Inlägg

Publicerat

Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup

Tidig höst 1942, den unga danska krigsänkan Harriet är på väg till München. Hennes man har stupat i kriget på Tysklands sida och hon vill hedra hans minne genom att bidra med något för Tyskland. (Vad vet hon nog inte riktigt.) När hon får ett erbjudande från en annan danska, gift med en SS-man, om att tillbringa en tid i deras hem tackar hon ja direkt. Hon lämnar utan åthävor sina två söner på ett barnhem i Danmark och ger sig av. Hon är ung och naiv med en aningslös tro på Tysklands ideologi. 

 Jag har läst många skildringar av Nazityskland men inte ur ett ”diskbänksrealistiskt perspektiv” som här. Det handlar om vardagslivet och de nazistiska värderingarna i praktiken där den som kunde räkna sig som arier var överlägsen och hade rätten att förtrycka och förinta. Harriet må vara okunnig och förförd av nazistisk propaganda men hon lägger snart märke till vardagsrasismen och de mindre värda människornas rädsla.  Inom henne växer en insikt fram om att Tyskland är något helt annat än hon trott. 

Tyckte mycket om boken, gillar Harriets mod och handlingskraft trots den situation hon försatt sig i. En ambitiös romanidé som blivit väldigt lyckad. Om man gillar historiska romaner eller är intresserad av andra världskriget är detta en förträfflig roman att läsa, liknar ingen annan.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Helena Hansson……

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.

Publicerat

Avrättningen av Danya Kukafka

Det är 12 timmar kvar tills Ansel Packer ska avrättas. Hans liv har varit befolkat av många kvinnor, varav några han mördat. Genom kvinnornas ögon berättas historien om pojken som föddes av en 17-årig flicka, som blivit gravid med en våldsam man. Hon fick ännu ett barn men tvingades överge Ansel och hans bror. Ansel är dock inget offer, han har mördat med berått mod. 

Jag tycker om när offren tar plats i kriminalromaner och så är det i Avrättningen. Välskrivet och hjärtslitande kryper den mörka berättelsen under skinnet på mig. Ansels person ger mig kalla kårar ända till slutet. Jag är imponerad av romanbygget, språket och detaljrikedomen som tillsammans gör boken till mycket mer än en vanlig kriminalroman. Kukafka är endast 30 år gammal, ser fram emot att följa hennes författarskap.

Utgiven på Modernista 2024, översättningen är gjord av Maria Nääs.

Publicerat

Jag och Paul Auster

Nog känns det märkligt att ha läst den sista boken av Paul Auster. Att han inte kommer att skriva något mer. Men jag kan samtidigt ana att det kanske kan komma postuma verk? I Baumgartner är huvudpersonens hustru död, men i garderober och hyllor finns hennes otaliga kartonger med ungdomsdikter, essäer, påbörjade romaner och utkast till översättningar. Kanske är det sitt eget skriptorium Auster beskriver?

Som för många var det New York-trilogin som var inkörsporten. Jag hade aldrig läst något liknande. Mystiskt, stramt, precist. Sedan följde Månpalatset, Slumpens musik och Leviathan med flera i snabb takt. Jag gjorde nya oväntade bekantskaper med människor som också var Auster-läsare. Som en hemlig klubb. Vi var lite förmer än andra.

I början av 2000-talet ansåg jag mig vara Austerexpert (jojo) men så läste jag Den röda anteckningsboken, en version av, och blev förvirrad över hur många utgåvor av den boken som fanns: ” Jag känner min Austerexpert-mantel glida av mig mer och mer.” skriver jag på OOOFbok i december 2005. Jag tror inte (av mig hybrisuppfunna) manteln någonsin kom på igen.

Efter Resor i skriptoriet kom jag av mig med Austerläsandet, jag minns inte varför. Det blev någon omläsning, en helg med I de sista tingens land, men inte mer. Nu när jag läst Baumgartner känns det bra att Sunset Park och 4321 står i hyllan, bara att ta fram.

Om Dårskaper i Brooklyn skrev jag: ” Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent.”

Just så.

Den fantastiska bilden av Auster: Copyright/fotograf: Spencer Ostrander