Flätan

Jag har lyssnat till Flätan, inläst av Maria Lyckow som gjorde det så bra. Ganska djup röst, ingen dramatisering, tack för det! Av boken själv blev jag oväntat powerful! Hittade mig framför spegeln mumlande ”du är min bundsförvant” och annan pep talk.

Boken handlar om tre kvinnor i olika delar av världen. Den indiska Smita som är dalit, kastlös, och beslutar sig för att inte låta sin dotter möta samma öde som hon själv. Giulia som arbetar med bearbeta hår i sin fars ateljé på Sicilien. Sarah, framgångsrik och osårbar advokat i Kanada som en dag svimmar i rättssalen

Alla tre ställs inför dramatiska förändringar och bestämmer sig för att ändra sina liv, lika dramatiskt. Lite fjamsigt tycker jag att den här sammanflätningen med hår kanske är, men det funkar. Det intressanta är att de utifrån sina olika geografiska och samhälleliga platser i livet verkligen fylls av ett jävlar anamma. Utifrån sin egen personlighet ser lösningen på olika problem och motgångar olika ut, men det gör det – lyfter blicken och ändrar. Jag brukar fnysa över för mycket sådant i böcker, men här tycker jag att det är en väl uppbyggd berättelse. Eller då, tre berättelser med följdriktighet och trovärdighet. Och jag hade gärna sett att berättelserna fortsatt och blivit än mer fördjupade. Det här var intressanta kvinnor.

Flätan av Laetitia Colombani. Utgiven 2017. På svenska samma år av Sekwa, översättning av Lotta Riad. Flätbilden av Pexels from Pixabay

Vi möts på museet av Anne Youngson

Brittiska Tina Hopgood och hennes vän Bella drömde under många år om att resa till Silkeborgs museum i Danmark, för att se mumien Tollundsmannen. Nu är Tina i 60-årsåldern och Bella har nyligen avlidit. Drömmen om resan till Danmark finns dock kvar och på vinst och förlust skriver Tina till museet utan att egentligen förvänta sig svar. Hon får svar, inte av professorn som hon ställt sitt brev till, utan museiintendenten Anders Larsen som skickar ett vänligt brev. Försiktigt och med artigt tilltal börjar de två brevväxla.

Vi möts på museet är något så ovanligt som en brevroman. Ett berättargrepp som lär ha peakat på Jane Austens tid, visste ni att hennes klassiska verk Förnuft och känsla ursprungligen skrevs som en brevroman? Fast jag kan avslöja att Tina och Anders, allteftersom deras vänskap djupnar, går över till e-mail. Men breven är just brev, långa och innehållsrika.

Jag älskar verkligen den här romanen, karaktärernas varsamma livsvisdom när de anförtror varandra sina innersta tankar, sina livs historier, drömmar och begränsningar. Det är vemodigt, hoppfullt, insiktsfullt och varmt. På ytan tycks de inte ha mycket gemensamt. Hon lever nära naturen på en bondgård och han är inomhus hela dagarna fullt sysselsatt med att kategoriserar museets samlingar. Men de finner varandra genom universella erfarenheter, han sörjer sin fru, hon sörjer sin väninna. De anförtror varandra sin kärlek och omsorg för de vuxna barnen. Och de utforskar varför livet blev som det blev. Kort och gott; det är väldigt befriande att läsa en roman med karaktärer mogna och vuxna till både kropp och själ.

Utgiven på Sekwa Förlag 2018. Översatt av Camilla Jacobsson. Läs mer om Tollundsmannen här.

I min bokhylla står Den blå cykeln av Régine Deforges

Bokklubben besökte ju bokförlaget Sekwa i torsdags, ett förlag med imponerande bra utgivning, inte minst av böcker översatta från franskan. Som ni kunde läsa i förra inlägget har bokklubben en fransk höst.

Apropå franska romaner så tänker jag osökt på Den blå cykeln, en tegelsten som står i min bokhylla sedan sisådär 20 år tillbaka. En historisk romantrilogi där författaren Régine Deforges helt sonika lånade intrigen från Margaret Mitchells Borta med vinden och flyttade handlingen från amerikanska inbördeskriget till andra världskrigets Frankrike. Innan ni förfärat slutar läsa skyndar jag mig att påpeka att det fungerar!  Jag som kan min Borta med vinden var både förundrad och förtjust, men vet ju förstås inte hur bra den svenska översättningen står sig idag. Böckerna blev bestsellers och Regine Deforges fortsatte att skriva fler böcker i serien långt efter att de tre första ”borta med vinden-delarna” var avslutade. Någon gång ska jag läsa om eller föralldel, se tv-serien som jag missade när den kom i början av 2000-talet.

Läs mer om Deforges och böckerna här.

En fransk höst

Marie och jag brukar numera hitta på ett tema för bokklubbens termin. Det har varit herrhöst, nordisk vår och nu fransk höst. Vi är väääldigt öppna för vad som kan inkluderas i temat. Franskspråkigt eller från Frankrike är förstås givet men kanske hittar vi på något annat som kan inkluderas här.

Hursomhelst: Vi startade höstterminen med ett besök hos Sekwa som ju specialiserat sig på den litteraturen. Bokfrukost med Torkans år och sedan en presentation av höstens utgivning. Jo, vi ville allesammans läsa allt.

Torkans år handlar utspelar sig i franskspråkiga Schweiz. Året är 1976 och den då 13-årige Gus bor på vischan där pappa driver en kycklingfarm och mamma längtar någon helt annanstans. Värmen driver dem alla framåt mot katastrofen, eller snarare värmen blir en del av den stundande katastrofen där allt som gällt som rätt och riktigt nu inte alls är det. Och när regnet kommer går det mesta under, bokstavligt talat. Det är sorgligt och gripande och men också vackert och ofta humoristiskt. Djuren spelar en viktig roll och alla i torsdagens bokklubb pekade också på det bra språket. En eloge till översättaren Cecilia Franklin. Jag måste ända säga att slutet av romanen  känns hoppfull.

Torkans år. Roland Buti. Utgiven av Sekwa 2018.