Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Ett samtal om Syskonen av Tessa Hadley

Nu tänker vi prata om en riktigt bra bok vi läst i sommar:
Syskonen.  Vi är så nöjda med läsningen!  Kort handlar den om fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvde efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

Maggan:  Vilken gestaltning! Älskade hur hon mejslade fram deras olika personligheter. Snacka om att INTE skriva läsaren på näsan.

Ann-Sofie:  Jag tycker om samspelet mellan de olika personerna. Egentligen avskyr jag när perspektivet flyttas mellan personerna, gillar bättre en subjektiv tredjepersonssynvinkel som stannar hos en och samma karaktär. Men hon löser det så elegant, Hadley, att det blir helt lysande. Allra bäst tycker jag nog om när hon låter barnen komma till tals. Det är otroligt inkännande. Det var oväntat när tiden förflyttades till en dåtid. Så glad jag blev. Det föll saker på plats.

Maggan:  Barnen skildras med fantastisk insikt, älskar när Ivy och Arthur hittar hunden i det öde huset och deras lekar och fantasier efteråt. Dialogen dem emellan känns totalt äkta. Vad tycker du om titeln Syskonen? Tycker att  originalspråkstiteln, The Past är genialisk,  inte helt lätt att översätta till svenska naturligtvis, och andra delen i boken heter ju ”dåtid”.

Ann-Sofie: Jag tycker Syskonen i sig är ett passande namn. Men det är också så allmängiltigt och som du säger är originaltiteln annorlunda , dock blir en rak översättning konstigt intetsägande. Däremot gillar jag det här omslaget bättre

Det är nog för att jag ogillar omslag med människor, högst subjektiv och inte så analyserad uppfattning. Nå, men boken är oerhört välskriven, en begåvad författare låter lite futtigt men det är vad hon är, eller hur! Att, som jag sa nyss, kunna röra sig mellan karaktärer med ett sömlöst flyt, att snyggt förflytta oss till andra tider , att skriva så perfekt inkännande dialog. Jag läser förstås gärna mer av Hadley. Kanske det kommer fler översättningar till svenska nu när den här titeln fått ett sådant genomslag.

Maggan:  Vill absolut läsa mer och vill helst göra det på svenska. Jag är helt enkelt rädd att missa nyansrikedomen i texten om jag läser på originalspråk. Amanda Svensson har gjort ett fantastiskt översättningsjobb!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018. Översättning Amanda Svensson.

Ett samtal om Kvinnan i fönstret av AJ Finn – Årets bok?

Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.

Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av  Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.

Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?

Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.

Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?

Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.

Ett samtal om Den stora utställningen

Den stora utställningen är Marie Hermansons trettonde bok tror jag. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker, och gillat inte minst Värddjuret och Musselstranden. Den här boken skiljer sig från de tidigare på så sätt att den här ”andra verkligheten”, den magiska världen som har varit hennes signum, saknas. Boken handlar om tiden kring den stora jubileumsutställningen 1923 i Göteborg. Albert Einstein väntades för att göra sin försenade Nobelföreläsning. Kring detta vävs en historia om hur hotet, som verkligen fanns kring Einstein, nästan realiseras. Vi tänkte att vi skulle ta och samtala om den här boken. Håll till godo.

Ann-Sofie Det här är en intressant historisk roman, men jag tycker att det är synd att det här särpräglade magiska inte finns med.

Maggan: Vet inte om jag saknade det magiska egentligen, kanske för att Hermanson skrämde skiten ur mig i Mannen under trappan, men visst det är hennes signum. Hennes unga kvinnor är alltid roligt oförstörda, fnissade åt både Ellen och hennes väninna. Tycker om berättelsen, gillar att det finns så många paralleller med idag men hade kanske önskat lite mer djup i framförallt i skildringen av Ellen.

Ann-Sofie: Jo, jag tyckte också Mannen under trappan var oerhört otäck. Men de mer subtila dubbla verkligheterna som i Värddjuret till exempel skapar en bra stämning. Yukiko Duke trodde att Hermanson med den här boken ville börja skriva en annan sorts romaner, att den här boken är ett startskott för det. Vi får väl se.

Och ja, vilka kvinnor! Ellen som inte bara är oförstörd utan oförfärad när hon angriper sitt journalistjobb. Jag gillar henne. Och Vendela är rolig. En riktig partypingla. Hon gillar utställningen skarpt.

”Utställningen ja! Är den inte underbar?” ropade Vendela. ”Jag är där nästan jämt. Det är så ljuvligt att smälta in i folkmassan. Utlänningar och stockholmare och alla möjliga. Att vi äntligen har blivit internationella. Det är verkligen på tiden, eller hur?”

Man hoppas att Vendela får ett härligt liv. Vad tycker du om fastern?

Maggan: Fastern är till att början oförarglig, och fånig men skenet bedrar. Säger inget mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Då pratar vi om männen. Polismannen Nils är ju en trevlig arbetsam man. Men Puffie, Vendelas ”manlige vän”, är det inte väl mycket han pilserfilmsvarning på honom?

Maggan: Jo, faktiskt! Einstein är dock trovärdig men jag visste faktiskt inte att relativitetsteorin var så ifrågasatt. Gillar förstås åsnan och kommer på mig själv med att vilja klappa dess ulliga päls precis som barnen.

Bilden kommer från Göteborgs stadsmuseum

Ann-Sofie: Ja, härligt med en åsna som har så stor roll. Göteborgsbeskrivningen är fin och jag har tokgooglat bilder från utställningen. På Lisepedia och Göteborgs stadsmuseum finns gott om bilder och info. Jag skulle så gärna velat åka linbanan. Avslutningsvis så ser jag fram mot nya böcker från författaren. Men jag hoppas på det subtilt magiska.