En gud i spillror

Priser och hurrarop. Allt sådant brukar göra att jag vill placera en bok i karantän till allt stillnat. Men här sitter jag nu med En gud i spillror i knät och försöker få rösterna om den att tystna. Till saken hör att jag aldrig blev såld på Liv efter Liv, boken om Ursula Todd som föds om och om och om igen och ger läsaren en bred bild av 1900-talet. Sinnrikt flätat med alla dessa födslar och dödar av en och samma kvinna och som jag bara fick nog av. I En gud i spillror, av författaren kallad en pendang till Liv efter liv, är det Ursulas bror Teddy som står i centrum. Teddy, hans dotter Viola och barnbarnen Sunny och Barney.

Det är Teddy jag tycker om och som gör att jag läser med allt större behållning. Allt större märk väl, för det tog tid för mig att komma in i romanen. Men sen fascineras jag över det eleganta berättarsättet där dåtid och framtid och nutid existerar samtidigt genom den Allvetande berättarens försorg. Det är välskrivet och originellt. Men om man ska berätta om en människas hela liv så blir det mycket berättelse och allt intresserar mig inte lika mycket. Teddy är pilot under andra världskriget och krigsskildringarna, både de yttre och de som sker inom Teddy, är en av de delar jag tycker mest om. Det är osentimental och avskalat och därför helt brutalt.  Teddy bestämmer sig kort och gott att bli en god människa efter allt hemskt som hänt under kriget. Hans omsorg om barnbarnen är en annan del jag uppskattar att läsa. Jag följer verkligen Teddy to the bitter end och jag är glad att det är det vuxna barnbarnet som sitter vid dödsbädden och inte dottern Viola som jag aldrig gillar eller ens begriper mig på.

När jag slår igen boken tänker jag på vad jag ska skriva. Att jag gillar den? Att jag inte gör det? Jo, jag är trots allt kluven. Men faktum är att jag har sträckläst och bara tagit mig tid för några ytterst få, dessutom helt oläsliga marginalanteckningar. Det är ett gott tecken.

En gud i spillror. Kate Atkinsson. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit. Översättare är Anna Strandberg.

 

Tidsresor

Vi spelar ju BOTNS-bingo i sommar! Maggan har klarat av full bricka, grattis till det! Själv har jag kanske kryssat i 8 av de 25 rutorna. Men sommaren är lång, minst till jul.

Mechanics of Time TravelEn av rutorna heter Time Travel och jag var misstänksam. Vad kunde det vara? Jag fick tipset att läsa The Impossible lives of Greta Wells av Andrew Sean Greer. Idén är utmärkt. Greta förflyttar sig mellan tre tider i en cyklisk kurva. Det finns parallella Gretor som också förflyttar sig och lever och lär sig. Det jag inte tycker om är att Greta försöker påverka händelseutvecklingen på ett anakronistiskt sätt. Till exempel då hennes bror är homosexuell och det känns närmast märkligt när hon vill tvinga honom att erkänna det 1918.

En annan variant av tidsresor är Liv efter Liv av Kate Atkinson. Här är det lager på lager av en och samma utgångspunkt som bildar en brokig berättelse. Maggan har läst den och tycker den är fantastisk. Själv gränsar min läsning till förvirring.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan”, skriver Maggan och det är de slutsatserna jag vill dra. Jag är tagen av idén med time travel-romaner och jag vill gärna läsa mer. Inte äventyrsböcker där huvudpersoner kommer till galna världar,  utan vanliga berättelser men med detta extra element.

Ge mig tips! Eftersom kommentarsfunktionen här i bloggen inte blivit lagad (mitt fel) så får ni utnyttja andra kanaler som twitter, fb och mejl. Men gör det – ge mig tips!

——-

Foto hämtat från här

Liv efter liv av Kate Atkinson.

liv_eftr_nyam_10750[1]I parallella världar lever Ursula Todd parallella liv. Hon föds under en rykande snöstorm 1910, i sitt första liv är hon dödfödd, i ett av de kommande lyckas hennes mor klippa av navelsträngen som bildat en strypsnara runt hennes hals. Atkinson utnyttjar hela sin potential som berättare i denna fantastiska roman. Hon broderar många, både längre och kortare löpare av Ursulas olika liv, och jag fascineras av hur många berättelser det faktiskt är möjligt att skapa utifrån samma utgångspunkt.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan. För mig tar Atkinson ett litterärt grepp i sin roman och låter läsaren följa med på en resa tillsammans med Ursula och låter oss uppleva de  möjligheter som finns i intrigen.

Liv efter liv skildrar framförallt tiden under 1900-talets två världskrig och åren däremellan. Starkast grips jag av skildringarna av livet i London under blitzen. Ursula tillhör en räddningspatrull som har till uppgift att gräva fram överlevande ur de bombade husen. Medkänslan och godheten hos räddarna är intensivt beskriven. Familjen Todd är den samma i alla Ursulas liv, hennes syster Pamela är sympatiskt skildrad, modern Sylvie en styvnackad kvinna. medan fadern Hugh blir min favorit, jag älskar hans kärleksfulla smeknamn på Ursula ”Min lilla björn”.

Jag lyssnade till boken, Anna Maria Käll har gjort en utmärkt inläsning av texten. Jag är dock en van lyssnare, jag har hört från andra att man tycker boken är svårlyssnad pga. hoppen i Ursulas olika liv.

Utgiven på Massolit förlag 2015, översättningen är gjord av Anna Strandberg.