Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.

Flätan

Jag har lyssnat till Flätan, inläst av Maria Lyckow som gjorde det så bra. Ganska djup röst, ingen dramatisering, tack för det! Av boken själv blev jag oväntat powerful! Hittade mig framför spegeln mumlande ”du är min bundsförvant” och annan pep talk.

Boken handlar om tre kvinnor i olika delar av världen. Den indiska Smita som är dalit, kastlös, och beslutar sig för att inte låta sin dotter möta samma öde som hon själv. Giulia som arbetar med bearbeta hår i sin fars ateljé på Sicilien. Sarah, framgångsrik och osårbar advokat i Kanada som en dag svimmar i rättssalen

Alla tre ställs inför dramatiska förändringar och bestämmer sig för att ändra sina liv, lika dramatiskt. Lite fjamsigt tycker jag att den här sammanflätningen med hår kanske är, men det funkar. Det intressanta är att de utifrån sina olika geografiska och samhälleliga platser i livet verkligen fylls av ett jävlar anamma. Utifrån sin egen personlighet ser lösningen på olika problem och motgångar olika ut, men det gör det – lyfter blicken och ändrar. Jag brukar fnysa över för mycket sådant i böcker, men här tycker jag att det är en väl uppbyggd berättelse. Eller då, tre berättelser med följdriktighet och trovärdighet. Och jag hade gärna sett att berättelserna fortsatt och blivit än mer fördjupade. Det här var intressanta kvinnor.

Flätan av Laetitia Colombani. Utgiven 2017. På svenska samma år av Sekwa, översättning av Lotta Riad. Flätbilden av Pexels from Pixabay

Frukostintervju med Maud Öquist

För flera år sedan var jag med på ett och annat bokbyte som arrangerades av en bokbloggen En bok om dagen,  och som drevs av Maud Öquist. Det var nästan lika spännande att  hitta på något kul bokligt till den utvalda mottagaren som att packa upp paketet som någon hade gjort i ordning. Nu har Maud startat Pocketbox som bygger på samma idé. Det går ut på att man köper månadens box som innehåller en hemlig bok och diverse tematiska tillbehör som te och godis. Rolig grej tänker vi och hör genast av oss och kollar upp … frukost-vanorna.

Godmorgon Maud! Vad äter du till frukost?
Jag är vanemänniska och till vardags äter jag alltid två skivor
hårt bröd med Norrgott och en rejäl balja svart te. Svintråkigt i andras ögon men det funkar bra för mig. De här dagarna är jag ute och reser, vilket innebär hotellfrukost med lite lyx!

Du skulle se mina frukostar.  Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser lokaltidningen Piteå-tidningen till frukosten. Läser man den så vet man allt om vad som händer i Piteå och mycket lite om vad som sker utanför kommungränsen. Lyckligtvis finns nyheter att se på teven!

Vad läser du just nu?
Just nu ska jag börja läsa Ett jävla solsken eftersom det är bokcirkelboken för den här gången.

Bra bok! Vad använder du som bokmärke?
Jag är kass på bokmärken! Jag använder vad som helst som  bokmärke, utom ”riktiga” bokmärken. Jag tappar ständigt bort alla  fina bokmärken som jag ändå då och då köper…

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Bokhyllesortering… Mina pocket står i en egen hylla, i färgordning. Inbundna böcker står i andra hyllor, så som det ser snyggt ut. Det är oerhört opraktiskt, för jag får alltid leta efter den bok jag behöver. 🙈

Haha, ja du får vara sparsam med böcker. Lycka till med företaget!

Nattåget och efter det?

Ibland funderar jag över vad författare tar vägen. Varför det inte kommer fler romaner efter den där som jag tyckte så mycket om. En sådan är Nattåg till Lissabon, en bok som jag inte alltför sällan tänker på. Den kom ut 2004, på svenska 2009 hos Albert Bonniers .

I centrum är Mundus Gregorius som arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på … portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram och lär känna Prado under sina stillsamma äventyr.

Vad hände med Pascal Mercier? Varför kom inte fler romaner? Internet berättar för mig att det visst kom en roman, nämligen 2007 med namnet Lea men den översattes inte till svenska. Jag ser att Pascal Mercier är författarens författarnamn och att han egentligen heter Peter Bieri och är filosof. Dock blev han trött på den akademiska världen och la av 2007, Lea-året alltså. Men sen; tyst på romanfronten. Så otroligt synd (antar jag)! Men vi har i alla fall Nattåg till Lissabon. Inte minst för omslaget, Alla som har läst den: räck upp en hand!