Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.
Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.
Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?
Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.
Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.
Om Blå skrev jag att ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.
Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.
Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.
Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?
Omslaget är kanske 2016 års allra finaste med sitt lilla vackra bi i relief mot den svagt gultonade bakgrunden.Romanen har tre huvudkaraktärer vilka lever under olika tidsepoker. William i England 1852, George i USA 2007 och Tao i Sichuan 2098. Alla kämpar de med sitt föräldraskap, sin överlevnad och alla har en relation till bin.