Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och titel

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Ett samtal om Domslut av Ulrika Mossberg

Nu tänker vi prata om romanen Domslut. Den handlar om Lea, domare på Tingsrätten. Dagen innan en rättegång – en man stalkar en kvinna, sin fostersyster – hamnar Lea bredvid mannen vid bardisken. Hon känner igen honom omedelbart och borde lämna restaurangen på en gång. Men hon gör inte det. Berättelsen skildras ur Leas, Jakobs och Rakels perspektiv.

Ann-Sofie: Lika avskalad och kylig som man kan uppfatta Lea känner jag inför den här romanen. Den är absolut inte dålig, det är inte det, men det är som om Leas liv pågår medan hon vänder ryggen mot mig. Jag engagerar mig inte alls. Däremot tycker jag Jakobs delar blir mer intressanta, kött och blod låter kanske kliché men jag bryr mig här.

Maggan: Håller INTE alls med dig, romanen drabbar mig djupt, både Lea och Jakob kryper innanför huden på mig. Jag älskar det avskalade språket och att läsa om en yngre kvinna, som trots att hon inte är något socialt geni, är en yrkeskvinna och inte något offer som missbrukar män eller sociala medier. Jakobs bristande förmåga att kommunicera är också väldigt speciellt skildrat. Men jag gillade verkligen Lea, tyckte jag fick följa med henne in i en livskris som definitivt kommer att vara livsavgörande.

Ann-Sofie: Vad bra att du tycker så! Då pratar vi vidare om Lea. Hon uttrycker någonstans att hon sällan gråter, inte är en sådan som rusar gråtande ut ur ett rum. Hennes känsloliv är närmast kliniskt. Jag påminns om kvinnan i Agnes Lidbecks Finna sig.

Maggan: Jo, det stämmer, går att jämföra med Lidbecks kvinna. Fast Leas känsloliv är på väg att förändras eller utvecklas kanske man ska säga. Lea har ju redan som ung förmåga att se situationer utifrån, som t ex när hon som 20-årig juridikstuderande blir bjuden på konferens med en av de stora advokatbyråerna i Stockholm. Hon är analytisk nog att tolka det sociala spelet, trots att hon är en nolla på att samspela socialt.

Ann-Sofie: Jo, jag håller med om att hon utvecklas. Just detta att hon kan ställa sig utanför och betrakta gör att jag ställer mig bredvid och betraktar med henne, men strax bakom. Jag dras inte in. Utan att avslöja slutet måste vi väl ändå prata om slutet.

Maggan: Gillade verkligen slutet, tyckte det var jättesnyggt, fast jag kan tänka mig att inte alla håller med mig. Åhh, skulle vilja utveckla en sak här men det går ju inte!
Tror att Domslut är en bok som passar utmärkt för bokcirklar, finns mängder av olika infallsvinklar att utforska.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.

Bokfrukost om Öarna

Vi fortsätter att bokklubba på zoom. Temat är Asien och den här gången mer specifikt Indien.

Öarna var en spännande läsning, så storslagen i sitt angreppssätt där flera spår korsas och förutsätter varandra, förklarar varandra. Huvudpersonen är en indisk boksamlare numera bosatt i USA. När han gör sitt årliga besök i Indien får han av en släkting höra talas om en myt, sammanflätad med en helgedom i träskområdet Sundarban. Det ena leder till det andra kan man lugnt säga, och så småningom leder spåren till Venedig. Klimatförändringar, flyktingar och migration, vävs samman med de gamla myterna.  Allt hänger ihop och bokens crescendo är makalöst.

Vi enas om att boken var rolig att läsa, vi gillar dialogerna och får en spännande och bra berättad roman. Författaren har känsla för miljöbeskrivning, vi är på platserna. Vi pratar om myter där ”myten om vapenhandlaren omtolkar en myt från där man står just står, varje ny generation tolkar om myten till sin egen. ” Och vi hejar på bokförlaget Palaver som gett ut boken på svenska.

Den sista boken för höstterminen blir den japanska Gästkatten

Hajar i räddningens tid

Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.

Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?

Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.

Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.

Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.