Normal People av Sally Rooney

Dags igen att lämna över recenserandet till vår vikarie Bokcillen. Cecilia Brodelius Agemarks konto på Instagram heter Bokcillen och är ett måste för inbitna läsare.

När jag läste Conversations with Friends av Sally Rooney förra sommaren blev jag inte särskilt imponerad trots att den fått mycket uppmärksamhet och lovord. Eftersom Rooneys andra bok Normal People blev långlistad för Man Booker-priset förra året väcktes ändå intresset att läsa den.

Boken handlar om Connell och Marianne som båda kommer från samma lilla ort på Irland. De går i gymnasiet tillsammans men har helt olika bakgrund. Hon kommer från fina familjen och hans ensamstående mamma är städerska hos fina familjen. På skolan har dock han högre status än hon; Marianne är snarare på gränsen till utstött. Tycke uppstår i alla fall och de inleder ett hemligt förhållande. Vi får följa ungdomarna/de unga vuxna under en femårsperiod, från sista året på gymnasiet genom universitetsstudierna. En liten episod utspelar sig dessutom i Lund, vilket jag tyckte var väldigt kul som gammal Lundabo.

Det här är dels en kärlekshistoria med diverse vändningar. Så gott som hela boken igenom vet ingen om att de ses. Förhållandet är inte konstant men återvänder till varandra gång på gång. Det finns en dragningskraft dem emellan som de inte kan förklara själva, de får helt enkelt varandra att må bra. Rooney lyckas väldigt väl förmedla parets struliga förhållande genom korta nedslag. Skickligt visar hon hur huvudpersonerna kan uppleva samma situation på olika sätt. Hon bygger upp trovärdiga karaktärer som jag tror alla kan känna igen sig i. Vid olika tidpunkter känner de osäkerhet inför världen och att bli vuxen och jag har sällan träffat på en karaktär som har så dålig självkänsla som Marianne.

Dels är det också en väldigt politisk text där Rooney diskuterar klassamhället. När paret börjar på universitetet är det priviligierade Marianne som har hög status, hon vet hur man ska föra sig och allt är självklart för henne. Connell däremot känner sig inte hemma i miljön och bland människorna som går där. Han kommer från en arbetarfamilj och kan inte koderna, den självsäkerhet han hade tidigare är som bortblåst. Rollerna är alltså de ombytta. Dessutom har Connell det konstant knapert. Han måste kämpa för sin överlevnad medan Marianne kan flyta igenom studierna och satsa på att boosta sitt ego genom goda studieresultat.

Detta är en av de bästa och trovärdigaste kärleksromanerna jag läst på mycket länge. Känslorna är intensiva, den ena karaktären är bättre på att formulera dem i tankarna medan den andre har sämre emotionell självinsikt. Det blir en lågmäld hetta som läsaren får uppleva. Det är hög igenkänning på det osäkra vuxenblivande. Författaren skildrar närheten mellan Marianne och Connell på ett oerhört njutbart sätt. Vad sker med oss om vi känner oss älskade eller om vi känner oss oälskade eller inte värda att älskas? Sådana frågeställningar skildras fint i boken. Det gör även frågan om arv och miljö.

Jag gillar verkligen också att karaktärerna inte känns stereotypa, de känns som riktiga människor. Rooney är duktig på sparsmakade personbeskrivningar där komplexa karaktärer växer fram. Jag gärna vill veta vad som kommer hända dem i framtiden, samtidigt vill jag det inte. Jag vill behålla dem precis som de är i mitt minne: helt underbara med sina brister och allt.

Efter denna vill jag läsa mycket mer av Rooney! Det skulle förvåna mig om den inte översätts till svenska. Hennes förra roman Samtal med vänner gavs ut av Albert Bonniers förlag.

Mer om Normal people här.

Allt det här är sant

Man ska vara varsam med vad man skriver om andra i sina böcker. Så sa Gun-Britt Sundström på Bokmässan. Alla har inte möjlighet att skriva en roman och ”tala om hur det förhåller sig” . I romanen Allt det här är sant ställs det hela på sin spets. I centrum står författaren Fatima Ro vars första bok har blivit en kultroman för ungdomar. När hon börjar samla några av sina trognaste fans runt sig blir de överlyckliga, känner sig sedda och utvalda. De tar till sig hennes tankar kring hur äkta vänskap ser ut och sliter upp sina hjärtan och berättar allt för henne.

Vi kliver in i händelserna när Fatima Ros roman nummer två är publicerad. Genom videoinspelningar (transkript förstås), dagboksinlägg, mejl och utdrag ur den nya romanen får läsaren snabbt förstå att den handlar om allt det som de fyra kompisarna gjort och berättat för Fatima i förtroende. Konsekvenserna blir förödande.

Allt det här är sant är en bladvändare. Berättargreppet  med blandade texttyper är verkligen min favorit. (Trots att det denna gång inkluderar ”bok i boken”.) I de olika texterna får de inblandade sin egen unika röst. Men inte bara de fyra kompisarna blir ”lurade”. Det blir vi läsare också och i slutet gör berättelsen ett tvärt kast och gör mig om inte häpen så i alla fall att utbrista i ett ”nämen”.

Allt det här är sant av Lygia Day Peñaflor. Utgiven 2018. På svenska hos Vox by Opal.

Rymlingarna av Ulf Stark & Kitty Crowther

En skimrande vackert skriven bok för alla över 6 år. En gammal man och hans sonson rymmer till den skärgårdsö där farfadern bott hela sitt liv innan han blev för gammal och sjuk. Pojken är full av livsglädje, farfadern fylld av melankoli, de båda bär samma namn, Gottfrid. Relationen dem emellan är rak, enkel och självklar, till skillnad från förhållandet mellan lill-Gottfrids far och gamle Gottfrid. Varför antyds mellan raderna.

Rymningen sker på hösten och Kitty Crowthers bilder fångar textens sorgsna underfundighet. Som vuxen åker jag känslomässig berg och dalbana. Jag anar farfaderns bottenlösa sorg efter sin avlidna hustru samtidigt som jag gläds åt att han fick återvända hem en sista gång, det är uppenbart att han är i slutet av sitt livs höst. Jag grips och njuter av lill-Gottfrids finurlighet och hans omtänksamhet om sin farfar. Rymningsdagen kommer att vara med honom hela livet och kanske kommer han att se sin farfar och sin far i ett helt nytt ljus när han blir äldre.

Men som sagt, Rymlingarna är en bok med oändligt många bottnar, en vuxen annan läsare kanske ger er en helt annan bild av innehållet och ett barn gör det definitivt. Slutet är höljt i vemod. Ni förstår väl att ni bara måste läsa denna underbara bok.

Utgiven på Lilla Piratförlaget 2018.

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.