Ett samtal om Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren är utan tvekan vår bästa saga. Vacker, spännande och sorglig om Barbro och hennes hemliga tvillingsyster Ylva-Li. Barbro tycker att familjen bara bryr sig om hennes lillebror så hon flyr ner till en annan värld med underbara platser och människor. Varför är boken så tilldragande?

Ann-Sofie: Jag tror att ett viktigt skäl till att jag tycker så mycket om den, fortfarande är det sorgliga slutet. När Salikons rosor inte längre blommar och meddelar att Ylva-Li inte längre finns.

Maggan: Den är både mörk och vemodig och jag vet att jag var 6 år när den lästes för mig första gången. Jag förtrollades av berättelsen kanske för att den är skriven i första person och berättaren är en flicka i den åldern?

Ann-Sofie: Ja, det har du rätt i. Berättelsen är också så barntillvänd. Alla de här platserna har namn som man själv skulle kunna fantisera ihop i en lek. Den vackraste Dalen i Världen. Hästarnas namn, Silverfot och Guldfot. Enkelt och inte tillkrånglat.

Maggan: Tror man förstod det instinktivt som barn, att Barbro egentligen lekte. Och när hon får pudelvalpen i slutet av sagan så säger hon ju också att ”den var liksom mer levande”. Vad jag önskade mig en pudel!

Ann-Sofie: Jag hade en hund, så jag förstod hennes längtan. Men jag sörjde att hon inte hade sin syster, ville att hon skulle vara mer ledsen än hon var. Sammantaget: så fin berättelse och den håller så bra som bara en riktig saga gör.

Maggan: Om någon frågar mig så är sagosamlingen som kom 1949 under namnet Nils Karlsson Pyssling, Lindgrens mästerverk. Mörka sagor om ensamma barn och hur leken och fantasin berikar. Allrakäraste syster, En natt i maj, Mirabell, Peter och Petra och inte minst Skymningslandet som jag älskar nästan lika mycket som Allra käraste syster. Göran har polio och varje kväll när han ska somna kommer den lille herr Liljonkvast och tar honom med på en flygtur genom Stockholm. Till på köpet en fantastisk Stockholmsskildring. Jag har läst sagosamlingen för flera olika generationer barn och alla har lyssnat intensivt.

Allra käraste syster illustrerades av Hans Arnold 1973, återutgavs på Raben&Sjögren 2017.

Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.

Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

Ett samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.