Jorden vaknar av Madeleine Bäck

Den gästrikländska naturen är i uppror, dofter som nimmer om död och förruttnelse svävar över landskapet och mörka krafter från tidernas begynnelse är beredda att ta över. Vattnet och skogen kallar de utvalda till sig bland dem, Gunhild, Krister och Beata. Jag som funderat över Celias öde i första boken Vattnet drar fick äntligen veta. För mig som är aningen deckartrött, var boken perfekt sommarläsning. Spänning med naturmystik, skäck, thriller och ett fantastiskt driv.

Böckerna är så kallade crossovers dvs. de passar läsare i alla åldrar från tonåringar upp till 100 år. (Därefter ska man kanske vara aningen försiktig i fall ens hjärta börjar bli skröpligt.) Själv läslyssnade jag till boken och ivrig att läsa vidare stoppade jag hörlurarna i öronen och gav mig iväg på en promenad längs Mälarens strand. Jag hade vattnet på ena sidan och skogen på den andra och… det var precis som att vara i Gästrikland. Jag fick av pur fasa avbryta lyssningen och gå över till sorgliga kärlekssånger på Spotify istället.

Jag läslyssnade till boken via Storytel, mycket förtjänstfullt inläst av Sanna Krepper, jag är ganska bestämd på att man bör läsa böckerna i den ordning de kom ut. Läs här om bokfrukosten Breakfast Bookclub hade tillsammans med Madeleine Bäck efter att ha läst Vattnet drar, och här kan du läsa vår frukostintervju.

Utgiven på Natur och Kultur 2017.

Vi gratulerar de värdiga vinnarna till Augustpriset

Konserthuset i Stockholm 16.30. Vi stegar med högt självförtroende förbi kön av gäster till Augustprisgalan. Men vi visste inte bättre.
16.32. Ann-Sofie byter skor till ett par svarta och sticktröjan till något tunt och fladdrigt.
16.35. Vi skålar för kvällen och de nominerade.
16.50. Vi skålar en gång till.
17.05. Vi hurrar för alla duktiga författare till Lilla augustpriset.
17.15. Maggan sätter sig på sin plats.
17.20. Ann-Sofie provar fortfarande alla platser på balkongen.
Sedan tappar vi bort tiden och hurrar och ropar för vinnarna Saga Miketinac (Den röda cykeln, Lilla augustpriset), Fatima Bremmer, Ett jävla solsken , Sara Lundberg, Fågeln i mig flyger vart den vill  och Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

18.45 står vi i en helt enastående sal, Grünewaldsalen och det är den bilden ovan. Vi äter elegant små snittar och frotterar oss. En fin avslutning på vårt härliga uppdrag som augustprisambassadörer för den skönlitterära klassen. Tack för förtroendet, säger vi!
Alla texter om böckerna hittar man här.

Dan före dan, August

Och så ska vi gissa rätt på vinnaren skrev vi för en månad sedan. Nu är alla böcker lästa och omskrivna och i morgon är den stora dagen då Augustpriset ska delas ut.

Ann-Sofie: När vi nu gått igenom de sex välskrivna och bra böckerna som nominerats i kategorin Skönlitteratur är jag fortfarande förvånad över att Den svavelgula himlen av Kjell Westö inte finns med. Det är det första jag vill säga. Det andra är att jag tror och hoppas att Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen ska kamma hem priset. Historien är berörande och viktig, de olika tidsplanen och perspektiven är  så väl sammanhållna och romanen har ett språk som är vackert och unikt.

Maggan: Enligt mig är de bästa böckerna oftast de som man läser helt förutsättningslöst. Som av en slump hittar till ens läshög. Så var det med Jörgen Gassilewskis Hastigheten som nog är min favorit tätt följd av diktsamlingen Rosor Skador av Jenny Tunedal. Fast jag måste ju säga att jag gillar samtliga nominerade, alla är bra, men de två ovan nämnda var de som rörde vid mitt hjärta. Jag tror dock inte att någon av dem vinner, jag tror på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Bidragen till lilla Augustpriset var underbara allihop, jag kunde inte välja någon favorit. Det slutade med att jag röstade på samtliga! Håller helt med dig angående Westö. Hur gick det till när han inte nominerades? Men förstås, i Mellon vinner ju aldrig rätt låt eftersom det är omöjligt att tävla i musik, lika lite som man kan tävla i litteratur.

Läs mer om Augustpriset här.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.

1 2 3 4 5 374
buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa