Dockleken av Caroline Engvall

En känd tv-profil blir brutalt mördad utanför sitt hem i Enskede. I ett träd i trädgården hänger en porslinsdocka iförd lila klänning. Hennes make blir misstänkt men är det verkligen han som är den skyldige?  I villan intill bor Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar, journalisten och kriminalkommissarien från Engvalls tidigare böcker. Kvinnornas förhållande är ömtåligt och Ulrika ställs inför ett oväntad personlig komplikation samtidigt som de båda börjar arbeta intensivt med mordet i grannvillan.

Caroline Engvall presenterar ännu en välskriven och spännande kriminalroman där en porslinsdocks-fabrik spelar en viss roll. Unikt och väldigt otäckt, likt Stephen Kings clowner eller John Ajvide Lindqvists GB-gubbe, i alla fall tycker jag det.  Minns porslinsdockor från min barndom, framförallt en jättestor i en treårings storlek som satt i min mormors salong. Elsa hette hon och jag måste erkänna att jag är glad över att jag bestämt avböjde att ärva henne, hade fått låsa in henne i källaren efter att ha läst Dockleken.

Temat känns igen ifrån Engvalls tidigare böcker, i grunden handlar Dockleken om utsatta barn och ungdomar vars förtvivlade situation ingen lägger märke till och om hur våldet ärvs från generation till generation. Tyckte om Caroline Engvalls efterord, fick mig att se karaktärerna i nytt ljus.


Utgiven på Southside Stories 2019.

Testamente av Nina Wähä

Först hörde jag suset som sjöng romanens lov. Då drar jag alltid öronen åt mig och tror att förhöjda förväntningar förstör läsningen. Sedan lyssnade jag till författaren som berättade om hur hon först skrivit en rad olika noveller för att först senare sätta dem samman till en roman. Romanen om Siri och alla de fjorton barnen. Det lockade med alla historier och jag började läsa. Och var fast vid första raderna.

”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna!
Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Romanen om Annie, egentligen. Den äldsta dottern som åker hem till Tornedalen för att fira jul. En olycka händer, lillpojken trillar i hett vatten, och var är då pappa Pentti? Det blir kris och nu måste alla syskonen samlas. Motvilligt och villigt gör de det, och det uppenbarar sig – för läsaren – att här är det inte riktig familjeidyll som kommer att råda. Pappan verkar otäck och galen, och alla syskon förändras när han sent omsider kliver in i köket.

En sådan bok! Jag sträckläste så gott det gick. Bortrest i främmande land och så mycket att se och uppleva. Men jag tog mig lässtunder under körsbärsträd, i väntan på tåg och tidiga morgnar. I en helt egensinnig och oväntad och ovanlig berättarstil kommer alla syskonen till tals. Det är sorgligt och roligt och totalt uppslukande att läsa det här. Allt binds samman med en allvetande berättare som kan säga saker som ”men det händer inte förrän senare”.

Tycker man om mer om någon av karaktärerna? Ja, kanske. Troligen. Som den unga brodern Tarmo som är ett ”läshuvud” och lättad får lämna för ett akademiskt liv i Helsingfors. Eller hans syster Lahja, som måste bli kvar, och som först får träffa en dominant skitstövel till kille men som sedan träffar en kompis och börjar läsa läsa läsa och växer som människa. Så fin skildring! Och Annie. Och ja, här börjar jag snart rabbla upp hela skaran.

Jag tänker fortfarande på många av de här personerna och är så nöjd med det ouppklarade i romanen, precis som livet faktiskt mångt och mycket är. Jag önskar att Nina Wähä inte tar en skrivpaus på åtta år utan fortsätter att skriva superbra romaner.

Testamente. Nina Wähä. Utgiven av Norstedts 2019.

Gangsterns klagan av Ray Celestin

New York november 1947. En stad präglad av gangsterstyre och poliskorruption eftersom FBI har fullt upp med att jaga eventuella kommunister. Hit kommer Ida Davies och Michael Talbot i ett djupt personligt ärende. Tjugo år har förflutit, de är båda äldre och sorgsnare, deras detektivinstinkter är dock intakta. Till staden kommer också Louis Armstrong, vars stjärna är dalande efter en misslyckad turné. På den legendariska nattklubben Copacabana förbereder chefen Gabriel Leveson noggrant sin flykt, han jobbar åt maffian och har förskingrat en stor summa pengar. Innan han hinner sätta sina planer i verket får han ett uppdrag som måste genomföras.

Celestin levererar ännu en ojämförligt skickligt skriven historisk kriminalroman. Jag blev ett hängivet fan av både av genren (och Celestin) då jag läste hans Yxmannen, jag älskar språket, formuleringarna, hans förmåga att göra en svunnen stad och tid levande inför läsaren. Jag älskar också hans förmåga att skildra samhället genom sin noga tecknade karaktärer. I Idas och Michaels livsöden speglas klassamhället, där skillnaden i ras är det mest uppenbara. Skildringen av Louis Armstrongs karriär är både en fantastisk tillbakablick på jazzens USA och den rasism som bara var ett faktum.

Att skriva städernas stad New York måste naturligtvis varit en gigantisk utmaning men Celestin gör det med den äran. Kanske upplever jag inte att skildringen är riktigt lika unik som med New Orleans eller Chicago, men jösses vad många böcker jag läst och filmer jag sett om New York, naturligtvis spelar det roll för min läsning. New York är en välbekant stad.

För alla filmfantaster kan jag avslöja att Stanley Kubrik dyker upp och skådespelaren Ronald Reagan som vittnar inför myndigheterna om vilka i filmbranschen som är kommunister. Celestin är makalöst bra på att smyga fakta och autentiska personer i sina berättelser och jag älskar att känna mig allmänbildad, även om jag förmodligen missar massor!

Läs recensionerna av Yxmannen, här och Mafioso här. Om ni frågar mig så rekommenderar jag att läsa böckerna i kronologisk ordning, ( för att följa karaktärerna), men visst funkar det annars också.

Utgiven på Southside Stories 2019, översättning av Ann Margret Forsström

Se på oss nu av Geir Gulliksen

Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.

Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.

Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi  ingen som helst självinsikt?

Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.