Mormor dansade i regnet av Trude Teige

Hittade Mormor dansade i regnet på Storytel och fångades av den fina titeln. Det handlar om norska Juni och hennes mormor Tekla. Efter att ha lämnat en våldsam man tar Juni sin tillflykt till ön där hon växte upp och huset hon ärvt efter morföräldrarna. Juni älskade sin mormor Tekla som brukade dansa i regnet och som målade underbara tavlor. Tekla som hade ett djupt komplicerat förhållande till Junis mamma Lilla, varför har Juni ingen aning om. När hon börjar gå igenom huset hittar hon ett foto på Tekla med en tysk soldat.  Vem var egentligen mormor Tekla som ung, och varför vet Juni så lite om sin familj?

Jag blev djupt berörd av berättelsen om Tekla. En norsk flicka som förälskade sig djupt i en tysk soldat, kanske för att han älskade hästar lika mycket som hon. Hon blev en ”tysketös”, (på svenska tyskslampa), och hennes kärlek förde med sig konsekvenser för henne och hennes nära i årtionden framåt. Vad jag inte kände till är att Norges statsminister Erna Solberg, så sent som 2018, officiellt framförde en ursäkt för hur den norska staten behandlade unga kvinnor som hade kärleksrelationer med tyska soldater under ockupationen. Flickorna tvångsklipptes, internerades och förlorade i vissa fall sitt norska medborgarskap.

Tekla bär livet igenom på plågsamma och traumatiserande minnen från sin ungdom då hon också lämnade Norge för Tyskland under en tid. Jag berättar inte mer om handlingen än så, den här fina romanen ska läsas förutsättningslöst.

Utgiven på Bazar Förlag 2021, översättning gjord av Lars Ahlström. Jag lyssnade till ljudboken som är fint inläst av Ella Schartner.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Just nu läser jag Klara och solen, en helt enastående och unik bok om den artificiella vännen, AV:n, roboten Klara. Den tangerar på vissa sätt Never let me go så därför bjussar jag på en bloggy från saligen insomnade OOOFbok med datum 2007-03-28 14:20. för det tål att upprepas vilken läsupplevelse också den boken var.

Det känns, säger Kathy H, absolut som om jag alltid på ett diffust sätt vetat om det där med donationer till och med redan i sex-eller sjuårsåldern.

”Det känns, säger jag, absolut som om jag redan i inledningskapitlet blir varse om att den här berättelsen handlar om en katastrof, men att jag inte kommer förstå vikten av den förrän jag läst den sista sidan.

Platsen är den engelska internatskolan Hailsham. Kathy går där tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. På ytan kan man få intrycket att deras samtal, kamratskap, svek och kärlek är på samma villkor som för andra ungdomar, att de frågor de brottas med är samma eviga frågor som för andra i samma ålder. Men inte alls. Lyssnar man hör man att det handlar om helt andra saker. Donationer. det allestädes närvarande begreppet i romanen.

På Hailsham förekommer inte vanliga lektioner. Huvuduppdraget är att skapa – vara kreativ – med färg, lera, kritor eller vad man nu tycker om. Då och då kommer Madame och gör ett urval från elevernas konstverk för att placera i sitt ”galleri”. Varför kan barnen bara spekulera i. Det här är deras vardag. De ifrågasätter inte vad som händer, ser inget annorlunda för de har, till skillnad mot oss läsare, inget att jämföra med.

Efter Hailsham följer the Cottages, en lika diffus skola. Här ska eleverna skriva en uppsats ett par år, men ingen blir någonsin klar. Vid olika tidpunkter lämnar ungdomarna the Cottages för att börja arbeta som Vårdare. Kathy lyckas väl.

Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabb och knappast någon har fått beteckningen orolig ens inför den fjärde donationen.

Det här är en riktig kuslig roman berättad på ett intagande sätt så att man invaggas i en falsk trygghet. Det långsamma berättandet gör att jag närmast manipuleras att inte inse faran förrän det är för sent. Med små medel stegras det förfärliga.

När jag lägger ner boken efter 318 sidor är allt fullbordat.”

Ryska dockor av Martha Hall Kelly

Året är 1912, när ryska Sofija och amerikanska Eliza träffas i Paris societetskretsar och djup vänskap uppstår. De besöker varandras hem i New York och Sankt Peterburg och däremellan är brevväxlingen tät.  När första världskriget bryter ut upphör Sofijas brev att komma. Eliza befarar det värsta samtidigt som hon drabbas av en stor förlamande sorg. Sofijas familj, släkt med tsaren och därmed på den vita sidan i Ryssland, har dock lyckats fly till sin lantegendom där de hoppas vara trygga. Deras respit blir kort, snart tar de röda över godset och familjen förlorar allt.

Martha Hall Kelly inspirerades till Ryska dockor av ett tidningsurklipp från 1921 om den unga societetskvinnan Eliza Ferridays humanitära arbete bland ”vita” ryska flyktingar i New York. Ryska män som lyckades fly till USA vid den här tiden, klarade sig ofta bra medan de många ensamstående kvinnorna med barn for illa och levde i stor fattigdom. Även om berättelsen känns aningen för lätt för min smak tycker jag mycket om den mänskliga och empatiska ådra som romanen har. Krigets vansinne och den rent absurda rikedom kontra den förtvivlade fattigdom som präglade Ryssland vid tiden före revolutionen framkommer tydligt i boken. Även den amerikanska societeten får sig en och annan känga.

Om man gillar historiska romaner men har svårt för de våldsamma och magstarka scener som denna litteratur ofta innehåller ska man definitivt läsa Ryska dockor. Även när den skildrar våld och grymhet är det goda närvarande. En spännande historisk bladvändare helt enkelt.

Utgiven på Bookmark Förlag 2021. Översättningen är gjord av Cecilia Berglund Barklem.

Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr.

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.