Vi står utanför bruket , Lotten och jag, och klockan är 16.04. Året är 1968 och jag är 7 år. Om en minut tjuter det någonstans, järngrinden glider åt sidan och ut strömmar en lång rad arbetare, i huvudsak män. Utanför grinden finns en stor asfaltsplan där cykel efter cykel är parkerad och nu hoppar karlarna på cykeln, hem till kvällsmat och vila. Jag hälsar på Ingvar som gjort sitt skift, ”står ni här och väntar”. Ja vi gör ju det, men den vi väntar på, Lottens pappa, kommer aldrig och jag förstår inte varför. ”Jag har ju aldrig väntat på honom här”, sa Lotten när jag insisterade att vi skulle gå till grinden. ”Här kommer ju alla”, svarade jag med självklarhet. ”Nej, han brukar komma ut en helt annan väg, därborta vid bilarna. Hon pekar på en tjock träport med vackra dörrhandtag. ” Och där och då fick jag lära mig att det är skillnad på folk och folk.
Det tänker jag på när jag läser Övre port, nedre port av Geir Gulliksen. Vi rör oss genom årtiondena. Från då när arbetarna på vapenfabriken gick in och ut genom en port, och tjänstemännen genom en annan. Till nu när samhället omdanats, klasskillnader fått andra gränser och relationer mellan barn och föräldrar har förändrats.
I inledningen till boken får vi veta att det är sonen som tillkallats till sin mammas dödsbädd och jag hinner gäspa lite inom mig för scenen känns bekant. Men det går snart över. För det här är en säreget berättad historia om de tre sönerna till Gladys.
Det är den äldste brodern som blev kvar. Som sitter vid dödsbädden och gråter och inte kan förstå att det är dags för den gamla mamman att dö. Bror Runar är borta ur bilden. Han som det alltid virvlade kring och som aldrig ville eller kunde inordna sig i det som gällde. Och den tredje brodern, han som stack från staden så fort det gick, är den som berättar och minns. Han minns åt dem alla, föreställer sig hur det var och kunde vara. Glider in och ut ur personerna och skapar djup och meningsfullhet hos dem alla. Men vem är han själv? Det får vi inte veta särskilt mycket om. Ibland blir jag brydd, vill stryka bort meningar och skynda på. Men vem är jag att gnälla om småsaker. Romanen är så välskriven och sammanhållen att den är svår att lägga ifrån sig och sluta tänka på.
Övre port, nedre port. Geir Gulliksen. Utgiven på svenska hos Wahlström och Widstrand, i översättning av Cilla Naumann