Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Jullovsläsningen – del 2

Nu har vi städat och slagit in julklappar och sätter oss för att tindra på alla sätt. Jullovsläsningen alltså: Svaret är ju det här förstås.

jsxxazmj5nefvbhup9ce

Lagom till jul kom Novellix delikata fyra med franska klassiker. Helt plötsligt har jag läst två böcker och jullovet har knappt börjat. Ni visste det säkert, men inte jag. Att Marcel Proust skrivit noveller alltså. Madame Breyves melankoliska sommar är hämtad från samlingen Kärleken och döden från 1896.  Hör här så underbar inledningen är:

Francoise de Breyves hade den kvällen svårt att bestämma sig för om hon skulle bege sig till soarén hos prinsessan Élisabeth d’A, till Operan eller till föreställning hemma hos Livrays.

Det slår an en sådan fin ton Mme, som är en ung änka, gör sitt val för kvällen. Väl på plats får hon ett erbjudande, en chans och jag tänker; ”ja, för tusan, ta den! Det ju jul!” Men, det är ju inte jul hos Mme de Breyves, så … Originaltiteln är Mélancolique villégiature de Mme de Breyves.  Ett gott stycke Marcel Proust.

Jag tycker om Novellixer, inte bara för att de alltid är så snygga, utan för att det är en novell, och inte en hel samling. Detta eftersom jag spontant alltid läser från pärm till pärm och är inte den första novellen bra tappar jag lusten.  Men jag har som bekant lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.

Maggan säger att hon har varit en tveksam novell-läsarinna men Etgar Keret omvände henne, apropå novellsamlingar. Så den kan också vara ett sista-minuten-tips.

Men nu är det jullov. Jag lägger mig på soffan och läser en tredje bok ur novellix-kvartetten., nämligen Ett enkelt hjärta av Gustave Flaubert.

God jul!

 

Novellixer i sommartappning

Jag tror jag ska ta och läsa en bok. Tänker jag och så gör jag det trots att Att-Göra-listan för dagen är ganska späckad. En novell hinner man alltid med och när de paketeras i  egna delikata omslag är det extrafint.

Av Inger Frimansson har jag aldrig läst. Förrän nu. Innan allt har blommat ut handlar om Claire Hon är söderut på semester, med sin syster. Lite sol, bad, avkoppling, värme. Hemma finns hennes älskare. Hennes gifta älskare som knappt kan träffa henne.

Det är så hon tänker när hon saknar honom. Hur hans ansikte ser ut när han smeker. Hur hon helt och hållet överlämnar sig. Saknaden är så sublim. Den är som våren, tidigt, innan allt har blommat ut.

Hon vill att han ska sakna henne. Längta efter henne. Som hon så ofta får göra med honom. Hon fingrar på mobilen, vill att han ska ringa.  Men så kommer hon på. Hon sa ju aldrig att hon skulle resa.

En finstämd och lagom lång berättelse som gör att jag gärna läser mer av författaren. Kan jag få ett tips på vad jag ska välja?

Inger Frimansson. Innan allt har blommat ut. Utgiven av Novellix 2012.

Noveller

I Berlin läser vi mest guideböcker och annonser och innehållsförteckningar av de korta slagen. Men så en kväll grabbar vi tag i varsin lagom tjock bok. Den skänkta timmen av Juli Zeh. Lära sig av Cilla Naumann. Vi planerar att byta när vi är klara. Men vi hinner aldrig.

Våra fina böcker är noveller från Novellix, delikat förpackade i bra format och snygg design. Och innehållet? Det är jag som läser Naumann, en författare jag skarpt gillar och har läst allt av. Den här novellen är en mycket obehaglig historia. Skolvärlden en av mina världar, lärarrollen en av mina roller och det kryper i mig när skådeplatsen målas upp som nattsvart och omöjlig. Till klassen kommer en dag Ingrid. Hon är alltid där i tid. Gör vad hon ska. Sticker inte ut. Egentligen. Ändå upprörs läraren så mycket av henne att han bara måste få henne att reagera.

Det gör hon.

Jag som inte riktigt vet hur man läser novellsamlingar utan ramberättelse känner starkt för de här små novellböckerna.* Man läser dem ju som en roman men snabbare.  De är som pixi-böcker för vuxna och jag vill gärna läsa flera. De kommer i en kvartett, fyra gånger om året meddelar Novellix på sin webbsida. Lagom till bokmässan presenterades en omgång tyska noveller, där Zeh ingår.

_______

* Utredning om novell-läsning: Jag läser mycket gärna noveller. Men jag har haft svårt att läsa en novellsamling eftersom jag  spontant läser från pärm till pärm. Är inte den första novellen bra tappar jag lusten på samma sätt som jag oftast lägger undan en roman efter 30 sidor om den inte verkar intressant. Men jag har lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.