Det var verkligen kontrasternas kväll ikväll när Bonniers bjöd in till Prosa & marmelad. Vi skulle diskutera Stockholm Rosé, en helt ny genre som ser dagens ljus i boken med samma namn av Sophia Wolf Lösnitz.
Vi samlades ungefär 15-20 bokbloggare i Bonniers gamla styrelserum. Vi bara kvinnor, på väggarna bara män. Porträtt efter porträtt med tillbakalutade cigarrökande män som varit viktiga för Bonniers förlag (Its a literary thing beskriver styrelserummet här) . Vi blir bjudna på bubbel och en jättehärlig afternoon tea-buffe från Brunkebergs bageri och vi ska prata om boken som ingen riktigt vet hur vi ska kategoriserar.
- Måste vi kategorisera, säger förläggaren och vi tycker väl inte det. Vi funderar dock på varför man är så ovillig att kalla den för chic lit. Vi pratar rätt mycket om att chic lit är ett sånt begrepp som verkligen fått en stämpel av att vara dåligt. Vår tids Allersroman. Något som nästan blivit ett skällsord.
Kvinnorna i boken är ytliga, tragiska och ledsamma figuerer som nästan är parodier på sig själva. De irrar kring Stureplan som yra höns och lägger ner all sin energi på rätt skor, limousiner och bröstoperationer. Handlingen i boken är, handen på hjärtat, rätt så usel. Blasé och tråkig. Men språket är ju bra. Sophia Wolf Lösnitz kan verkligen skriva. Hon är rolig och låter sina karaktärer få fyndiga och smarta kommentarer. Varför slösade hon bort det på den här ytliga storyn.
Några säger det är satir, jag tycker hon i så fall skulle skruvat på det ändå mer. Jag jämför med t ex Helen Fieldings Olivia Joules äventyr eller Sparkle Hayters böcker. Något sånt hade jag önskat. Ändå mer skruvat för att satiren skulle gått fram. Andra håller inte alls med.
Så byter vi ämne. Nu kliver Nikas Rådström in och ska berätta om sin bok om Slas, hans goda vän som gick bort för ett par år sedan vars konst och litteratur inte fått det erkännande det förtjänar enligt Rådström. Jag inser att ända sen jag sett den fantastiska Bröderna Mozart som han manusförfattat och läst boken Månen vet inte har jag tänkt mig sonen Rådström som en ung man. Men han tar plats i rummet på ett sånt där sätt som bara manliga 40-talister kan (Niklas Rådström är född 1953). Han har en naturlig pondus som inte är inlärd utan som han fått från födslen. Nästan alla manliga 40-talister har den, eftersom de blivit omhuldade och haft människor (kvinnor) som sopat för dom hela tiden och för att de nästan aldrig blivit ifrågasatta.
Han läser ur sin bok Stig och vi sitter likt skolflickor andaktsfullt och lyssnar på hur farbror Rådström som läser om en annann farbrors basturitualer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så ointressant! De bastade flera timmar varje dag på Hotell Reissen. Hur har dom tid att basta så länge? Vem tog hand om hans barn? Vem lagade hans mat? Vilken ynnest och lyx att kunna gå på spa flera timmar varje eftermiddag! Inser dom det? Boken Stig släpps 10 juni i samband med en konstutställning av Slas på Kulturhuset.
Så från knarkande, festande, ytliga kvinnor på Stureplan till alkoholiserad konstnärsfarbror som bastar på Södermalm. Och över oss dessa cigarrökande farbröder som stirrar ner från väggarna. Är dom egentligen så långt ifrån varandra?
Som vanligt var det också fantastiskt trevligt att träffa alla fina bokbloggar som var där var Bokbiten, En och annan bok, Kulturbloggen, Översättarbloggen, Dilemma, Mina boktips, Evaemma.se, Its a literary thing, Inreda med böcker, Ooof bok, Bokhora med flera.
1. Danmark. Vi, de drunkade av Carsten Jensen. När jag skriver titeln längtar jag så otroligt mycket tillbaka till den här fantastiska romanen. Och till Marstal. Jag tror banne mig jag ska gå till sjöhistoriska i helgen och titta på vackra fartyg!
