Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång – 1

Nu tar vi oss an den omtalade romanen Om uträkning av omfång av Solvej Balle. Romanen är den första delen av sju läser vi (och lite känns det som man vill lägga till ett utropstecken efter den informationen). Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen.

Ann-Sofie: När jag läste om den här romanen undrade jag att hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Men nu, efter att ha läst denna första del är jag som så många andra helt blown away. Det är existentiellt, vackert och fasansfullt. Hur är din första känsla?

Maggan: Min känsla är att boken är så spännande, läser och läser för jag vill veta hur det går. Först mot slutet börjar jag fundera över möjliga metaforer och vad Balle vill säga egentligen. Tur att nästa del kommer så snart.

Ann-Sofie: Jag läste också så, hur ska det gå! Jag kände inte alls till att det var första delen av många, tänkte till och med att siffran 1 var betydelsefull, haha. Men så småningom tänkte jag att det kommer inte sluta här. Att vi läsare också ska vara i boken, i Tara Selter, i den 18 november. Initialt kommer hon väldigt nära sin man, när de försöker lösa gåtan. Men sen … det måste kännas helt sinnessjukt att starta om och starta om. Hon verkar ändå vara vid vett och sans. Så … vad tror du författaren vill säga? Eller förstår vi det först efter del sju?

Maggan: Det är en gåtfull berättelse, har tänkt på att Taras dag som går om och om igen skulle kunna vara en skildring av en oskyldig fånge isolerad i ett fängelse? Jag har ingen aning om vad författaren vill säga, tror dock inte att det är fantasy eller sci-fi även om denna inledning skulle kunna vara just en genreroman. Jag undrar också om det bara är hon som är fången i tiden? Kanske världen pågår och går framåt som vanligt att hon är delad i två så att hennes andra kropp lever i den ”riktiga” tiden?

Ann-Sofie: Åh, det var spännande tankar! Jag köper allt du säger. Lite kanske man kan luska ut när jag lyssnar till Solvej Balle på bokmässan. Knuffa in henne bakom en ridå och pressa henne på svar. I annat fall kommer del 2 i svenska översättningen kommer just den 18 november.

Om uträkning av omfång 1. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Ninni Holmqvist.

Publicerat

Ett samtal om Fråga mig igen

Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.

Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?

Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.

Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?

Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!

Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?

Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.

Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).

Publicerat

Ett samtal om Sorgen Lyckan Livet av Meg Mason

Nu har vi läst en riktigt intressant roman och vill diskutera. En mörk gripande roman, om psykiskt ohälsa och Martha som aldrig riktigt kommer igång med sitt liv.

Maggan: En feelgood trodde jag, men se där hade jag ju helt fel. Tyckte väldigt mycket om romanen men upplevde den som djupt tragisk. Marthas sjukdom upptäcks i tonåren, men stigmatiseringen av psykisk ohälsa gör att hennes liv och åren går utan att hon får hjälp.

Ann-Sofie: Jag läste den i ett svep för det är lätt att bli uppslukad av den. Från början tycker man ju inte särskilt mycket om Martha. Hon krockar med alla, är självupptagen och behandlar sin man helt otroligt dåligt. Men jag tycker författaren skriver fram hennes problem och historia så elegant och snyggt. Som ett pussel och man fattar mer och mer vad det är som hänt. Jag tycker överhuvudtaget att personerna runt Martha är intressanta och välberättade. Hennes syster är ju en spännande karaktär också, eller hur? Och vad säger du om mamman?

Maggan: Har aningen ambivalent inställning till mamman, på ett sätt tänker jag att det är på grund av henne som Martha inte kommer vidare i livet eftersom mamman är hennes ”rollmodell”. Fast mot slutet ändrade jag mig nog lite. Mamman kom fram i ljuset med vem hon egentligen var.

Ann-Sofie. Exakt så. Man ändrar sig om alla och vill både skylla på dem och förstå deras agerande. Det är ju ingen feelgood, men utan att spoila måste vi väl ändå säga att saker faller på plats?

Maggan: Sant. Intressanta karaktärer, pappan, syrran och inte minst Marthas man Patrick som är en ängel, förstår inte hur han kan vara så snäll? Eller kanske han inte är det ändå? Han är medberoende i allra högsta grad. Hela familjen är medberoende i och för sig och de är av den sort som inte får tummarna loss. I vilket fall som helst är familjedynamiken fantastiskt skildrad.

Ann-Sofie: Jag tänker att Patrick faktiskt älskar Martha så mycket, men också att han haft en så usel uppväxt. Vi kan avsluta med så bra citat från honom som jag tänker på rätt ofta:

Utgiven på Harper Collins Nordic 2021. Översatt av Camilla Jacobsson.

Publicerat

Ett samtal om Väder av Jenny Offill

Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?

Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.

Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)

Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.

Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.

Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”

Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?

Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.

Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?

Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.

Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.

Väder är utgiven hos Natur & Kultur 2021. Läs vad Maggan skrev om Avd för grubblerier.…