Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.

Stig Claesson

Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas –  konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.

Jag blir också varm när jag gör min konstrunda. Varm av fascination över det jag ser. Vilken bredd, tänker jag. Vilka bilder. Vilken konstnär! Resor, reportage, filmer, konstverk i teckningar, collageteknik och olja. Och böckerna. Nästan nittio romaner. Enastående. Jag har förstås bara läst en bråkdel.

Men åter till det porträtt av Stig Claesson som Rådström tecknar i sin bok. En vän som skriver till en vän. Boken är välskriven med respekt och glöd. En kärlekshandling, men med det salt som alltid ska finnas med i en minnesbok.

Ingen ska göra honom till vare sig en karikatyr eller en ikon. Han var en av dem som det var något med. Ibland var det alldeles för mycket av honom och ibland kunde det som var av honom bara vara larvigt och självupptaget. Men han var en av dem som det var något med. Det är inte många som det går att säga det om.

Boken handlar förstås också om skapande, såväl i text som bild. Ledorden för den den disciplinerade och hårt arbetande Claesson kan vara tystnad, flit, och frihet. På vägen ut från utställningen köper jag Blåbärsmaskinen, den bok som Claessons son Nils skrev strax efter pappans död. Här blir tystnad, flit och frihet något annat. För att all den produktion som ska komma ut ur konstnären, kräver stora insatser och offer vilket inkluderar familjen.

Två helt olika böcker, såväl till stil och innehåll. Man kan läsa dem båda om man vill få olika bilder av Stig Claesson. Eller också kan man strunta i konstnären och bara bry sig om konsten. Men oavsett: Missa inte utställningen om du är i Stockholm. Den lever sitt eget liv.

Titel: Stig.
Författare: Niklas Rådström
Förlag. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Titel: Blåbärsmaskinen.
Författare. Nils Claesson.
Förlag: Ruin 2009. Min pocketupplaga kom 2010 och har ett nytt efterord.

Petra har skrivit om Prosa&Marmelad där Niklas Rådström presenterade sin bok.

Den andra vägen av Billgren & Åman (red)

Vid en lägereld möts en grävling och en räv. Grävlingen säger: För sexton år sedan gav du och jag ut en bok med några vänner. Vägen, om det i konsten som är betydelsefullt. Jag har sedan dess grubblat och insett att vi egentligen bara talade om hälften av konsten; om själva efterklangen av den konstnärliga processen som manifesteras i verket. Räven svarar att han också funderat på detta, och att vägen till verket faktiskt fortfarande ligger outforskad. Och så håller de på, de båda djuren, bollar idéer och behov mot varandra i skenet av glöden.

Och så blev det en andra bok om just konstnärskap och ”om att bygga luftslott, samt de ögonblick då det faktiskt händer”. Ernst Billgren och Jan Åman, en räv och en grävling, har ännu en gång samlat konstnärsbekanta (kuratorer, konstnärer, journalister) som fritt och personligt beskriver processer och infall som i vissa fall lett till färdiga verk, men i de flesta bara blir ett minne av något de en gång tänkte. Konstnärerna som deltar i antologin är bland andra Helene Billgren, Dan Wolgers, Sara Arrhenius, Miriam Bäckström och Jan Håfström. De har alla olika sätt att ta sig an beskrivningen av sina konstnärliga erfarenheter om hur ett verk blir till. Någon skriver i dagboksform, kortfattat och sakligt, en annan om en känsla från en sorglig period som aldrig vill lämna. En tredje beskriver leken som avgörande i den konstnärliga utvecklingen.

Jag har bara hunnit läsa fem av nitton texter ännu, och så här långt leder  Susanna Slöör. Jag gillar verkligen att få ta del i hur folk tänker kring dessa så abstrakta frågor och ser mycket fram emot att sluka varenda en av texterna, även om långt ifrån alla är superintressanta.

Releasefest för Mina vackra ögon (m fl)

Ja, i torsdags var det alltså releasefest för Mina vackra ögon av Nina Hemmingsson. Det var en kväll för andra böcker också, men för mig var det just Hemmingsson som var anledningen att vara på plats. Festen var på Strand och trots att det var superstrålande väder utanför var det ändå ganska många människor på plats. Ganska äcklig plockmat stod vid bardisken, och när man kom fick man en drinkbiljett som man kunde byta mot en öl eller ett glas vin. Intervjun med Hemmingsson (och övriga författare) gjordes av förläggaren och Kartagogrundaren Rolf Classon. Tyvärr  kändes allt krystat och oengagerande, till och med lite gubbigt, så jag lyssnade till slut bara med ena örat. Boken däremot, som jag redan sagt, OJOJOJ va fin och fantastisk. Hemmingsson sa själv att titeln blivit självklar när Google frågat henne: Menar du Dina vackra ögon?, när hon satt och spånade. -Nä, jag menar MINA vackra ögon. Och så fick det bli namnet. Gå och köp vänner, ni kommer INTE att bli besvikna (även om vissa delar publicerats i tidningar innan).