Mot paradiset av Hanya Yanagihara

En medryckande men komplicerad roman i tre delar. Utspelas i New York i trakterna runt Washington Square Park åren 1893, 1993 och 2093. Jag blev snabbt uppslukad av första delen där Manhattan är en slags frizon för HBTQ personer på amerikanska kontinenten. Kändes nästan löjligt uppfriskande med en historisk berättelse där all sorts kärlek är tillåten. Andra delen utspelas 1993 på Hawaii och tar upp ursprungsbefolkningens dilemman i ett annat USA än det vi känner. Den sista delen utspelas i slutet av vårt sekel med vibbar av 50-talets science fiction romaner, där befolkningen i New York lever i ett totalitärt samhälle plågat av upprepande pandemier. 

Om jag ska tvingas sammanfatta denna tegelsten skulle jag beskriva den som en blandning av HBTQ-roman, släktkrönika och dystopi. Den liknar inte Yanagiharas förra fantastiska roman Ett litet liv utan är kanske mer av en idé-roman? Jag vet faktiskt inte mer än att jag tycker att man ska läsa de tre delarna som tre olika romaner i en serie. (Tänker att det kanske är synd att Mot Paradiset inte är en feelgood eller en deckare för då hade den definitivt blivit en serie.) Jag tyckte bäst om del 1, älskade den unge aristokratiske mannen och skildringen av hans djupa förälskelse. Läs gärna den hörrni!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Nilsson.

Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.

En liten bok om konsten att dö

När författaren Ulf Nilsson fick sjukdomen cancer fortsatte han att skriva. Anteckningar om livet och döden, hans fru lovade att sammanställa dem ”och varsamt redigera”. Alla på begravningen fick en litet numrerat exemplar. Lyckligtvis kom texten att ges ut som tryckt bok, för oss alla att läsa.

Jag har genom åren läst och skrivit oerhört mycket om döden. Som religionsvetare har jag fördjupat mig i synen på döden i olika kulturer. Men framför allt har jag levt och tänkt med ett memento mori – minns döden – intill mig. Det ökar livskänslan. Så här skriver Ulf Nilsson:

Den lilla nätta boken är full av tankeväckande tröst för oss som (ännu) är kvar. Och ger en bild av hur ett döende kan vara.

Döende är ett annat slags leva. Och det är vackert att få ta del av.

En liten bok om konsten att dö. Ulf Nilsson. Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.

Åttonde huset : till åminnelse av en flicka av Linda Segtnan

1948 mördades 9-åriga Birgitta i skånska Perstorp. 70 år senare blir Linda Segtnan besatt av fallet, av vad som egentligen hände den försommarkväll då Birgitta bragtes om livet.  Lågmält och intensivt målas bilden av sena 40-talet upp,  jämsides får läsaren följa författarens liv i bubblan som gravid och småbarnsmamma under 20-talets första år.

Åttonde huset är mångbottnad,  unik i sitt slag, folk som absolut vill genrebestämma böcker lär få ett litet helsicke. Fokus ligger på barnen, på författarens ofödda barn, på Birgitta och grannpojken Bengt som for så illa i svallvågorna efter mordet. Läsningen känns i magen, mörk, febrig och välskriven. Jag älskar orden i titeln : till åminnelse av en flicka, för det är bokens styrka, omsorgen om de ofta så skyddslösa barnen. 

Jag började läsa i tron att jag läste en roman, men någon fiktiv berättelse är Åttonde huset inte. Snarare ligger den åt true crime hållet med strömmar av autofiktion. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022.