Bokfrukost om Vaggvisa av Leila Slimani

Ett ungt parisiskt par, Miriam och Paul, söker en barnsköterska och hittar Louise, som snabbt blir spindeln i nätet i deras lilla familj. Barnen älskar henne, hon är effektiv och tar gärna itu med allsköns hushållsuppgifter som annars inte skulle blivit gjorda.  Hon är helt enkelt för bra för att vara sann. Hennes livssituation och bakgrund är dock en välbevarad hemlighet.

Romanen börjar med mord och klassificeras  som en spänningsroman, vilket några av oss fann förbryllande. Mord är bara en vinkel av många i denna sparsmakade roman som (kanske) handlar om en människa på väg mot ett sammanbrott.  Tolkningen är helt och hållet upp till läsaren.

Några röster från morgonens diskussion:

Klassamhället skildras så väl när författaren beskriver lekplatsen i Paris där alla de invandrade barnsköterskorna samlas.
Påminner mig på något sätt av Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Louise idoga städande och tvånget att hela tiden vara sysselsatt tjänar till att glömma det svarta hålet inom henne
Det mesta står mellan raderna
Louise är så motsägelsefull, får inget grepp om henne
Tycker det är en smart roman med lysande språk, sögs in i boken och läste halva natten
Läskigt med den sylvassa Japanska kniven
Boken handlade om ensamhet, tycker den är lysande
En skildring av klass, kön och ras
Människor är helt oförutsägbara, jättebra människor beter sig oförklarligt i betraktarens öga
Thrillermomentet försvann ju mer man läste

Utgiven på Natur & Kultur 2018.  Översatt av Maria Björkman.

Brev från Paris 2018

Jag är i min lägenhet och läser Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Snart måste jag lägga den åt sidan för att få på mig kläderna och gå till Institut Suèdois och lyssna till ett samtal med Linn Ullman. ”Måste” som i ”boken är så bra att jag inte vill slita mig”. Men jag stoppar den i väskan och går iväg. Jag hinner nog läsa lite till innan det börjar. Väl där slår jag mig ner och väntar på att samtalet ska börja. Läser. När jag tittar upp ser jag Hanne Vibeke Holst. Jo, jag blinkar några gånger och undrar om läsningen stigit mig åt huvudet på ett dåligt sätt. Men hon sitter kvar. Efter Ullman-samtalet måste jag gå fram till Holst och berätta. Vi skrattar åt att hon är just där i Paris, just där på Institut Suèdois, just då.  Och jag är snabbt tillbaka i lägenheten och fortsätter att läsa.

Vad sa Linn Ullman då? Att man behöver känna sig fri när man skriver. Att det var viktigt att frigöra sig från sig själv och sina föräldrar när hon skrev De oroliga, att det var (bland annat) därför hon använder epiteten Pappan, Mamman, Flickan i boken. För att markera fiktionen. För sig själv. Hennes intervjuare under samtalet ställer långa krångliga närgångna eller överfilosoferande frågor och jag hör fransmännen runt mig viska ”vad är det för en fråga?” men Ullman klarar det trots allt galant. Jag ser i tidningen att en dramatisering av boken ges på Dramaten.

Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna.  Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa Le mystére Henri Pick, den är fräsch och rolig. ”

Jag provläste första sidan i butiken och förstod 75 %. Avgörande gräns. Så jag köpte den. Det är en bibliotekarie som hittar en mystisk bok i sitt bibliotek. Kan bara vara bra! Ser sen att den är filmatiserad.

Efter några dagar blir jag inbjuden till ett litterärt evenemang på Sorbonne, ett rundabordssamtal utifrån John Ajvide Lindqvists författarskap. Fantastik och samhällskritik. Författaren medverkar. Jag får dock tacka nej. Men visst ser det intressant ut? Vad jag tackar ja till är en presentation och diskussion några dagar senare med Elisabeth Åsbrink utifrån hennes bok Orden som formade Sverige. Vad är egentligen Sverige? Och vilka ord är viktiga när man formulerar sig i saken?

 I Paris ser jag överallt folk som läser pappersböcker. I parken under lunchen, på caféet, på metro och buss. På restaurangen sitter ofta någon vid bardisken och dricker något och samtidigt läser.  Det är december nu. Jag är tillbaka i Stockholm. På tunnelbanan ser jag en person som läser en pappersbok. Men jag tänker alltid att alla läser böcker i sina mobiler.

Det var Paris det. Jag såg Eiffeltornet också.

Tips på Jul-feelgood

Jag har nyligen utvecklat en fäbless för julfeelgoods, kanske motsägelsefullt eftersom jag inte är någon större julfantast. Min förtjusning kan bero på att man mår bra när man läser en feelgood och att karaktärerna ofta, precis som jag, har blandade känslor inför julen. Att böckerna handlar om djur, bakverk och kärlek är så mycket mer upplyftande än de ångeststinna julromaner  jag läst tidigare. I fråga om julskildringar föredrar jag definitivt feelgood framför feelbad. I år började jag läsa redan i november som en motvikt till mörkret och Augustläsningen. Här kommer tre tips:

Kärlek, bakelser och en mops av Annie England Noblin
Jag förälskade mig i hjältinnan Brydie som efter en uppslitande skilsmässa hamnar som hundvakt i ett tjusigt hus i Memphis Tennessee.( ni vet där Elvis bodde). Den gamla damen som äger både hus och hund har fått en stroke och hamnat på vårdhem. Brydie som till yrket råkar vara bagare! får snart många nya bekantskaper och börjar experimentera med bakverk för hundar. Detta är en förtjusande feelgood med fina bikaraktärer och alldeles lagom julstämning. Utgiven på HarperCollins 2018, översatt av Helena Tusås.

Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam
En svensk julfeelgood om Lisbeth som bor i ett hus på landet vid västkusten och jobbar som lärare. Om ni läst Lotta-böckerna av Merri Vik kommer ni att känna igen en av de tidiga scenerna i boken som alldeles tydligt är inspirerad av flickbokshjältinnan. Lisbeth är en underbar huvudperson som ställer till det för sig genom att antyda att hon under ungdomen varit med i alpina landslaget. Fart, fläkt och humor boken igenom, precis som i Lotta-böckerna. Utgiven på Louise Bäckelin Förlag 2018.

En vinter i Paris av Jenny Oliver
Jag hade kanske hoppats på mer Paris i denna brittiska Julfeelgood. Men strunt samma, hjältinnan Rachel som övergivit bagaryrket för läraryrket blir anmäld och antagen till en baktävling i Paris, en present som hon inte är helt bekväm med. Hon åker till Paris, får många nya vänner och hittar sin bakglädje igen. (Just det, sin bakglädje). Jag älskade alla mat och bakscener i boken, jag såg de fantastiska skapelserna för min inre syn och snålvattnet rann. Trots att boken i huvudsak utspelas i Paris är den väldigt brittisk. Utgiven på Printz publishing 2018, översatt av Ann Margret Forsström.

Augustpriset – hälsning n:o 4 om vem som kan kamma hem priset

På måndag den 26 november är det dags för den högtidliga prisutdelningen av Augustprisets tre klasser. Vi har läst de sex nominerade titlarna i kategorin skönlitteratur och så hann vi nog med att läsa de flesta i barn- och ungdomsklassen också. Vad tror vi nu då inför måndagen?

Ann-Sofie : Jag har läst fem böcker, du har läst alla. Men jag tror att det är Sami Saids roman som kommer att vinna. Jag upplever att den är den starkaste av de här sex titlarna.

Maggan: Saids vackra språk gör Människan är den vackraste staden till en typisk Augustprisvinnare, kanske är den också min favorit. När det gäller barnböckerna är jag helt golvad av både Jenny Jägerfelds Comedy queen och Ulf Stark/Kitty Crowthers Rymlingarna. Jag är däremot  inte golvad av någon av de skönlitterära böckerna.

Ann-Sofie: Nej, det känns lite trist kanske. Jag var besviken över nomineringarna, men hoppades att det ändå skulle vara något som tog mig med storm. I barn- och ungdomskategorin är det svårare tycker jag. Jag tycker Comedy queen är en fantastisk berättelse om hur man lever vidare efter att mamma tagit sitt liv. Men jag tycker också att Vi kommer snart hem igen är en stark och viktig bok. Utöver det tycker jag Hemma hos Harald Henriksson skildrar klasskillnad med bild och text i sådant utmärkt samspel. Dessutom hann jag med att läsa Rymlingarna och gråta ihjäl mig och tycker om den också. Gropen, ja den gillar jag ju också och Regn är så finstämd. Ja, du hör ju. Hann du läsa ur fackboks-klassen?

Maggan: Inte en enda bok tyvärr, är så himla sugen på Jens Liljestrands Mannen i skogen och på Alexandra Pascalidous Mammorna, den sistnämnda ligger i pipeline här hemma. Sedan vill jag djupdyka i Lars Tunbjörks Retrospektiv. Älskar berättande genom bilder. Jag vidhåller att den stora grejen med bokpris är alla de suveräna boktips man får, sedan struntar jag personligen i vem som vinner. Fast jag förstår att det är en fantastisk känsla för författaren att få ett Augustpris!

Ann-Sofie: Ja, alldeles säkert. Då får vi se på måndag vem som får den känslan helt enkelt!