundra år passerat. Inte bara i berättelsen utan också i språket. Från 1924 när Alvar träffar den osöta Albertina

Albertina Brunnberg heter jag. Gick hit ikväll med en kolare. Men han har väl stuckit hem. Eller rasat ikull nånstans, han var gali full.

tidenTills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.

Författaren kan sin trakt och vischans regler, ljud och umbäranden är välberättade och exakt avlyssnade. Men Västmanland in my heart till trots, det blir en saga jag läser, och kanske är det därför jag står utanför huset Löftet och glor in genom fönstret och önskar att jag kunnat kliva på.

Porslinsfasaderna. Sven Olov Karlsson. Utgiven av NoK 2013.

Tidigare om Italienaren och Amerikahuset.

{ 0 comments }

Jag skriver fel. Jag skriver Sång till den sorg som ska komma och när jag backar för att ändra tänker jag att det är en formulering som ändå kan vara lika sann.

1955 arbetar Sar som lärare i det självständiga Kambodja. Han håller en lektion om Rousseau.

Det är en viktig lektion. Inte för att Émile är en av dina favoritböcker, men för att den lämpar sig väl för en efterföljande politisk diskussion. Den typen av politisk diskussion som du som lärare inte tillåts hålla, men som kan döljas bakom boken.

Sar är djupt förälskad i Somaly, en modern kvinna kan tyckas, och som längtar efter att erövra världen. Sin plats i oppositionspartiet till trots arbetar han i det dolda för en kommunistisk revolution. Sar, som senare blir Pol Pot och att läsa romanen med facit i handen är kusligt.

Skärmavbild 2013-04-28 kl. 21.00.39Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation.  Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.

I nästa del får vi berättelsen ur Sarys perspektiv, Sars politiska motståndare och som också intresserar sig alltmer för Somaly. I den tredje och avslutande delen är det Somaly som tar plats.Triangeldramat – ett alltid lika intressant motiv och här står både kärlek och politik på spel.Och återigen – med visshet om undergången blir läsningen andlös.

Sång till den storm som ska komma. Peter Fröberg Idling. Utgiven av Natur & Kultur 2012.

{ 0 comments }

7b kopiaFlygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.

Vägen till Bålberget är en mastig roman, både till innehåll och sidantal. I de fyra delarna görs tidsnedslag i historien för att beskriva det lilla samhällets människor och relationer. 70-talet där Jacke just sagt adjö till sin döende mamma och väntar på sin fru Lillemor som nog – hoppas,  hoppas, hoppas – kommer tillbaka till honom trots att han har svårt att säga nej till andra kvinnors uppmärksamhet och kroppar. 1600-talets häxjakter där Malin på helt galna grunder döms till döden. Nu-tiden då Jackes vuxna dotter Veronica har huvudrollen. 1700-talet där Olof som vittnade häxorna i döden står i centrum. Genom alla delar följer platsen Bålberget med som rummet och tidlösa ämnen som  skuld och arv och föräldrarelationer viras i många varv.

Jag försöker se något genom fönstret. Ska vi landa snart? Jag vet inte för mobilen är nedstoppad någonstans långt borta och det var längesedan jag hade armbandsur. Söderlinds ämnen är evigt aktuella och jag vet att jag på den här flygresan har anledning att tänka på dem ännu lite till . Kanske är det därför jag mest tycker om de moderna delarna i romanen. Även om de historiska delarna är lika välskrivna, välbeskrivna och inlevelsefulla är det när Jacke och Veronica betraktar sig själva och sina relationer till varandra och andra som jag blir mest berörd. Det avlägset historiska blir aldrig lika intressant.

Högtalaren plingar till och kaptenen meddelar att det är dags att landa. Stolsryggen upp och DN tillbaka till flygvärdinnan. Jag är beredd. Jag ska snart träffa en ny människa i mitt liv. Det känns fantastiskt. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.

Vägen mot Bålberget. Therése Söderlind. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2013.

_____
Vet du vad Therése Söderlind äter till frukost? Te med mjölk och ostmackor. Se efter själv.

{ 0 comments }

En familj som går sönder. Mamma och pappa är oense om rätt och fel. I kläm kommer barnet med lojalitet och kärlek till båda sina föräldrar. En inte ovanlig berättelse i skönlitteraturen (eller i verkligheten heller, för den delen). I En tiger för en ängel är vi i Trondheim,  mitt främsta skäl att läsa romanen, och barnet heter Lotte. Alldeles alldeles strax kliver hon på planet som tar henne till farmor och sommarlovet på landet. I återblickar får vi veta hur tung vintern har varit med sorg och konflikter mellan mamman och pappan. Veckorna hos farmor och farfar blir Sommarlovet upphöjt till tiotusen och Lotte njuter och tar tillvara på varje sekund.

Hon är här. Det är så här hon tänkte att det skulle bli, under vinterkvällarna i Trondheim, med kudden iskall mot kinden, halsen hopsnord av gråt och saknad, en knut som inte mamma kunde höra.

Det positiva med romanen är att berättandet får ta sin tid. När mamma gråter så gör hon det i längre sentenser och inte i en kort mening: “mamma gråter”. Detaljerna spär på trovärdigheten och skapar mångbottnade karaktärer. Men det jag har emot romanen är att det är den lillgamla Lotte som fått perspektivet. Berättarvinkeln löser författaren i och för sig oftast bra och konsekvent. Det är  barnliv,  Lotte leker mycket och styr utrifrån sin ålder vad som ska fokuseras och berättas. Det som är mest intressant för en vuxen är kanske minst intressent för en åttaåring och vice versa.

Samtidig är det just detta barnperspektiv som jag inte gillar med boken. Lotte har sådan tankar och uttryck ibland som irriterar mig därför att det inte känns rimligt att en åttaåring säger/tänker så. Det känns också stundtals som det är en upplysningsbok där det ska skrivas på näsan: “se, så här känner barn när deras föräldrar skiljer sig och ni hanterar det fel”.  Då tappar jag en del av läslusten.

Det här är Anne B Ragdes debutbok. Tydligen har hon till viss del hon arbetat om den, främst de dialektala dialogerna,  och den har fått en modernare lockande titel (I original hette den Hvem sviktet Lotte).  Den har fått god kritik i Norge och beskrivs som psykologiskt trovärdig och välkomponerad. Samt att inlevelsen i Lotte är övertygande. Det var just det.

En tiger för en ängel. Anne B Ragde. Utgiven (igen) 2013. På svenska samma år av Forum.

_____

Så här har jag skrivit om  Anne B Ragdes  romaner tidigare.

{ 0 comments }

9789146221494Först: åh vilken utsökt och behaglig läsning det här har varit. Jag skrattade en hel del, men fick också sån ångest över händelseutvecklingen att jag blev tvungen att läsa sista kapitlet för att komma vidare. Det har aldrig hänt tidigare i hela mitt liv!

Bernadette är en enastående mamma till Bee, Enastående, men också mycket speciell. Hon har svårt att umgås med andra människor och avskyr “myggorna”, dvs de andra mammorna på Bees skola. Tidigare var Bernadette en av världens främsta arkitekter, men något hände som fick henne att dra sig tillbaka. Bee håller som bäst på att ta sig igenom sista året i grundskolan och levererar lysande resultat. Till hösten ska hon studera på en av de finaste internatskolorna och rektorn där kan inte nog utgjuta sig över hur enastående begåvad och smart flickan är. Pappa är hot shot på ett Viktigt Projekt på Microsoft  i Seattle, där de bor. När han plötsligt får starka indikationer att allt inte står rätt till  lägger han den ena händelsen efter den andra och befarar att Bernadettes mentala hälsa är oroväckande dålig. Han måste få hjälp av specialister. Och det finns många som vill hjälpa honom.

2009 upptäckte jag det engelska litteratur-begreppet: Epistolary novel. Lexikonet översätter det till brev-roman , vilket låter såväl tråkigt som begränsande.  En epistolary novel kan ju innehålla allt möjligt spännande som anteckningar, lappar kastade i papperskorgar, mejl, sms-korrespondens,menyer, tidningsartiklar etc etc. Den här romanen är en sådan i sin allra bästa bemärkelse. Genom allt material och alla perspektiv får man en allt större och bättre bild av Bernadette och varför saker blir som de blir.  Suveränt välberättad. Och dessutom ett snyggt omslag. Köp den! Läs den! Älska den!

Var blev du av Bernadette. Maria Semple. Utgiven 2012. På svenska av Wahlström och Widstrand 2013.

{ 0 comments }

IMG_0433-001Om det nu var så att Lady Di aldrig dog. Om det nu var så att hon iscensatte sin död. Om det nu är så att hon istället lever ett annat lugnt liv bortom paparazzi och folkets kärlek. Om det nu är så. Hur kan den historien vara?

Månadens bokfrukost var Monica Alis Den okända historien. Runt frukostbordet på Vetekatten är åsikterna som vanligt delade.

På den negativa sidan: Rörig och spretig med alla olika personer som berättar. En del saker kändes inte så relevanta (t.ex. när fotografen plockade upp tjej på baren, men kanske är det för att visa hur han var som person). En del alltför långa meningar. Delarna med väninnorna kändes ganska ointressanta, de är alltför stereotypa (en rödhårig, en brunett, en blond etc.).

På den positiva sidan: Jättespännande. En riktig bladvändare. Beskriver ett trovärdigt liv som prinsessa. (Enligt Spectatia kommer det mesta om prinsesslivet från Tina Browns bok Diana Chronicle. Monica Ali  tackar ju främst henne i slutet av boken också.) Skickligt berättad. Också skickligt att hon aldrig har med namnet ”Diana”. Delarna med väninnorna var verkligen så väl och kärleksfullt berättat. Intressant, öppet slut som är värt att fundera över.

Och som påminner någon om den här dikten:

Stevie Smith – Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,
But still he lay moaning:
I was much further out than you thought
And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking
And now he’s dead
It must have been too cold for him his heart gave way,
They said.

Oh, no no no, it was too cold always
(Still the dead one lay moaning)
I was much too far out all my life
And not waving but drowning.
Den okända historien. Monica Ali. Utgiven 2011, på svenska året efter av Forum.

{ 1 comment }