Vad kännetecknar en modern deckare?

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Februari månads bokfrukost ägnades åt Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. En tät, välskriven och driven roman, den första i en kommande serie om polisen Leo Junker. Romanen utsågs av Svenska deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2013.  En välförtjänt utmärkelse tyckte vi.  Vi funderade dock över bokens genre. Ingrediensen plågad polis samt ett mord gör oundvikligen romanen till en deckare eller modernare uttryckt en kriminalroman, men historien omfattar mer än så. En svart, gripande uppväxtskildring, en beskrivning av pojkars vänskap som stundtals har en touch av socialreportage. Leo Junker är förvisso en ung hjälte, men vi anar redan från början att det sociala arvet har tufsat till honom rejält. Han är bara strax över trettio, trots hans relativa ungdom finns det mycket outrett inom honom.

Diskussionen gick vidare med funderingar kring hur man kan gå tillväga för att göra sig osynlig i Sverige idag. Vi undrade också lite över Leo Junkers roll i polisinsatsen på Gotland och över hur polisens metoder beskrivs i boken. Christoffer Carlsson är kriminolog till yrket, hur har det påverkat romanen? Naturligtvis kom vi också in på Leif GW Perssons böcker, är kanske oundvikligt när man diskuterar realism i svenska kriminalromaner.

Titeln Den osynlige mannen från Salem är en hyllning till Maj Sjövall och Per Wahlöös klassiska tio titlar ”roman om ett brott”. Den sjunde boken i serien heter ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Det finns fler referenser till Sjövall/Wahlöö. Min personliga favorit är de två poliserna ”Larsson och Leifby” som anspelar på Sjövall/Wahlöös ”Kristiansson och Kvant”. Christoffer Carlsson låter sina poliser dyka upp i slutet av boken, vilket gjorde mig extra nervös, i ”den vedervärdige” går det ju aningen illa för Kvant.

Jag gillade verkligen slutet, spännande, otäckt och visuellt skildrat. Gjorde visserligen ett par av oss bekymrade för en av de inblandades framtida yrkesliv, fast kanske är det en cliffhanger till nästa bok i serien. Jag kommer definitivt att läsa mer av Christoffer Carlsson!

Och ni som brukar vara med på Vetekatten, det verkar som om renoveringen är klar. Borren hördes inte alls i fredags. Det enda som hördes var vi, så tyst var det ju i och för sig inte alls.

Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Bokfrukost om Den enögda kaninen

Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.

Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.

Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, ”ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.

”Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.

”Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.