Etikett: Ninni Schulman

Publicerat

Som vi lekte av Ninni Schulman

En enastående kriminalroman som välförtjänt utsågs till årets bästa kriminalroman av DN:s Lotta Olsson. Ingen lätterövrad förstaplats eftersom utgivningen i Sverige 2023 var rågad med skickliga kriminalförfattare.

Som vi lekte utspelas i Dalarna 1983 dit den tilltufsade före detta poliskvinnan Ingrid tar sin tillflykt efter att ha avtjänat straff på kvinnofängelset Hinseberg. Det finns ett fosterhemsplacerat barn i bakgrunden och Ingrid söker desperat efter arbete vilket naturligtvis inte är så lätt med ett fängelsestraff i bagaget. Till slut får hon idén att starta en spaningsbyrå och får strax uppdraget att försöka ta reda på vad som hände pojken Mattias som försvann spårlöst ett år tidigare.  

Romanen griper tag och jag tänker att det beror på stämningen, på allt som bubblar och yr under ytan. Sökandet efter Mattias har upphört men sorgen och ovissheten tär på många fler än Mattias familj, inte minst de jämnåriga. 

Melankolin efter att ett barn försvunnit spårlöst och Ingrids livssorg ger ett extra djup i berättelsen. Biter nästan på naglarna under de sista skälvande kapitlen då allting uppdagas. Fantastiskt skickligt skrivet och den 18 april kommer nästa bok i serien, Käraste Lena.

Utgiven på Bazar 2023.

Publicerat

Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

I augusti 1972 kommer Ninni Schulman till världen. Det konstateras att hon har en svår ryggskada och det nyfödda flickebarnet skickas vidare till ett annat sjukhus. Modern får inte följa med utan först tre veckor senare får mor och dotter börja knyta an. En barndom med långa sjukhusvistelser och upprepade smärtsamma operationer tar sin början. Operationerna lyckas bra men den oundvikliga smärtan och hjälplösheten inför ingreppen kommer att prägla den vuxna kvinnan.

I total avsaknad av sentimentalitet delar Ninni Schulman med sig av erfarenheten att vara fysiskt annorlunda. Texten är rak och skenbart enkel på ett sätt som bara en skicklig författare kan åstadkomma. Jag blir intill märgen gripen och helt uppslukad av flickan Ninni och hennes uppväxt, blir i slutet av boken helt till mig av lycka över de två Vasalopp som den över 40-åriga kvinnan klarar av.

Flickebarn nr 291 är både djupt gripande och djupt allmänmänsklig. Jag har förstått att det har varit en svår bok att skriva och jag är tacksam över att jag har fått ta del av Ninni Schulmans erfarenheter. Både mörka och ljusa har de öppnat för något jag, som är långt över 50, inte har någon erfarenhet av. Det finns många livsberättelser i bokutbudet men, ärligt talat, ganska få ger några bestående insikter. Här är det självlysande undantaget.

Utgiven på Bazar Förlag 2020.

Publicerat

Pojken som slutade gråta

Scen: Ett vackert hotellrum i Visby där en minst lika vacker kvinna ligger i den obäddade sängen. Hon läser intensivt på ett A4-stort papper som hon strax slänger iväg för att ta ett nytt ur pappersbunten hon har invid sig. Bredvid henne står en man och är ilsken. Han har nyss sagt några starka ord och knackat på klockan samt påpekat att det var kvinnan själv som sa att de skulle göra en stärkande promenad och att han därför stått med jackan på i en kvart. Kvinnan hummar nu och reser sig graciöst ur sängen men släpper inte taget om pappret hon håller i handen. Hon mumlar fram något som låter som ”jag ska bara läsa nästa sida” men mannen föser något bryskt ut henne i korridoren. Ett ensamt papper dinglar i luftdraget.

Finn tre fel, som Lotten skulle säga. Fler är det inte för jag sträckläser Ninni Schulmans nya roman och vill gärna veta hur det ska gå för alla människor i persongalleriet. Plus förstås veta vem mördaren är. För en sådan har finns i Hagfors och sätter skräck i invånarna. I Hagfors jobbar journalisten Madeleine som återvänt med sonen Nils efter sin skilsmässa. Här arbetar också poliserna Petra Wilander, tonårsmamma,  och Christer Berglund, singel sedan ungdomen men som nu träffat en trevlig kvinna.

Det här är en välskriven roman med både driv och eftertanke. Ibland måste jag stanna till och tänka: ”vem var det nu igen” för det är mycket folk som tar plats. Det jag tycker bäst om är att författaren så fullt ut gestaltar föräldraskap och framförallt ångesten när ens barn är olyckligt av vilket skäl som helst. Jag har inte läst Schulmans första roman, men läser Johanna Lindbäcks kommentar där hon säger ”brottsdelen” var mindre bra: ”varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna” skriver Johanna. Men så är det inte en den bär boken, tycker jag. Allt hänger samman till en helhet,  och jag skulle inte ha hets-läst den som jag gjorde om inte mord eller risk för mord fanns hängande över det vardagliga. Jag ser kort och gott fram mot flera Schulman-romaner.

Pojken som slutade gråta. Ninni Schulman. Utgiven av Forum bokförlag 2012