Ålevangeliet av Patrik Svensson

Oändligt mångbottnad bok om hur ålen i alla tider gäckat människan och hur den än i dag är ett olöst mysterium. Vetenskap, historia och Patrik Svenssons egen barndom bildar fond till den vackra och omsorgsfullt formulerade texten. Bara efter någon sida var jag totalt uppslukad och i en vecka eller två var jag besatt av ålar. I skrivande stund har jag lugnat mig lite men faktum kvarstår att ålen, som jag knappt ägnat en tanke åt förut, är för mig ett mytiskt djur.

För inte visste jag att det fanns något som kallas ålfrågan, eftersom vetenskapen trots idoga försök misslyckats med att få fram väsentlig fakta om ålen. Man vet (?) att ålen föds och dör i Sargassohavet men ingen har någonsin sett en ål på denna plats. Många har försökt lösa ålens gåta, bla. psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jodå, men den gode Sigmund nådde inte fram utan fick ägna sig åt psykoanalys och penisavund i stället. Det spekuleras i boken om ålen kanske varit en inspirationskälla till avundsteorin? Andra som studerat ålar är den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt vars forskning, lustigt nog, möjliggjordes av Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn.

Som pojke fiskade Patrik Svensson ål tillsammans med sin far. Hans barndomsminnen och hans fina skildring av fadern genomsyrar boken jämsides med faktaavsnitt. Så här ett par veckor efter avslutad läsning är jag fortfarande förundrad över Ålevangeliet. Jag häpnar över hur lekande lätt den mångfacetterade texten flyter och hur jag som läsare smälter in i boken och upplever  barndomsminnena, vetenskapen, ålen, dronten och sjöelefanten.  Det två sistnämnda är sedan länge utrotade av människan vilket kanske också ålen, efter 40 miljoner år i haven, kommer att bli.

En Augustnominering för Ålevangeliet borde vara oundviklig.
(Extra kul är förstås att Breakfast Book Club är ambassadörer för just faktakategorin i år).

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. I skrivande stund såld till 33 länder.

Jag hade så mycket

I i Trude Marstens roman Hem till mig får man följa läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Jag älskade den boken.

Det är därför jag är så spänd på att läsa Jag hade så mycket som är upplagd på samma sätt. Första gången man möter Monika är hon tretton. Tjurig och tonårig avslöjar hon pinsamheter om sin kusin för sin familj och alla blir irriterade. Sedan följer vi hennes liv ända in i 50-årsåldern. Jag blir lika tagen nu. Det krävs en stor författare att hålla samman ett sådant långt tidsspann och skapa en intressant berättelse.

Det är ingen enkel väg hon alltid väljer, Monika. Ibland blir jag trött och tänker att ja men förfan skärp dig. Som när hon träffar en barnlös man som tycker att det är hysteriskt att vilja åka hem till den femtonåriga dottern och Monika liksom fogar sig i det.

Ska man stanna i en relation, eller ska man gå? Det är en fråga som ligger som en filt över hela berättelsen. Monika föraktar sin äldre syster som valt villa och Volvo med en och samma man, men avundas i samma stund systern. Själv träffar hon flera män.

Hennes relation till dottern är inte enkel, inte heller till föräldrarna . Det är tankeväckande (och både hoppfullt och deprimerande) att se hur relationer till de allra närmaste kan utvecklas, avvecklas och förändras under livet. Allra särskilt tycker jag om moster Liv, så driven och samtidigt förlorar så mycket.

Som läsare får man verkligen vara med i Monika. I tanke, ord och handling. Hennes reflektioner är spännande och givande oavsett om man håller med henne eller inte. Vad är detta att leva ett gott liv kan man fråga sig om och om igen i läsningen.

Avslutningsvis måste jag ge ett hurra för det otroligt snygga omslaget. Det är Hanna Wendelbo som illustrerat. Men det norska är väldigt fint det också.
(Notera skillnaden i ordföljd. Det norska Så mye hadde jag blir Jag hade så mycket)

Jag hade så mycket. Trude Marstein i översättning av Lotta Eklund. Utgiven på svenska av Albert Bonniers 2019.

En nästan perfekt dag av Mareike Krügel

Vi hade förmånen att läsa En nästan perfekt dag redan före boken gick i tryck. En fantastisk förmån eftersom den var så himmelens bra!

Romanen utspelas under en dag i Katharinas liv, en dag då hon förutom att rodda vardagspusslet och ta itu med allehanda familjekatastrofer, grips av en förfärande misstanke. Hon börjar rekapitulera sitt liv, fundera över sakernas tillstånd och om hur allting blev.

Så här skrev vi till förlaget efter avslutad läsning:

♥ Boken om Katharina är absurd, svart och humoristisk, men definitivt ingen lättviktare. Det är mäktigt att befinna sig i Katharinas huvud under en så kort tid som ett dygn och ändå lära känna henne på så många olika plan.

♥ Inledningsvis förleds läsaren att betrakta Katharina som en aningen skör person, men i själva verket har hon stenkoll, hon är en klippa, ett nav som hela familjens existens vilar på.

♥ Du milde, vad hon kan ta itu med saker som händer oförhappandes; tummen, torktumlaren, blodet och råttornas rymning för att bara nämna något.

♥ Vi tror att igenkänningsfaktorn är hög för alla som kämpar med det så kallade livspusslet och inte minst för de som har barn med diagnos.

♥ Hennes listor hjälper henne att ha struktur i en kaosartad värld, men
framförallt är de egentligen hennes ventil och dagbok.

♥ Ett mycket snyggt romanbygge, djupt tänkvärt trots absurditet och svart humor.

Kort och gott: En tät, komplex och helt oförutsägbar roman. Den tog andan ur oss och vi älskade den!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Översatt av Sofia Lindelöf.

Manhattan Beach av Jennifer Egan är nominerad till årets bok 2019!

Manhattan Beach är en alldeles extraordinär läsupplevelse! Det är väldigt roligt att den blivit nominerad eftersom många fler läsare kommer att få njuta av en fantastisk roman. Vi gör da capo på vår recension. Varsågoda!

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.