Normal People av Sally Rooney

Dags igen att lämna över recenserandet till vår vikarie Bokcillen. Cecilia Brodelius Agemarks konto på Instagram heter Bokcillen och är ett måste för inbitna läsare.

När jag läste Conversations with Friends av Sally Rooney förra sommaren blev jag inte särskilt imponerad trots att den fått mycket uppmärksamhet och lovord. Eftersom Rooneys andra bok Normal People blev långlistad för Man Booker-priset förra året väcktes ändå intresset att läsa den.

Boken handlar om Connell och Marianne som båda kommer från samma lilla ort på Irland. De går i gymnasiet tillsammans men har helt olika bakgrund. Hon kommer från fina familjen och hans ensamstående mamma är städerska hos fina familjen. På skolan har dock han högre status än hon; Marianne är snarare på gränsen till utstött. Tycke uppstår i alla fall och de inleder ett hemligt förhållande. Vi får följa ungdomarna/de unga vuxna under en femårsperiod, från sista året på gymnasiet genom universitetsstudierna. En liten episod utspelar sig dessutom i Lund, vilket jag tyckte var väldigt kul som gammal Lundabo.

Det här är dels en kärlekshistoria med diverse vändningar. Så gott som hela boken igenom vet ingen om att de ses. Förhållandet är inte konstant men återvänder till varandra gång på gång. Det finns en dragningskraft dem emellan som de inte kan förklara själva, de får helt enkelt varandra att må bra. Rooney lyckas väldigt väl förmedla parets struliga förhållande genom korta nedslag. Skickligt visar hon hur huvudpersonerna kan uppleva samma situation på olika sätt. Hon bygger upp trovärdiga karaktärer som jag tror alla kan känna igen sig i. Vid olika tidpunkter känner de osäkerhet inför världen och att bli vuxen och jag har sällan träffat på en karaktär som har så dålig självkänsla som Marianne.

Dels är det också en väldigt politisk text där Rooney diskuterar klassamhället. När paret börjar på universitetet är det priviligierade Marianne som har hög status, hon vet hur man ska föra sig och allt är självklart för henne. Connell däremot känner sig inte hemma i miljön och bland människorna som går där. Han kommer från en arbetarfamilj och kan inte koderna, den självsäkerhet han hade tidigare är som bortblåst. Rollerna är alltså de ombytta. Dessutom har Connell det konstant knapert. Han måste kämpa för sin överlevnad medan Marianne kan flyta igenom studierna och satsa på att boosta sitt ego genom goda studieresultat.

Detta är en av de bästa och trovärdigaste kärleksromanerna jag läst på mycket länge. Känslorna är intensiva, den ena karaktären är bättre på att formulera dem i tankarna medan den andre har sämre emotionell självinsikt. Det blir en lågmäld hetta som läsaren får uppleva. Det är hög igenkänning på det osäkra vuxenblivande. Författaren skildrar närheten mellan Marianne och Connell på ett oerhört njutbart sätt. Vad sker med oss om vi känner oss älskade eller om vi känner oss oälskade eller inte värda att älskas? Sådana frågeställningar skildras fint i boken. Det gör även frågan om arv och miljö.

Jag gillar verkligen också att karaktärerna inte känns stereotypa, de känns som riktiga människor. Rooney är duktig på sparsmakade personbeskrivningar där komplexa karaktärer växer fram. Jag gärna vill veta vad som kommer hända dem i framtiden, samtidigt vill jag det inte. Jag vill behålla dem precis som de är i mitt minne: helt underbara med sina brister och allt.

Efter denna vill jag läsa mycket mer av Rooney! Det skulle förvåna mig om den inte översätts till svenska. Hennes förra roman Samtal med vänner gavs ut av Albert Bonniers förlag.

Mer om Normal people här.

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.

De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.

Samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.