Från A till Ö: G som i Glaskupan

Jag har läst Sylvia Plath sporadiskt och fragmentariskt men alltid intresserat mig för hennes texter. Ur Lästa böckers förråd plockar jag Glaskupan. Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. När jag diskuterade boken med en vän menade hon:

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Om Glaskupan skriver jag:

”Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.

Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas. Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap.

Under våren kommer ett par böcker av och om Sylvia Plath. Eufori av Elin Cullhed och Plaths dagböcker och anteckningar, båda på Norstedts. Om några dagar startar Johanna Lundin sin fyrboks-cirkel om Plath.

Glaskupan av Sylvia Plath. Jag vet inte var boken senast är utgiven, men gissar på Albert Bonniers förlag. Min egen utgåva är från En bok för alla, 1980.

Vad vi pratar om när vi pratar om Glaskupan

Skärmavbild 2013-11-28 kl. 22.33.49För dryga året sen läste vi Rona Jaffes Det bästa av allt. Jag tänker på den när jag läser inledningen till Sylvia Plaths Glaskupan.I Det bästa av allt åker några kvinnor till New York för att göra karriär. Då, 1952, var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig.  I Glaskupan vinner Esther Greenwood, året därpå, en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York.

I vissa avseenden är det samma diskussioner som förekommer i böckerna – förväntningar och normer och krav som ställdes på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap. Vid något tillfälle säger Esther att hon inte tänker gifta sig och blir utskrattad. En sådan idé!

Men Glaskupan drar åt en annat håll. ”Det här är en bok om en depression och om en deprimerad kvinna”, säger någon. ”Jag kan inte förstå hur den kan vara en förebild”. Men invändningar kommer: Esther går sin egen väg. Hon inordnar sig inte i allt det som kvinnor borde och skulle. Jo, men till vilket pris?

Samma morgon hade jag försökt hänga mig.
Jag hade tagit silkessnodden på mammas gula morgonrock så snart hon hade gått till arbetet och i sängkammarens bärnstensfärgade skugga hade jag gjort en knut som kunde löpa fram och tillbaka.

Trots sin svärta är boken mycket humoristisk. Det finns plats att skratta åt det Esther är med om och hennes sätt att betrakta sin situation.  Typiskt för romanen är att också depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då Esther nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas.

Varför blev den så stor? Jag citerar min vän Karin.

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Överens är vi på bokfrukosten, hursomhelst, att det är en bok som tål att läsas om.

– – – – –

Flera böcker kommer upp under samtalet, såväl om kvinnors villkor som psykiska problem. ”Spill av Sigrid Kombuchen pratade vi om med anledning av förväntningar (eller frånvaro av möjligheter) på kvinnan i yrkeslivet.”

Mina anteckningar är annars helt kassa! Kanske står det så här:

Susan Kaiser.  Gökboet. Äppelblom och ruiner av Marianne Ahrne. Hjälp mig här.

 

Sommarprojektet som gör mig alldeles pirrig

Nu ska jag äntligen ta tag i mig själv. I flera månader har jobbet tagit all min tid, och när jag äntligen har haft lite tid har jag inte haft lust att läsa. Helt enkelt inte känt för att ta tag i något nytt. Nu däremot har jag kommit på det. Vad jag ska sätta tänderna i. Jag ska läsa på om fem betydande personer för litteraturen och politiken. Än så länge har jag bestämt mig för en bok om varje person, kanske utökar jag efter hand. Jag är galen av längtan och ska börja med att läsa boken om Sylvia Beachs Sheakspeare & company för andra gången.  Brevväxlingen mellan Gabriela Mistral och Victoria Ocampo har jag också hemma, så den får bli andra boken i ordningen. Spännande, visst?

Sylvia Plath – The Unabridged Journals of Sylvia Plath, redaktör Karen V. Kukil

Sylvia Beach – Shakespeare and company av Sylvia Beach

Gertrude Stein – Allas självbiografi av Gertrude Stein

Selma Lagerlöf – Kära fröken Lagerlöf av Jan Verner-Carlsson

Victoria OcampoThis America of Ours: The Letters of Gabriela Mistral and Victoria Ocampo