Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Texten talar direkt till läsaren utan omsvep. Chosefritt, oförfärat och helt utan sentimentalitet redogör hon sakligt från de innersta skrymslena av sin själ. Om sin barnlöshet, om sin svåra och skrämmande tonårstid, om faderns alkoholism. Hon är privat, men aldrig gränslös.

Bokens sex essäer handlar om sår som aldrig helt läker, insikter som aldrig kan förmedlas genom att uttalas högt. Det är intelligent, litterärt och fullkomligt makalöst bra! Jag har faktiskt aldrig läst något liknande. En mogen och enastående debut som med sitt klara språk går rakt ner i magen. Hennes erfarenheter är utan tvekan djupt allmängiltiga.

Ni förstår säkert att ni bör läsa och jag vet att Emelie Pine kommer till Sverige i början av hösten. Jag är otroligt nyfiken på kvinnan bakom orden som bara kan förmedlas i skrift.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning Matilda Södergran.

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.

Dockleken av Caroline Engvall

En känd tv-profil blir brutalt mördad utanför sitt hem i Enskede. I ett träd i trädgården hänger en porslinsdocka iförd lila klänning. Hennes make blir misstänkt men är det verkligen han som är den skyldige?  I villan intill bor Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar, journalisten och kriminalkommissarien från Engvalls tidigare böcker. Kvinnornas förhållande är ömtåligt och Ulrika ställs inför ett oväntad personlig komplikation samtidigt som de båda börjar arbeta intensivt med mordet i grannvillan.

Caroline Engvall presenterar ännu en välskriven och spännande kriminalroman där en porslinsdocks-fabrik spelar en viss roll. Unikt och väldigt otäckt, likt Stephen Kings clowner eller John Ajvide Lindqvists GB-gubbe, i alla fall tycker jag det.  Minns porslinsdockor från min barndom, framförallt en jättestor i en treårings storlek som satt i min mormors salong. Elsa hette hon och jag måste erkänna att jag är glad över att jag bestämt avböjde att ärva henne, hade fått låsa in henne i källaren efter att ha läst Dockleken.

Temat känns igen ifrån Engvalls tidigare böcker, i grunden handlar Dockleken om utsatta barn och ungdomar vars förtvivlade situation ingen lägger märke till och om hur våldet ärvs från generation till generation. Tyckte om Caroline Engvalls efterord, fick mig att se karaktärerna i nytt ljus.


Utgiven på Southside Stories 2019.

Testamente av Nina Wähä

Först hörde jag suset som sjöng romanens lov. Då drar jag alltid öronen åt mig och tror att förhöjda förväntningar förstör läsningen. Sedan lyssnade jag till författaren som berättade om hur hon först skrivit en rad olika noveller för att först senare sätta dem samman till en roman. Romanen om Siri och alla de fjorton barnen. Det lockade med alla historier och jag började läsa. Och var fast vid första raderna.

”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna!
Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Romanen om Annie, egentligen. Den äldsta dottern som åker hem till Tornedalen för att fira jul. En olycka händer, lillpojken trillar i hett vatten, och var är då pappa Pentti? Det blir kris och nu måste alla syskonen samlas. Motvilligt och villigt gör de det, och det uppenbarar sig – för läsaren – att här är det inte riktig familjeidyll som kommer att råda. Pappan verkar otäck och galen, och alla syskon förändras när han sent omsider kliver in i köket.

En sådan bok! Jag sträckläste så gott det gick. Bortrest i främmande land och så mycket att se och uppleva. Men jag tog mig lässtunder under körsbärsträd, i väntan på tåg och tidiga morgnar. I en helt egensinnig och oväntad och ovanlig berättarstil kommer alla syskonen till tals. Det är sorgligt och roligt och totalt uppslukande att läsa det här. Allt binds samman med en allvetande berättare som kan säga saker som ”men det händer inte förrän senare”.

Tycker man om mer om någon av karaktärerna? Ja, kanske. Troligen. Som den unga brodern Tarmo som är ett ”läshuvud” och lättad får lämna för ett akademiskt liv i Helsingfors. Eller hans syster Lahja, som måste bli kvar, och som först får träffa en dominant skitstövel till kille men som sedan träffar en kompis och börjar läsa läsa läsa och växer som människa. Så fin skildring! Och Annie. Och ja, här börjar jag snart rabbla upp hela skaran.

Jag tänker fortfarande på många av de här personerna och är så nöjd med det ouppklarade i romanen, precis som livet faktiskt mångt och mycket är. Jag önskar att Nina Wähä inte tar en skrivpaus på åtta år utan fortsätter att skriva superbra romaner.

Testamente. Nina Wähä. Utgiven av Norstedts 2019.