Gästbloggare: Ros-Mari Edström
Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död. Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.
Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan. En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.
Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände. Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor. Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.
Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.
Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större. Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.
{ 0 comments }
Jag minns ett tankeexperiment som jag uppmanades att göra. Det var en kurs i hur jag skulle bli en bättre arbetare genom att klargöra mina mål och hitta konkreta handlingar som måste göras för att uppnå målet. Jag skulle börja från målet och sedan handling för handling backa mig tillbaka till där jag befann mig nu. Och tada: en handlingsplan var klar! En simpel uppgift. Men mycket svår att göra. Inte minst för att framtiden inte alltid är förutsägbar och det är svårt att veta om det ena leder till det andra.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.
Flygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.
Först: åh vilken utsökt och behaglig läsning det här har varit. Jag skrattade en hel del, men fick också sån ångest över händelseutvecklingen att jag blev tvungen att läsa sista kapitlet för att komma vidare. Det har aldrig hänt tidigare i hela mitt liv!
Om det nu var så att Lady Di aldrig dog. Om det nu var så att hon iscensatte sin död. Om det nu är så att hon istället lever ett annat lugnt liv bortom paparazzi och folkets kärlek. Om det nu är så. Hur kan den historien vara?
