Systrar och syskon

Det här med syskon är intressant i romaner tycker jag. Nu har jag just läst ut Systrar av Adèle Bréau (Sekwa) där tre systrar samlas hemma hos mamma för en sommarledighet i Provence. Snabbt får vi veta att något dramatiskt hände förra året, något med pappan. Men det är ju förstås inte den enda hemligheten som ligger och lurar.

Romanen gör tidshopp både 20 och 30 år tillbaka i tiden. Jag tycker om att kvinnornas perspektiv växlas i de olika kapitlen. Det är lite som att lägga pussel där jag för varje kapitel får veta mer om och förstå systrarnas relationer. Och fundera över varför vi blir som vi blir. I början tycker jag systrarna var för stereotypiserade, med den strukturerade ordningsamma storasystern och så vidare. Men det försvinner, jämnas ut allteftersom. Fin fransk feelgood, helt enkelt!

Tre andra böcker om syskon

En väldigt läsvärd syskonbok är Syskonen av Tessa Hadley där fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvt efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

När det gäller litterära systrar kommer man knappast ifrån systrarna Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom eller samma fem systrar 200 år senare i Curtis Sittensfelds nutidsversion Sanning och skvaller. Fem så helt olika personligheter att nästan är lustigt att de fötts i samma familj. Tror att Elizabeth Bennet kan världens mest populära litterära syster.

Marilyn French, ( Kvinnorummet) kom ut med romanen Our father 1994. Det handlar om fyra systrar med olika mödrar men med samma far. Vid hans död träffas de och närmar sig varandra för första gången. French banade väg med kvinnorummet på 70-talet, här är hon tidigt ute med att skildra ”plastsystrar” och övergrepp. Gripande och intelligent tyckte Maggan att den var då. Ligger högt upp i ”läsa-om-listan” .

Hamnet av Maggie O`Farrell

Varje detalj är utsökt, språket hänförande vackert. O´Farrell har överträffat sig själv och skrivit en oförliknelig roman. Året är 1596 och platsen Stratford-upon-Avon. Agnes befinner sig bland sina bikupor och hennes man på sin teater i London, båda ovetande om att deras son Hamnet förtvivlat letar efter en vuxen då han tvillingsyster hastigt insjuknat i hög feber. Hamnet ska sedermera ge namn åt sin fars världsberömda skådespel Hamlet, men det vet ännu ingen någonting om.

Det vore förmätet att försöka sig på att redogöra för romanens innehåll, den är helt enkelt för mångfasetterad och för mästerligt gestaltad. Agnes, Hamnets mor, är berättelsens mittpunkt och jag älskar allt hos henne.  Bondflickan med gåvor utöver det vanliga som gifter sig med sina småbröders latinlärare. En kärlek ljuvligt skildrad och som består trots att paret som unga kommer att leva sina liv långt ifrån varandra.

Vackrast och innerligast i romanen är nog skildringen av sorgen efter ett djupt älskat barn. Hur sorgen existerar och tar sig olika uttryck allteftersom tiden går. Hamnet är översatt till svenska av Malin Bylund Westfeldt som även hon överträffat sig själv. Fantastiskt skickligt gjort. Maggie O´Farrell belönades med Woman´s Prize for fiction tidigare i höst. Som ni förstår, fantastiskt välförtjänt!

Och förresten, en sak till, den inbundna boken är en liten juvel i sig, utan tvekan en av min bokhyllas vackraste böcker!

Utgiven på Sekwa/Etta Förlag 2020. Översättning av Malin Bylund Westfeldt.

Förväntan av Anna Hope

En välskriven brittisk relationsroman om kvinnlig vänskap. Lissa, Hannah och Cate träffas i skolan och på universitetet och under en period delar de lägenhet i ett av Londons hippare områden. De lever ansvarslöst och ungt med en förväntan på att livet ska ta sin början. Att deras förväntningar ska uppfyllas. Några år senare är desillusionen ett faktum, så mycket som aldrig blev som de tänkt.

Det handlar om skådespelarkarriären som aldrig kom igång och barn som bara blir till, och barn som inte alls blir till, trots trägna försök. Om nya vänskaper, avundsjuka och missmod. Om att aldrig glömma sin stora kärlek. Jag vill ta tag i dem alla tre och upprepa vad John Lennon lär ha sagt ”Life is what happens to you while you are busy making plans”. (Är inte så imponerad av den mannen annars, men just där slog han huvudet på spiken.)

Feelbad-entusiaster ska definitivt läsa Förväntan, en klarsynta och skoningslösa texten gjorde att jag vid flera tillfällen kände mig så missmodig att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund. Tycker mig känna igen en hel del både från mig själv och andra och jag kommer till slutsatsen att generation efter generation upprepar samma misstag. Anna Hope har också hon slagit huvudet på spiken med Förväntan. Gillar det avslutande kapitlet, är inte helt förutsägbart.

Utgiven på Sekwa 2019. Översatt av Helen Sonehag.

Bokfrukost om Poste restante – ett brev till Locmaria

Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.

Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.

Ett axplock kommentarer:

Sökt språk som står mellan mig och berättelsen
Lite för enkel handling
Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar
Platt, den lyfter inte
Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor
Feelgood ska vara som i en sagovärld
Logiska luckor
Tänker också leka att min elcykel är en häst
Kul med en talande brevlåda
Tyckte inte om den talande brevlådan
Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix
Mamman Livia var ju en häxa!
Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska

Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:

”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”

Vad säger ni?

Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson