The Stranger in the Woods av Michael Finkel

Idag är vi lediga så vi har en vikarie. Får vi presentera presentera Cecilia Brodelius Agemark som driver instagramkontot Bokcillen. Hon har läst The stranger in the woods av Michael Finkel.

I 27 år gäckade the North Pond Hermit både polis och boende innan han blev gripen. Två polismän fick slutligen fast honom när han bröt sig in på ett sommarkollo för ungdomar med funktionsnedsättningar. Vid det laget hade eremiten nästan uppnått kultstatus eftersom ingen hade sett till honom under alla år. Christopher Knight, som han egentligen heter, försvann in i skogen 1986 som tjugoåring och kom inte ut förrän han var 47. För att få tag i förnödenheter begick han över tusen inbrott i North Pond-området i centrala Maine. Hans närvaro var därför alltid kännbar av och oroande för invånarna.

Journalisten Michael Finkel försöker i den här boken förstå hur det hela kunde ske genom att metodiskt besvara ett antal frågor: Varför söker sig Knight bort från civilisationen och andra människor? Vad gör den här typen av ensamhet med oss? Hur har Knight överlevt de stränga vintrarna? Vad har han sysslat med för att få tiden att gå? Tyvärr blir boken emellanåt lite spretig och ytligt populärvetenskaplig. När författaren ska utreda vilken status eremiter haft genom tiderna i olika kulturer irrar han iväg, särskilt med tanke på att Knight inte alls stämmer in på drag man brukar hänföra till eremiter.

Det är annars en oerhört fascinerade berättelse som baseras på nio timmeslånga besök som Finkel gör hos Knight i fängelset efter att han blivit ertappad och häktad för inbrotten. De pratar om allt möjligt; först är Knight väldigt sluten men sedan börjar han öppna sig en aning. Boken kan med fördel läsas av litteraturintresserade då Knight utvecklar sina tankar om böcker och författare eftersom han ägnat mycket tid åt att läsa. Till exempel har han inte mycket till övers för Thoreau.

Den första delen av boken är väldigt spännande att läsa, nästan som en spänningsroman där polisen letar efter en mytisk figur. Efter det går det snarare över till att bli en psykologisk thriller där man som läsare vill förstå Knight. För de allra flesta hade den här typen av isolering varit nedbrytande (jag känner nästan panik när jag tänker på att vara helt isolerad från andra) men för Knight var detta idealet; han ville inte ha någon som helt mänsklig kontakt.

Finkel intervjuar psykologer och experter som ger sin syn på eremiten och ger honom olika diagnoser. Själv undrar jag istället hur det ska gå för honom nu när han åter måste leva i bland andra människor? Efter att han släppts ur fängelset vill han inte ha mer med Finkel att göra så vad som händer med honom förblir oklart. Den livslärdom han i alla fall hinner förmedla är att man alltid ska försöka få ordentligt med sömn – det hjälper en att överleva.

Vill man läsa mer om Knight finns det bland annat den här artikeln 

Utgiven 2017. 

Bokfrukost om Maigrets första fall av Georges Simenon

När bokklubben har fransk höst är det ofrånkomligt att läsa någon av de 75 detektivromanerna om Kommissarie Maigret.  Maigrets första fall kom ut 1949 men är, titeln till trots, inte den första boken om Maigret. Vi var försiktigt positiva till boken, enades om att den på sin tid måste ha ansetts som ganska vågad, att den hade fina miljö och personbeskrivningar och att Maigret är en  detektiv som tänker sig fram till gåtans lösning. Några röster från morgonens diskussion:

Trevligt
Klassisk detektivroman
Inte min favoritgenre, men den var helt okej
Tyckte den var jättebra!
Väl sammanhållen historia
Kul att läsa om Paris
Håller bra!
Jag har bott i Paris så det var jätteroligt att läsa
Kändes lite gammaldags
Charmig liten historia
Läste massor av de här när jag var tonåring, förstår faktiskt inte varför jag tyckte då mycket om dem
Tycker inte att den håller!
Boken får 4 Eiffeltorn. Bra gåta, fina miljöer och så Maigrets psykologiska människokännedom som så väl gestaltas.

Madame Maigret har enligt initierade Maigretfans en viktig roll i böckerna. Så här beskriver Simenon den unga Madame:

Hon var en frisk präktig flicka av den typ man sällan ser annat än på konditorier eller bakom mjölkaffärens marmordiskar. En präktig flicka full av vitalitet men som han ändå kunde lämna ensam hela dagar i sträck i deras lilla våning utan att hon ändå ett ögonblick hade tråkigt.

 Man kan väl ana att femme fatale idealet inte tilltalade Simenon samt – med lite god vilja- att han gillade självständiga kvinnor.
Vi drog oss till minnes att det har producerats flera tv-serier om Maigret under åren, bla. en brittisk med Rowan Atkinsson, (Mr Bean), i huvudrollen! Han var jättebra! (Kanske inte helt förvånande, Atkinsson är mångsidig och en av hans första filmroller var den klassiske CIA-agenten agenten Felix Leiter i Bondrullen Never say never again 1983.)

Utgiven på bokförlaget Atlantis 2017,  som nyligen givit ut ett flertal Kommissarie Maigret deckare.  Översättare Gunnel Vallquist.

Augustpriset 2018 – hälsning n:o 1

Vi är ambassadörer för Augustpriset i år också.  Eller snarare för böckerna som blir nominerade, eller inte.  Det ska blir roligt och det sporrar oss att engagera oss lite mer i det stora litteraturpriset. För August egen del vill man kanske se lite mer prat i bok-kanalerna.

Att vara ambassadör för det här priset är inte ett kommersiellt samarbete, dvs vi får inte betalt för att göra ett jobb. En av förra årets ambassadörer, En förbannad podd, pratar i sitt senaste avsnitt om att de inte vill vara ambassadörer mer därför att det medför en massa merjobb, som de alltså inte får betalt för. Podden är ambitiös och bred som ni vet och säkert mer tidskrävande än att blogga på det viset som vi gör. Vi förstår deras åsikter. Men vi ser på vårt ambassadörskap på ett annat sätt. Vi gör det vi alltid gör. Läser böcker och tycker om dem i våra kanaler. Men med extra inspiration. Det tar samma tid oavsett. Vi gör inte heller annorlunda intervjuer med de nominerade författarna, blir de intervjuade av oss så är det den vanliga frukostintervjun som gäller.

I år kan det nog bli svårt att nominera sex titlar till de tre klasserna (skön, fack, barn- och ung). ”Året har varit ett bra romanår” var det många som sa nere på Bokmässan. Själv är jag ganska dålig på att komma ihåg när böcker kom ut. Antingen tycker jag att jag läste boken alldeles nyss eller att det var väldigt länge sedan. Jag har enkelt svårt att pricka in rätt bok till rätt tidpunkt.

Den 22 oktober presenteras de nominerade titlarna och snart ska Maggan och jag diskutera vilka böcker vi hoppas få uppräknade på Södra teaterns scen. Så nu sätter jag igång att rekapitulera bokåret som gått.

 

 

Vad jag tänker på när jag tänker på vandring

Den här bloggyn borde förstås skrivas till sommaren. Men mina tankar om vandring är inte årstidsbundna, jag tänker ofta på vandring. Nuförtiden så oändligt mycket mera. ”Vi människor har förflyttat oss till fots sen urminnes tider”, inleder Angeliqa Mejstedt  sin bok Vandra. Och ja, det är något med det där att sätta den ena foten framför den andra. En frihetskänsla, att bara kunna gå. Och tvärtom.

Vandra är framförallt en handbok, kanske mest till den som ska vidga sina vyer och börjar vandra (mer). Den har en tydlig struktur där teckningar och bilder visar hur man ska planera en vandring både för utrustning och val av plats. Därefter följer genomgångar för själva vandringen som navigering eller förhållningssätt till naturen.

Språket är tydligt i alla avseenden, som det ska vara i instruerande, lärande texter. Men det är också berättande och personligt. Inte minst när det gäller de delar av boken där författarens stora erfarenhet och upplevelser gestaltas. Ett exempel är kapitlet ”Att komma hem”. Har man vandrat länge kan det ta ett tag att återgå till det vanliga.

Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände en tomhet.

Därför tror jag att den också passar den som är intresserad av vandring men kanske inte har planer på att gå iväg nästa vecka. Den peppar och laddar med lust och energi även för den som mer tänker på vandring.

Boken har fokus på naturvandringar, förstås. Men jag skulle också intressera mig för att läsa om långa vandringar i civilisationen. Någon som går från Stockholm till Provence, typ, och där berättelsen inte nödvändigtvis handlar vad som sker i  städerna utan mer om själva vandrandet. Hur känns det att mest gå på asfalt? Hur hittar man småvägar genom villaområden? Vilken mat passar att laga på trangiaköket på en parkeringsplats? Den boken skulle jag också vilja läsa.

Vandra är utgiven av Natur & Kultur 2018.