Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.
Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.
Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi ingen som helst självinsikt?
Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.
Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.
Allra första gången de sågs var på en vårdcentral. Hans dotter var sjuk, hon var läkare. Andra gången sprang de på varandra av en slump och blev vänner. Han lämnade fru och en två år gammal dotter för hennes skull. Det sista hans fru hade att säga innan han gick var: