Från A till Ö: C som i Colombines kyss

Jag undrar hur många böcker som jag har haft en stor läsupplevelse med och som jag ändå har glömt bort? För tio år sedan firade jag födelsedag i nordligaste Norge och medan jag gled fram i det blå arktiska ljuset läste jag Colombines kyss. Jag skriver:

”Den allra sista delsträckan av resan startar en timme sent då ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet hem och därmed måste stanna kvar i Norge ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Colombines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

’De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.’

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!”

Nog låter det här som en fantastisk läsning av en bok jag har glömt bort. Jag väljer att låta min uppmaning från 2010 vara riktad till mig själv 2020. Bra återbruk.

Colombines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av BocaPocky 2005.


Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Från A–Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.


Från A till Ö – hälsningar från lästa böckers förråd

Ibland, men inte så ofta längre, tänker jag tanken: Så många böcker – så lite tid, och så känner jag lite stress över att jag inte hinner läsa 10 böcker i veckan. Men om man vänder på det och tänker på alla de böcker som jag HAR läst, vilken bokhög jag skulle kunna bygga!

Böckerna har bokförts (haha) här hos Breakfast Book Club sedan 2011 och före det skrev jag på OOOFbok i sju år. Ska vi inte ta en titt på några riktigt bra (och kanske några halvkassa) böcker från förråden? Vi kör A-Ö under hösten, eller hur!

A blir Alexandra Coelho Anhndoril och Birgitta och Katarina som jag läste 2006. Så här säger jag:

Birgitta Birgersdotter, de flesta känner till henne. Lagmansdottern och godsägarinnan som får fantastiska uppenbarelser både om hur världen bör styras och om hur människans relation till gud ska se ut. Birgitta som så småningom blir Heliga Birgitta. Åtta barn får hon tillsammans med maken Ulf. Dottern Katarina är nummer sex i skaran. Katarina vill vara hos mamma, för mamma, men Birgitta har sina tankar på annat håll. Hos gud, att tjäna gud. Katarina skuffas oavbrutet undan.

Coelho Anhdoril berättar Birgittas historia, det som ligger ”bortom forskarnas räckvidd”. Hon rör sig kring relationen mellan mor och dotter. Vad betyder det att hela tiden bli avvisad av sin mamma, att inte räcka till för henne? Katarina utplånar sig, plågar sig , späker sig. Allt drivs till sin spets när mor och dotter sammanstrålar i Rom. Färden ner till Rom där Birgitta ska övertyga påven att återvända från Avignon går genom pestens Europa och det är en fasansfull beskrivning. Birgittas gudstro ställs på sin spets. Teodicéproblemet i konkret form. Hur kan det finnas en allsmäktig gud när världen ser ut så här?

Hon har sett kroppar av människor som dött när de försökt kravla sig upp ur gravarna. Hört talas om processioner av döda som har gått genom städerna. […] Sett flera kvinnor dö i pesten mitt under sina förlossningar. Sett smärtorna plötsligt bytas i dem, från varkar till bölder. Sett barnens skära hy fyllas av svarta bulnader.

Men Birigtta tappar inte tron på gud. Däremot kommer tvivel om tron på sig själv och sin förmåga att åstadkomma något för mänskligheten. När Katarina kommer till Rom möter hon sin mamma som skakats om i grunden. Än en gång förskjuts Katarina. ”Jag är inte din mamma”, skriker Birgitta åt henne och driver vidare ut i slummen för att rädda någon stackars varelse.

Jag läser och fascineras av den här boken. Historien berättas i presens men den höga närvarokänslan ligger långt utöver tempusvalet. Inlevelsefullt berättande utan sentimentalitet. Birgitta gestaltas kärleksfullt men också kritiskt. Det är ett vackert språk, detaljerat utan att bli pratsamt. Så läsvärd!