Sanningens kalas av Marie Lundström

Inom Isabel är det aldrig tyst. Hennes ”unquiet mind” jobbar på övertid med allehanda grubblerier. Tankarna maler oavbrutet och formulerar mening efter mening, inte sällan fyllda av obetalbara metaforer. Utåt sett är hon en annan, en betraktare. Kanske beror hennes inåtvändhet på mamma eller mamsingen som Isabel kallar henne, modern pratar oavbrutet och vill gärna ha förtroenden vilket Isabel aldrig ger henne. Mamman saknar både förmåga att lyssna och att bevara hemligheter.

Det tar en stund innan jag tar Isabel till mitt hjärta, men när jag väl gör det känner jag djup samhörighet.  Funderar hur hon skulle vara att möta i riktiga livet? Jag skulle förstås bara se en kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och inte ha en aning om hennes melankoliskt reflekterande inre liv, om den blodfulla grubblare hon är. Vi skulle inte bli vänner och förlusten skulle vara helt på min sida.

Genomsyrad av en stilla vanvettig humor rullar romanen på och jag blir ömsom road ömsom förfärad, Isabels tankar hoppar från tuva till tuva men jag förstår precis. Ensamma är vi alla innerst inne, de gäller bara att hålla näsan över ytan och ta till oss vad livet bjuder. Som Isabels kollega på Stadshuset, Maggan, som har ett passionerat förhållande med en ”fritidspolitiker” på arbetstid medan hennes man svartsjukt försöker ta reda på vad som pågår. Isabel själv har ett förhållande med en annan kollega, men ingenting har någonsin varit lätt för Isabel, förutom relationen med barnen, den är självklar.

Sanningens kalas och vandringen i Isabels inre kommer att stanna hos mig länge. Lyssnade till författaruppläsningen som är väldigt fin med Marie Lundströms mjuka uttrycksfulla norrländska.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020.

Rainbow Milk av Paul Mendez

Vi välkomnar, @bokcillen alias Cecilia Agemark, tillbaka till oss som vikarie!

I augusti pågick under två veckor Edinburgh International Book Festival och i år kunde man följa programmet från hemmadatorn. I ett av de intressantaste samtalen jag lyssnade på samtalade John Willams från The New York Times Book Review med Douglas Stuart, Paul Mendez och Maaza Mengiste om deras aktuella böcker, vilka samtliga lät mycket intressanta (det går fortfarande att ta del av samtalet) . Jag började med Paul Mendez delvis självbiografiska debutroman Rainbow Milk. Boken bygger dels på författarens eget liv, dels på de erfarenheter han föreställer sig att farföräldrar hade när de kom till England på 50-talet.

I första delen av romanen kommer ett gift par från Jamaica till kol- och järndistriktet The Black Country i Midlands. Flytten liknas i boken som att flytta från Edens lustgård till Sodom och Gomorra. Allt är smutsigt och mörkt där hemlandet var ljust och färgrikt. Det blir inte alls som de tänkt sig; för även om de formellt räknas som brittiska medborgare tillåts de aldrig känna sig som sådana. De får inte de jobben de är kvalificerade för utan får nöja sig med det som erbjuds. Den här delen av boken är väldigt kärleksfullt berättad och man förstår verkligen hur uppgivet det kändes.

I den andra och längsta delen av romanen blir Jessie, bokens huvudperson, precis som Mendez själv, utesluten ur Jehovas vittnen när det uppdagas att han är homosexuell. Delarna om hur det är att lämna Jehovas vittne känns mycket trovärdiga. Som 19-åring flyr Jessie till London och livnär sig som sexarbetare. Denna del utspelar i början av millenniet och handlar till stor del om hur det är att lämna den religiösa gemenskapen och bli del av det sekulära samhället utan att egentligen ha några verktyg eller kontakter. Det blir mycket sex, alkohol och droger. Musiken tar stor plats genom hela romanen och ännu en gång önskar jag mig en playlist (som hade varit väldigt lång!).

Sista delen utspelar sig 2016. Jessie har lämnat prostitutionen bakom sig och lever mer stadgat med en partner som är etablerad poet. Mycket har förändrats för Jessie men attityderna gentemot honom som svart man har inte gjort det. Upplevelsen av att vara svart man i ett vitt samhälle står i fokus i romanen. Det handlar om den svarte mannens självbild; en bild som genom historien kanske framför allt påverkats av den vite mannens bild av honom.

Mendez påpekade vid flera tillfällen under samtalet på Edinburgh International Book Festival att det är en intersektionell roman. Jag var tvungen att kolla upp begreppet för att till fullo förstå vad han menade. Så här står det på Wikipedia:

”Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion. Intersektionalitet avser studiet av diskriminering och förtryck i snittet eller skärningen (engelska intersection) mellan maktrelationer.”

Rainbow Milk är en väldigt intressant idéburen utvecklingsroman samtidigt som det är en drabbande historia, särskilt med tanke på att den till stor del är självupplevd. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att få in så många teman i en och samma bok men Mendez lyckas väl. Är man intresserad av maktstrukturer tycket jag detta är måsteläsning.

Jag uppskattade också London-miljöerna mycket. Mot slutet blir romanen blir det riktigt spännande när Jessie försöker finna en pusselbit i sin identitet och Mendez knyter ihop allt på ett fint sätt. Romanen är kort sagt en imponerande debut!

Läs mer om boken hos förlaget: https://www.hachette.co.uk/titles/paul-mendez-2/rainbow-milk/9780349700571/

Vill man ta del av samtalen på Edinburgh International Book Festival kan man göra det här: https://www.edbookfest.co.uk/

Flickornas tystnad av Pat Barker

”Hjälten Akilles.
 Strålande Akilles.
 Gudalike Akilles…
 Epiteten staplas på varandra.
 Det var inte vad vi kallade honom.
 Vi kallade honom ”slaktaren”

Pat Barker har skrivit en ny version av Iliaden utifrån kvinnornas perspektiv. Det trojanska kriget går in på sitt nionde år när den unga Briseis make och bröder dödas och hon själv blir förd till grekernas krigsläger där Akilles väljer henne som sin hedersgåva, sin konkubin. En tröstlös tillvaro väntar henne i blod, svett, tårar och resignation. Flickorna som vunnits från Troja vårdar krigsoffer och står till tjänst när de greker som överlevt dagens strider super och skrävlar på stranden under kvällarna. Sällan har ett krig återgetts som så totalt meningslöst och primitivt som här; Trojanska kriget pågick i 10 år och upprinnelsen var rivalitet om en kvinna, den sköna Helena. (Jodå, det trojanska kriget var inget annat än killar som bråkade om tjejer.)

Flickornas tystnad är välskriven, tät och smärtsam. Har aldrig läst Iliaden, har aldrig varit intresserad förrän jag fick Flickornas tystnad i min hand. Förutom en stark läsupplevelse är det kul att ha lite koll på antikens berättelser och veta mer mördarmaskinen Akilles framfart och de intriger som vävdes under många års strider. . Berätta historier kunde Homeros som sägs vara författare till Illiaden, utan tvekan. När filmen Troy med Brad Pitt som Akilles kom i början av 2000-talet såg jag den aldrig eftersom jag misstänkte att jag skulle avsky krigsscenerna, lite sugen är jag dock nu, bara för att kunna jämföra.

Det finns ytterligare en ny roman som skildrar Trojanska kriget från kvinnornas synvinkel, min engelska bokklubb läste A Thousand Ships av Natalie Hayes i våras. Bra bok den också, dock lyssnade jag på den och hade ibland svårt att hålla reda på alla karaktärer. Grekiska namn uttalade på brittisk engelska, var inte helt lätta att lägga på minnet. När vi diskuterade boken kunde de som läst på papper avslöja att personförteckningen var flera sidor lång. Jag rekommenderar således att man läser med ögonen, även om romanen är utmärkt inläst av författaren själv.

Flickornas tystnad är utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Eva Johansson.

Från A–Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.