Jag har läst Sylvia Plath sporadiskt och fragmentariskt men alltid intresserat mig för hennes texter. Ur Lästa böckers förråd plockar jag Glaskupan. Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. När jag diskuterade boken med en vän menade hon:
Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.
Om Glaskupan skriver jag:
”Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.
Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas. Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap.
Under våren kommer ett par böcker av och om Sylvia Plath. Eufori av Elin Cullhed och Plaths dagböcker och anteckningar, båda på Norstedts. Om några dagar startar Johanna Lundin sin fyrboks-cirkel om Plath.
Glaskupan av Sylvia Plath. Jag vet inte var boken senast är utgiven, men gissar på Albert Bonniers förlag. Min egen utgåva är från En bok för alla, 1980.