Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida

The Library Book av Susan Orlean

Idag vikarierar @bokcillen som precis som vi älskar bibliotek. Varsågod Cecilia Agemark!

Som inbiten biblioteksbesökare kunde jag inte motstå den här boken när den dök upp på diverse listor. En hel bok om bibliotek, kan det bli bättre?! Det är med stor igenkänning jag tar in de första sidorna där författaren berättar om sin barndoms besök på det lokala biblioteket med sin mamma. Denna förtrollande värld som hon sedan återupptäcker tillsammans med sin son. Utan denna erfarenhet hade aldrig The Library Book blivit skriven. Boken är en blandning av kärleksförklaring till bibliotek, samhällsskildring, historie- och geografilektion, true crime och spänning.

Huvudfokus ligger på den stora brand som härjade i Los Angeles stadsbibliotek den 29 april 1986 och som förstörde 400 000 böcker och skadade ytterligare 700 000. Vem är ansvarig för branden och hur ska man lyckas rädda alla de skadade böckerna? Journalisten Orlean har verkligen gjort ett gediget researcharbete med många intervjuer både av de som var med när det hände och de som arbetar där idag. Det blir aldrig tråkigt. Emellanåt är det faktiskt till och med småroligt och jag märker hur jag drar på smilbanden åt författarens formuleringar. Ni kanske undrar varför detta inte är en särskilt känd händelse? Det beror med största sannolikhet på att Tjernobylolyckan hände tre dagar tidigare och uppdagades den 28 april. Det blev inga stora rubriker i västmedierna om branden i Los Angeles; i Pravda däremot fick den stort utrymme…

Och det var inte bara böcker som brann upp: folkbokföring sedan 1700-talet, foton, filmer, mikrofilm och mycket annat försvann i lågorna. Det är en hel del jag inte tänkt på tidigare när det gäller bibliotekets viktiga roll i samhället. En annan sak jag lärde mig är att vatten är ännu sämre för böcker än eld. Hur får man då slut på bränder i bibliotek? Böcker som är vattenskadade måste frysas mer eller minde omedelbart för att inte bli mögelangripna och hur och var fryser man 700 000 böcker? Spännande och lärorikt på en gång.

Det är också intressant att läsa om hur bibliotek i att annat land fungerar. Mycket påminner naturligtvis om vartannat men sedan finns det saker i samhället som skiljer sig åt. Särskilt den ambulerande biblioburron i Colombia gjorde intryck på mig. Helt underbar! Att bibliotek välkomnar alla är ju något som gäller globalt. Just i Los Angeles är det många hemlösa som uppehåller sig på biblioteken för att använda datorer och internet. Och bibliotekarierna blir vuxna förebilder för ungdomar som har svåra hemförhållanden. Jag tänker att boken faktiskt skulle vara intressant läsning för både kulturpolitiker och bibliotekarier i Sverige. Det finns faktiskt en del aktiviteter som vi i Sverige skulle kunna få inspiration av.

30 år efter branden har man fortfarande inget svar på hur den började, och så kommer det antagligen förbli. Jag känner en oerhörd vördnad inför bibliotek och bibliotekarier (vilka kämpar!) när jag lägger ifrån mig denna hyllning till inrättningen. Det var oerhört lärorik och ögonöppnande läsning, för att inte tala om spännande och läsvärd. På många sätt också aktuell i det samhällsklimat som idag råder i omvärlden. Jag tänkte därför avsluta med ett citat av Heinrich Heine som går att finna i boken: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.” Heinrich Heine

Mer om The Library Book finns på förlagets hemsida följ länk.

Bombträdgården av Mia Franck

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Ett av seminarierna jag besökte under Bokmässan var Att fånga historisk tid där Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck under ledning av Kerstin Wixe diskuterade sina senaste böcker. Det var ett mycket intressant samtal och boken som Franck berättade om lockade till läsning, inte minst för att jag har en viss fäbless för finlandssvensk litteratur. Bombträdgården baseras på det Mia Francks egen mamma var med om under andra världskriget när hon som treåring skickades till Sverige.

Boken handlar om Lissu, eller Liselott som hon egentligen heter, som ensam skickas till Sverige när hon är åtta år. Vi får följa hennes resa över havet och med tåg till en liten ort utanför Kalmar där hon sedan under nästan fem år bor i en prästfamilj. Det är en helt ny värld som öppnar sig, inte bara all den mat som finns tillgänglig i Sverige men också ett liv på landet i en strängt religiös samvaro. På många sätt är det faktiskt en mer ålderdomlig tillvaro än den hon varit van vid i Helsingfors.

Franck har tidigare skrivit fantasy och det märks. I den här boken skulle jag snarare säga att det finns inslag av magisk realism. Det exceptionella med Lissu är att hon kan se människors sanna ansikten. Under krigstid är det många väldigt obehagliga och skrämmande bilder som framträder runt omkring henne både hos människor som annars verkar snälla och sådana som inte är det. Alla bär på rädsla och masker.

Från sidan ett var jag hel fast; historien grep tag om mig redan då Lissus mamma lämnar henne vid tåget på stationen i Åbo. Genom hela boken har jag ett molande i magen av den förfärliga situationen att ensam behöva bege sig till ett annat land när man är så liten. Franck berättade under seminariet att hon bestämt att Lissu ändå skulle vara åtta år eftersom ett så litet barn som hennes mamma var då hon skickades hade varit för förfärligt att skildra.

Ångesten som både Lissu och hennes mamma bär på skildrar Mia Franck väldigt starkt och överförs till läsaren. Jag sitter på helspänn hela tiden. Människoporträtten är oerhört skickligt målade. Det är komplexa människor med både positiva och negativa sidor och vi får inte veta allt från början.

Den alienering som sker mellan Lissu och hennes mamma över åren är också fint berättad. Fem år ifrån varandra i den åldern sätter djupa spår och Lissu formulerar det så här själv ”Hem? Magen knyter sig när jag tänker på vad hem betyder”.  Man kan bara föreställa sig de barn som hade finska som modersmål och inte kunde tala med sin familj när de kom tillbaka till Finland. Lissu kan i alla fall göra sig förstådd både i Sverige och när hon återvänder till Helsingfors.

Nu tror jag att jag ska läsa lite mer om de finska krigsbarnen för det här var oerhört gripande. Det är slående hur Finlands och Sveriges nutidshistoria skiljer sig åt trots att avståndet är så litet. Varje gång jag läser författare från Finland blir detta uppenbart, inte minst i den här boken.

Utgiven på Förlaget   2018.

The Stranger in the Woods av Michael Finkel

Idag är vi lediga så vi har en vikarie. Får vi presentera presentera Cecilia Brodelius Agemark som driver instagramkontot Bokcillen. Hon har läst The stranger in the woods av Michael Finkel.

I 27 år gäckade the North Pond Hermit både polis och boende innan han blev gripen. Två polismän fick slutligen fast honom när han bröt sig in på ett sommarkollo för ungdomar med funktionsnedsättningar. Vid det laget hade eremiten nästan uppnått kultstatus eftersom ingen hade sett till honom under alla år. Christopher Knight, som han egentligen heter, försvann in i skogen 1986 som tjugoåring och kom inte ut förrän han var 47. För att få tag i förnödenheter begick han över tusen inbrott i North Pond-området i centrala Maine. Hans närvaro var därför alltid kännbar av och oroande för invånarna.

Journalisten Michael Finkel försöker i den här boken förstå hur det hela kunde ske genom att metodiskt besvara ett antal frågor: Varför söker sig Knight bort från civilisationen och andra människor? Vad gör den här typen av ensamhet med oss? Hur har Knight överlevt de stränga vintrarna? Vad har han sysslat med för att få tiden att gå? Tyvärr blir boken emellanåt lite spretig och ytligt populärvetenskaplig. När författaren ska utreda vilken status eremiter haft genom tiderna i olika kulturer irrar han iväg, särskilt med tanke på att Knight inte alls stämmer in på drag man brukar hänföra till eremiter.

Det är annars en oerhört fascinerade berättelse som baseras på nio timmeslånga besök som Finkel gör hos Knight i fängelset efter att han blivit ertappad och häktad för inbrotten. De pratar om allt möjligt; först är Knight väldigt sluten men sedan börjar han öppna sig en aning. Boken kan med fördel läsas av litteraturintresserade då Knight utvecklar sina tankar om böcker och författare eftersom han ägnat mycket tid åt att läsa. Till exempel har han inte mycket till övers för Thoreau.

Den första delen av boken är väldigt spännande att läsa, nästan som en spänningsroman där polisen letar efter en mytisk figur. Efter det går det snarare över till att bli en psykologisk thriller där man som läsare vill förstå Knight. För de allra flesta hade den här typen av isolering varit nedbrytande (jag känner nästan panik när jag tänker på att vara helt isolerad från andra) men för Knight var detta idealet; han ville inte ha någon som helt mänsklig kontakt.

Finkel intervjuar psykologer och experter som ger sin syn på eremiten och ger honom olika diagnoser. Själv undrar jag istället hur det ska gå för honom nu när han åter måste leva i bland andra människor? Efter att han släppts ur fängelset vill han inte ha mer med Finkel att göra så vad som händer med honom förblir oklart. Den livslärdom han i alla fall hinner förmedla är att man alltid ska försöka få ordentligt med sömn – det hjälper en att överleva.

Vill man läsa mer om Knight finns det bland annat den här artikeln 

Utgiven 2017.