Kategori: Recensioner

Publicerat

Drömmen om ett träd

Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.

I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?

Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.

Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.

Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”

Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.

Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.

Publicerat

Hennes sista steg av Denise Rudberg

Att lyssna till Hennes sista steg av Denise Rudberg är som att färdas tillbaka till 70-talet för att lyssna på en radiodokumentär. (Naturligtvis sker lyssnandet via en transistorradio, vi som är tillräckligt gamla vet hur en sådan ser ut). Året är 1976 och radiojournalisten Göran Nordengren har gjort ett ”grävjobb” och undersökt polisens agerande vid ett mord tre år tidigare. Han berättar om tre väldigt olika kvinnor som drabbats av våld på olika sätt. En av dem kommer att bli mördad, lyssnaren vet inte vem förrän i slutet av lyssningen. 

Historien som berättas är tät och ödesmättad, utspelas på klassiskt otäcka platser. En tvättstuga i en mörk källare, i en lägenhet på nedre botten med stora fönster som är som gjorda för en fönstertittare, och så förstås, på mörka promenadstråk. Rudberg har skrivit direkt för ljud och greppet ”journalistdeckare”; (som jag sett som tagg), beskriver innehållet på pricken. Det är både smart och insiktsfullt om kvinnors utsatthet och som sagt osar det 70-tal med råge. Hennes sista steg är den första berättelsen i en ljudserie vid namn Nattens ondska som jag definitivt kommer att följa. 

Utgiven på Storytel Original 2024.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.

Publicerat

Sällskapet – en femstjärnig läsning

Därför kliver jag med stort intresse in i romansamlingen Sällskapet av Christina Hesselholdt. Här är Camilla och hennes man Charles. Bästa väninnan Alma och hennes Kristian. Edward. Och Alwilda. Så ser konstellationen ut i början av boken, men relationerna förändras, rör sig under de flera år som går.

Sällskap intresserar mig. Alltså en skara vuxna människor, som inte är en familj, som följer varandra genom åren, som träffas på utflykter middagar, födelsedagar, sådana som blir oense, osams och enas igen. År efter år. Hur gör de? Hur pratar de? Hur orkar de hålla ihop?

Litteraturen är ständigt närvarande. Alma är författare och kring henne kretsar tankar om skrivande och författarskap. Också Camilla är en läsande människa som ofta drar paralleller till böcker hon läst eller sett. Allt blir ett samtal med klassiska författare. Underbart!

Språket och stämningen i den här boken är femstjärnig. Vi möter sällskapet som regel i form av inre monologer eller som om personerna berättar för någon. Ofta är det Camilla som har ordet, men alla kommer till tals och berättar och tänker på saker som är aktuella för dem för närvarande. Visst finns det en sorts handling, jag menar livet pågår och åren går, det händer saker. Men det är inte det som är centralt och framåtrörelsen ligger inte i saker som ska lösas. Det är tankarna, resonemangen, tillbakablickarna, önskningarna, konflikterna som radas upp och skapar en värld som jag sent ska glömma.

Med stor glädje fortsätter jag nu med Sopa ihop löv mot vinden som är en fristående fortsättning.

Sällskapet. Christina Hesselholdt. Utgiven på svenska 2017 av Natur och kultur i översättning av Ninni Holmqvist.

* 2018 var boken med i frukostbokklubben ser jag, men då var mina mamma sjuk så jag varken läste eller deltog. (Hur vi kunde välja en bok på över 400 sidor är en fråga för sig) Läs vad man tyckte!