Etikett: Norstedts

Publicerat

Mördarens mamma av Ida Linde

Pojken som kommer att mörda har ärvt sin mammas mardrömmar. Hon ser med vanmakt hur maran rider honom om nätterna och noterar att livslinjen i hans handflata är bruten. Hon älskar honom över allt på jorden och kallar honom sitt lilla gryn. Hon sover i vardagsrumssoffan i den påvra lägenheten för att pojken ska ha eget rum. Han är hennes hela värld och förblir så även efter han mördat.

Mamman besöker troget sin pojke i fängelset varje vecka. Hon har alltid varit tillbakadragen men nu förvandlas hon till en skuggfigur, en ickeexistens. Men någon väntar på henne, en annan kvinna som hon kommer att kalla ”mitt livs sista förvåning”.

Mördarens mamma rymmer mycket outsagt, texten är gåtfull och innerlig. Själv knyter jag an till mamman och gråter över hennes smeknamn på pojken, mitt lilla gryn. Romanen är en utmärkt bokcirkelbok då mycket av tolkningen ligger i betraktarens öga. Dessutom är den kort, perfekt till detta ändamål helt enkelt.

Utgiven på Norstedts 2018. 

Publicerat

Hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl

En roman om vår samtid skildrat ur Jeanette Nilssons perspektiv. Hon är strax över 60 och bor tillsammans med sin hund Boris. Hunden är döpt efter Jeanettes make Boris som förolyckades på sitt arbete. Det var efter olyckan som Jeanette blev besatt och började föra dödsbok över arbetsplatsolyckor. Hon är djupt förankrad i arbetarklassen och hennes självbild är svag. Hon är ensam med sina tankar och sin aldrig övergående sorg över Boris onödiga död. Vändningen/utvecklingen kommer då hennes dotter ger henne en dokumentärfilm om Black Power rörelsen i USA. Jeanette får ett nyvaknat intresse för människorättsikonen Angela Davis och hennes tankar börjar ta nya banor.

När jag började läsa var jag fundersam över det starka svenska arbetarklassperspektivet som koncentrerar sig på orättvisor. Förstå mig rätt här, jag har absolut ingenting emot arbetarklasskildringar, jag kan däremot tycka att man sällan höjer blicken från den svenska ankdammen och börjar titta globalt. Anneli Jordahl gör dock detta i Hundarna i Lafayette Park och låter det blir såväl omtumlande som överraskande att befinna sig inne i Jeanettes huvud boken igenom. (Berättas i första person.) Jag fäste mig vid Jeanette, hennes livsvisdom och tillkortakommande rörde mig djupt. Anneli Jordahls språk är kortfattat uttrycksfullt och ligger perfekt i Jeanettes mun. Kort sagt, boken är allt annat än förutsägbar, framförallt inte slutet. Läs!

Utgiven på Norstedts 2016. Har nyligen kommit ut i pocket.

Publicerat

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.

Publicerat

Sidonie & Nathalie

Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.

Det blir inte platt fall.

Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:

såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.

Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns  en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.

Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.

Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.

Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.