Dags för @bokcillens alias Cecilia Agemarks månatliga bloggy, denna gång tipsar hon om två böcker som direkt hamnade på min ” vill läsa-lista”.
Av en slump har jag den senaste veckan läst två böcker som handlar om 15-åriga flickor på internatskola. Först ut var den zimbabwiska debutromanen Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei från 2018 därefter Tuktans ljuva år av schweiziska Fleur Jaeggy som första gången gavs ut 1989 men som kom i svensk nyutgåva förra året på Nilsson förlag. Det är två helt skilda romaner både till innehåll och perspektiv, men det har varit väldigt intressant att läsa dem så nära inpå varandra.
I ungdomsromanen Hope Is Our Only Wing har Shamiso huvudrollen. Hennes pappa, en journalist, har precis dött och hennes mamma lämnar henne på internat. I samma veva får väninnan Tanyaradzwa en cancerdiagnos. Berättelsen utspelar sig i början av 2000-talet och vi får i boken se hur Zimbabwe kämpar med korruption och inflation. Det är ett land i kaos där viktiga samhällsfunktioner inte längre fungerar på grund av den politik som förts under flera decennier. Att vara 15 är inte lätt någonstans i världen men under dessa omständigheter är det naturligtvis extra besvärligt.
Självbiografiska Tuktans ljuva år, å andra sidan, utspelar sig i Appenzell i Schweiz på 50-talet och är en mycket mer introspektiv och stillsam historia om en namnlös berättare som tillbringat större delen av sin skolgång på olika internat. Föräldrarna till ungdomarna ser vi mycket lite av, mammorna kanske allra minst och det är alltså personalen, oftast nunnor, som uppfostrar flickorna istället. Jag uppfattar hela situationen som väldigt volatil, flickorna skickas runt på olika skolor och de vet aldrig hur länge kamraterna får stanna. Djupare vänskaper är sällsynta men det kan ändå uppstå små förälskelser flickorna emellan som sedan abrupt får ett slut.
Schweiz på 50-talet och Zimbabwe på 2000-talet kan ju tyckas väsensskilt och det är mycket som är olika i de två historierna: i den ena romanen finns internatet i bakgrunden men det är samhället i stort som skildras, i den andra är det internatmiljön som är i fokus. I den ena finns föräldrarna närvarande och i den andra lyser de med sin frånvaro. Men där finns också likheter… Båda handlar om priviligierade flickor i en utsatt situation där vänskapsförhållanden betyder mycket.
Jag tycker alltid det är spännande att läsa om internatskolor, de är på något sätt små mikrokosmos och också en miljö som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Det här är två mycket läsvärda skildringar. Jag rycks med betydligt mer av Shamisos historia och känner större hopp för hennes framtida liv. Den schweiziska flickans historia är kyligare berättad och berättarjaget verkar mer skadad av sin upplevelse trots att hennes liv egentligen borde te sig enklare. Jag blir väldigt tagen av det något destruktiva i berättelsen. Kanske beror det på att hon lämnats redan vid 8 års ålder? Eller kanske är det för att föräldrarna finns i närområdet i Zimbabwe till skillnad från flickorna i Schweiz som kan ha skickats dit från hela Europa?
Bägge romaner är mycket tankeväckande och skulle passa utmärkt som diskussionsunderlag vid bokcirklar. Själv önskar jag faktiskt att jag under läsningen hade haft någon att samtala om dem med.
Mer om böckerna hittar ni här: https://sohopress.com/books/hope-is-our-only-wing/ och http://nilssonforlag.se/tuktans-ljuva-ar/