Publicerat

K av Katarina Frostenson och Klubben av Matilda Gustavsson

Ingressen i Dagens Nyheter kulturbilaga 2018-11-24 löd:

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris. Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Den ovan nämnda ”centrala personen” i svenskt kulturliv är den nu ökände Jean-Claude Arnault som drev kulturklubben Forum i Stockholm och efter DN:s artikel blev dömd för sexuella övergrepp. Journalisten Matilda Gustavsson erhöll Stora journalistpriset för sitt avslöjande och i november 2019 kom boken Klubben som journalistiskt och koncist presenterar framgrävt material. Det är förfärande läsning, hur i h-vete kunde detta fortgå under så många år?

Förutom övergreppen, (som naturligtvis är allvarligast), fanns ekonomiska oegentligheter av allehanda slag. Det är faktiskt helt omöjligt att hålla sig lugn under läsningen, att undvika att bli upprörd.
För att citera min mormor så ”trotsar historien all beskrivning”. Dock kvarstår en gåta efter avslutad läsning: Katarina Frostenson, Arnaults maka sedan 1989, akademiledamot och poet. Vem är kvinnan som så lojalt står vid sin makes sida?

Under hösten 2019 utkom Frostenson med boken K, en dagbok genomsyrad av litterära referenser från tiden för DN reportaget och sex månader framåt. Jag har aldrig läst Frostensons poesi men jag förstår att den måste vara enastående. Vilken skribent hon är, orden faller som pärlor och skär som skalpeller i sin exakta klarhet. Jag förstår plötsligt det jag läst i Klubben, att många fruktade Katarinas ursinne, om dessa skrivna ord skulle komma muntligt från en ursinnig Frostenson skulle de flesta tappa målföret.

Vem är hon då denna kvinna, som egentligen inte skriver så mycket om sin make, utan främst om sig själv. Under läsningen får jag en känsla av att Frostenson aldrig utvecklat några andra förmågor än de rent språkliga. Hon lever i sin egen värld av ord, med stelnad personlighet och oförmåga att förstå världen och se sig själv utifrån. Kan hon ha någon form av personlighetsstörning? Narcissism?

Men vad vet jag egentligen? Kan bara konstatera att epitetet ”ordens gudinna” som hon kallats stämmer, men att hon helt saknar förmåga till ödmjukhet och mångfacettering, något som gör det svårt att känna någon som helst sympati med henne. Jag tror faktiskt att det skulle varit bättre för hennes egen skull om hon aldrig publicerat K. Hennes inre tillkortakommanden är för alltid avslöjade för världen.

K utgiven på Polaris 2019 och Klubben utgiven på Albert Bonniers förlag 2019.

Publicerat

Marcel Proust och jag

Vi har ett långvarigt förhållande om än inte särskilt intensivt, Marcel Proust och jag. Genom åren har jag läst ganska många delar av hans romansvit På spaning efter den tid som flytt, men inte i helhet och det mesta, förutom madeleinekakan, är ganska bortglömt.

Så nu är gör jag det. I en liten läsgrupp (bästa sättet eller hur) har vi nu tagit oss igenom nummer 1, Swanns värld och fortsätter efter helgerna att samtala om nästa del.

Det är inte en helt igenom förtjusande värld som Proust målar upp. Även om vi får kliva in i salongerna och även om jaget i boken är en del av borgerligheten finns en distanserad hållning i berättandet. Swann själv som förefaller så belevad och artig ägnar en ansenlig tid åt att hoppa i säng med tjänsteflickor. Hans Odette som så småningom blir fru Swann bedrar honom hela tiden för att han inte är tillräckligt intressant eller för att hon behöver mer pengar. Och så allt skvaller i salongerna. Eller illvillighet och skitprat om man så vill. Intressant, absolut, men inte alltid så vackert.

Romanen har ett språk som trots sina galet långa invecklade meningar, men långa rader av inskjutna bisatser, är rytmiskt och vackert. Miljöerna är fantastiska, personerna gestaltas inlevelsefullt och detaljerat. Frågan om tid och rum i fiktionen ställs på sin spets.

I läsgruppen ser alla olika saker, fäster sig vid olika saker och det gör att läsningen får ännu fler lager. Det är lätt att gå hem och bläddra tillbaka i texten med ett ”just ja” eller ”nämen, det tänkte jag inte på tidigare”.

Jag håller alla tummarna nu för mig och för oss i läsgruppen att vi tar oss igenom alla sju delar. Världens längsta romansvit är det väl knappast men 4000 sidor räcker långt.

På spaning efter den tid som flytt. Marcel Proust i översättning av Gunnel Vallquist. Utgiven på Albert Bonniers

Själv har jag pocketupplagan från 80-talet. Den här snygga gröna fanns hos auctionet.
Publicerat

En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm

”Jag vill sätta världen i rörelse”

Så detta är Selma Lagerlöf, trodde mig veta ganska mycket om den allra första kvinnliga nobelpristagaren, men inser att jag inte hade en aning. Fascineras av kvinnan Selma, över hennes fantastiska självkänsla och driv. Hennes brev till vännerna vittnar om att hon redan i unga år visste att hon var en sjusärdeles författare, trots de delvis nedlåtande recensionerna av debutverket Gösta Berlings saga. Hon lät sig helt enkelt inte nedslås av dålig kritik och att samtida recensenter inte förstod sig på hennes nydanande prosa, hon jobbade helt enkelt på. Anna-Karin Palm beskriver verkligen författarlivet som det är, stark vilja och hårt arbete. Hennes omtanke och lojalitet för medmänniskor och för kvinnosaken är underbart att läsa om.

Selma Lagerlöf levde ett liv som kvinnor i hennes samtid inte ens kunde drömma om. Hon utbildade sig till lärarinna trots faderns järnhårda motstånd, pengarna till utbildningen fick hon låna. Hon tog tjänst i Landskrona och skrev på fritiden. Hon kunde leva på sitt skrivande ganska snart, samt försörja ett antal släktingar på inkomsterna. Hon var gay, hennes första stora kärlek var författaren Sophie Elkan i vad som tycks ha varit ett platoniskt förhållande. Några år senare mötte hon läraren Valborg Olander som blev hennes käresta fullt ut. Hon gjorde dock aldrig slut med Sophie, båda förhållandena varade livet ut.

Jag blev som barn varnad för Selma Lagerlöfs böcker av en äldre släkting som hävdade att de var ”förfärligt otäcka”. När jag för ett par år sedan med stor behållning läste Herr Arnes penningar tänkte jag att det faktiskt fanns fog för varningen. En av de mest isande skräckberättelser jag läst, att epitetet ”sagotant” som beskrivning av Lagerlöfs författarskap levde kvar tills för bara några decennier sedan är väldigt märkligt. Kanske var det för att hon själv ibland beskrev sig så, eller kanske var det för verket Nils Holgerssons underbara resa som skrevs som både saga och lärobok. Jag minns dock att jag tyckte Holgersson var ganska läskig när min fröken läste boken högt för oss i fjärde klass. Fast sagor var förstås mer skrämmande för 100 år sedan.

Anna-Karin Palm är mycket välförtjänt nominerad till Augustpriset 2019. Jag har nog aldrig läst en biografi med ett sådant driv och flyt, det ska kanske vara en erfaren skönlitterär författare för att åstadkomma detta. Om Palm belönas med Augustpriset är det mer än välförtjänt. Jag lyssnade till boken som är förtjänstfullt inläst av Anna Maria Käll, passar utmärkt som ljudbok. Jag har en lång lista fylld av framförallt de många noveller som Lagerlöf skrev, jag ser verkligen fram emot att läsa. Jag ska börja med Körkarlen som lär vara ännu otäckare än Herr Arne, fast jag inser att jag nog får läsa under dagtid och eventuellt vänta till nätterna blir ljusare.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Publicerat

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Oändligt mångbottnad bok om hur ålen i alla tider gäckat människan och hur den än i dag är ett olöst mysterium. Vetenskap, historia och Patrik Svenssons egen barndom bildar fond till den vackra och omsorgsfullt formulerade texten. Bara efter någon sida var jag totalt uppslukad och i en vecka eller två var jag besatt av ålar. I skrivande stund har jag lugnat mig lite men faktum kvarstår att ålen, som jag knappt ägnat en tanke åt förut, är för mig ett mytiskt djur.

För inte visste jag att det fanns något som kallas ålfrågan, eftersom vetenskapen trots idoga försök misslyckats med att få fram väsentlig fakta om ålen. Man vet (?) att ålen föds och dör i Sargassohavet men ingen har någonsin sett en ål på denna plats. Många har försökt lösa ålens gåta, bla. psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jodå, men den gode Sigmund nådde inte fram utan fick ägna sig åt psykoanalys och penisavund i stället. Det spekuleras i boken om ålen kanske varit en inspirationskälla till avundsteorin? Andra som studerat ålar är den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt vars forskning, lustigt nog, möjliggjordes av Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn.

Som pojke fiskade Patrik Svensson ål tillsammans med sin far. Hans barndomsminnen och hans fina skildring av fadern genomsyrar boken jämsides med faktaavsnitt. Så här ett par veckor efter avslutad läsning är jag fortfarande förundrad över Ålevangeliet. Jag häpnar över hur lekande lätt den mångfacetterade texten flyter och hur jag som läsare smälter in i boken och upplever  barndomsminnena, vetenskapen, ålen, dronten och sjöelefanten.  Det två sistnämnda är sedan länge utrotade av människan vilket kanske också ålen, efter 40 miljoner år i haven, kommer att bli.

En Augustnominering för Ålevangeliet borde vara oundviklig.
(Extra kul är förstås att Breakfast Book Club är ambassadörer för just faktakategorin i år).

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. I skrivande stund såld till 33 länder.