Det här med skräck. Att redan innan filmen börjar eller boken öppnas veta att nu kommer jag bli rädd om författaren lyckats. Är
det inte något kontraproduktivt i det? I mig känns det i alla fall så. Det mest skrämmande jag vet är den ovissa känslan, oro och misstänksamhet som smyger sig på.
Redan från början vet jag att Döden på en blek häst (Forum) är en skräckroman. En suggestiv sådan. Det är kväll och jag öppnar den och läser de första två meningarna.”Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då”. Jag låter blicken sluka ord efter ord efter ord efter ord. Jag sväljer hårt ibland, skrattar till ibland, vid ett tillfälle måste jag torka bort tårar.
Plötsligt har jag bara 14 sidor kvar och det har blivit sent på natten. Jag som aldrig brukar kunna hålla mig vaken när jag läser i sängen. Det är sådan den är, den här boken. Omöjlig att sluta läsa.
Förutom att jag har en faiblesse för äldre universitetsmiljöer, framför allt i England, är också karaktärerna precis så perfekt belysta att skuggan alltid döljer något. Det märks att Amanda Hellberg är hemvan i de miljöerna. Historien om Majas sökande efter sin mamma är både rörande och mystisk. Från tåget anar vi Brightons hamngränder genom fuktig dimma. Jag ligger i argentinsk sommar och läser, men drar täcket om mig, för det är faktiskt kallt. Ruggigt.
Döden på en blek häst är väldigt lättläst, den är liten i formatet och har inte mer djup än att man kan läsa ut och gå vidare på några fokuserade timmar. Och det är bra, jag har längtat efter en sådan roman. Så jag läste sista sidan, slog igen och somnade, med en svag doft av liljekonvalj omkring mig.
Och ja, jag drömde mardrömmar den natten.
Andra som recenserat den är bl a. En bokcirkel för alla, Bokbabbel, Boktoka, Johanna L på Bokhora och Bokomaten.
