Tritonus av Kjell Westö

En roman med musikaliska karaktärer, helt oemotståndligt för mig som är precis tvärtom. De musikaliska referenserna genomsyrar texten och läsaren får en liten aning om hur världen kan te sig från en genommusikalisk människas horisont. Att höra musiken inom sig är både välsignelse och förbannelse.

Den kände dirigenten Tomas Brander närmar sig sin 60-årsdag och hans värld har börjat gunga. Insikten om att något inom honom gått förlorat och att hans förmåga till musikaliska stordåd har falnat bidrar till att han bygger ett stort schabrak till hus i skärgården och flyttar dit. Närmsta granne är en man i samma ålder, Reidar Lindell psykolog och hobbymusiker. Lindell och Brander blir vänner.

Har alltid älskat Westös karaktärer, mänskliga, ynkliga, osympatiska, alltid älskansvärda. Så även här. Jag fångas av männens vänskap, deras insikt i att livet inte är för evigt, deras ofullkomlighet i relationer både med vänner, kvinnor och barn. Så mycket jag känner igen och så medmänskligt intelligent skildrat. Westö är en av vår tids stora berättare och att jag läslyssnade till boken i Westös egen uppläsning på lågmäld finlandssvenska gjorde upplevelsen ännu finare. Är nog ett halvår sedan jag läste men berättelsen, musiken och karaktärerna lever fortfarande starka inom mig.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.

Den svavelgula himlen – årets bok?

En av titlarna som nominerats till Årets bok är Kjell Westös Den svavelgula himlen. Vi var så förvånade att den inte nominerades till Augustpriset förra året för den är verkligen en litterär upplevelse. Vi diskuterade boken både i bokklubben och här på bloggen och jag skrev:

 Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Vi tycker att gestaltningen är enastående och Maggan säger också:

Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Så dagens tips: läs romanen!

I bokklubben läser för övrigt 12 medlemmar de 12 titlarna och under sommaren kommer de ge er insikter och åsikter på instagram, ända fram till röstningsperiodens slut.

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur  att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!

Gudarna ska veta att det inte är lätt att var Wiktor Skrake, son till Werner och ”vackra Vera” Skrake. Hon är förvisso en ganska vanlig mamma, Werner är dock ingen vanlig pappa. Han har nära till självtvivel och besatthet. Han var en gång släggkastare på elitnivå, en sport han fortsätter att utöva långt upp i ålder och som bringar honom sorg och skuld. Werner blev också rikskänd i mitten av 50-talet eftersom han dagen då coca-cola lanserades i Finland kraschade en av läskedrycksbilarna in i ett träd så att samtliga ”cokisflaskor” gick i kras. När den samlade pressen frågade hur det hela gått till svarade Werner att ”han tänkt på en flicka”. Han var därefter känd som ”han som kraschade cokisbilen”. Werner är fiskefantast långt bort om nördighetens yttersta gräns och därtill författare till flera bästsäljande novellsamlingar om fiske, Den avundsjuka abborren och andra berättelser, Hösthimmel över hästkobben, Långrev vid Lingonskär för att nämna några.

Wiktor Skrake berättar i första person och Westö låter honom nämna sin sorg över att två av världen mest briljanta boktitlar redan är tagna, Hundra år av ensamhet och Dumskallarnas sammansvärjning. Båda titlarna tillhör mina ” det bästa jag någonsin läst-lista” och jag ler för jag ser hur det hänger ihop. Vådan av att vara Skrake har ensamhetens myller av personer, händelser och intriger  och vidare har Skrake också sammansvärjningens drastiskt humoristiska ton.

Wiktor och jag är ungefär lika gamla och även om jag växte upp i en annan del av Norden så känner jag igen mycket. Jag lyssnade också på Neil Young och jag känner direkt igen texten till  After the goldrush.  Jag vet precis hur en ung Ian Gillian, (Deep Purples sångare), såg ut och jag är smärtsamt medveten om att pojkar som hatar bollar drabbas av kosmisk ensamhet.

Och ja, som vanligt träffar vi personer som vi känner sedan förut från andra Westö-romaner. Jag gillar Westös karaktärer, jag har fått många bokvänner där. Så mycket sa jag till honom när han signerade Hägring 38 åt mig. Jag tror han blev glad.

Nyutgiven 2015 på Albert Bonniers förlag.