Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Albertesviten av Cora Sandel 

Jag fick plötsligt syn på en gammal bokförälskelse när jag  strosade runt i bokhandeln. Till min förtjusning såg jag att Bonniers givit ut Cora Sandels tre böcker om Alberte i en fin samlingsvolym. Underbara böcker! 

Sandels var 46 år när hon debuterade med Alberte och Jakob, den första delen i serien. Alberte är en ung blyg flicka i en norsk småstad i början av 1900-talet. Hon har en nära relation till sin bror Jakob, som tvärtemot systern börjat revoltera mot föräldrarna och societetsmiljön. Böckerna om Alberte är inte självbiografiska men det är tydligt att hon och Sandels har mycket gemensamt. Alberte lyckas så småningom bryta sig loss även hon och när läsaren återser henne är det i Alberte och friheten som utspelas i konstnärskretsar i Paris. I den sista och avslutande delen Bara Alberte har hon blivit mor. 

Översättning från norskan av Gun-Britt Sundström, utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.

Bokfrukost om Syskonen av Brigitte Reimann

Härom morgonen var det frukostbokklubb om Syskonen av Brigitte Reimann. Romanen som utspelar sig några dagar under våren 1961 blir ett intressant tidsdokument då Reimann skrev romanen redan 1963. Hon bodde och levde i Östtyskland och när romanen gavs ut var det i en censurerad/reducerad version. Men nu har vi alltså fått en komplett roman, i svensk översättning.

Berättarjaget är en ung konstnär, Elisabeth, som ställs inför att hennes älskade bror tänker fly över till väst. Hur kan han? Både att lämna henne och att lämna det enda rätta samhället är ett stort svek. Om inte annat borde han tänka på hur staten gett honom ett bra liv, bekostat hans utbildning, menar hon. Elisabeth tar sin pojkvän till hjälp och försöker övertyga brodern att stanna kvar. En intensiv, känslosam och bråkig roman med en dialog med personliga synpunkter varvade med väldigt politiska argument.

* Elisabet har verkligen en orubblig livssyn och tro på sitt samhälle.
* Flyr Uli till väst? Jag tycker slutet är oklart.
* Han stannar. Det tycker jag är tydligt!
* Syskonens relation är intim. Jag tycker den är obehaglig.
* Jag hade nog förväntat mig mer, ja dramatik kanske.
* Helt ärligt tycker jag att romanen är rätt trist.
* Jag skulle vilja veta vilka delar som inte kunde vara med i romanen, då 1963.
* Nog skulle det vara roligt att läsa mer av författaren!

Tre flickor av Per Hellgren

Per Hellgren debuterade 2023 med En instängd man, en enastående historisk kriminalroman som bland annat nominerades till Deckarakademins debutpris. Tre flickor är en värdig uppföljare som också den tar oss tillbaka till 50-60-talets Sverige där tre flickor försvinner i på olika platser i landet under olika år. 

Vi får följa polisarbetet och människorna i ett Sverige som inte längre finns. Polisen har måhända inte samma redskap som man har idag men deras hjärnor och utredningsskicklighet är det inget fel på. De möter de anhörigas sorg, har ett träligt arbete med att leta manuellt i de evighetslånga registren, men lyckas så småningom konstatera att flickornas baneman är samma person. 

Precis som i debuten är inspirationen från Maj Sjövalls och Per Wahlöös böcker tydlig. För den som läst dessa klassiker finns det många subtila blinkningar. Tror att historienördar som vanligtvis inte brukar läsa krim skulle ha stort utbyte av Hellgrens romaner, böckerna har allt från fantastiska miljöbeskrivningar till skildringar av människornas livsvillkor och sociala status. Slås mer än en gång av hur annorlunda allt var trots att det egentligen inte är så länge sedan. 

Om man är intresserad av vilka böcker Hellgren inspireras av i Tre flickor kan jag nämna både Den skrattande polisen och Roseanna två romaner som definitivt håller klassikermåttet. Jag recenserade En instängd man när den kom ut, är sökbar på bloggen om någon är nyfiken.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.