Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.
I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?
Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.
Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.
Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”
Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.
Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.