En kväll i juni av Anna Lönnqvist

Två unga hjärtan möts en vacker sommarkväll i Stockholm. Ella och Ben har gemensamt att de avskyr Gröna Lund där de båda befinner sig. De tar sällskap med varandra, rymmer därifrån och upplever en magisk romantisk kväll full av förtrollade ögonblick som man bara kan göra när man är riktigt ung. De bor på olika orter i landet och skiljs åt med en önskan att träffas igen. Av olika anledningar blir det inte så, men de glömmer aldrig varandra.

Ett tiotal år senare får Ella erbjudandet att spökskriva den framgångsrika affärskvinnan Fredrika Berghs memoarer. Under arbetet med boken kommer de båda kvinnorna nära varandra och den skygga Fredrika berättar till slut om de uppoffringar hon tvingats till för familjens och arbetets skull. Även hon minns en man hon aldrig fick. Fast Ella har mött Ben på nytt, båda arbetar de i sfären runt Fredrika Bergh, de minns varandra men deras vuxna etablerade jag, är någonting helt annat än ungdomarna den där sommarkvällen för länge sedan.

Jag är svag för det bitterljuva. Kärleksparet som aldrig fick varandra och som träffas många år senare. Har alltid älskat Hjalmar Gullbergs dikter, han skrev ofta om kvinnan som aldrig blev hans och så förstås Jane Austens Övertalning där Anne Elliot övertalas att slå upp förlovningen med Frederick Wentworth vilket hon bittert ångrar, när de möts igen ser han inte ens åt Anne, utan uppvaktar andra kvinnor. Austens sista och mest melankoliska bok.

Jag är blurbad på omslaget där jag säger följande vilket stämmer precis fortfarande:
”Någonting i Anna Lönnqvist böcker slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång”

Utgiven på Norstedts 2021.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbete av Heidi Linde

En roman som droppade ner i min brevlåda med en hälsning från förlaget där det stod så här:

”En relationsroman som bjuder på humor, svärta och hög igenkänningsfaktor!”

Kan bara hålla med, fast för mig dominerade svärtan. Känner igen mig själv, känner igen vänner och bekanta, blir ofta sorgsen när texten väcker minnen.

Boken handlar om Vigdis och Linn, två norska kvinnor i medelåldern. Vigdis, den äldsta, kämpar med sitt döda äktenskap, med frågan om hon ska lämna sin man eller inte. Linn, som är yngre, försöker vara en bra mor till lilla dottern, samtidigt som en ångestkänsla lurar; hon håller på att förlora den skönhet som så tydligt definierat henne som person.

Heidi Lunde skildrar medelklassens kvinnor av idag på kornet. Kvinnor som är uppslukade av arbete och familj med lite tid över till att vila, vara och reflektera över sig själva. Har funderat över varför jag upplever boken som en feelbad? Den innehåller både humor och jag älskar hur den slutar. Kan vara att jag är äldre än Vigdis och Linn och hunnit få perspektiv på det skede i livet där de befinner sig. Jag ser allt så tydligt i backspegeln och undrar, (som så ofta), varför varje generation upprepar den förras misstag.

Utgiven på Bazar Förlag 2021. Översatt av Joar Tiberg

Från A till Ö: H som i Hur man närmar sig ett träd

Har ni tittat på Mästaren? Svt som presenterar svenska kulturpersonligheter som får berätta om hur deras kreativitet ser ut. Lite pretentiöst sitter de starkt belysta bakom ett skrivbord. Man antar att de får frågor att svara på men ingen intervjuare hörs. Bara Mästaren och hens visdomsord: Så här gör jag.

Jag har alltid gillat att höra hur skapande människor skapar. Nästan aldrig kan de redogöra för det (vem kan?) men det är spännande att lyssna till när de försöker. Det är bilder och fraser och människor och musikslingor som singlar förbi dem. Snabbt och lyhört fångar de upp.

En av personerna i Mästaren är Eva Dahlgren. För en massa år sedan kom hon ut med boken Hur man närmar sig ett träd. I samband med det skrev jag:

”Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan process. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.

Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och som berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.”

Av det skälet, skriver jag alltså, kommer jag också att bläddra i den då och då. Men det hände faktiskt aldrig. Men boken står välsorterad i hyllan och bara väntar på att få bli återbläddrad. Vem vet, en dag.

Dungen av Rakel Molin

Jag hade hjärtligt roligt åt det lustmord på en KBT-terapeut som romanen inleder med! Adina har löpt amok på sin boxningsklubb och av ägaren råtts att ta kontakt med terapeuten Silvana Brattmark,( kan inte sluta skratta åt detta underbara namn). Silvana, som har ett veritabelt helsicke att försöka få Adina att öppna sig och sluta skämta, avbryter till slut behandlingen. Adina har bara sig själv igen med sin undertryckta ursinniga förtvivlan som hon bara kunde få utlopp för på boxningsklubben.

Adina har växt upp i Småland tillsammans med sin ensamstående mor som dog medan Adina ännu var tonåring. Det är länge sedan nu, Adina är över 40, men händelserna under tonåren har präglat hela hennes vuxna liv. Det finns ett ”nutid” och ett ”dåtid” i boken, nutid präglas av dråpligheter och humor, dåtid är en lågmäld skildring av en ensam flicka och hennes uppväxt inom ett frikyrkligt samfund. Inte förrän i slutet av romanen kommer läsaren till insikt om den djupa sorg som Adina bär inom sig.

Jag tänker ofta på Marian Keyes när jag lyssnar till Rachel Molins uppläsning, tänker först att jag förvillas av att Molin läst in flera av Keyes romaner, men det är inte så. Både Keyes och Molin skriver humoristiskt, de betraktar sin omvärld med leende ögon, även när avgrundsdjup lurar i texten. Dungen är kort och gott en enastående debut, rolig, rapp och rå, skriven utan ett enda onödigt ord.

Utgiven på Polaris 2021.