Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Nahid drabbas av en ursinnig vrede när hon får diagnosen obotlig cancer. Många år tidigare knappt 20 år gammal, tvingades hon fly från Iran med en ettårig dotter på armen. Hon tillhörde den unga generation i landet som trodde på revolutionen och som därför drabbades av gevärseld. Hon föddes i en familj bestående av kvinnor och hennes förhållande till modern och de många systrarna var kärleksfullt och varmt. Att inte längre vara nära dem är hennes livssorg. I skuggan av cancern och hennes komplicerade relation med dottern berättar hon sin historia.

Ljusa minnen från ungdomens Teheran blandas med de mer mollbetonade från Sverige då verkligheten och flykten tog ut sitt pris. Hon berättar om sig själv och sin ofullkomlighet, hon kryper under mitt skinn och jag tänker att det är tur hon är så förbannad, jag tror den känslan hjälper henne.Texten är sparsmakad och innehåller inte ett onödigt ord, kanske är det därför den drabbar så djupt. Jag tyckte väldigt mycket om Golnaz Hashemzadeh Bondes debutbok Hon är inte jag och kan bara konstatera att uppföljaren Det var vi är än bättre.

I de tider som är just nu är det oundvikligt att inte nämna att boken, (bland mycket annat), handlar flykt. Jag gillar att författaren skildrar flykten som ett faktum i Nahids liv, som vilket smärtsamt faktum som helst. För flykten är och har alltid varit ett faktum för en stor del av jordens befolkning. Vi som haft turen att födas i ett land med demokrati och mat till alla behöver ibland påminnas.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. 

Augustpriset – nu spekulerar vi

I år får vi vara ambassadörer för Augustpriset! Mycket roligt och spännande förstås. Priset instiftades 1989 (av Svenska Förläggareföreningen) för att ”belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år”. Men hur är vårt förhållande till Augustpriset egentligen?
Ann-Sofie: Helt ärligt så är mitt förhållande till böcker betydligt större än till Augustpriset. Visst brukar jag spekulera kring vem som ska vinna av de 6 nominerade i respektive klass, men jag har alltid haft dålig koll på när en bok kom ut och så vidare.
Margaretha: Jag är egentligen inte intresserad av vem som vinner, däremot av vilka som nomineras. Jag har många favoriter bland böcker som nominerats och en av mina absoluta största läsupplevelser vann en August 2007, Susanna Alakoskis Svinalängorna.  Jag gläds förstås med författaren som vinner, de ser så tårögt lyckliga ut varje år och det är så rart att se.

En sak vi brukar göra oavsett är att spekulera kring vilka titlar som kommer att nomineras till priset i den skönlitterära klassen. Den 23 oktober presenteras nomineringarna. Vad tror vi i år?
Ann-Sofie: Jag har lyssnat lite bland folk, både i bokklubben och annorstädes och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är ett hett tips. Andra är Finna sig av Agnes Lidbeck, Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Moll av Elisabeth Rynell, Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson, Solidärer av Anna Jörgensdotter,  Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Vera av Anne Swärd. Ja, listan kan göras lång. Och då finns inte en lyrikbok med här ens.
Margaretha: Johannes Anyuru känns given och jag som Westö-fan hoppas förstås att Den svavelgula himlen nomineras. Jag hoppas också på att John Ajvide Lindqvist, som nominerades för del nummer två i trilogin Platserna, även ska nomineras för den tredje delen X. Jag skulle storgilla en nominering för Golnaz Hashemzadeh Bondes gripande roman Det var vi.

Och av de sex nominerade ska en bok vinna. Har vi någonsin gissat rätt?
Ann-Sofie: Ja, när Kristina Sandberg vann med Liv till varje pris 2014, då var jag övertygad. Annars har jag gissat fel varje år. Punkt.
Margaretha: Jag gissade nog också på Kristina Sandberg då, jag var dock kluven eftersom Beckomberga Ode till min familj av Sara Stridsberg också var nominerad. Båda böckerna är fantastiska! Jag har aldrig gissat rätt, kanske för att jag sällan hunnit läsa samtliga böcker före prisutdelningen.

Så vad ska vi göra som ambassadörer då? Åh, vad vi ska prata om böcker! Och så ska vi gissa rätt på vinnaren.

 

Bokmässan 2017 – så här gick det

Nu är Bokmässan över för det här året! Så här gick det:
Bokmässan i ett ord:
Maggan: Ambivalent. Ann-Sofie: Omväxlande

Färg:
Maggan: Grönt och blått, kryddat med blekrosa. Ann-Sofie: Brukar vara svart, men i år jeansblått.

Mingel:
MagganRoligast hade jag nog i Bucketlists monter.  Ann-Sofie: Många. Jag gillade särskilt Storytels.

Första planerade bokköpet:
Maggan: Framtidens arab del 2 av Riad Sattouf en grafisk roman från Cobolt förlag.
Ann-Sofie: Flora Banks förlorade minne av Emily Barr

Första spontanköpet:
Maggan:
Nyutgåvan av Allrakäraste syster av Astrid Lindgren med bilder av Hans Arnold. Ann-Sofie: Letade efter barnbok med spännande flikar. Det blev Det kommer inget bajs av Benoît Charlat

Sista bokköpet:
Maggan: Mitt inte så perfekta liv av Sophie Kinsella. Signerad till min dotter. Ann-Sofie: Familjen av Kjell Johansson. Signerad till min mamma.

Jakten:
Maggan: Jagade Golnaz Hashamzadeh Bondes seminarium som en galning på lördag morgon. Lyckades slutligen få lyssna till henne i ABF-montern på eftermiddagen. Ann-Sofie: I år letade jag ofta efter Anette, bibliotekskatten ”Var är du?”

Irriterad över:
Maggan: Att det är så varmt och så dålig luft! Svettades konstant. Ann-Sofie: Oro, möjligen men inget annat.

Det jag inte köpte:
Maggan: Stod och fingrade på Stephen Kings Det flera gånger. Men bestämde mig för att den är för tjock. Ann-Sofie: Skrivböcker! Jag hittade inget ställe som sålde (läs: tittade för dåligt).

Sammanfattningsvis:
Maggan: Jag hade väldigt trevligt även om jag tyckte nog att seminarieprogrammet var något tunnare än tidigare år. Flera författare som, enligt min syn på saken, borde varit på plats lyste med sin frånvaro. Ann-Sofie: Bra mässa men håller med Maggan. Allra bäst hade jag det i DN:s monter. Men jag fascinerades allra mest av JohnAjvide Lindqvist. Hans vighet och hans skärpa.

Växter

Altanen på mitt sommarhus står i skogen. En skog som jag tycker om att titta på, men som jag helt ärligt inte promenerar särskilt mycket i. Det är snår och sly och rasade träd. En urskog är det och den är skyddad med olika lagar och tänk om jag klev fel?

Men så kom två böcker i min väg. Vildplockat och Herbariet som från olika håll pratar om och berättar om växter på ett sådant sätt att jag drog på mig stövlarna och tänkte att ja, jag ska gå så försiktigt.

Herbariet är Elin Unnes bok om växter där hon bokstavligen vill kliva under skinnet på dem (skinn? skal?) Att växter har känslor betyder inte att vi ska tillskriva dem mänskliga egenskaper, men däremot förhålla oss lite annorlunda kanske. Boken är som en sagobok i sitt livfulla berättande om hur vi kan använda växternas läkande egenskaper och kanske också försöka tränga i deras musiksmak. Till de lockande texterna, inkluderat tydliga instruktioner och odlingsråd, nota bene, finns helt fantastiska bilder där växterna får ett uttryck som jag aldrig tidigare skådat. Jag lovar, det här en bladvändare!

Vildplockat av Niki Sjölund är en handfast bok med intressant läsning. Här sorteras boken i årstider där vi för varje årstid får redogörelser av växter som vi kan hitta just då och vad vi kan använda dem till i matlagningen. Sjölund är kock och det finns en intensiv och engagerande ton i boken som gör att jag hela tiden vrider på örten i min näve: Nog är det väl en Lomme i alla fall? (Det var det inte…)

Unnes skriver i sin bok att redan insamlandet av växter är läkande för själen och när jag sitter där med två (ja ja!) växter i näven efter att räddhågset ratat många andra så känns det så. Bra helt enkelt!

Herbariet. Elin Unnes. Utgiven 2016 av Natur & Kultur. Vildplockat. Niki Sjölund. Utgiven 2017 av Natur & Kultur

1 2 3 4 5 367
buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa