Rekviem: en hallucination

Somliga böcker skulle jag gärna vilja vara författare till. För att jag önskar att romanens ord och formuleringar hade runnit genom min kropp ut på ett papper och för att jag skulle vilja vara i en enastående berättelse medan den kommer till. Rekviem: en hallucination är en sådan bok.

Det är Lissabon och det är stekhett. Klockan är tolv och till en mötesplats kommer en man. Väntar, letar men ingen kommer honom till mötes. Har måste ha tagit fel på tiden. Kommer mötet vara vid midnatt? Nu fångar mannen en taxi och beger sig iväg för att fördriva tiden.

Med denna premiss hänger vi i hasorna på mannen när han träffar levande och för länge sedan döda människor. Vi samtalar med dem, dricker med dem och äter en bit mat. Vi lyssnar på deras historier, den ena mer fantastisk än den andra. En hallucination heter romanens undertitel och kanske är den här drömlika färden inte så sann och innerlig som den känns. Språket är perfekt, människorna inlevelsefullt skildrade och det känns både tacksamt och sorgligt när boken avslutas där den börjar. Trots sina 120 sidor har så oändligt mycket hänt både i romanen och i mig.

Rekviem: en hallucination. Antonio Tabucchi. Och för min läsupplevelse måste allt översättningen av Hans Berggren tillskrivas en stor del. Som bonus till de 120 sidorna finns en lika läsvärd del som handlar om hur romanen kom till. Romanen är utgiven 1991 och på svenska 2017 av Nilssons förlag.

Tschick – ja!

Först: jag läser aldrig baksidan på böcker,  bara inledningen. Jag läser inte heller kommentarer eller recensioner om böcker i bloggar och tidningar utan bara första meningen (eller bloggy-titeln). Kort sagt –  jag vill veta så lite som möjligt om boken innan jag börjar läsa. Men en kraftfull micro-recce – ett ja! – från kompisen fick mig att omedelbart börja läsa Tschick, och det tycker jag att resten av världen också kan göra.

Vi är i ett klassrum i Berlin. Maik tillhör inte de mest populära i klassen. Han får öknamnet Psycho Och det är ju egentligen rätt befogat. Jag menar, finns det någon tråkigare kille? Knappast Det vet han ju. Till saken hör att farsan är en idiot och morsan dricker för mycket. Så kommer Tschick till klassen. Ointresserad av skolan och utan ambitioner att smälta in. Oftast sitter han längst bak i klassrummet och sover. Ibland är han inte ens nykter.

Tschick kom alltid till skolan i samma bedrövliga skjorta, deltog inte i undervisningen, svarade alltid bara ”ja” eller ”nej” eller ”vet inte” när han fick frågan och störde inte. Han blev inte vän med någon, och han försökte inte heller bli vän med någon.

Men så en dag dyker han upp i Maiks trädgård. Tränger sig på. Insisterar. Maik blir irriterad och vill inte alls haka på. Men faktiskt dröjer det inte länge förrän de båda sitter i en (stulen) bil och är på väg bortåt. Roadtrip ftw!

Jag älskar den här boken. Den är en sådan välskriven och bra berättelse om vänskap. Vad det är att bli vänner. Hur vissa samtal aldrig skulle ha blivit så bra med någon annan. Att vänner ser bra saker hos en själv som man inte tänkt på. Dessutom är boken så absurd och rolig! Utan att vara gapflabbig. Min vuxen-bonus är dessutom den alkoholiserade morsan som på slutet får rätsida på saker. Så lyssna när jag också säger ett kraftfullt: Ja!

Tschick. Wolfgang Herrndorf. Utgiven 2012, på svenska 2015 av Nilsson förlag, i översättning Anna Hörmander Plewka.