K av Katarina Frostenson och Klubben av Matilda Gustavsson

Ingressen i Dagens Nyheter kulturbilaga 2018-11-24 löd:

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris. Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Den ovan nämnda ”centrala personen” i svenskt kulturliv är den nu ökände Jean-Claude Arnault som drev kulturklubben Forum i Stockholm och efter DN:s artikel blev dömd för sexuella övergrepp. Journalisten Matilda Gustavsson erhöll Stora journalistpriset för sitt avslöjande och i november 2019 kom boken Klubben som journalistiskt och koncist presenterar framgrävt material. Det är förfärande läsning, hur i h-vete kunde detta fortgå under så många år?

Förutom övergreppen, (som naturligtvis är allvarligast), fanns ekonomiska oegentligheter av allehanda slag. Det är faktiskt helt omöjligt att hålla sig lugn under läsningen, att undvika att bli upprörd.
För att citera min mormor så ”trotsar historien all beskrivning”. Dock kvarstår en gåta efter avslutad läsning: Katarina Frostenson, Arnaults maka sedan 1989, akademiledamot och poet. Vem är kvinnan som så lojalt står vid sin makes sida?

Under hösten 2019 utkom Frostenson med boken K, en dagbok genomsyrad av litterära referenser från tiden för DN reportaget och sex månader framåt. Jag har aldrig läst Frostensons poesi men jag förstår att den måste vara enastående. Vilken skribent hon är, orden faller som pärlor och skär som skalpeller i sin exakta klarhet. Jag förstår plötsligt det jag läst i Klubben, att många fruktade Katarinas ursinne, om dessa skrivna ord skulle komma muntligt från en ursinnig Frostenson skulle de flesta tappa målföret.

Vem är hon då denna kvinna, som egentligen inte skriver så mycket om sin make, utan främst om sig själv. Under läsningen får jag en känsla av att Frostenson aldrig utvecklat några andra förmågor än de rent språkliga. Hon lever i sin egen värld av ord, med stelnad personlighet och oförmåga att förstå världen och se sig själv utifrån. Kan hon ha någon form av personlighetsstörning? Narcissism?

Men vad vet jag egentligen? Kan bara konstatera att epitetet ”ordens gudinna” som hon kallats stämmer, men att hon helt saknar förmåga till ödmjukhet och mångfacettering, något som gör det svårt att känna någon som helst sympati med henne. Jag tror faktiskt att det skulle varit bättre för hennes egen skull om hon aldrig publicerat K. Hennes inre tillkortakommanden är för alltid avslöjade för världen.

K utgiven på Polaris 2019 och Klubben utgiven på Albert Bonniers förlag 2019.

PS av Mia Berner

Från OOOFbok 2007-06-11 19:07 hittar jag den här texten om bok som är värd att påminna sig om.

Under helgen låg jag i något slags feberdimma och i den läste jag PS Anteckningar från ett sorgeår av Mia Berner.

Den handlar om den finländske författaren Pentti Saarikoski som dog i mitten av 80-talet, endast 46 år gammal. Några år tidigare hade Mia Berner av en slump sett ett författarfotografi och snart köpte hon en bok av författaren som var Saarikoski.

Sen blir allt annorlunda 

De träffas. Ordet förälskelse används inte i boken, men kärleken uppstår omedelbart och de blir snart ett par. Boken handlar om Saarikoskis texter, deras samtal och deras liv. Det är skrivet under Berners första sorgeår efter hans död.

Jag fascineras av flera saker:

  1. Hans poesi. Vardagsnära och vacker.
  2. Deras intellektuella samtal. Det måste vara härligt. Och svårt.
  3. Hur Mia Berner får stå för hela hushållsarbetet, låter hans konstnärsskap gå före allt annat, alltid bär bagaget åt dem båda när de är ute och reser (”Pentti bar aldrig några väskor”) samt står ut med hans supande.

Det är kärlek säger min goda vän C när vi talar om saken.
Okej.

Dagens tanke: Jag minns fortfarande hur jag läste och förundrades av denna väldigt bra bok. Men vem var min goda vän C som så visste vad kärlek är? Jag plöjer både minnet och adressboken.

Dear Fahrenheit 451 – Love and heartbreak in the stacks av Annie Spence

A librarian`s loveletters and breakup notes to the books in her life”

Den amerikanska bibliotekarien Annie Spence skriver underbart humoristiskt och passionerat till böckerna i hennes liv. Har nog aldrig förut läst en så ljuvlig bok om kärlek till böcker och läsning förut. Hittade boken på Storytel och läslyssnade i ett sträck. Har dock att önskat mig boken i födelsedagspresent, vill äga den, dels för boktipsens skull men också för att läsa om när jag känner mig deppig. Vartenda ord i boken är omläsningsvärdigt 1000 gånger om, här nedan kommer några aptitretare: 

  • Naturligtvis tipsar Annie initierat om många användbara ursäkter för att kunna stanna hemma och läsa istället för att göra annat. Jo, en och annan ursäkt var ny även för mig som betraktar mig själv som virtuos på området.
  • Roald Dahls Mathilda, både Annie och jag älskar Mathilda.  Hon har dock funderingar över omslagen på de nya upplagorna. Måste kolla saken vid tillfälle.
  • Böcker om bibliotekarier är vanligare än man kanske tror, framförallt inom Romance-genren. Annie ger flera tips, men hennes favoritbibliotekarie är och förblir Henry i Tidsresenärens hustru av Audrey Niffennegger. Jo, men visst är det så, Henry är en fantastisk person i en lika fantastisk bok.
  • Alla som läst skäck-klassikern The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman förstår det hysteriskt roliga i följande: Annie och hennes man åker på romantisk weekend i lantlig ombonad miljö. Rummen är inredda i olika färger, Annie och make hamnar i det gula rummet. Det är inte längre lika mysigt när Annie i bokhyllan får syn på skräckklassikern The Yellow Wallpaper och börjar spana efter revor i tapeten.
  • De flesta boknördar har läst The Hobbit av Tolkien. Annie ger den klart godkänt men hade önskat att Bilbo, istället för att ge sig ut på vandring med en trollkarl och annan löst folk, hade stannat i Fylke och att Tolkien istället hade skildrat Hobbitarnas liv och leverne. Varför inte tycker jag, något för alla fanfiction-författare där ute!
  • Även för boknördar kan det vara oerhört påfrestande att uppleva fenomenet ”vill höra den en gång” vid högläsning för barn. Annie skriver ett ursäktande brev till den bok om grävskopor som hennes son kräver att får höra gång på gång. Hon förklarar för boken, vänligt men bestämt, varför hon kommer att gömma den på ett säkert ställe.

Läs mer om boken här.

Marcel Proust och jag

Vi har ett långvarigt förhållande om än inte särskilt intensivt, Marcel Proust och jag. Genom åren har jag läst ganska många delar av hans romansvit På spaning efter den tid som flytt, men inte i helhet och det mesta, förutom madeleinekakan, är ganska bortglömt.

Så nu är gör jag det. I en liten läsgrupp (bästa sättet eller hur) har vi nu tagit oss igenom nummer 1, Swanns värld och fortsätter efter helgerna att samtala om nästa del.

Det är inte en helt igenom förtjusande värld som Proust målar upp. Även om vi får kliva in i salongerna och även om jaget i boken är en del av borgerligheten finns en distanserad hållning i berättandet. Swann själv som förefaller så belevad och artig ägnar en ansenlig tid åt att hoppa i säng med tjänsteflickor. Hans Odette som så småningom blir fru Swann bedrar honom hela tiden för att han inte är tillräckligt intressant eller för att hon behöver mer pengar. Och så allt skvaller i salongerna. Eller illvillighet och skitprat om man så vill. Intressant, absolut, men inte alltid så vackert.

Romanen har ett språk som trots sina galet långa invecklade meningar, men långa rader av inskjutna bisatser, är rytmiskt och vackert. Miljöerna är fantastiska, personerna gestaltas inlevelsefullt och detaljerat. Frågan om tid och rum i fiktionen ställs på sin spets.

I läsgruppen ser alla olika saker, fäster sig vid olika saker och det gör att läsningen får ännu fler lager. Det är lätt att gå hem och bläddra tillbaka i texten med ett ”just ja” eller ”nämen, det tänkte jag inte på tidigare”.

Jag håller alla tummarna nu för mig och för oss i läsgruppen att vi tar oss igenom alla sju delar. Världens längsta romansvit är det väl knappast men 4000 sidor räcker långt.

På spaning efter den tid som flytt. Marcel Proust i översättning av Gunnel Vallquist. Utgiven på Albert Bonniers

Själv har jag pocketupplagan från 80-talet. Den här snygga gröna fanns hos auctionet.