Etikett: Tranan

Publicerat

Bokfrukost om En eld

Vårens tema i frukostbokklubben är som bekant ”staden” eller kanske till och med ”storstaden”. Vi har varit i Stockholm, Tokyo, New York och Santiago (på sitt vis) . Maj-romanen En eld utspelar sig i den indiska staden Kolgata.

Romanen är skenbart enkel att läsa. Tre olika berättarperspektiv varvas och språket är konkret och tämligen okomplicerat. Stadens dofter och skitlukt, maten och drycken, folkmyllret och misären (för många) skildras realistiskt. Det är Jivan, som anklagas för ett terroristbrott, hennes förre lärare mister Sir som av en händelse får nya karriärmöjligheter, och Lovely, en ung utsatt person med skådespelardrömmar. Och berättelsen om dem är omskakande att läsa och vi blir både berörda och upprörda.

På bokfrukosten pratar vi om klasskildringen och orättvisorna. Om personernas drivkrafter. Lärare som drivs av girighet och skaffar sig nya värderingar för att få bättre liv. Korruption och politiskt spel som vardag. Fattiga människor som lockas till torgmöten med mat, och hur hunger och grupptryck får vissa att tappa allt. Om vägen till undergången. De nationalistiska tongångarna och vad maktbegär gör med människan.

Vi slås också av att värderingarna och dömandet får göras av läsaren. Författaren själv lägger bara fram berättelsen. Snyggt.

En eld. Megha Majumdar. Utgiven 2020. På svenska 2022 hos Tranan, i översättning av Niclas Hval. Jag undrar om jag inte gillar det här omslaget bättre.

Publicerat

Brända skuggor av Kamila Shamsie

En roman som är kusligt aktuell då den tar avstamp i det som de flesta av oss fruktar just nu:

Nagasaki, morgonen den 9 augusti 1945, himlen är lysande blå. Hiroko Tanaka är insvept i en kimono som tillhört hennes mor. Hon är lycklig, hennes älskade har friat till henne på morgonen, de har drömt om fred och vävt planer inför sitt gemensamma liv. Så blir världen vit, Hiroko överlever atombomben men förlorar allt. På hennes rygg finns för alltid ett brännmärke i form av de tre fåglar som prydde kimonons bakstycke.

Den 28 sidor långa inledningen är ljuvligt skriven. Tät, intensiv naturskildring av den stad som strax ska förintas och varmt ömsint om den självklara kärleken mellan japanska Hiroko och tyske Konrad. Skulle kunna fungera utmärkt som en enda novell, men som tur är för oss läsare berättar Shamsie vidare. Hiroko kommer atombomben till trots att få ett långt liv, ett par år senare beslutar hon sig för att fara till Indien där Konrads syster bor med sin familj. Hon kommer aldrig att återvända till Japan, hennes liv blir långt och ovanligt. Hon finner kärlek och vänskap, hon blir mot alla odds mor till ett barn.

Shamsies karaktärers liv har alla påverkats av världshistorien skeenden, de är rotlösa men har kanske erfarit något större, att leva föränderligt. De har vackra omhuldade minnen av livet de brukade leva men de ger inte upp, de vandrar vidare. Och alla är de omsorgsfullt tecknade av en författare som jag gärna läser mer av.

Brända skuggor är utgiven på Bokförlaget Tranan 2014, översättning av Birgitta Wallin.

Publicerat

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Två ensamma människor träffas av en slump på en izakaya och inser snart att de är bekanta. Hon – Tsukiko – är en gammal elev till honom – Sensei.  

”Jag har sett dig här några gånger förut”, fortsatte han.
”Jaha”, svarade jag vagt och granskade honom. Sensei hade välkammat vitt hår, välstruken vit skjorta och grå väst. På disken framför honom stod en flaska sake, en tallrik med en bit torkat valkött och en skål med sjögräs.

De kommer att ses då och då. Ibland på restaurangen, ibland hemma hos Sensei. Dricker ganska mycket sake, äter noggrant beskrivna små maträtter och samtalar om saker som ting och litteratur. Om livet således.

Jag tänkte läsa romanen på engelska först. Titeln är då Strange weather in Tokyo, vilket  förvisso är en fräsig titel men säger mig ingenting. Berätta för mig om det är något som går mig förbi. På japanska heter boken just Senseis portfölj, den som han alltid har med sig och den rymmer det som behövs, säger han.*

Hur beskriver man parets relation? Först tänker jag vänskap. Sedan platonisk kärlek. Men när jag skriver det måste jag stanna vid det platoniska. Ordboken säger osinnlig kärlek men det kan jag inte överföra på Tsukiko och Sensei. Den är oerhört sinnlig skulle jag säga, däremot inte erotisk. Som jag förstår? För mycket är osagt och oskrivet i denna lågmälda roman. Dramatiken saknas inte, men takten är meditativ och den är så behaglig att följa. Språket är vackert, sparsmakat och exakt. ** Tack översättaren Lars Vargö.

Senseis portfölj. Hiromi Kawakami. Utgiven 2001, på svenska 2021 hos Tranan.

*Vi får reda på vad den innehåller i slutet av boken. Och kring detta kan man fundera länge.
** Jag lyssnade på berättelsen, förtjänstfullt inläst av Yukiko Duke. Det höjde nog läsupplevelsen ett snäpp till.

Publicerat

Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren